I hate (almost) everything about you - del 21

Den senaste veckan hade varit bra. I alla fall om man räknade bort dom fortfarande ångestfyllda mattelektionerna och oron över det ännu inte återlämnade matteprovet. Saker var tillbaks till det normala i deras kompisgäng och han hade nästan – nästan – slutat oroa sig över att någon skulle dra upp det påstådda – och sanna - försvarandet av Andy. Han hade inte släppt vad Pontus gjort, men han valde att inte visa det.
”En öl nu så hade allt varit perfekt”, flinade Johan som suttit och lekt med tändaren dom senaste tio minuterna. Han rökte inte ens så Liam undrade alltid varför han så nödvändigt alltid skulle ha en tändare med sig. Kunde ju knappast behövas till snuset han petade in var tionde sekund istället.
”Mm, eller åtminstone en kall cola”, höll Jake med och drog upp jeansen en bit på vaderna – något som Liam bara kunde drömma om att göra med sina stuprör – där han precis som dom andra satt mot tegelfasaden till baksidan av skolan. Solen hade kikat fram på eftermiddagen och även om det egentligen inte var särskilt varmt hade fler än dom skyndat ut för att ändå försöka suga i sig lite av den där sällsynta D-vitaminen. Liams blick gled vidare till en annan tegelbyggnad lite längre bort, ett stort förråd av något slag, där några estetare satt uppe på lådan där det förvarades sand till vintern. Det fanns verkligen inget mellanting bland dom där personerna. Antingen var dom så färgglada att man mest väntade på att dom skulle spy ur sig en regnbåge, eller så var dom dystert svarta med undantag för någon färg i luggen i klassisk emo-style. Som för att påpeka det sista lite tydligare dök Andy upp med sitt svarta hår med dom blodröda slingorna i luggen. Han gick förvisso inte Estet men han skulle ha smält in bra med dom. Självfallet befann sig inte hans pandavän särskilt långt bort och snart hade dom båda trängt sig ner på sandlådan med den färgglada skaran. Spåren från Pontus knytnävar var i princip borta, i alla fall vad han hade kunnat se. Han hade inte direkt inspekterat hans tidigare spruckna läpp, men ansiktet hade åtminstone återtagit sin vanliga bleka nyans. Han tvivlade på att D-vitaminen skulle göra någon nytta för emopojken då han ärligt talat verkade vara immun mot solen.
”.. vad glor du på?” frågade Chrille plötsligt och fick Liam att vända tillbaks blicken.
”Va? Inget.”
”Prideparaden där borta?” flikade Johan in med ett flin och nickade mot sandlådan som Liam precis kollat mot.
Han drog på munnen och bet tag i piercingen. ”Mm typ. Det är lite som fenomenet att man inte kan låta bli att kolla när man åker förbi en trafikolycka?”
Johan skrattade och nickade. ”Faktiskt. Tänk Estets vagn på studenten förresten, dom lär ju ha börjat med sin banderoll redan i ettan eller något. Så jävla överdrivna. Och så kommer dom säkert spela Broder Daniel eller något annat gammalt och deppigt och- Killar!” sa han för att få även dom andras uppmärksamhet – eftersom han verkade ha något väldigt bra att dela med sig av. ”Vi måste se till att inte åka i närheten av Estet på studenten, okej? Någon kommer säkert försöka ta livet av sig!”
”Men seriöst, ge dig”, sa Liam men kunde inte låta bli att flina. ”Den enda som skulle kunna få för sig att kasta sig av flaket i ett självmordsförsök är väl typ Andy. Så vi får väl vara glada att han går i A.”
Det var ju det där med att han nästan slutat oroa sig över att dom andra skulle dra upp grejen med Andy igen. En sådan där kommentar borde minska risken. Det var väl också ett fånigt försök i att få Pontus att inse att bögpåståendet varit jävligt absurt. Att han självklart inte gått och blivit bög. ´Gått och blivit bög´. Det var ett sjukt fånigt uttryck också, som att man blev det från en dag till den andra? I vilket fall var det inte någonting som skulle komma fram. Efter att skolan var slut skulle han inte behöva bry sig längre, man han tänkte inte ta minsta lilla risk att låta det komma ut ens en dag innan dess.

”Nej jag ramlar ner!” Nicole vinglade till på kanten av sandlådan som egentligen var alldeles för liten för sju personer innan hon grep tag i Ellies arm med ett skratt. Lisette och Andy hade trängt ner sig på en plats som egentligen bara borde ha räckt till en.
”Ska ni också på studiebesök imorgon, Andy?” frågade Nicole som återfått balansen istället för att ha ramlat ner i backen.
”Nej på fredag, jag tror Media är iväg idag? Det var i alla fall olika dagar för alla.”
”Kan jag inte få göra några flätor på dig?” undrade Lisette och drog fingrarna genom hans hår, så gott det nu gick när det både var tuperat och sprayat. Hade han nämnt att hans kompis ofta var rastlös?
”Absolut inte”, flinade han och kisade samtidigt mot den starka solen.
”Snälla. Bara en då? Du kommer bli jättesöt. Jag lovar att ta ur den igen också.”
Ellie gav dom en road blick och samlade upp sitt egna mörklila hår i en hög hästsvans innan hon släppte ut det igen. ”Det är ingen bra strategi att nämna ordet ´söt´ ifall du vill få din vilja igenom. Det skadar liksom egot för dom flesta killar att benämnas med samma adjektiv som en kattunge.”
”Exakt!” höll Andy med och gav Ellie en high five. Men egentligen tog han inte illa vid sig, och han var också van vid att kallas för söt snarare än snygg. För att bli kallad det skulle man i princip se ut som… Hans blick fångade precis upp några killar längre bort som satt lutade mot tegelfasadsväggen under några utav fönstren, och det tog inte lång tid förrän han kunde urskilja dom flesta utav dom. Därefter föll blicken på… Liam. Och han bet automatiskt tag i läppen. Man skulle se ut ungefär som Liam. Just precis efter att han tänkt den tanken reste sig killarna upp, borstandes på jeansrumpor och med höga röster som vanligt, innan dom försvann runt hörnet på skolan.
”Andy..?”
”Okej, en fläta då”, flinade han och hoppade ner från lådan för att istället sätta sig i gräset. Trots den nu skinande solen märkte han snabbt att marken inte hunnit värmas upp, och han hoppades att Lisette inte skulle ta alltför lång tid på sig.
Han glömde dock av den tanken ganska snabbt då det var förvånansvärt mysigt med den andres fingrar som försiktigt kammade igenom hans hår, även om dom fastnade på sina ställen, och sedan började snurra tester runt varandra med snabba rörelser. Men lika snabbt hade hennes fingrar ersatts med ett par helt andra. Dom som hade trasslat in sig långt där inne i rufset. Dom som hade gripit tag helt oförsiktigt och ändå fått det att kännas så himla bra. Han ryste till och försökte komma tillbaks till verkligheten. Och samtidigt ville han låta den vänta några minuter till.  För det där var ingenting han tillät sig att tänka på medvetet. Det var absurt och fel och… Han borde inte längta tillbaks till det.
”Vänta hur många gör du?” frågade han plötsligt. ”Lisette..!”
Fnisset bakom hans rygg var minst sagt oroväckande och när han lyfte handen kunde han känna både fyra och fem flätor. Han hade knappt trott att det gick att göra flätor i hår som var kortare än till axlarna.
”Få se på dig”, sa hon glatt och klev snabbt runt honom. ”Men åh! Du är jättejättesöt”, skrattade hon. ”Lite för små flätor egentligen men det gör inget.” Hon slog nöjt ihop händerna som att hon precis skapat något otroligt vackert. Vilket han starkt tvivlade på.
”Men gud, vi börjar ju om två minuter! Jag trodde någon av er hade koll på klockan”, sa Ellie och greppade snabbt sin väska hon haft liggande nedanför sandlådan. ”Kommer du Lisette?”
”Hallå dom här då”, protesterade Andy och drog tag i en fläta när även Lisette plockade upp sina böcker.
”Förlåt! Du fixar det själv.” Ursäkten tillsammans med ett dåligt försök att hålla tillbaks ett leende fick Andy att lågt stöna till.
”Jag hatar dig.”
Han försökte trassla upp en av flätorna på väg till sitt skåp men gav upp ganska snart. Det var bara en lektion kvar för dagen, han fick väl stå ut. Nästan framme såg han Pontus, Liam och någon annan kille komma gående i samma korridor med böcker i händerna och han önskade tyst att dom bara skulle försvinna.
”Men kolla!” Han stelnade till när Pontus röst hördes. Inte för att det var överraskande utan för att han bara hatade den så himla mycket. ”Han är inte bara bög längre utan dragqueen också, vad fan är det för fel på honom?”
Fast besluten att bara ignorera honom tog Andy upp nyckeln och låste upp skåpet, började plocka fram rätt böcker. Gå förbi, gå förbi…   
”Kolla, vad i helvete är det här?” Fingrar som han inte ens ville veta vad dom mer tagit i fångade plötsligt upp en av dom små flätorna och skrattet som följde fick honom att rysa av obehag. ”Ska du inte sätta i lite blommor också? Jävla fjolla.”
”Lägg av.” Han flyttade sig snabbt åt sidan så att Pontus grepp lossade. Blicken flackade som hastigast till Liam och den namnlöse. Den förstnämnde undvek att se på honom.
”´Lägg av´” härmade Pontus och flinade brett igen. ”Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int-”
”Vi drar nu, kom igen.” Det var Liam som öppnat munnen och som redan tagit ett steg i korridoren, bort från skåpen. ”Hur jävla intressant är hans hår egentligen? Jag skulle inte ens ta i det, killen kanske har löss?”
Pontus elaka leende som först försvunnit när Liam avbrutit honom var nu tillbaks på läpparna och han tryckte till Andys axel med sin egen innan han följde efter Liam.
Han ville inte vara tacksam för ännu en förolämpning från Liam men det hade åtminstone fått Pontus att gå därifrån och det var han tacksam för. Det spelade ingen roll att Liam inte hade gjort det för hans skull, han kände sig bara lättad av att ha kommit undan med en knuff.
Med ännu mer slitande i flätorna skyndade han sig upp till andra våningen.

Liam kände som att han var på väg mot sin egen avrättning. Snart skulle han stå där på knä och få veta ifall yxan skulle falla över hans nacke idag eller om det skulle skjutas fram till nästa provrättning.
´Kom in till mitt kontor på eftermiddagen så har jag nog rättat klart ditt prov´ hade han sagt när dom möttes på väg till matsalen. Och då hade det känts som en evighet till dess att det skulle kunna räknas som eftermiddag. Men nu var klockan halv tre och det var då fan om gubben inte skulle tycka att det var tillräckligt sent.
9
9
9
Han skakade snabbt på huvudet en gång för att försöka få bort dom negativa tankarna. Att det hade känts okej betydde alltså ingenting med tanke på förra gången då det hade känts bra, men kanske att han hade lyckats gissa rätt på några utav talen där man bara behövt svara med siffror och inte någon uppställning om hur man gått till väga. ´Nu borde du fixa omprovet i alla fall´ Men vad Andy trodde och inte trodde spelade inte heller någon roll. Han fattade kanske inte exakt hur värdelös Liam var.
”Liam! Vad bra att du kom ihåg”, sa Lundkvist när han öppnade dörren och föste in honom. ”Jag har rättat ditt första delprov som du gjord-”
”Jag vet. Du sa det. Kan jag bara få se det?” avbröt han otåligt och hoppades samtidigt på att yxan inte skulle vara alltför trubbig om den nu skulle halshugga honom.
Kunde det åtminstone inte vara 19 poäng istället för 9?
”Självklart. Här har du det.” En låda drogs ut alldeles för långsamt innan ett häfte räcktes mot honom.
Att det var två delprov kvar efter det där spelade för tillfället ingen roll alls. Om han bara kunde få ha klarat det här..
30/58
Först kändes det som världens största seger att det inte stod en nia på papperet, men sedan såg han upp betydligt mer misstänksamt.
”Hur mycket var det för G..?”

”Woah!” flämtade Jake till när Liam kastade sig över honom bakifrån.
Liam log brett efter att han lossat armarna om Jakes hals.
”Vad har hänt med dig?” flinade han. ”Är skolan inställd fram till studenten?”
”Ja, nej menar jag. Men jag klarade det, fattar du? Jag klarade det där himla matteprovet!”
Jake såg först oförstående på honom men verkade sedan minnas och ett stort leende spred sig över hans läppar. ”Gjorde du? Fan vad grymt!”
”Det var bara ett fucking rätt över godkänt men ändå, så sjukt skönt.” Leendet ville inte försvinna från hans läppar fastän han kände att det var alldeles för töntigt stort. ”Han hade rätt.”
”Vem hade rätt?”
Hade han sagt det högt? ”Lundkvist, han… sa att jag borde klara det på omprovet.”
”Oj, generöst. Du har väl inte varit hans favorit efter bråket i cafeterian”, sa Jake förvånat. ”Men grattis!”
Liam nickade och försökte att inte låtsas om vad han precis råkat säga. ”Så, vad firar vi med? Glass?”
”Funkar för mig”, flinade Jake. ”Jag ska bara leta på Chrille och lämna tillbaks Fifa-spelet, väntar du eller?”

Andy skulle precis gå ner för trappan då Jake kom småspringande upp för den. Blicken sökte som alltid hastigast efter Pontus eller någon annan idiot han skulle ha med sig, men det verkade bara vara han. Andy tog första steget ner men stoppades av den brunhårige pojkens röst.
”Andy.”
Förvånat såg han mot honom och undrade stilla om han också skulle börja igen nu. Han som ändå inte hade sagt särskilt mycket alls till honom efter ettan. Och i nästa stund blixtrade minnet av den snabba pussen förbi framför hans ögon. Hur var det ens möjligt att han inom loppet av några veckor blivit kysst av både Liam och Jake? Förutom Lisette, och Simon, var det nog ingen på hela skolan som skulle trott på honom om han hävdat det.
”Hur… jag vet att det är ett tag sen nu men, är du okej eller?”
Det förvånade dröjde sig kvar i hans ansikte men han nickade sakta. ”Jaa… jo det är typ bra nu”, sa han och rörde automatiskt vid kinden som numera bara ömmade på en viss punkt alldeles bredvid kindbenet.
Jake nickade och vred på något som såg ut som ett x-box-spel i handen. ”Bra”, log han snett. ”Jag ska...” Han nickade uppför trappen och började ta ett steg. Och ett till.
”Eh, du, Jake… tack.” När den brunhårige såg på honom igen gav Andy honom ett svagt leende och skyndade sedan nedför trappen.

Det var nästan komiskt hur himla bra det kändes att slänga upp bagen på axeln och ta cykeln iväg mot träningen. Visst hade han kunnat spela förra veckan också men han hade inte velat höra alla frågorna som han visste skulle ha kommit isåfall. Han ville att fotbollen skulle handla om just fotboll, inte om varför han såg misshandlad ut i ansiktet och om vad som hade hänt. Det enda som syntes nu var det svaga blåmärket vid kindbenet och en liten blånad vid näsbenet, men det var inget som någon som inte visste vad som hade hänt skulle lägga märke till. Oavsett hur bra det läkt så hade han nog inte kunnat vänta längre ändå, han behövde få träna, han behövde få känna den där speciella lyckan som bara infann sig på planen.
”Tjena Andy, frisk igen?” frågade Jonah när han kom in i omklädningsrummet.
Andy nickade med ett snett leende. ”Yes, har ni klarat er utan mig eller?” Den svartvitrandiga tröjan byttes ut mot en svart träningströja och kort därefter var även fötterna försedda med dobbar.
”Knappt. Det var kaos på senaste träningen, onödigt tjafs i laget och coachen var typ helt rasande och tänkte skicka hem allihop, och mitt i allt undrade han varför den enda spelaren som skulle ha betett sig moget inte var på plats. Det vill säga du”, flinade han.
Det var bara menat som något bra, både utav coachen och att nu Jonah sa det, men ändå gav det honom en jobbig känsla i kroppen som han helst hade velat slippa inför träningen.
”Du, är det något fel eller?” Jonah hade precis dragit upp strumporna över benskydden när han såg upp på Andy med en undrande blick.
”Nej. Såklart inte.” Leendet som han blivit riktigt bra på att tvinga fram var återigen på plats innan han riktade uppmärksamheten mot skosnörena som skulle knytas.

”Okej ni kan stanna upp!” skrek coachen efter att ha blåst i visselpipan. ”Vi ska köra lite skott-träning med dueller. Mattias du börjar i mål så byter Dennis av dig. Ni andra delar upp er två och två.”
Det var inga nyheter, det hela gick ut på att två spelare startade samtidigt när visselpipan ljöd och coachen sparkade sedan ut en boll längre fram. Var man snabbare eller bara bra på att finta sin motståndare hade man ett skott-försök på mål.
Andy småjoggade lite på stället för att hålla värmen uppe och var redan fokuserad på målet längre fram. Den obehagliga känslan i magen hade delvis försvunnit under träningens första halvtimme men var långt ifrån borta. Det blev han och Adrians tur och i samma sekund som coachen blåste stack han iväg sida vid sida med sin lagkompis.
Plötsligt kändes det så otroligt viktigt att ta bollen och att göra mål. Det var som att hela hans liv hängde på det.
Var han alltid mogen? Alltid mesig? Någon som aldrig stod upp för sig själv?
Han pressade axeln mot Adrians utan att egentligen se honom. Han behövde bara ta bollen.
´Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int-´  Nej han hade inte slagit tillbaks mot Pontus, dels för att han inte kunnat med tanke på hur mycket större Pontus var, men också för att han inte var en sådan person, han ville inte vara någon som slog folk blodiga.
Adrians fot snuddade vid bollen men Andy tryckte sig mot honom igen, tog i med all kraft han hade och lyckades nästan få tag i den.
Han var tvungen.
Borde han ändå ha gjort något annat än att ignorera? Åtminstone… nej Pontus hade inte varit värd det.
Bollen var hans. Fötterna rörde sig snabbare än han trodde var möjligt. Mattias hade mest blivit till en suddig figur i målet.
”.. Andy.. skjut.. Andy!!” Han hörde flera avlägsna blås ifrån visselpipan men struntade i det. För tillfället spelade det ingen roll att det var meningen att man skulle skjuta från ett visst avstånd.
Det var han som var starkare. Det var starkare att stå tillbaks och inte sjunka till samma äckliga nivå.
Den suddiga figuren var alldeles framför honom och han sköt bollen så hårt han kunde. Som att det gällde livet. Som att det gällde allt.
När han väl hörde ljudet av läder mot nät kom allting tillbaks. Mattias blev synlig med sina stora ögon riktade mot honom. Vinden som blåste så hårt. Adrians röst. Stegen mot gräset. Hans egna djupa andetag.
”Shit Andy, är du okej?” frågade Mattias häpet som nu hade bollen mellan händerna.
”Har jag gjort dig något?” flinade Adrian och knuffade retsamt till honom. ”Trodde att du skulle tackla ner mig.”
Han nickade och drog luggen ur ögonen. ”Förlåt jag…” Ursäkten hade nog varit riktad mot både Adrian och Mattias, men det var den senare han vände blicken mot. ”Jag råkade inte skjuta dig i huvudet eller något?”
Det fick deras målvakt att skratta till och han skakade på huvudet som i och för sig inte såg särskilt skadat ut. ”Nej jag hann inte ens fatta åt vilket håll du skulle skjuta.”
Andetagen började långsamt återta sitt vanliga tempo och han nickade med ett svagt leende. ”Okej bra.”

Han tog sällskap med Mattias mot cyklarna och det dröjde inte förrän den längre och ett år äldre lagkompisen öppnade munnen.
”Vad var det som hände på planen idag?” När Andy såg upp på honom fortsatte han. ”Alltså du har ju alltid bra fokus, men idag… Det var något mer.” Det var inte längre en fråga utan ett konstaterande.
”Jag behövde få ur mig lite ilska…” Det hade inte tagit lång tid för honom att inse vad det hela hade handlat om. Att det egentligen inte handlat om att det var så fruktansvärt noga att få in bollen i målet utan snarare… Jo, det hade varit viktigt; men det var inte för att bevisa för sina lagkompisar att han var bra utan för någon helt annan som inte ens varit närvarande. Ilskan hade fått honom att tappa den där lyckliga känslan som annars alltid var närvarande på planen. Och han hatade Pontus för det. Och sig själv som låtit honom påverka ännu en fotbollsträning.
”Vill du prata om det?”
”Egentligen inte”, sa han och såg ursäktande på honom.
Mattias nickade och stannade till när dom tydligen var framme vid hans cykel. ”Blev det att kännas bättre då? Efter skottet?”
”Jag tror det. Jo”, avgjorde han. Även om irritationen låg kvar så hade den där värsta ilskan som kommentarerna i huvudet orsakat släppt i samma stund som han satt bollen.
”Något annat hade varit uppkäftigt att säga. Du satt den trots allt i krysset.” Mattias flinade nu och Andy behövde inte tvinga fram det sneda leendet.
”Tack att du inte räddade den”.
”Ingen orsak, kompis. Vi låtsas som att jag faktiskt hade en chans att göra just det.” Han spände fast sin bag på pakethållaren och greppade sedan hastigt hans axel. ”Skönt att det känns bättre i alla fall. Det är onödigt att gå runt och vara arg, särskilt om det är långt in.”
Den lite kyliga vinden ven tag och den långärmade tröjan som hade känts alldeles för varm i skolan när det varit så soligt kändes nu alldeles för tunn istället. Han nickade åt det Mattias sa och hävde upp sin egen bag högre på axeln. ”Verkligen. Men vi ses på nästa träning?”
”Det gör vi, ha det bra Andy.”
”Du med.”
Trots dom trötta benen trampade Andy på i hög hastighet. Det kändes fortfarande för glest mellan gatlamporna.

I hate (almost) everything about you - del 20

Först efter att han hört Magda stänga och låsa ytterdörren kravlade han sig upp från sängen. Han måste ha somnat till sist ändå för han mindes att han hade drömt och att det inte hade handlat om vare sig Pontus eller vampyrklubbar. Hela ansiktet kändes stelt, som när man hade råkat bränna sig i solen och det liksom stramade i huden. Den känslan fast gånger 100. Fast så hade väl inte särskilt hög smärttröskel heller.
Väl inne i badrummet förvärrades det hela ytterligare. Strunt samma i att det stramade, det var hur det såg ut som var det jävliga. Det som igår hade varit rött hade nu övergått till någon obestämbar färg mellan blått och grönt. Skuggan under ögat skiftade mot lila och läppen hade fått en början till en ful sårskorpa.
Som en misslyckad palett.
Han kunde inte gå iväg så här. Tanken på hur alla skulle kolla på honom, vad folk skulle fråga, vad folk inte skulle fråga gjorde honom illamående.
Han vred på kranen och kupade händerna för att fylla dom med vatten, men precis då han höjde dom mot ansiktet föll blicken på den svarta texten på handledens tunna hud.
Never give in Never back down
Pontus borde inte få den segern. Han borde inte få gå runt och känna sig nöjd i korridoren över att Andy saknades. Han tänkte inte ge honom anledning att tro att han låg hemma och grät i sängen.
Självklart skulle han även bli nöjd över att få se den vandrande paletten som han åstadkommit, men det kändes isåfall som det bättre alternativet. Han skulle åtminstone inte framstå som lika svag.

Han hade försökt täcka det värsta med smink, men när man inte hade en egen foundation för att ens eget ansikte egentligen var slätt nog ändå och lånade sin mammas i helt fel nyans så blev resultatet nästan ännu värre. Därför var det en osminkad Andy som drog upp den tunga porten till skolan. Inte ens kajalen var på plats.
Fötterna rörde sig snabbt över det gråa golvet medan blicken registrerade alla skor han mötte. Några meter kvar till skåpet bara.
Svarta. Röda. Converse. Ballerinor. Svarta, svarta, svarta. Slitna sneakers. Smutsvita converse. Svartvitprickiga klack-
”Andy!” Blicken lämnade dom vita prickarna och såg rakt upp på en strålande Lisette. I ungefär en halv sekund innan det strålande fick ge vika för ett betydligt mer förfärat uttryck. ”Andy, vad har hänt?!” flämtade hon.
”Jävlar…” Nicholas hade tydligen också stått vid skåpen för han slöt upp bredvid Lisette med ett väldigt matchande ansiktsuttryck.
”Hej på er också.” Han försökte ignorera smärtan när han log mot sina vänner.
”Vad har hänt?” frågade Nicholas och av hans ögonrörelser att döma hade han svårt att ta in allting på samma gång.
”Jag ramlade i tunnelbanetrappen igår när jag kom hem från stan… jätteklantigt jag ve-”
”Lägg av”, avbröt Lisette med allt mer gäll röst. ”Du har inte alls ramlat, vad har hänt?”
Dom elever som precis gick förbi vände nyfiket blickarna mot deras håll, för att sedan få något mer förvånat i blicken när dom hann skymta ansiktet bakom den svarta luggen. Han hade god lust att skrika åt dom att sluta glo, men självklart gjorde han inte det.
”Men…” Han vände än en gång blicken mot golvet. Svarta converse. Röda sneakers. Svartvitprickiga klackar. ”Skrik inte, folk glor redan. Jag och Simon var ut igår och… Pontus blev förbannad på mig.”
”Va?! Åh gud…” Lisette höjde ena handen och strök varsamt undan hans lugg. ”Ditt ansikte. Du är ju alldeles…”
”Jag vet, du behöver inte berätta det för mig”, sa han med ett hårdare tonfall än han menat och drog snabbt till luggen igen.
”Vadå, flög han bara på dig? Var det ingen som gjorde något?” Det var länge sedan Andy sett Nicholas så upprörd, närmare bestämt så hade han nog aldrig sett honom sådan. ”Vart var Simon?”
Fastän han helst av allt bara ville få slippa prata om det så berättade han vad som hade hänt, från att han inte kunnat låta bli att fnissa inne på klubben tills att Pontus dykt upp i mörkret utanför och använt honom till slagpåse. Han hade till och med avslöjat det chockerande att det faktiskt var Jake som hittat honom och hjälpt honom hem. Det emellan; att han fått följa med hem till honom, den hastiga pussen som han fortfarande inte riktigt hade greppat, och att Liam dykt upp mitt i allt utelämnade han. Om någon skulle råka höra, någon som gick lite för nära, någon som var lite för nyfiken, och det skulle komma fram till Liam… Han visste att han skulle få ut för det isåfall och han vågade inte riskera det.
”Du måste berätta för någon Andy, alltså du måste polisanmäla”, sa Nicholas och Lisette nickade snabbt, hon såg mer gråtfärdig ut än vad Andy gjort när han stått framför spegeln med en alldeles för mörk foundation i hela ansiktet.
”Nej det måste jag inte. Vi var ensamma, jag har inga bevis… dom… det skulle bara bli tusen gånger värre.”
Bara tanken på vad Pontus skulle göra med honom om han fick reda på att han anmält honom… om polisen skulle kontakta honom… Det var bäst att bara låta det vara. Fick han någon gång övertaget, vilket aldrig skulle inträffa, och chansen skulle han ge tillbaks själv.
”Kan vi inte bara gå till lektionen? Snälla”, bad han och såg sig omkring i korridoren som fylldes på allt mer. Han väntade hellre utanför ett tomt klassrum än stod här.

Det hade blivit för mycket sand i timglaset. Det fick helt enkelt inte plats längre när han fick syn på Pontus med sitt vanliga flin i cafeterian.
”Ska vi…”
Liam hörde inte fortsättningen på vad Jake sa för han var redan på väg åt motsatt riktning med snabba steg.
Det var ingenting han hade planerat utan var bara rent impulsivt. Och det kändes redan fruktansvärt bra. Några steg kvar bara.
”Tja Liam!” Pontus höjde något på hakan i en hälsning.
Det var också det enda han hann göra och säga innan Liam grep tag om hans axel med högra handen och gav honom ett knytnävsslag med den vänstra.
Pontus snubblade flämtande bakåt samtidigt som Liam bet ihop av smärtan i handen.
”Vad i helvete gör du?!” Det var väntat att en knytnäve skulle komma tillbaks mot honom, och i sista sekund lyckades Liam undvika att bli träffad.  Innan Pontus hunnit flyga på honom igen grep någon tag i honom bakifrån. Dessvärre var personen inte tillräckligt stark och ett nytt slag riktades mot Liam som den här gången träffade högra kinden. Det hade dock inte blivit någon fullträff.
”Din jävla idiot!” utbrast han men kom inte närmare Pontus förrän någon gripit tag om hans egna armar.
”Liam!” Jake försökte dra honom bakåt samtidigt som en kraftig kille slitit tag i Pontus. ”Lugna dig, Liam för i helvete.”
”Vad är ditt jävla problem?!” Blicken var alldeles vild och blodådran i pannan gjorde det ännu tydligare hur förbannad Pontus var. Om någon hade tvivlat alltså.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”

”Vänta…” Nicholas tog tag i Andys arm precis då dom var på väg att svänga upp till trappen.
Han gav honom en förvånad blick men såg sedan vad Nicholas hejdats av. Längre bort i cafeterian var det full action. Det var höga röster, mycket mer folk än det vanligtvis var den här tiden och han kunde se hur Jake höll någon i armarna som försökte slita sig fram, och på andra sidan… Pontus. Liam.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”
”Är det dig han pratar om?” Nicholas såg snabbt på Andy, bort till Liam och Pontus och tillbaks igen.
”Jag…” Var det? Nej det kunde det inte vara. Fast… hur många fler hade Pontus hunnit misshandla? Handlade det om något annat? Men varför skulle Liam…  
Plötsligt höjdes en röst högre än alla andra och Bengt Lundkvist blev synlig. ”Sluta upp med det där!”
Dom två killarna särades av hans armar innan han grep tag om vardera överarm på dom. Plötsligt verkade det fullt möjligt att det faktiskt kunde ryka ur någons öron ifall han blev tillräckligt arg.
”Bäst att flytta sig ur vägen”, skyndade sig Nicholas att säga när deras mattelärare kom gående åt deras håll med bestämda steg och två killar som vridande försökte ta sig ur greppen.
”Det är för fan inte jag som gjort något!” gastade Pontus. ”Han slog mig!”
”Det ska ju komma från rätt jävla käft! Vad fick dig att sluta? Trodde du han var död eller?!”
Andy tryckte sig mot väggen bredvid Nicholas när kaoset passerade dom, och dom kunde höra Pontus och Liams röster eka långt bort i korridoren mot rektorsexpeditionen tills att dom slutligen dog ut.
”Det var dig han pratade om.” Nicholas vände sig om mot Andy med en ännu mer chockad blick än tidigare. ”Vad är allt det här om..?”
”Ingen aning”, svarade han lågt och rörde vid sin ömmande kind. ”Vi borde… gå härifrån innan Pontus lyckas slita sig loss.”

Tjugo minuter senare lämnade både Liam och Pontus rektorsexpeditionen. Dom hade inte ens fått sitta i samma rum. Dom kunde väl inte riskera att ett nytt slagsmål skulle bryta ut och kanske fläcka ner deras blänkande golv med blod. För av någon anledning så prioriterades rekorsexpeditionen högre än både cafeterian och uppehållsrummet när det gällde inredning.
Han visste inte om det var positivt eller negativt att Lundkvist följt med honom in till rektorn medan Pontus fått prata själv med den biträdande rektorn. Kanske hade han inte velat att Liam skulle få en alltför stor utskällning - icke troligt - eller så hade han varit orolig för att han skulle få ytterligare något utbrott och ge sig på rektorn istället. I vilket fall hade han vägrat säga vad det hela handlat om. Han hade fått ut det mesta av sin ilska på Pontus med det där slaget och hur förbannad han än var på honom så tänkte han inte tjalla på något som han inte ens varit med och sett när det hänt. Det skulle bara slå tillbaks mot honom själv isåfall; så mycket visste han.
Han undrade vad Pontus hade sagt, om han hade hittat på någon historia som gjorde Liam till the bad guy eller om han också suttit med trummande fingrar och uppkäftig blick utan att säga ett ord.
Inte för att han tänkte fråga. För honom spelade det ingen roll. Det var inte han som misshandlat någon. Och det handlade verkligen inte bara om att det var Andy, han hade reagerat likadant om det varit någon annan.
Att Pontus kommit ut med två papperstussar intryckta i varsin näsborre hade fått Liam att le för första gången den morgonen.
”Vad fan var det där om?” frågade Johan och reste sig upp ifrån en av dom två bänkarna som stod mitt emot varandra så fort dom dök upp i korridoren
Liam gav Jake en snabb blick som ryckte svagt på axlarna. Han hade tydligen inte berättat något. Dom bruna ögonen såg dock något förvirrade ut. 
Förutom Johan och Jake så satt även Chrille och Robin där.
”Fråga den där”, sa Pontus dovt med en nick åt Liam. ”Liam försvarar Andy.”
”Va?”
Med ens var blickarna riktade mot honom och han svalde hårt. Orden ’Liam’, ’försvarar’ och ’Andy’ i samma mening var inte bra någonstans.
”Det gör jag för fan inte.”
Okej det hade på sätt och vis varit sant, men det var ingenting han tänkte erkänna utan att försöka släta över det lite innan. Det var sällan några som satte sig upp emot Pontus, och om dom fick välja att ta parti på hans eller Liams sida – med vetskapen att han som trackat och snackat skit om Andy sedan första året hade försvarat honom så var det inte svårt att gissa hur det hela skulle utspela sig.
Och ifall dom skulle lämna honom, om det var Liam som skulle bli ensam kvar och som skulle få dom där blickarna? Vad skulle han göra då? Joina Andys lilla grupp för att dom båda var lika hatade? Det var skrattretande. Samtidigt var han livrädd för att det skulle inträffa.
”Jag tycker bara det är stört att försöka slå ihjäl någon, särskilt någon som är så jävla klen att det skulle räcka att blåsa på honom för att få honom att ramla.”
”Alltså seriöst, kan någon förklara?” Chrille höjde på ögonbrynen och såg först på Liam och sedan på Pontus innan blicken slutligen riktades mot Jake ”Vet du eller?”
Liam var bara lättad att blickarna inte var lika dömande mot honom längre.
”Pontus gjorde en jävligt dum grej bara, det är inte ens värt att ta upp…” sa Jake och Liam visste inte om det bara var vad han trodde sig se eller om Jakes blick faktiskt mörknade när han såg mot Pontus. ’en jävligt dum grej bara’ var en rejäl underdrift och Jake visste också det. ”Jag tänker dra till den där engelskan nu i alla fall, och ni två borde gå åt olika håll”, fortsatte han med en blick på Liam och Pontus innan han reste sig upp.
Innan Liam hunnit bestämma sig för vad han skulle säga eller göra så stötte Pontus hårt i hans axel med sin egen. ”Man börjar ju undra om du också är bög. Idiot.”
Chrille och Robin hade också rest sig upp och än en gång var deras blickar riktade mot Liam.
”Men vad glor ni på? Seriöst; gör något än att bara stå där!” Lika irriterad som Pontus gick han därifrån och försökte samtidigt hålla kvar händerna i jeansfickorna för att undvika att slå sönder ett skåp.  

Liam hade kommit in sist till engelskan och hade satt sig längst bak vid ett eget bord, han hade också varit den första att lämna klassrummet och direkt dragit ut till baksidan av skolan. En av hans rädslor var som nämnt att bli helt ensam, men det var en helt annan sak att själv välja att vara det. Och för tillfället var det verkligen vad han behövde. Han skulle ryka ihop med Pontus om dom så bara tillbringade en minut till med varandra idag. Det var egentligen inte längre på grund av Andy (eller så var det precis på grund av Andy…) utan mer för det som hade hänt mellan dom två; att Pontus slagit tillbaks, att han käftat upp sig mot honom inför dom andra och försökt framställa hela försvara-Andy-situationen till något mer än den varit.
’Man börjar ju undra om du också är bög.’ Han ångrade inte att han hade gett Pontus den där knytnäven, inte för en sekund, men han började ångra sig att han inte valt ett bättre tillfälle. Självklart hade Pontus stolthet – för han hade lika mycket sådan som Liam hade – tagit skada när Liam gett sig på honom i uppehållsrummet, och lika självklart skulle då Pontus väga upp för det. Och vilket sätt var då det bästa? Just precis; att trycka ner Liam istället. Den andre hade inte haft några problem med att erkänna vad han gjort mot Andy så länge han också kunde berätta att Liam försvarat honom. Det fanns förmodligen en hel del personer som skulle tycka att det var någonting bra – men Liam brydde sig inte om vad en ´hel del´ personer skulle tycka utan bara vad vissa få utvalda tyckte.
Han ångrade sig inte; men det betydde inte att han inte var rädd för vad det faktiskt skulle ge för konsekvenser. Hur förbannad hade Pontus egentligen blivit? Antingen så skulle han bara släppa det och ge den vanliga nicken följt utav ’Tja Liam!’ imorgon eller så skulle han se till att jävlas på något sätt.
I det avseendet var dom väl ändå lika varandra dom två, Liam hade oerhört svårt att ta att någon sa till honom vad han skulle göra, ifrågasatte något han gjorde eller på annat sätt fick honom att känna sig obekväm. Jake var den enda som lyckades nå fram enstaka gånger och som Liam inte direkt försvarade sig mot. Det var i och för sig en skillnad mellan dom; Pontus hade inte någon lika nära vän.

Liam försökte intala sig att blickarna han kastade omkring sig i skolan inte var några särskilda, men samtidigt var han frustrerande medveten om att dom sökte efter den svarthårige pojken. Han hade gjort mer än tillräckligt när han gett sig på en av sina egna polare för Andys skull, han borde inte känna något behov av att se ägaren till det sönderslagna ansiktet. Än sen om han inte var i skolan och det betydde att han låg hemma och tyckte synd om sig själv? Han hade ingenting med det att göra. Han hade ju uppenbarligen levt tidigare under natten så han hade förmodligen överlevt resterande timmar av den också.
Som om det inte redan varit nog mycket redan hade han omprov på det nationella matteprovet under eftermiddagen. Hur han skulle ta sig igenom det hade han inte en aning om.

Andy kunde inte räkna ihop till antalet blickar han fått under skoldagen då han majoriteten av tiden hade hållit sin egen blåa blick fäst i antingen golvet, i en bok eller bakom luggen. Antalet kommentarer och frågor hade han istället tappat räkningen på. Historian han dragit ihop hade innehållit en cykel och en grusig väg – inte helt otänkbart med tanke på att han redan ramlat på cykeln några veckor tidigare. Simons chockade fråga hade däremot fått honom att närapå bryta ihop totalt. Det var också efter den, sittandes i biblioteket som han berättat allting han tidigare låtit bli. Kyssen med Liam. Ursäkten. Dom förvirrade tankarna. Matten som han hjälpt honom med igen. För att sedan komma tillbaks till hur fruktansvärt mycket han hatade Pontus. Men någon Liam eller Pontus hade han i alla fall inte sett till än så länge och det kändes trots allt som en liten tröst.
”Jag ska bara springa upp och fråga Kerstin om den där boken”, sa Lisette och rörde lätt vid hans arm i farten. ”Väntar du på mig vid skåpen?”
Andy nickade och tog ett hårdare tag om sina böcker innan han började gå längs korridoren som aldrig hade känts så lång som under den här dagen. Snart hade han klarat sig igenom det värsta. Imorgon skulle han vara gårdagens nyhet, inte lika spännande.
Svarta. Rosa tygskor. Vita converse. Blåa-  
Någons stuprörsklädda ben dök upp så snabbt runt hörnet att han inte ens hann se skorna, och ljudet av böcker som föll i golvet följdes av en irriterad suck. ”Kan du se dig-”
I samma stund som Andy såg upp rynkades Liams panna något och det verkade även som att han precis insåg vem han krockat med. Eller som han blivit krockad av. Andy visste inte vem som hade gått in i vem först. Möjligtvis han som hade haft blicken fastklistrad i golvet. Nu såg han dock in i ett par alldeles gröna ögon.
Dom försvann igen när Liam tog upp sina böcker och han kunde inte låta bli att lägga märke till bokens framsida.
”Är omprovet idag?”
Någonting såg ut att rycka till i Liams käke, som att någon muskel spändes, och han gjorde sig beredd på ett förbannat svar.
”Nej jag går runt med här boken ändå för att den får mig att känna mig så lycklig. Ja uppenbarligen är det idag.”
Tonfallet var ungefär detsamma som alltid när det gällde Liam, men blicken var annorlunda. Den såg för ingående på honom, även om det säkert var något han själv inte var medveten om, och kanske till och med att det fanns en viss or- Sluta hoppas.
Emopojken såg förjävlig ut. Färgerna hade skiftat lite men skadorna var fortfarande detsamma. Men han hade gått till skolan – trots att han såg ut som han gjorde. Trots att han visste att Pontus skulle vara där. Liam hade aldrig hamnat i samma sits men han var inte helt säker på att han skulle ha gjort samma sak. Eller jo, han var helt säker på att han inte skulle ha gjort det; han skulle kanske ha gått till skolan men han skulle aldrig ha kunnat tiga och bara ignorerat. Han hade letat upp killen som gjort det och kastat ut honom genom fönstret utan att öppna det innan.
Självklart skulle Andy aldrig göra något sådant. Knuffen på idrotten hade väl varit det närmaste han kommit att göra någon annan illa. Var det någonting han gjorde medvetet eller var han helt enkelt bara för mesig för att någon gång våga säga ifrån? Eller gjorde det honom stark..?
Andy var absolut ingen ängel, han hade gett Liam hårda axlar och elaka blickar i korridoren på precis samma sätt som han själv gjort. Men han hade aldrig mobbat Liam. När han sagt något elakt hade det sällan varit inom hörhåll för Liams kompisar utan mellan fyra väggar i något av deras rum, på gården eller vid busshållplatsen. Han hade inte betett sig som ett as på högstadiet. Och det gick inte att komma ifrån att det var Liam som varit den som svikit sin dåförtiden bästa kompis. Det kanske gjorde honom stark…   
”Känns det lika förjävligt som du ser ut eller?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Som att han inte brydde sig nämnvärt över svaret. Vilket han väl inte gjorde heller. Inte särskilt.
När Andy fick det där förvånade uttrycket i ansiktet ångrade han sig genast. Varför hade han ens frågat för? Nu var det försent att ta tillbaks det.
”Bättre än igår”, sa han och drog i den där svarta luggen igen, som att han plötsligt ville dölja sina ögon – eller för att han bara ville slippa se Liam kanske.
Innan han hunnit mer än ett steg förbi Andy hörde han hans röst igen. ”Lycka till med provet…”
Utan att vända sig om fortsatte Liam ut från korridoren och vidare mot mattesalen.

”Säkert att jag inte ska följa med?” frågade Lisette när dom var på väg ifrån skolan och mot busshållplatsen.
”Ja, tack ändå men… det spelar inte direkt någon roll, hon kommer bli helt förtvivlad i vilket fall. Jag ser ju förjävlig ut…” Rösten dog ut i slutet och han försökte svälja ner klumpen i halsen. Det hade ju inte känts fullt lika jobbigt för en stund sedan, varför skulle det komma tillbaks nu?
”Det gör du inte”, skyndade sig Lisette att säga men tystnade när Andy gav henne en blick. ”Jag menar; det hade kunnat se ännu värre ut. Du har alla tänderna kvar, du har inte två blåö…” Hans kompis drog in ett häftigt andetag och fingertopparna rörde sig snabbt under ögonen som för att försöka förhindra någonting från att ta sig fram. ”Förlåt, förlåt jag…”
”Li.” Andy stannade till med ett svagt leende och la armarna om henne. ”Det är okej.”
”Nej det är det inte, förlåt… det är du som ska gråta och inte jag.” Hon tryckte sin kind mot hans bröst och för ett tag stod dom bara där. ”Jag tycker bara så synd om dig…” Orden lät halvkvävda och fick honom att krama om henne ännu hårdare. Lisettes smärta var mycket värre än hans egen.
”Det behöver du inte, det är lugnt, jag lovar… var inte ledsen.” Han höll om henne en stund till innan han placerade händerna på hennes axlar för att kunna skjuta henne ifrån sig en bit. ”Det hade faktiskt kunnat vara värre.” Om Pontus inte hade slutat. Om slagen övergått till sparkar.
Hon greppade tag om hans hand och höll den hårt. ”Okej. Okej jag ska sluta, du behöver en stark kompis som säger att… Att allt kommer ordna sig. Din mamma kommer säkert inte freaka ut och…” Hon tog ett djupt andetag. ”Jag är jättedålig på det här Andy!”
Och ändå var det hon som lyckades få honom att skratta vilket kändes som att det var väldigt länge sedan.
”Jag ringer dig senare”, sa han när han såg att bussen var på ingående och kramade henne snabbt en sista gång. ”Och du är aldrig dålig, okej?”

Bilen som stod på gården vittnade om att han inte skulle få skjuta på det längre. Och det värsta var att det kändes som att det var hans fel, att han skulle göra sin mamma ledsen och upprörd för att han gjort något dåligt. Hon kanske inte ens skulle tro honom… Lät det särskilt troligt att man blev nedslagen utan någon anledning? Mer än att personen i fråga hatade en? Han drog upp väskan högre på axeln innan han tog dom återstående stegen fram till dörren och öppnade den.
”Hallå”, ropade hans mamma på sitt vanliga glada sätt. ”Gick det bra i skolan?”
”Jadå.” Han hann bara ta av sig skorna innan Magda dök upp i hallen. Och i nästa sekund flämtade hon till. ”Herregud! Andy!”
Han försökte pressa fram ett leende. ”Det är inte så farligt som det ser ut.”
Frågorna strömmade ut och fördubblades vid hans låga svar. Oroliga mammahänder strök över hans kinder innan ännu mer förtvivlade ord lämnade darrande läppar. ’Han kunde ju ha..! Åh lilla gubben.’ ’Vet du verkligen inte vem han var..?´ ´Hur kunde någon… borde sitta inlåst..!´ Ilskan blandades med förtvivlan men det fanns ingen som helst tvekan om att hon trodde honom. Vilket nästan kändes ännu värre när han inte ens berättat hela sanningen. Men det skulle ju ändå inte ha gjort någon skillnad, mer än att han förmodligen skulle åkt på ännu mer spö om hans mamma ringt Pontus föräldrar.
”Varför sa du ingenting till mig inatt Andy..? Du måste ju ha…” Hon kramade honom hårt igen och för en stund kändes det nästan som att hon behövde kramen mer än honom. Inatt när hans mamma stått alldeles bredvid sängen med handen på hans rygg och frågat om något var fel så hade det krävts nästan overkligt mycket viljestyrka för att inte bryta ihop, men nu när hans mamma istället hade nära till tårarna så var det som att något annat aktiverades i honom; viljan att hans nära inte skulle vara ledsna tog över och han satte automatiskt sig själv i andra hand istället.
”Jag ville undvika det här mitt i natten…”, sa han lågt.
”Men så kan du ju inte tänka!” Magda tog ett djupt andetag innan handen strök undan hans lugg igen. ”Vart känns det värst? Det ser inte ut som att den är bruten i alla fall…” Hon rörde fjäderlätt vid hans näsben och Pontus knytnäve fladdrade i samma stund förbi på hans näthinna. ”Men vi kanske kan be Cathy kolla på det.”
”Nej”, skyndade han sig att säga. ”Nej det behövs inte. Och nej den är inte bruten.” Han drog sig undan och lät luggen falla ner på plats igen. ”Det är mest ömt överallt bara. Jag… vill vara ifred en stund bara.” Han började gå mot sitt rum men inte särskilt förvånande öppnade hans mamma munnen igen.
”Vännen…”
Han tvingade dom sammanpressade läpparna att slappna av, blinkade till några gånger och vände sig sedan om med ett svagt leende. ”Det är ingen fara mamma.” Och förlåt.
När dörren var stängd bakom honom lutade han sig tungt mot den och slöt ögonen. När ett par gröna ögon istället blev synliga där bakom ögonlocken slog han hastigt upp dom igen. Han kunde inte… Varför ville han… Han borde inte…  

Han visste att det säkert var en dum idé. Att han borde ha valt att springa innan mörkret fallit. Ändå så var det i bara det svaga skenet från dom glesa gatlamporna som han sprang över asfalten. Han ville tro att han kunde lämna en jobbig känsla för varje nedtramp. Då skulle snart alla vara borta. Efter några mil kanske…
Andetagen blev djupare och djupare utan att ha något att göra med ansträngning. När han sprang ned för den lilla sluttningen blev dom tunga andetagen mer ojämna men han tvingade sig att fortsätta. Ända tills han stod framför strandkanten som såg mer grå än brun ut i mörkret.
Tidigare hade han kunnat intala sig att det bara var ologiskt att tänka att det fanns något i det svarta, att det bara var i hans eget huvud. Nu hade han fått bevisat att det inte alltid var i hans huvud och det gjorde det så mycket värre. Samtidigt som det gjorde honom ännu mer envis att övervinna rädslan.

Fingrarna rörde sig över strängarna utan att det lät som han ville. Först hade det varit bilarna, fåglarna och ungarna utanför som stört honom. Sedan hade det varit dammsugaren från nedervåningen. Nu var det något i hans huvud som snurrade runt, runt och som han inte ens kunde greppa. Hur skulle man kunna reda ut sina tankar när man inte visste vad det vad man tänkte på?
Han gjorde ett nytt försök men när det återigen lät som en 7årings första gitarrlektion och inte som en kille som spelat gitarr sedan han var 14 och i vanliga fall kunde göra det i sömnen kastade han frustrerat ifrån sig den svarta akustiska gitarren på sängen.
Jävla skitinstrument.
Och två sekunder senare hade han strukit handen över den i oro över att han faktiskt skadat den.
Kunde dom där ungarna seriöst inte hålla käften? Borde dom inte ligga och sova vid det här laget? Liam klev irriterat fram till fönstret och planerade samtidigt hur han bäst skulle hämnas. Kasta vattenballonger kanske? För snällt. Vatten var inte så farligt. Ägg kanske. Definitivt ägg.
När han drog undan den svarta gardinen, som Cathy fortfarande suckade åt varje gång hon var upp för att hans rum var så dystert, var det dock någonting annat som fångade hans blick.
Han brukade se Andy springa rätt ofta men eftersom han inte sprang i riktning mot skogen där dom flesta andra löpare höll till undrade han alltid vart han egentligen tog vägen. Sprang han runt, runt bland villor och lägenheter eller? Han kisade något fundersamt efter den svarta huvtröjsryggen och släppte sedan ner gardinen igen.
Dörren slog igen med ett klick efter honom och stegen rörde sig snabbt ut ifrån gården och vidare ner längs gatan. Vad fan höll han på med egentligen?
Han hade inte ens hunnit fram till korsningen längst ner på gatan förrän grannungarna åkte förbi på sina fula sparkcyklar. Flickan vände upp ansiktet mot honom och i samma stund spände han blicken i henne.
”Säg ett jävla ord-”
”Man får inte svära.” Pojken med det morotsfärgade håret drog en hand under den snoriga näsan och Liam kom av sig för en stund bara för att han blev så himla äcklad. Sedan var han tillbaks igen.
”Okej säg ett ord till och jag kommer knyta fast dina fötter med dom där fula skosnörena i gungställningen där borta och vakta så att ingen kan plocka ner dig.”
Flickan såg för första gången någonsin lite osäker ut och drog tag i killens arm. ”Kom Arvid, vi åker.”
Han såg sig om över axeln på dom och när han var säker på att dom inte skulle komma tillbaks och vara mer uppkäftiga fortsatte han längs gatan. Höger eller vänster?  Det faktum att han var vänsterhänt fick avgöra det hela.
Vetskapen om vad han faktiskt gjorde började komma ikapp honom och när han nästan bestämt sig för att vända om hörde han lätta steg mot asfalten längre bort. Det lät misstänkt likt någon som sprang. Egentligen borde Liam bara gå hem nu, Andy sprang uppenbarligen i bostadsområdet vilket betydde att mysteriet var löst. Ändå hade han fortsatt åt hållet han hört stegen ifrån, tills att han kom fram till korsningen där han förvirrat såg sig omkring. Man kunde se långt längs båda gatorna, och ändå såg han inte till den svarthårige. Hur snabbt kunde killen springa? Om inte..? Han såg ner mot sluttningen bland träden där han visste att det fanns en sjö. Var det runt den han sprang? Nyfikenheten tog än en gång överhanden och han började ta sig ned ditåt samtidigt som han fiskade upp en cigg ur jeansfickan.

Andy knöt hårt nävarna och såg på det stilla vattnet som så många gånger tidigare. Pontus fanns inte här. Ingenting annat fanns. Det var skuggor, träd, mörk himmel, mörkt vatten. Ingenting annat. Det kändes som att det hade gått bättre idag, han hade inte ens snurrat runt på det där snabba sättet för att se vad som kunde gömma sig bakom honom. Men så helt utan förvarning rasslade det till i träden som från hundratals kedjor, och blicken for över axeln i samma hastighet som en blixt.
”Det är bara vinden fattar du väl.”
Han såg cigarrettglöden innan han kopplade vems röst det var. Och när han väl förstod dunkade hjärtat till hårdare än vad det hade gjort när han först kom ner till vattnet.
När ögonen fokuserat ytterligare på den lilla elden kunde han långsamt börja urskilja den långa gestalten i mörkret. Hur länge hade han…
”Hur länge har du stått där?” Orden hade inte bara uttalats som en tanke utan rakt ut till Liam.
”Kom för en stund sedan”, sa Liam så nonchalant att Andy återigen knöt nävarna. Vilket var patetiskt. Vad skulle han göra med dom? Slå dom mot Liams bröstkorg som en barnslig unge?
”Frågan är väl vad du gör här, jag har hört att man inte ska gå ner till vattnet när det är mörkt.” Den något retsamma rösten kom närmare och när Andy såg upp igen kunde han se att Liam inte var så många meter bort längre. Röken gav kontrast till allt det svarta på ett nästan vackert sätt.
”För att den där flickan fortfarande ligger kvar där i och bara väntar på att dra ner mig också eller?” Det där hade han inte tänkt säga. Han hade inte ens hunnit tänka det innan det lämnat läpparna. Var han helt dum i huvudet eller? Det var… nio år sedan. Han kunde inte se Liams ansiktsuttryck men tystnaden var tillräckligt jobbig.
”Hur många år tog det tills att du fattade att det bara var något jag hittade på? Eller var det först i år kanske?”
Hur kom Andy ens ihåg de- Uppenbarligen kom Liam själv också ihåg det. Självklart mindes han natten dom hade tältat och Andy hade blivit ledsen och dom hade lovat… Ett löfte som i vilket fall hade brutits och som det inte fanns någon anledning att tänka tillbaks på.
”Mm typ”, kom det mumlande ur mörkret. Men han fick inget svar på vad han egentligen hade gjort där. Det hade definitivt inte sett ut som att han varit på väg att springa runt sjön. Istället hade han stått där med uppdragna axlar och nästan verkat hypnotiserad av den där sjöng som man knappt såg i mörkret förutom när månen kikade fram bakom molnen och fick den att blänka till. Och sättet han hade ryckt till och vänt sig om på när vinden slitit tag i träden. Vad trodde han att det var? Spöken?
Fast samtidigt, vad än Andys anledning var till att stå där nere så var kanske Liams inte så mycket bättre. Han hade fått för sig att det var jätteviktigt att veta vart Andy tog vägen på sina löparrundor och till sist hamnat vid en sjö där han tyst iakttagit honom som någon creepy stalker.
När hade han slutat undvika Andy till varje pris utanför skolan?
”Du…” Tystnaden bröts än en gång av den låga rösten och Liam såg vaksamt mot Andy när han fick en känsla av att det skulle komma något som han inte alls ville höra. ”I skolan idag… jag såg att du, alltså att du och Pontus…” Den svarthårige verkade ha svårt att hitta orden och Liam tyckte sig kunna se hur han vred på händerna. ”… var det på grund av mig..?”
Han stelnade till vid det sista när han förstod vad han faktiskt frågade. Hade Andy ens sett det? Vart fan hade han stått gömd? Liam blåste snabbt ut röken.
”Nej.” Han fick fram ordet i ett sådant tonläge att det lät som att Andy frågat något helt absurt. ”Det var Jake som hjälpte dig igår och av någon anledning blev jag indragen i det. Pontus gick jävligt mycket över gränsen i det han gjorde men få inte för dig att jag skulle ge mig på mina egna kompisar för din skull. Det skulle vara helt…” Han backade bak ett steg och höjde ciggen mot läpparna för att ta ett djupt bloss, handen darrade dock till och han kastade den istället ifrån sig. Han hade inte varit beredd på det där. Förmodligen skulle han ha svarat på samma sätt i vilket fall men, fan han hade verkligen inte väntat sig det. Och självklart drogs tankarna tillbaks till Pontus och oron över hur han skulle bemötas av killarna imorgon. Han hade undvikit alla så jävla mycket idag.
Någonting med Andys sönderslagna ansikte hade fått honom att reagera, men det ändrade ingenting annat.
Isblåa stora ögon som sett på honom bakom luggen.
Han tyckte inte om dom.
Smala händer som plötsligt känts väldigt starka när dom tagit tag om hans ansikte.
Varför hade han ens låtit dom ta i honom?
Smala läppar som varit lite för röda.
Han hade alltid föredragit fylliga läppar.

Än en gång var Andy tacksam över mörkret trots sin rädsla. Då kunde Liam åtminstone inte se dom hettande kinderna som med största säkerhet skulle synas genom svullnader och blåmärken. Vad hade han trott egentligen?
Fast vad kunde han annars ha menat? ’När hade du tänkt sluta? När han var död eller?!´
Det mer troliga när han tänkte efter var att Liam bara vägrade erkänna det. Han kanske hade ångrat sig. Men faktumet kvarstod isåfall ändå att Liam för en kort stund hade tyckt att det kändes värt att visst ge sig på sin egen kompis för hans skull…
”Glöm att jag sa något”, suckade han men var osäker på om Liam ens var kvar. Han såg honom inte längre. Men det kunde lika väl bero på att han bara tagit några steg bakåt där han skulle ha slukats upp av mörkret.
”Håll dig undan från honom bara.” Orden lät dova och nu behövde han inte ens se för att veta att Liam var på väg därifrån. Han kunde se dom snabba stegen framför sig, hur handen hastigt for genom håret och säkert hur en ny cigg halades upp ur fickan.

I hate (almost) everything about you - del 19

Det gjorde så ont. Käken. Näsan. Det dunkade i huvudet. Läppen… Han höjde långsamt handen men hejdade sig innan han hunnit röra vid ansiktet. Kanske skulle smärtan försvinna om han bara väntade lite. Om han bara lät det vara en liten stund till. Han slöt återigen ögonen samtidigt som han kände dom salta dropparna rinna ner över läpparna.
”Hallå?.. Andy..? Andy?!”
Han slog skrämt upp ögonen och det tog någon sekund innan han såg vems ansikte det var i mörkret.
”Gud, Andy, vad har hänt?!”
Ett plågat stön kom ut mellan hans läppar innan några ord ville formas. ”Jag…”
”Herregud, shit. Jag ska hjälpa dig, kom.” Jake greppade tag om hans hand och i nästa stund fann han sig själv stående på skakiga ben. Han höjde handen till ansiktet, rörde vid läpparna och såg sedan på fingrarna. Blod.
”Vad har hänt?” frågade Jake chockat igen. Det såg ut som att hans hår var fuktigt…
Andy flackade till med blicken innan han kunde fästa den i dom oroliga ögonen som såg på honom.
”Pontus”, sa han tyst och strök hastigt bort tårarna från kinderna. Aj.
Det blev alldeles tyst och han trodde för en stund att Jake skulle bli förbannad och fråga varför han anklagade en av hans kompisar att ha gjort det där. När han långsamt såg upp förstod han att så inte var fallet. Chockad – ja. Men inte arg. Han såg ut att svälja hårt men nickade sedan.
”Kom, jag följer med dig.” Han drog upp en bag högre på axeln innan han än en gång greppade Andys arm. Den här gången för att lägga den runt sin egen nacke. Andy drog sig dock snabbt loss och tog ett darrigt andetag.
”Jag hade inte gjort något, jag hade inte gjort ett skit. Han bara…”
”Jag tror dig! Jag lovar… Fan…” Han bet sig i läppen och hukade sig något fastän han inte var jättemycket längre än Andy. ”Hur känns det med näsan… Är den bruten tror du? Det ser inte bra ut alltså…”
Det fick honom att ge ifrån sig ännu ett plågat läte. Han kunde väl inte ha brutit näsan?!
”Okej, okej, det var helt fel sak att säga. Förlåt… eh… vi måste få hem dig i alla fall.”
Dom hade gått under tystnad och Andy hade egentligen inte haft någon koll alls på vart dom gick. Han hade bara följt efter ljudet av den andres skor och låtit luggen skymma synen. Läppen som tidigare hade känts som ett öppet sår hade gått över till att kännas som att den durrade och nu var den nästan bortdomnad. Likaså den värsta smärtan vid kindbenet. Han hade ingenting alls emot att han börjat bli som bedövad. Det var det bästa som kunde hända.
När han till sist såg upp märkte han att dom bara var en gata ifrån hans egen. Hur visste Jake vart han bodde? Det tog bara någon sekund innan han förstod att det såklart var för att han hade varit hemma hos Liam massvis med gånger. Han tvärstannade och drog snabbt luggen ur ögonen. ”Jag tänker inte gå hem. Det går inte.”
”Va..? Det är klart du måste gå hem, vi är ju alldeles snart framme.”
Han skakade på huvudet och började känna paniken komma. ”Nej jag kan inte… jag kan inte komma hem såhär.” Han gjorde en gest mot sitt ansikte som han förvisso inte hade sett hur det såg ut men mycket väl kunde föreställa sig. ”Jag… jag kan nog ta mig hem till Lisette, tack för att du…” Han visste inte hur han skulle fortsätta. Han ville bara bort från mörkret. Bort från allt som påminde om Pontus.
”Vi åker hem till mig”, sa Jake utan att vänta på någon fortsättning. ”Jag kan inte bara…” Han drog en hand genom håret och såg nästan stressad ut. Andy förstod honom. Han ville säkert inte riskera att synas med honom. ”Fan att den där tunnelbanan ska stå still”, fortsatte han efter att ha kollat på sin mobil. ”Orkar du gå en bit till? Det är inte jättelångt.”
Andy nickade, plötsligt väldigt tacksam åt förslaget. På ett sätt skrämdes han över att han faktiskt var på väg hem till Jake av alla människor, men på ett annat var han bara så lättad över att han skulle slippa gå hem eller att behöva försöka få tag på någon kompis som han skulle behöva förklara för.

”Men fan…” Jake suckade och grävde runt i bagen tills han hittade nyckeln han letat efter och därefter öppnade dörren för Andy. ”Det är ingen fara, mina föräldrar är bortresta.” Dörren smällde igen och när ljuset tändes i hallen såg sig Andy lite kisande omkring.  
Han borde inte vara här.
”Vi måste ta och göra rent det där.” Jake gick före honom längs den korta korridoren som hörde ihop med hallen och öppnade sedan dörren till vad han antog var badrummet. Han gick tvekande in efter honom och slog ner blicken i golvet innan han hunnit se sig själv i spegeln. Han visste inte om han ville.
”Ser det… väldigt illa ut?” frågade han lågt.
”Ja. Eller jag menar…” Grimasen han gjorde hade redan sagt sanningen. Han började öppna olika skåp och plockade fram en förpackning med bomullspads och en flaska med röd etikett.
”Här har du Alsolsprit, det är nog bäst att göra rent det ordentligt. Jag hamnade i slagsmål en gång och lät bli att göra rent ett sår och det blev så jävla inflamme- okej vi behöver inte ta det”, avbröt han sig själv och vred på kranen.
Andy svalde hårt och tog stegen fram till handfatet, fortfarande utan att höja blicken upp till spegeln, för att ta ut några bomullstussar. ”Tack.”
”Eh… säg till om du behöver hjälp eller något.” Jake lämnade badrummet och det var först då Andy långsamt såg upp.
Blicken som mötte hans var lika isblå som vanligt, men hade nu fått sällskap av en något djupare blå ton under högra ögat också. Högra kindbenet hade istället antagit en färg som matchade den röda tröjan otäckt bra. Dåligt. Och under näsan fanns en torkad substans. Misstänkt lik blod. 
Det kändes som att han såg på någon annan, som att det inte alls var hans ansikte som var både blått och rött, svullet och illa tilltygat. Långt ifrån dockansiktet. Han rörde försiktigt vid läppen med två fingertoppar och knep i samma stund ihop ögonen. Sprucken.
Han tillät sig 60 sekunder av tysta tårar och självömkan. 60 sekunder att vara förtvivlad, rädd och chockad över vad som hänt. 60 sekunder men inte mer.
16
11
9
3
2
1
Han tog ett djupt andetag innan han dränkte bomullstussarna i det ljumna vatten och systematiskt började tvätta bort blodet under näsan, läppen, hakan.
Smala fingrar drog undan luggen men ångrade sig genast och lät den istället dölja så mycket av ögonen som möjligt. Vad fanns det att se?
Det krävdes mer att trycka en Alsolspritsindränkt bomullstuss mot den svidande läppen men han höll envist kvar. Så länge den suddade ut spåren…   
Det pep till i fickan och han drog långsamt upp mobilen samtidigt som han lutade sig mot den kaklade väggen bredvid spegeln. Där han inte längre kunde se sig själv.

[22:24 nytt meddelande- Simon] Såg ditt sms först nu, kul :D Är du fortfarande ute?
[22:50 nytt meddelande- Simon] Vart är du någonstans?
[22:57 Missat samtal- Simon]
[23:20 nytt meddelande- Simon] Det har inte hänt någonting va?? Ring mig när du ser det här, okej?
[23:25 Missat samtal- Simon]
[23:30 nytt meddelande- Simon] Seriöst Andy, svara! Du skrämmer mig som fan, vart är du?
Han läste det sista meddelandet som kommit för mindre än en minut sedan och svalde hårt. Han orkade inte förklara. Han ville inte. Inte nu i alla fall.
[23:32 sänt meddelande-Simon] Förlåt att jag bara försvann och inte svarade. Glömde bort tiden och fick ont i huvudet sen, är hemma. Vi hörs imorgon. Förlåt.
Nu kände han sig som en sjukt dålig kompis också. En dålig kompis som inte ens kunde skriva en trovärdig lögn.
Och i nästa stund insåg han än en gång vart han befann sig någonstans. Han skruvade noggrant på korken på flaskan, kastade alla blodiga bomullstussar och gick sedan långsamt ut. Han såg sig lite förvirrat omkring men tog sedan sikte på den halvöppna dörren längst ner i korridoren. När han såg Jake sitta lutad mot väggen i sängen tog han ett tveksamt steg in.
”Hur känns det?” Jake rätade snabbt på sig när han kom in. ”Det ser i alla fall bättre ut”, tillade han och ett svagt leende blev synligt på hans läppar. Förmodligen bara för att få honom att känna sig bättre.
Jake hade aldrig varit lika elak, även om Andy hade undvikit honom lika mycket som dom andra under ettan, och han var också den som faktiskt hade kunnat fråga Andy någonting utan att ha lagt till ett ’emo’ eller ’bög’ efter. Ändå kändes det konstigt att tänka sig att han sa någonting för att få Andy att må bättre. Att han inte bara hade hjälpt honom upp på fötter i gränden utan även försökt följa honom hem och till sist tagit med honom hem till sig själv. Det måste kännas konstigt för honom också. Hur mycket hade säkert inte Jake och Liam pratat om honom? När dom fått syn på honom i korridoren längre bort eller bara haft något annat tillfälle att kunna yttra hånfulla kommentarer om eller till honom?
”Jag är fortfarande lite bortdomnad tror jag”, sa han med en liten axelryckning och lät blicken snabbt svepa över sovrummet som var bra mycket större än hans eget. Väggarna var vita men pryddes av flera affischer och tavlor. Allt ifrån Mötley Crüe till New Yorks skyline.
”Kan tänka mig det…”, grimaserade Jake. ”Vad hände egentligen..? Alltså jag kommer inte säga något till Pontus om du är orolig för det.”
Ett darrigt andetag lämnade hans läppar innan hans svarta strumpklädda fötter ledde honom över golvet och fram till Jakes säng där han försiktigt sjönk ner på kanten. ”Vi var på samma klubb men jag gick ut med en vän…” Han bet tag i läppen utan att tänka sig för och släppte den lika snabbt som att han skulle ha fått en stöt. Metallsmaken var fortfarande kvar. ”Sen gick han hem och… Pontus måste ha följt efter ut för plötsligt så var han bara där du vet? Och…”
När han slutligen kommit till när Jake hittat honom hade hans blick sänkts ner till händerna som vreds fram och tillbaka, fingrar som flätade in sig i varandra och fingrar som knäcktes.
”Något måste ju slagit slint i huvudet på honom… Alltså visst att han kan vara våldsam men…” När Andy såg upp gled Jakes blick över hans ansikte och det tog en stund innan han fortsatte. ”.. det här är ju helt stört.”

En stund senare hade han åtminstone flyttat in en bit på sängen med väggen till ryggstöd istället för att sitta så blickstilla på sängkanten. Jake hade pratat på utan att ha fått särskilt mycket svar ifrån Andy, men det hade varit skönt att bara få sitta tyst och koncentrera sig på något annat än smärtan i ansiktet. På ord som inte längre handlade om Pontus. Även om hans egna tankar drogs dit ändå.
”Du…”
Han såg upp då han antog att han missat någon fråga trots allt. Men så blev han medveten om den stickande känslan i ögonen, den som brukade få hans blick att bli alldeles glansig. Hur patetisk måste han inte se ut? Och ändå kunde han inte få sig själv till att sänka ner axlarna och slappna av, inte få fram ett litet leende som visade att han var okej. Istället darrade läppen till.
Jake lutade sig den lilla biten fram till honom, satte ner ena handen mot madrassen och i nästa stund hade hans läppar snuddat vid Andys.
Han visste inte hur lång tid det tog. Men det handlade om bara sekunder. ”Vad fan gör du?!” Den isblå blicken såg både chockat och ilsket på Jake som lika snabbt hade ryggat undan.
”Förlåt! Förlåt Andy jag… gud jag vet inte varför…” Han drog händerna genom det bruna håret och kom snabbt upp på fötter.
”Du kan inte bara..!” Han drog hastigt sin egen lugg ur ögonen innan han gjorde en ansats att resa sig upp från sängen.
”Vänta, vänta.” Jake satte ner ena knäet mot sängen och befann sig plötsligt väldigt nära Andy igen. ”Snälla vänta, det var inte meningen. Det var asdumt gjort, förlåt. Verkligen.” Hans mörkbruna blick var så bedjande att en suck till sist slapp ut mellan Andys läppar.
”Är det lugnt..?” frågade han nästan andfått. Fortfarande med rådjursblicken fäst i hans. ”Jag menade verkligen, verkligen inte att göra det där.”
Vad var det med folk och att plötsligt kyssa honom?! Okej, det hade mer varit en väldigt hastig puss men ändå. Och alla skulle dessutom säga att det inte varit meningen! Var han så äcklig att… Han nickade och lutade sig långsamt tillbaks mot väggen igen. Nu skulle väl tårarna snart börja rinna för att han var arg istället.
”Jag ska ringa ett snabbt samtal bara, jag kommer snart.” Han tog ett steg men såg sig sedan om över axeln. ”Du sticker inte va?”
Andy höjde ena axeln men skakade ändå på huvudet. Han följde sedan Jake med blicken tills det att han var ensam kvar i rummet.

”Hallå?”
”Okej jag går rakt på sak. Vi har en… situation här och du behöver komma hit. ”
”Va vadå?” Liam höjde något förvirrat på ögonbrynen åt det Jake sa. Han stängde igen laptopen och reste sig upp ifrån stolen. ”Vad har hänt?”
”Kom hit bara”, sa Jake i andra änden.
”Okej, okej jag kommer.” Han drog åt sig den gråa huvtröjan som låg slängd på sängen och gick sedan ut ifrån sitt rum. ”Är där om typ tio minuter då.”
”Tunnelbanan stod still för något elfel för ett tag sen, men det kanske har fixat sig, men ja kom i vilket fall. Hejdå så länge.”
Vad kunde ha hänt som han var tvungen att ringa om vid den här tiden? Något fundersam låste han ytterdörren efter sig och gick ut i den mörka kvällen. Det kändes väldigt passande att Cathy jobbade natt för hon skulle inte ha blivit särskilt glad om hon vaknade och insåg att han inte var hemma. Han låg ju redan på minus så att säga.
En blick på tidtabellstavlan ovanför perrongen visade att tågen var i rullning och han skulle nog vara hos Jake om ganska exakt tio minuter faktiskt.

Han hejdade sig med fingret alldeles framför ringklockan men mindes sedan att Jakes föräldrar var utomlands och tryckte till två gånger. Dörren for upp nästan på en gång och innan Liam hunnit ta ett enda steg framåt hade Jake trängt sig ut på trappen och stängt dörren bakom sig.
”Vad håller du på med? Vad fan har hänt?” frågade Liam och gav honom en konstig blick.
”Freaka inte ut, men Andy är här.”
”Va?”
Var det något slags försök till skämt från Jakes sida eller? Isåfall var han inte road.
”Jag vet. Men lyssna; jag kom ut från gymmet och hittade honom nedslagen i gränden…”
Han höjde chockat ögonbrynen. Det var det sista han hade väntat sig. Han fann sig dock.
”Okej trist för honom. Men jag fattar inte varför du tagit hit honom eller vad jag gör här?”
Jake såg sig om över axeln mot dörren innan han snabbt vände tillbaks blicken till Liam.
”För att han måste hem, hans morsa har ringt flera gånger men killen vägrar ju svara, och morsor blir oroliga. Och jag kan inte komma dit med honom för då kommer det se ut som att jag är den skyldige till hur han ser ut, men du känner hans morsa och hon vet inte att du betett dig som ett svin mot Andy?”
Liam försökte ta in allt Jake sa och suckade sedan tungt. Varför hade han plötsligt blivit indragen i det här? …skyldige till hur han ser ut… Hur illa kunde det vara?
”Alltså…”, började han och drog handen genom håret.
”Jag ber dig inte att bli värsta polaren med honom igen, bara kom in, okej?” Han la handen på dörrhandtaget men vände sig sedan om igen.
”Och förresten så råkade jag kyssa honom.”
”Va?!”
Jake grimaserade men ryckte sedan på axlarna innan han skyndade in. Utan att ge Liam minsta chans att fråga vad i helvete han menade med det. Han hade kysst Andy?! Han hade inte bara tagit hem killen till sig utan kysst honom? Varför… Han gav ifrån sig en frustrerad suck men följde sedan med in i hallen och drog igen dörren efter sig.

Andy undrade smått vart Jake hade tagit vägen. Han kanske verkligen hade ångrat sig och flytt från sitt eget hem? Han kastade en blick på den nu avstängda mobilen innan han tungt lutade huvudet mot väggen igen. Hur många gånger till hade hans mamma hunnit ringa?
”…var snäll..” Han hann precis höra Jakes låga röst ifrån hallen innan dörren öppnades och inte bara Jake uppenbarade sig utan också… Liam.
Det här hände inte.
Andningen blev direkt mer ojämn och plötsligt var det han som ville fly. Vad skulle Liam göra? Skratta åt honom? Berätta hur patetisk han såg ut?
Hur kunde Jake… han om någon visste väl hur Liam brukade bete sig?
Jake visste väl inget om kysse-
Han ville därifrån. Nu på en gång.

Liam hade redan dragit på sig den uttråkade blicken han oftast hade i närheten av Andy, men när han klev över tröskeln förändrades hela ansiktsuttrycket till ett chockat sådant. Han hade trott att Jake kanske överdrivit lite, att Andy kanske skulle ha något blåmärke men inget märkvärdigare än så. Skadorna var centrerade till den högra ansiktshalvan men hela han såg så otroligt… skör ut. Skrämd. Förtvivlad. Ömtålig. Obekväm.
Två utav adjektiven var det nog han själv som var skyldig till insåg han.
Han hade inte varit beredd på illamåendet. Han hade ju sett skador värre än det där. Men vem hade kunnat ge sig på honom av alla människor? Andy såg så ofarlig ut det bara gick, vem som helst såg väl att han var klen? Vem i helvete hade kunnat…  
”Misslyckat försök till en makeover?” han höjde ena ögonbrynet och fick en mördande blick utav Andy. Med blåöga och allting. ”Ta det lugnt, jag skämtade med dig.”
Jake gav honom en sneglande blick men såg sedan på Andy. ”Du, är det inte bäst om du går hem ändå tror du? Din mamma verkar ju orolig och…”
”Och vadå? Nu har du tagit hit honom för att hjälpa mig hem eller vadå?!” Andy höjde rösten och reste sig upp ifrån sängen, grimaserade när någonting måste ha gjort ont innan blicken flackade mellan honom och Jake.
Läppen var sprucken också. Käkbenet såg svullet ut… Utan att han riktigt var medveten om det hade han spänt sina egna käkmuskler ju mer han tog in utav Andys ansikte.
Vad hade hänt egentligen? Varför hade han blivit nedslagen? Av vem? Ändå var det någonting som hindrade honom från att fråga.
”Nej alltså, jag… jag tänkte bara”, försökte Jake. ”Jag tänkte bara att du inte skulle gå ensam.”
Liam var nära att fnysa till. Sedan när hade Jake blivit så himla beskyddande mot Andy?
Och ändå så spändes hans egna muskler när han tänkte på att någon avsiktligt gjort det där.
Det blev som något slags kaos i hans huvud när Andy och Jake befann sig i samma rum. Två världar som krockade med varandra. Något som slet honom åt två olika håll och gjorde det fruktansvärt svårt att agera på det sättet som väntades av honom. Den Liam han ville vara mot Andy inför Jake fungerade inte just nu – inte när Andy stod där med stressad blick och misshandlat ansikte.
”Jag behöver inga livvakter”, kom det till sist ifrån den svarthårige innan han gick förbi dom båda och ut i hallen.
”Andy!”

Han hörde Jakes röst men fortsatte ändå till hallen där han drog på sig skorna. Den dunkande läppen gjorde det väldigt tydligt att han inte borde ha höjt rösten. Det kändes som att den hade spruckit på nytt. Och nu var Liam där och såg honom på det här sättet. Patetisk. Svag.
Jake hade av någon underlig anledning brytt sig, men gjorde Liam det? Ens lite grann?
En del av honom ville så fruktansvärt gärna tro det, vilket irriterade honom ännu mer, men en större del av honom talade om att det var hopplöst att tro något sådant.
Det var inte som att det betytt något att han kommit och frågat om hjälp med matten. Det betydde ingenting annat än att han var så pass desperat över att få ett betyg att han kunde tvinga sig själv att gå över till Andy.
Varför var det plötsligt så viktigt?!
Handen på hans axel fick honom att rycka till och för en kort sekund trodde han att det var Liam.
”Vänta så hänger vi med, jag ska ändå med till Liam och… jag menar inte att du behöver livvakter, bara sällskap, okej?” Jake såg på honom och Andy tvingade sig själv till att nicka. Jake hade inte varit elak, förutom att han dragit dit Liam, så han borde inte få ut för ilskan som egentligen var riktad mot den blonde.
Och möjligtvis mot sig själv. Liam hade faktiskt inte skrattat. Han hade inte tittat på honom som att han var helt patetisk. Det som Andy egentligen var arg över var kanske vad han inte hade gjort.
Kanske hade han fått något slag i huvudet som han inte visste om. För han kunde väl inte på riktigt hoppas på medlidande ifrån Liam? Han ville ju inte ens ha något sådant. Han ville inte behöva tas hand om.
Han saknade bara blicken han hade fått när han ramlat med sparkcykeln.

Han hade inte velat åka vare sig tunnelbana eller buss. Även om han ogillade mörkret så dolde det åtminstone hans ansikte bättre. Han ville inte sitta i en tunnelbanevagn och känna andras blickar på sig. Sådana som undrade vad han hade gjort, sådana som drog egna slutsatser som att han nog varit minst lika skyldig själv till hur han såg ut, sådana som tyckte synd om honom.
Och vad skulle hans mamma säga? Hon skulle bli förtvivlad. Han visste inte ens vad han skulle säga. Skulle han säga att det bara varit någon idiot som dykt upp och helt oprovocerat slagit honom? Vilket i och för sig var sant, men att han inte hade någon aning om vem personen i fråga var? Han skulle aldrig kunna med att dra upp allting som hänt sedan ettan. Eller högstadiet egentligen. Det skulle bli alldeles för mycket frågor, och alldeles för mycket oro för hans mamma. Och Liam skulle dras in i det.
Liam hade inte frågat vad som hänt och han visste inte om Jake redan berättat. Skulle han isåfall nämna någonting för Pontus? Hur ömklig Andy sett ut? Bara i ett annat, påhittat, sammanhang? ’Jag såg honom på stan, fy fan så han såg ut, som att han skulle börja gråta vilken sekund som helst.’
Nej. Han trodde faktiskt inte det. Han skulle säkert dra på munnen till det där typiska Liam-flinet när Pontus stolt berättade hur han slagit ner Andy och att emobögen inte ens hade försvarat sig, kanske till och med fråga efter mer detaljer. Men han skulle nog inte säga någonting om ikväll – omgjord historia eller ej.

Liam sneglade på Andy varje gång dom gick förbi en gatlampa. Först hade det varit omedvetet men nu gjorde han det avsiktligt. Varje gång skenet föll över honom fångade hans blick upp något. Den svarta luggen som precis som vanligt hängde ner i ögonen. Den rödblåa kinden. Dom knutna händerna som öppnades och stängdes, öppnades och stängdes. Smala fingrar som försiktigt kände på kindbenet innan dom lika snabbt sänktes igen. En blick som kastades mot honom själv.
Liam vred blixtsnabbt bort blicken och körde ner händerna i huvtröjans ficka. Höll blicken envist framåt innan han istället vände den mot Jake för att fråga något bara för sakens skull. Bara för att bryta tystnaden. Få Andys uppmärksamhet att riktas mot något annat.
När dom svängde in på rätt gata bet han tag i piercingen innan han slutligen öppnade munnen.
”Måste du ha något slags stöd ifall Magda ramlar ihop eller?”
”Va?” frågade Andy tyst men harklade sig sedan som om det inte varit meningen att frågan skulle kommit ut så svagt.
”Ja men du lär ju knappast ha kommit hem så här någon gång tidigare, har du ens varit ute så här sent någonsin?”
Andys blick såg plötsligt ännu mer isblå ut än vanligt. Som att den skickade ut små vassa iskristaller. ”Jag klarar mig bra själv”, sa han med betydligt mer skärpa än det tysta ’va?’:et.
”Okej”, bröt Jake in som någon slags fredsmäklare. ”Hoppas att du kan… sova ändå.”
Liam gav honom en blick från sidan och suckade lågt. Skulle han inte ge honom en godnatt-kram också då?
Andy nickade. ”Tack. Jag menar för…”
”Absolut.” skyndade sig Jake att säga innan Andy avslutat meningen. ”Självklart.”
Liam ville inte ens tänka på vad som skulle utspela sig innanför Andys dörr om ett tag. Cathy hade blivit helt utom sig när Liam kommit hem med blod rinnande från mungipan för första gången, hur skulle inte då Magda reagera när Andy kom hem sådär i ansiktet, när hon dessutom var van med att han skötte sig. Underbarnet.
”Kan jag sova hos dig eller?” frågade Jake och fick Liam att dra blicken ifrån gården där Andy nyss gått in.
”Ja såklart.”
Liams fingrar kämpade för att få fram nyckeln som hamnat lite för långt ner i jeansfickan samtidigt som han försökte ignorera den olustiga känslan i magen.
”Fan så han såg ut alltså…”
Liam bet ihop något men vände sig sedan hastigt om mot Jake.
”Varför gjorde du det? Kysste honom?” frågade han hetsigt och spottade nästan fram det sista.
Han fick en något förvirrad brun blick riktad mot sig som sedan blev klarare. ”Men jag vet inte, det var dumt gjort. Han såg så ynklig ut bara…” Jake ryckte på axlarna och såg ovanligt obekväm ut. Det var dock inget som hindrade Liam från att fortsätta lika hetsigt.
”Vad fan man kysser väl inte någon bara för det?  För att personen såg ynklig ut?”
”Ta det lugnt! Det var inte meningen men vad fan är problemet för dig?! Är du svartsjuk eller?”
Det blev knäpptyst i ungefär två sekunder.
…
…
Som kändes som två ljusår.
”I helvete skulle jag vara det för.” Käkarna var hårt sammanbitna när han såg på Jake.
”Inte vet jag, du kanske tycker om honom.” Tonfallet var kaxigt utmanande och den kommande stunden stod dom bara och såg ilsket på varandra.
”Du är fan dum i huvudet.”
Det var Liam som till sist bröt både tystnaden och ögonkontakten när han vände sig om och lika hetsigt låste upp dörren.
Han sparkade av sig skorna och började gå uppför trappen samtidigt som han hörde ytterligare steg nere i hallen.

Det hade inte dröjt alltför lång stund innan Liam ångrat sig något. Jake var fortfarande dum i huvudet som ens sa något sådant, men han hade väl kanske inte behövt säga det till honom.  Lagom tills att han dragit fram madrassen från under sängen dök nämnda person upp.
”Sorry, det var onödigt sagt”, suckade han och lutade sig mot dörrkarmen.
”Ja det var det.” Han hörde själv hur trotsigt det lät så han försökte fortsätta lite mognare. ”Men okej jag kanske inte borde ha blivit så upprörd över att du kysste honom, men Andy..?”
Jake hade ju sagt att han tyckte Andy var assnygg och att han lätt skulle tagit honom om han haft chansen, men det hade ju mest varit på skämt. Trodde Liam åtminstone. 
”Jag vet. Stackarn var redan traumatiserad och så… men det var inget jag planerat. Han bara såg alldeles ängslig ut och någonstans i mitt konstiga huvud tyckte jag tydligen det var en bra idé att kyssa honom då. Eller kyss är verkligen överdrivet, jag typ… ska jag visa på dig eller?” flinade han upp mot Liam.
”Lägg av.” Vadå överdrivet? Var det en kort kyss? Bara en puss?
”Seriöst, jag snuddade hans läppar, inget mer. Det är inte så att jag allierat mig med fiender och du behöver känna dig hotad eller vad det nu handlar om”, han mumlade fram det sista och petade till madrassen med foten. ”Vart har du täcket?”

Andy hade stått kvar på trappen en stund efter att han försäkrat sig om att Liam och Jake inte stod kvar längre. Så försiktigt han kunnat hade han vridit om nyckeln, tyst svurit åt den trögöppnade dörren och sedan tassat iväg mot sitt rum; med en grimas för varje gång ett steg fått golvet att knarra.
Han hade nästan trott att han klarat det då han lagt sig under täcket, fortfarande fullt påklädd.
”Andy?”
Han knep ihop ögonen när han hörde sin mammas röst i hallen och vände sig snabbt in mot väggen.
”Ja jag är hemma! Sov du!” Han försökte hålla rösten stadig och hoppades att hon inte skulle vara alltför uppmärksam på tonlägen mitt i natten. Fast hon hade förmodligen inte sovit särskilt hårt, om än något alls, han hade ju sagt att det inte skulle bli särskilt sent eftersom det ändå var en vanlig onsdag. Och han hade stängt av mobilen. Självklart hade hon blivit orolig.
Och självklart öppnades dörren.
”Jag försökte få tag på dig flera gånger, har ni varit ute ända tills nu?”
Han svalde hårt. ”Typ.”
”Andy…” Lampan tändes i taket. ”Är det något fel..?”
Varför frågade hon sådant där? Klumpen i halsen växte sig till storleken av en tennisboll och dom hårt sammanpressade läpparna hotade hela tiden med att börja darra.
”Nej, släck. Jag vill bara sova.” Han kunde inte hålla tillbaks en häftig inandning.
”Men gubben… det hör jag ju att det är något.” Han hörde ljudet av barfota fötter mot golvet och han drog samtidigt upp täcket ytterligare. ”Nej men det är säkert, det är inget. Snälla gå bara, jag vill sova.”
Handen på hans rygg genom täcket brände lika mycket som det brände bakom ögonlocken och den svidande underläppen började okontrollerat darra. Gå, gå, gå. Han skulle inte klara det länge till.
”Godnatt”, pressade han fram.
”Jaha… ja godnatt då gubben.” Handen strök över ryggen igen innan den äntligen försvann tillsammans med hennes fotsteg.
Han tvingade sig att hålla ut tills han hörde knarret i fjärde trappsteget och lät sedan tårarna rinna till ljudet av kvävda snyftningar.

”Berättade han vad som hade hänt?” frågade Liam när han själv låg under täcket i sängen och Jake lagt sig till rätta på madrassen nedanför.
”Jaa…” Jake hävde sig upp på ena armbågen så han kunde se upp på Liam. ”Det var Pontus.”
Andys ansikte fladdrade förbi på hans näthinna igen. När han först kom in i Jakes sovrum och Andy satt på sängen med en mörkt blå skugga under ett av dom isblåa ögonen, hur han grimaserade efter att ha öppnat munnen, det röda och blåa i det annars så bleka ansiktet.
Ilskan fylldes upp som sanden i ett timglas. Pontus. Käken spändes igen.
Han hade tyckt det var för mycket i idrottshallen, att det inte ens varit kul. Att Pontus gått för långt, att det inte spelade någon roll hur det hela hade börjat. Och då hade det handlat om en knuff eller två. Emopojken som plötsligt satt på golvet med allas ögon mot sig.
Hur många knuffar måste det inte ha tagit för att ha fått hans ansikte att se ut sådär? Hur många slag hade krävts?
Hade han ännu en gång blivit sittande eller hade Pontus inte nöjt sig med det den här gången?
Skulle någon ha gjort det skulle det ha varit Liam. Pontus hade inte ens vetat Andys namn dom där första dagarna i skolan. Det var Liam som fick stå ut med töntiga middagar och evighetslånga bilfärder. Pontus hade bara hängt på det hela; blickarna, kommentarerna, skratten. Men var det någon som verkligen skulle ta det en nivå längre så var det inte Pontus. Det var Liam.
Och han skulle aldrig, aldrig ha gjort något sådant.
Han hade ju för i helvete insett att det var för mycket att trycka in honom i skåpet. Trycka in honom i skåpet. Och Pontus hade slagit honom blodig. Blodig.   
”Vad i helvete…”
”Lite så jag också kände. Han var dessutom ensam, han hade absolut ingen att imponera på, dom var utomhus.” Jake knyckte till med huvudet för att få några rufsiga hårslingor ur ögonen. ”Han är fan farlig på riktigt.”
Liams käkar börjar kännas som för strama gummiband. Han hade aldrig trott att han skulle känna sådan ilska mot någon annan på grund av Andy, men just där och då spelade det ingen roll vad han egentligen tyckte om Andy, hur jobbigt det fortfarande kändes med det som hänt på festen, hur gärna han ville slippa se honom, fundera över honom, bara radera allt som hade med honom att göra sedan den där första dagen han sagt hej till sin granne. Ilskan mot Pontus överskuggade allt det där.
Varför hade han egentligen inte beklagat sig över missödet som hänt i alkoholdimman för Jake än? Han beklagade sig alltid över allt annat han tvingades utstå med Andy. Med tanke på ångesten han känt hade det kanske varit skönt att snacka med sin polare om hur mardrömslikt allt kändes. Men skulle han säga något nu, så pass långt efter, så skulle det verka konstigt. Jake skulle undra varför han nämnde det först nu och inte samma morgon som han kom ut från badrummet, vit i ansiktet och spyfärdig över vad han insett att han gjort. Jake skulle ju ha fattat, att han gjort det för att han var full och inte hade någon som helst koll på vad han höll på med, han kanske skulle ha skrattat men han hade absolut fattat paniken. Han skulle inte ha fått för sig något annat konstigt. Ändå hade han av någon anledning hållit det så långt inom sig som det bara gick och burit plågan ensam.
Varför störde det honom nästan ännu mer att Jake hade råkat ge Andy någon slags puss? Mer än det gjorde att han själv gjort betydligt mer med Andys läppar..?
”Ska vi sova?” frågade Jake lågt och drog tillbaks Liam till nuet.
Han såg ner mot sin kompis och nickade. ”Visst.” 

I hate (almost) everything about you - del 18

”Jens, hej.” Andy stannade till vid bordet i cafeterian som Jens satt vid och gav honom ett snabbt leende. Han hade precis varit på väg därifrån men tyckt att han såg någon bekant i ögonvrån. Visserligen ganska vagt bekant, men dom hade ändå träffats på några gånger i biblioteket sedan den där första gången. 
”Hej”, log Jens glatt tillbaks. ”Är du på väg till någon lektion?”
”Nej jag skulle bara… ingenting egentligen”, flinade han. ”Mina kompisar är kvar och gör ett prov så.”
”Kan du inte hålla mig sällskap ett tag då?” frågade han och drog ut en av dom höga stolarna innan han såg på honom bakom glasögonen igen. ”Min klass har idrott men jag har varit så himla förkyld så det kändes onödigt att vara med.”
”Självklart.” Han hade ingenting emot att umgås med Jens så han slog sig ner på den utdragna stolen och lutade sedan armbågarna mot bordet. ”Så, hände det något kul i helgen? Eller vad är det för dag förresten?”
”Onsdag”, informerade Jens med ett roat leende.
”Då kanske det är mer passande att fråga vad du ska göra helgen som kommer”, sa han och skrattade till själv.

”Är det någon som är på att dra ut på krogen ikväll?” frågade Pontus och rörde i sin kaffekopp. ”Det är ju lill-lördag och allt.”
”Alltså jag har så jäkla ont i halsen så jag vet inte…”, suckade Liam. När han för en gångs skull faktiskt hade pengar till att kunna hänga med. Något som var värre än att inte festa alls var att festa när man var sjuk och ändå inte fick ut särskilt mycket utav det. Det enda som skulle inträffa var väl en snedfylla och en dubbelt så lång förkylning.
”Jag hänger med i alla fall”, sa Chrille och sträckte sig efter en av dom små mjölkförpackningarna som låg slängda på bordet.
Liam såg sig omkring i cafeterian och stannade sedan till med blicken när han fick syn på Andy sittandes vid ett bord, bredvid en mörkhårig kille som han inte kunde minnas sig ha sett tidigare. Andy skrattade åt någonting han sa vilket fick Liam att rynka pannan. Vad var det ens för tönt? Han var klädd i en mörkblå stickad tröja som det stack upp en vitröd skjortkrage under och hade sådana där typiska nördglasögon. Det var säkert inte ens riktigt glas utan sådana där fejkbrillor. För att han ville se smart ut eller något.
”Liam?”
”Va?” Han vände snabbt tillbaks blicken.
”Är du helt borta eller?” frågade Chrille roat och sprätte iväg den nu tomma mjölkförpackningen ifrån bordet.
”Äh det blir utmattande att lyssna på er för länge bara”, flinade han tillbaks, kastade en snabb blick mot Andy och Nörden igen innan han vred en aning på stolen så att han hamnade med ryggen mot dom istället.

Tydligen hade det blivit bestämt att Andy skulle följa med Simon ut på krogen ikväll. Det var någon nyöppnad klubb och eftersom dom ändå började sent imorgon så såg han ingen anledning till att säga emot. Det kunde säkert bli kul.
”Aj!” Han släppte snabbt plattången för att kunna ta tag om sitt stackars öra. Hur han lyckades varenda gång var ett mysterium. Håret fick helt enkelt vara lite fluffigare på ena sidan, han tänkte inte riskera att behöva visa sig på stan med brännskadat ansikte. Han studerade sig själv i den snirkliga spegeln på dörren en stund innan han med en suck drog av sig den gråsvarta t-shirten han tidigare valt. Nog för att han alltid haft väldigt ljus hy och i vanliga fall inte brydde sig i det, men nu kändes det som att det var ett lik som såg tillbaks på honom. En snabb blick på stereoklockan talade om att han hade ungefär 5 minuter på sig att välja en ny klädsel.

Lagom till att tunnelbanetåget kom inkörande på perrongen klev Andy ut genom dom automatiska dörrarna från vänthallen och skyndade sig in i en vagn innan han började se sig om efter Simon som borde vara på samma tåg. Det positiva med att gå ut en onsdag var att det inte var i närheten av lika mycket folk ute som exempelvis en lördag och det dröjde därför inte länge förrän han fick syn på Simon en vagn bort.
”Tjena”, log han och sjönk ner på sätet mitt emot. ”Kallt det var ute!”
”Eller hur? Nu när man lagom börjat tro att försommaren kommit extra tidigt. Och jag har bara linne under den här.” Han höll missnöjt ut armarna i sin huvförsedda svarta cardigan men hade snart ett flin på läpparna igen. Andy själv hade till sist valt en mörkröd farfarströja i något tightare modell och överraskande nog ett par svarta stuprör…
Det var bara 4 stationer in till stan och när dom gått av lät Andy Simon leda vägen då han själv inte hittade till någon klubb överhuvudtaget, ännu mindre en helt ny. Han hade varit ut några gånger sedan han fyllt arton och han kände igen dom flesta uteställena till namnet, men när det gällde att hitta till dom så var han totalt kass. Dom passerade Slussen och Debaser med dess fejkpalmer som förvånande nog smälte in väldigt bra, gick över den stora bron och svängde sedan in i en gränd upp emot gamla stan.
”Alltså… jag är inte riktigt säker på att det verkligen borde vara hitåt… vi kanske skulle gått åt andra hållet”, sa Simon efter att dom virrat runt en stund över dom kullerstensbelagda gatorna mellan stängda butiker och folkfyllda restauranger.
”Verkligen? Jag som fortfarande trodde du hade superkoll när vi svängde upp på samma gata för fjärde gången?” flinade Andy och tog upp sin mobil.
”Skitkul.” Simon sträckte ut tungan åt honom. ”Går du in på google maps?”
”Mm… Okej nu är jag inne.”
”Hey vänta! Jag tror jag ser det”, sken Simon upp och drog tag om Andys armbåge. ”Den där blåa skylten där borta, visst står det Lightic?”
Längre ner i gränden syntes mycket riktigt den svårhittade klubben och dom skyndade ditåt, typ som att den på något magiskt sätt skulle försvinna igen annars. Det var ändå med viss tvekan han klev ner för källartrappen. Vad var det här för ställe egentligen? Något motorcykelgängs nya tillhåll? En sekt vars medlemmar dyrkade vampyrer och nu hade hittat det perfekta stället som kunde agera krypta? Det sistnämnda skulle i och för sig vara ganska coolt.
Han fick sig dock en överraskning när dom kom ner och det som han trott var en liten källare bredde ut sig till en ganska stor lokal. Inredningen gav faktiskt lite utav en vampyrkänsla också.
”Häftigt ställe”, konstaterade Andy och såg sig omkring.
”Verkligen, jag tycker vi tar sikte på den där baren längre fram.”
Han hade trott att det skulle vara ganska glest med folk eftersom dom kommit redan till halv tio, men det hade varit förvånansvärt mycket folk där inne. Så pass att man kunde tappa bort varandra bland alla dansande kroppar om man råkade titta bort för länge. Bara en stund efter att dom hade kommit dit hade han fått syn på en bekant person och det hade känts som ett dåligt skämt. Av alla personer som kunde befinna sig där så gjorde Pontus det. Och som av ren reflex hade Andy börjat se sig om efter även ett blont rufs. Något sånt hade han dock inte fått syn på.
 
Tjejen som slutit upp intill Andy och Simon såg ut som en något mer vågad och mörkare Lisette. Platåskor och skinnbyxor, ett korsettliknande linne med skelettkatter på och en frisyr som innebar att halva huvudet var rakat och att blont hår täckte den andra. Hon hade vita linser också, med pupiller som liknande pepparkorn både till storleken och färgen. Simons egna ögon glittrade på ett nästan komiskt sätt och det dröjde inte länge förrän dom två dansade betydligt närmare varandra. Andy kände sig något överflödig och kastade en blick bort mot baren. Han tecknande till Simon att han skulle gå dit, vilket fick den andre att ta ett steg mot honom istället.
”Andy.”
Andy däremot skakade snabbt på huvudet med ett snett leende och gjorde tummen upp. Han trängde sig fram mellan dom allt mer klibbiga kropparna och nådde till sist målet; den grottliknande baren med röd belysning.
Efter att han beställt sin drink, med det passande namnet Kiss of blood, vände han sig om mot dansgolvet för att låta blicken svepa över det. Det var först när han stod still som han insåg hur fötterna redan värkte efter dansandet. Tyvärr lyckades hans blick hamna på Pontus och som att det inte räckte fick personen i fråga syn på honom också. Andy tvingade sig att hålla kvar blicken när Pontus med något klumpiga steg började ta sig framåt, han tänkte inte ge honom någon anledning att tro att han blivit rädd för honom efter vad som hänt i gympasalen. Eller ännu värre; att han skulle ha fått någon slags respekt för honom. Helt plötsligt tycktes Pontus halka till på någonting på golvet, han for i alla fall till med ena benet, och det var ett rent mirakel att han faktiskt inte ramlade. Däremot råkade han vicka på sin egen ölflaska han höll i handen så att säkerligen hälften av innehållet rann ut på hans egen tröja. Andy kunde inte hindra fnisset som slapp ut mellan läpparna. Vilken jävla klant.
När Pontus såg upp igen var blicken mörkare än svart och om det funnits en tvekan tidigare vem han var på väg mot så var dom tvivlen helt borta nu. Andy flyttade sig diskret lite åt sidan men inte tillräckligt fort.
”Vad i helvete står du och flinar åt?!” Tre, möjligtvis fyra steg kvar. Andy svalde hårt och sneglade åt sidan samtidigt som han försökte göra ett snabbt beslut ifall han skulle stå kvar eller försöka fly. ”Hallå jag frågade vad du flinade åt ditt äcke-”
”Är det några problem här?” Andy hade inte ens hunnit blinka till förrän en lång kille glidit in precis framför honom och därmed blockerade Pontus från att ta det sista steget. När han insåg vem det var blinkade han till ytterligare några gånger.
”Sebastian?”
Med ens var Pontus borta ur hans tankar och i samma stund som han la armarna om Sebastian fick han ett par egna hårt omkring sig.
”Hej”, log han brett.
Den långa, slanka killen som stod framför honom hade en nästan silverfärgad mohawk där hårslingor från luggen böjde sig ner framför ansiktet. Hur mycket stylingprodukter gick egentligen åt till en sån frisyr? Kindbenen var höga och ögonen rejält sotade med svart och grått. Fortfarande lika vacker.
”Vad… du bara dyker upp såhär?” flinade Andy men mindes plötsligt Pontus. En sneglande blick runt Sebastian gav dock den positiva nyheten att han måste ha avlägsnat sig.
”Såg ut som att du behövde det”, log Sebastian tillbaks med en axelryckning. ”Vad var det ens för idiot? Vet du vem han är?”
Eftersom Sebastian inte verkade ha känt igen Pontus valde han att själv bara svara med ett ”Ja, tyvärr” innan han fortsatte med lite högre röst för att höras över musiken. ”Men vad gör du här?”
”Jag…”, började Sebastian men lutade sig sedan ner. ”Hänger du med ut och tar lite luft?”
Han nickade och såg sig sedan om efter Simon. ”Jag ska bara…” Han ställde sig på tå i ett försök att hitta det vitblonderade håret men det verkade ganska omöjligt. ”Okej vi går ut!” Han pekade mot dörren och följde sedan efter Sebastian samtidigt som han skrev ett snabbt sms till Simon.

Dom lite kyliga vindarna utomhus var mycket mer välkomna nu än vad dom hade varit på vägen till klubben. Nu kändes det äntligen som att man kunde andas igen.
Lyktan som satt på väggen intill Sebastian gjorde att skenet föll rakt ner på honom och gjorde även ett stort leende synligt. ”Gud vad kul att se dig, känns som en evighet sen.”
Det var det nästan. Sebastian hade gått på samma skola som Andy första terminen i ettan, estetlinjen. Han hade gått om 9an och var därmed ett år äldre. Det var under en av sammarbetsdagarna dom hade hamnat i samma grupp och det hade tagit ungefär en kvart innan Sebastian fått honom att rodna. Han var den första killen som Andy hade kysst.
”Eller hur, jättelänge sen.” Andy drog luggen ur ögonen och kände sig plötsligt töntigt nervös nu när dom var ensamma utan musik och andra människor.
”Ska vi gå en sväng?” undrade Sebastian och räddade honom från att känna sig stressad till att komma på någonting mer att säga.
Något mer än några kyssar hade det dock inte blivit; kanske för att det hade behövts mer tid eller för att det helt enkelt bara varit en flirt från båda håll.
Sebastian hade flyttat till Örebro med sina föräldrar innan den andra terminen börjat och dom hade helt enkelt inte hörts något mer.
”Visst. Vad gör du för någonting nu, alltså går du fortfarande estet?”
Han skakade på huvudet. ”Nej jag hoppade av under tvåan. Skolan var aldrig riktigt min grej. Jag jobbar som makeup-artist”, sa han och drog kulan han hade i tungan mellan tänderna precis som han brukat göra förut.  
Det förvånade inte Andy det minsta; han hade varit imponerad av hans sminkningar från första dagen han träffade honom och det skulle helt enkelt ha varit slöseri om han inte fått hjälpa andra att bli lika snygga.
”Shit vad fränt. Är det kul?”
Dom fortsatte prata medan dom långsamt gick längs gränden och det visade sig att det var just på grund av yrket som han befann sig i Stockholm. Han skulle på en sminkworkshop imorgon och hade åkt in till stan kvällen innan för att kunna festa lite. En av gatlamporna dom passerade slocknade precis och Andy tyckte sig samtidigt höra steg bakom dom. Han höll dock envist kvar blicken framåt. Det var förmodligen bara inbillning, som det alltid var i mörkret för honom.
”Så du var ut själv alltså? Det skulle jag aldrig kunna göra tror jag…”, sa han och rynkade pannan något.
Sebastian skrattade lågt. ”Japp, inte på det desperata sättet alltså, men det är ju inga svårigheter att träffa folk att dansa eller snacka med även om man går ut ensam. Varför skulle du inte kunna göra det?”
Förmodligen för att han skulle ha betett sig som en töntig emo och stått i ett mörkt hörn för att han funderade för mycket på vad andra skulle tänka om honom som kom dit alldeles ensam. 
”Kanske om jag hade fått dricka väldigt många drinkar innan då”, flinade han och kastade en blick in i ett utav dom mörka skyltfönstren innan han såg tillbaks på Sebastian.
”Men jag vill höra mer om dig också, jag drog inte iväg med dig ifrån någon pojkvän där inne?”
Andy skakade på huvudet. ”Nej jag… Jag har ingen pojkvän”, sa han med ett svagt leende och med ens hade tankarna av någon oförklarlig anledning farit iväg till hans senaste kyss. Liam. Kinderna hettade till och plötsligt var han tacksam mot det vanligtvis skrämmande mörkret.
”Hur kan du inte ha?” Sebastian gav honom ett förvånat leende som han antog skulle vara en komplimang, även om han hade svårt för att ta emot sådana.
”Jadu… Jag träffar inte så väldigt mycket folk utanför skolan, och om det finns fler som är gay på skolan så verkar dom vara ganska inlåsta i garderoben. Med dubbla lås till och med.”
Sebastian skrattade lågt igen. ”Alltså det är sorgligt egentligen. Du får gå ut på någon gayklubb nästa gång. Jag var ärligt talat rätt skeptisk till det, hade väl fåniga fördomar om hur det skulle vara på sådana? Men det är nice faktiskt. Ge det ett försök i alla fall?”
”Ja, kanske det”, sa Andy fundersamt. Simon skulle säkert ställa upp på att följa med. Lisette med för den delen. 
Andy visste inte riktigt hur länge dom promenerade, men efter en stund stannade Sebastian till. ”Jag måste nog gå tillbaks till mitt hotell nu, lär ju försöka sova lite.” Han drog på munnen till ett roat leende. ”Men det var sjukt kul att träffas. Jag har saknat dig.”
Dom kramades igen och höll den här gången kvar mycket längre än inne på klubben, och den lilla kylan som varit närvarande tidigare försvann helt och hållet.
”Jag ska ditåt”, sa han och nickade framåt. ”Ska jag hänga med dig tillbaks först?”
”Nej, nej det är lugnt”, log Andy snabbt. Det var bara någon gata ner.
”Okej.” Den gråa blicken vilade på honom ett tag innan läpparna särades. ”Hejdå Andy.”

Trots att dom bara gått någon gata upp blev han förvirrad över åt vilket håll dom hade svängt. Hade dom kommit upp från gränden på höger sida verkligen? Han kände sig inte alls bekväm med att gå runt på dom mörka gatorna nu när han inte hade någon att prata med och tystnaden sänkt sig över honom.  Lät det inte som fotsteg i mörkret igen nu också?
Lättnaden sköljde över honom när han såg det dygnsöppna gymmet längre fram och ljus föll ut på gatan från dom stora fönstren. Han kunde gå dit och sedan kolla upp i mobilen åt vilket håll han skulle gå för att komma tillbaks till klubben. Det kändes som att det borde vara alldeles i närheten.
Han hann dock inte ända fram. Rösten dök upp i mörkret. Handen greppade tag om hans smala axel. Därefter blev ansiktet synligt.
”Du ska inte vara så jävla kaxig. Äckliga bög.” Han vreds runt och såg rakt in Pontus förbannade blick. ”Var det din pojkvän som var tvungen att komma och skydda dig eller? Du är så äckligt jävla feg. Hör du det?” Han vacklade till något på kullerstenarna när han tog ett steg närmare och det var ingen tvekan om hur full han var. Det gjorde det dock inte mindre skrämmande med dom där svarta ögonen.
”Lägg av.” Han backade ett steg och svalde hårt. ”Vad fan har jag gjort dig?”
Han hann se hur det blixtrade till i ögonen, han hann se hur den andre tog ett hastigt steg mot honom, han hann till och med se näven som knöts. Men han hann inte backa.
Slaget träffade honom rakt över käkbenet och han vacklade bakåt samtidigt som det svartnade för ögonen av smärtan. Synen hann knappt komma tillbaks förrän handen greppade om hans axel och nästa slag kom. Och nästa. Och nästa.
Han kom inte ihåg om han hade skrikit till. Han kom inte ihåg om han hade försökt skydda ansiktet med händerna. Allt hade gått så fort.
Men han kom ihåg hur rädd han hade blivit på riktigt när det började smaka metall i munnen.
”.. fattar du?”
Den hårda knuffen fick honom att slå i ryggen mot betongfasaden med en dov duns men det fick också Pontus att äntligen backa undan. Andy hann lagom se hans rygg försvinna innan han sjönk ihop i en liten hög på marken.