Den senaste veckan hade varit bra. I alla fall om
man räknade bort dom fortfarande ångestfyllda mattelektionerna och oron över
det ännu inte återlämnade matteprovet. Saker var tillbaks till det normala i
deras kompisgäng och han hade nästan – nästan
– slutat oroa sig över att någon skulle dra upp det påstådda – och sanna -
försvarandet av Andy. Han hade inte släppt vad Pontus gjort, men han valde att
inte visa det.
”En öl nu så hade allt varit perfekt”, flinade Johan som suttit och lekt med tändaren dom senaste tio minuterna. Han rökte inte ens så Liam undrade alltid varför han så nödvändigt alltid skulle ha en tändare med sig. Kunde ju knappast behövas till snuset han petade in var tionde sekund istället.
”Mm, eller åtminstone en kall cola”, höll Jake med och drog upp jeansen en bit på vaderna – något som Liam bara kunde drömma om att göra med sina stuprör – där han precis som dom andra satt mot tegelfasaden till baksidan av skolan. Solen hade kikat fram på eftermiddagen och även om det egentligen inte var särskilt varmt hade fler än dom skyndat ut för att ändå försöka suga i sig lite av den där sällsynta D-vitaminen. Liams blick gled vidare till en annan tegelbyggnad lite längre bort, ett stort förråd av något slag, där några estetare satt uppe på lådan där det förvarades sand till vintern. Det fanns verkligen inget mellanting bland dom där personerna. Antingen var dom så färgglada att man mest väntade på att dom skulle spy ur sig en regnbåge, eller så var dom dystert svarta med undantag för någon färg i luggen i klassisk emo-style. Som för att påpeka det sista lite tydligare dök Andy upp med sitt svarta hår med dom blodröda slingorna i luggen. Han gick förvisso inte Estet men han skulle ha smält in bra med dom. Självfallet befann sig inte hans pandavän särskilt långt bort och snart hade dom båda trängt sig ner på sandlådan med den färgglada skaran. Spåren från Pontus knytnävar var i princip borta, i alla fall vad han hade kunnat se. Han hade inte direkt inspekterat hans tidigare spruckna läpp, men ansiktet hade åtminstone återtagit sin vanliga bleka nyans. Han tvivlade på att D-vitaminen skulle göra någon nytta för emopojken då han ärligt talat verkade vara immun mot solen.
”.. vad glor du på?” frågade Chrille plötsligt och fick Liam att vända tillbaks blicken.
”Va? Inget.”
”Prideparaden där borta?” flikade Johan in med ett flin och nickade mot sandlådan som Liam precis kollat mot.
Han drog på munnen och bet tag i piercingen. ”Mm typ. Det är lite som fenomenet att man inte kan låta bli att kolla när man åker förbi en trafikolycka?”
Johan skrattade och nickade. ”Faktiskt. Tänk Estets vagn på studenten förresten, dom lär ju ha börjat med sin banderoll redan i ettan eller något. Så jävla överdrivna. Och så kommer dom säkert spela Broder Daniel eller något annat gammalt och deppigt och- Killar!” sa han för att få även dom andras uppmärksamhet – eftersom han verkade ha något väldigt bra att dela med sig av. ”Vi måste se till att inte åka i närheten av Estet på studenten, okej? Någon kommer säkert försöka ta livet av sig!”
”Men seriöst, ge dig”, sa Liam men kunde inte låta bli att flina. ”Den enda som skulle kunna få för sig att kasta sig av flaket i ett självmordsförsök är väl typ Andy. Så vi får väl vara glada att han går i A.”
Det var ju det där med att han nästan slutat oroa sig över att dom andra skulle dra upp grejen med Andy igen. En sådan där kommentar borde minska risken. Det var väl också ett fånigt försök i att få Pontus att inse att bögpåståendet varit jävligt absurt. Att han självklart inte gått och blivit bög. ´Gått och blivit bög´. Det var ett sjukt fånigt uttryck också, som att man blev det från en dag till den andra? I vilket fall var det inte någonting som skulle komma fram. Efter att skolan var slut skulle han inte behöva bry sig längre, man han tänkte inte ta minsta lilla risk att låta det komma ut ens en dag innan dess.
”Nej jag ramlar ner!” Nicole vinglade till på kanten av sandlådan som egentligen var alldeles för liten för sju personer innan hon grep tag i Ellies arm med ett skratt. Lisette och Andy hade trängt ner sig på en plats som egentligen bara borde ha räckt till en.
”Ska ni också på studiebesök imorgon, Andy?” frågade Nicole som återfått balansen istället för att ha ramlat ner i backen.
”Nej på fredag, jag tror Media är iväg idag? Det var i alla fall olika dagar för alla.”
”Kan jag inte få göra några flätor på dig?” undrade Lisette och drog fingrarna genom hans hår, så gott det nu gick när det både var tuperat och sprayat. Hade han nämnt att hans kompis ofta var rastlös?
”Absolut inte”, flinade han och kisade samtidigt mot den starka solen.
”Snälla. Bara en då? Du kommer bli jättesöt. Jag lovar att ta ur den igen också.”
Ellie gav dom en road blick och samlade upp sitt egna mörklila hår i en hög hästsvans innan hon släppte ut det igen. ”Det är ingen bra strategi att nämna ordet ´söt´ ifall du vill få din vilja igenom. Det skadar liksom egot för dom flesta killar att benämnas med samma adjektiv som en kattunge.”
”Exakt!” höll Andy med och gav Ellie en high five. Men egentligen tog han inte illa vid sig, och han var också van vid att kallas för söt snarare än snygg. För att bli kallad det skulle man i princip se ut som… Hans blick fångade precis upp några killar längre bort som satt lutade mot tegelfasadsväggen under några utav fönstren, och det tog inte lång tid förrän han kunde urskilja dom flesta utav dom. Därefter föll blicken på… Liam. Och han bet automatiskt tag i läppen. Man skulle se ut ungefär som Liam. Just precis efter att han tänkt den tanken reste sig killarna upp, borstandes på jeansrumpor och med höga röster som vanligt, innan dom försvann runt hörnet på skolan.
”Andy..?”
”Okej, en fläta då”, flinade han och hoppade ner från lådan för att istället sätta sig i gräset. Trots den nu skinande solen märkte han snabbt att marken inte hunnit värmas upp, och han hoppades att Lisette inte skulle ta alltför lång tid på sig.
Han glömde dock av den tanken ganska snabbt då det var förvånansvärt mysigt med den andres fingrar som försiktigt kammade igenom hans hår, även om dom fastnade på sina ställen, och sedan började snurra tester runt varandra med snabba rörelser. Men lika snabbt hade hennes fingrar ersatts med ett par helt andra. Dom som hade trasslat in sig långt där inne i rufset. Dom som hade gripit tag helt oförsiktigt och ändå fått det att kännas så himla bra. Han ryste till och försökte komma tillbaks till verkligheten. Och samtidigt ville han låta den vänta några minuter till. För det där var ingenting han tillät sig att tänka på medvetet. Det var absurt och fel och… Han borde inte längta tillbaks till det.
”Vänta hur många gör du?” frågade han plötsligt. ”Lisette..!”
Fnisset bakom hans rygg var minst sagt oroväckande och när han lyfte handen kunde han känna både fyra och fem flätor. Han hade knappt trott att det gick att göra flätor i hår som var kortare än till axlarna.
”Få se på dig”, sa hon glatt och klev snabbt runt honom. ”Men åh! Du är jättejättesöt”, skrattade hon. ”Lite för små flätor egentligen men det gör inget.” Hon slog nöjt ihop händerna som att hon precis skapat något otroligt vackert. Vilket han starkt tvivlade på.
”Men gud, vi börjar ju om två minuter! Jag trodde någon av er hade koll på klockan”, sa Ellie och greppade snabbt sin väska hon haft liggande nedanför sandlådan. ”Kommer du Lisette?”
”Hallå dom här då”, protesterade Andy och drog tag i en fläta när även Lisette plockade upp sina böcker.
”Förlåt! Du fixar det själv.” Ursäkten tillsammans med ett dåligt försök att hålla tillbaks ett leende fick Andy att lågt stöna till.
”Jag hatar dig.”
Han försökte trassla upp en av flätorna på väg till sitt skåp men gav upp ganska snart. Det var bara en lektion kvar för dagen, han fick väl stå ut. Nästan framme såg han Pontus, Liam och någon annan kille komma gående i samma korridor med böcker i händerna och han önskade tyst att dom bara skulle försvinna.
”Men kolla!” Han stelnade till när Pontus röst hördes. Inte för att det var överraskande utan för att han bara hatade den så himla mycket. ”Han är inte bara bög längre utan dragqueen också, vad fan är det för fel på honom?”
Fast besluten att bara ignorera honom tog Andy upp nyckeln och låste upp skåpet, började plocka fram rätt böcker. Gå förbi, gå förbi…
”Kolla, vad i helvete är det här?” Fingrar som han inte ens ville veta vad dom mer tagit i fångade plötsligt upp en av dom små flätorna och skrattet som följde fick honom att rysa av obehag. ”Ska du inte sätta i lite blommor också? Jävla fjolla.”
”Lägg av.” Han flyttade sig snabbt åt sidan så att Pontus grepp lossade. Blicken flackade som hastigast till Liam och den namnlöse. Den förstnämnde undvek att se på honom.
”´Lägg av´” härmade Pontus och flinade brett igen. ”Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int-”
”Vi drar nu, kom igen.” Det var Liam som öppnat munnen och som redan tagit ett steg i korridoren, bort från skåpen. ”Hur jävla intressant är hans hår egentligen? Jag skulle inte ens ta i det, killen kanske har löss?”
Pontus elaka leende som först försvunnit när Liam avbrutit honom var nu tillbaks på läpparna och han tryckte till Andys axel med sin egen innan han följde efter Liam.
Han ville inte vara tacksam för ännu en förolämpning från Liam men det hade åtminstone fått Pontus att gå därifrån och det var han tacksam för. Det spelade ingen roll att Liam inte hade gjort det för hans skull, han kände sig bara lättad av att ha kommit undan med en knuff.
Med ännu mer slitande i flätorna skyndade han sig upp till andra våningen.
Liam kände som att han var på väg mot sin egen avrättning. Snart skulle han stå där på knä och få veta ifall yxan skulle falla över hans nacke idag eller om det skulle skjutas fram till nästa provrättning.
´Kom in till mitt kontor på eftermiddagen så har jag nog rättat klart ditt prov´ hade han sagt när dom möttes på väg till matsalen. Och då hade det känts som en evighet till dess att det skulle kunna räknas som eftermiddag. Men nu var klockan halv tre och det var då fan om gubben inte skulle tycka att det var tillräckligt sent.
9
9
9
Han skakade snabbt på huvudet en gång för att försöka få bort dom negativa tankarna. Att det hade känts okej betydde alltså ingenting med tanke på förra gången då det hade känts bra, men kanske att han hade lyckats gissa rätt på några utav talen där man bara behövt svara med siffror och inte någon uppställning om hur man gått till väga. ´Nu borde du fixa omprovet i alla fall´ Men vad Andy trodde och inte trodde spelade inte heller någon roll. Han fattade kanske inte exakt hur värdelös Liam var.
”Liam! Vad bra att du kom ihåg”, sa Lundkvist när han öppnade dörren och föste in honom. ”Jag har rättat ditt första delprov som du gjord-”
”Jag vet. Du sa det. Kan jag bara få se det?” avbröt han otåligt och hoppades samtidigt på att yxan inte skulle vara alltför trubbig om den nu skulle halshugga honom.
Kunde det åtminstone inte vara 19 poäng istället för 9?
”Självklart. Här har du det.” En låda drogs ut alldeles för långsamt innan ett häfte räcktes mot honom.
Att det var två delprov kvar efter det där spelade för tillfället ingen roll alls. Om han bara kunde få ha klarat det här..
30/58
Först kändes det som världens största seger att det inte stod en nia på papperet, men sedan såg han upp betydligt mer misstänksamt.
”Hur mycket var det för G..?”
”Woah!” flämtade Jake till när Liam kastade sig över honom bakifrån.
Liam log brett efter att han lossat armarna om Jakes hals.
”Vad har hänt med dig?” flinade han. ”Är skolan inställd fram till studenten?”
”Ja, nej menar jag. Men jag klarade det, fattar du? Jag klarade det där himla matteprovet!”
Jake såg först oförstående på honom men verkade sedan minnas och ett stort leende spred sig över hans läppar. ”Gjorde du? Fan vad grymt!”
”Det var bara ett fucking rätt över godkänt men ändå, så sjukt skönt.” Leendet ville inte försvinna från hans läppar fastän han kände att det var alldeles för töntigt stort. ”Han hade rätt.”
”Vem hade rätt?”
Hade han sagt det högt? ”Lundkvist, han… sa att jag borde klara det på omprovet.”
”Oj, generöst. Du har väl inte varit hans favorit efter bråket i cafeterian”, sa Jake förvånat. ”Men grattis!”
Liam nickade och försökte att inte låtsas om vad han precis råkat säga. ”Så, vad firar vi med? Glass?”
”Funkar för mig”, flinade Jake. ”Jag ska bara leta på Chrille och lämna tillbaks Fifa-spelet, väntar du eller?”
Andy skulle precis gå ner för trappan då Jake kom småspringande upp för den. Blicken sökte som alltid hastigast efter Pontus eller någon annan idiot han skulle ha med sig, men det verkade bara vara han. Andy tog första steget ner men stoppades av den brunhårige pojkens röst.
”Andy.”
Förvånat såg han mot honom och undrade stilla om han också skulle börja igen nu. Han som ändå inte hade sagt särskilt mycket alls till honom efter ettan. Och i nästa stund blixtrade minnet av den snabba pussen förbi framför hans ögon. Hur var det ens möjligt att han inom loppet av några veckor blivit kysst av både Liam och Jake? Förutom Lisette, och Simon, var det nog ingen på hela skolan som skulle trott på honom om han hävdat det.
”Hur… jag vet att det är ett tag sen nu men, är du okej eller?”
Det förvånade dröjde sig kvar i hans ansikte men han nickade sakta. ”Jaa… jo det är typ bra nu”, sa han och rörde automatiskt vid kinden som numera bara ömmade på en viss punkt alldeles bredvid kindbenet.
Jake nickade och vred på något som såg ut som ett x-box-spel i handen. ”Bra”, log han snett. ”Jag ska...” Han nickade uppför trappen och började ta ett steg. Och ett till.
”Eh, du, Jake… tack.” När den brunhårige såg på honom igen gav Andy honom ett svagt leende och skyndade sedan nedför trappen.
Det var nästan komiskt hur himla bra det kändes att slänga upp bagen på axeln och ta cykeln iväg mot träningen. Visst hade han kunnat spela förra veckan också men han hade inte velat höra alla frågorna som han visste skulle ha kommit isåfall. Han ville att fotbollen skulle handla om just fotboll, inte om varför han såg misshandlad ut i ansiktet och om vad som hade hänt. Det enda som syntes nu var det svaga blåmärket vid kindbenet och en liten blånad vid näsbenet, men det var inget som någon som inte visste vad som hade hänt skulle lägga märke till. Oavsett hur bra det läkt så hade han nog inte kunnat vänta längre ändå, han behövde få träna, han behövde få känna den där speciella lyckan som bara infann sig på planen.
”Tjena Andy, frisk igen?” frågade Jonah när han kom in i omklädningsrummet.
Andy nickade med ett snett leende. ”Yes, har ni klarat er utan mig eller?” Den svartvitrandiga tröjan byttes ut mot en svart träningströja och kort därefter var även fötterna försedda med dobbar.
”Knappt. Det var kaos på senaste träningen, onödigt tjafs i laget och coachen var typ helt rasande och tänkte skicka hem allihop, och mitt i allt undrade han varför den enda spelaren som skulle ha betett sig moget inte var på plats. Det vill säga du”, flinade han.
Det var bara menat som något bra, både utav coachen och att nu Jonah sa det, men ändå gav det honom en jobbig känsla i kroppen som han helst hade velat slippa inför träningen.
”Du, är det något fel eller?” Jonah hade precis dragit upp strumporna över benskydden när han såg upp på Andy med en undrande blick.
”Nej. Såklart inte.” Leendet som han blivit riktigt bra på att tvinga fram var återigen på plats innan han riktade uppmärksamheten mot skosnörena som skulle knytas.
”Okej ni kan stanna upp!” skrek coachen efter att ha blåst i visselpipan. ”Vi ska köra lite skott-träning med dueller. Mattias du börjar i mål så byter Dennis av dig. Ni andra delar upp er två och två.”
Det var inga nyheter, det hela gick ut på att två spelare startade samtidigt när visselpipan ljöd och coachen sparkade sedan ut en boll längre fram. Var man snabbare eller bara bra på att finta sin motståndare hade man ett skott-försök på mål.
Andy småjoggade lite på stället för att hålla värmen uppe och var redan fokuserad på målet längre fram. Den obehagliga känslan i magen hade delvis försvunnit under träningens första halvtimme men var långt ifrån borta. Det blev han och Adrians tur och i samma sekund som coachen blåste stack han iväg sida vid sida med sin lagkompis.
Plötsligt kändes det så otroligt viktigt att ta bollen och att göra mål. Det var som att hela hans liv hängde på det.
Var han alltid mogen? Alltid mesig? Någon som aldrig stod upp för sig själv?
Han pressade axeln mot Adrians utan att egentligen se honom. Han behövde bara ta bollen.
´Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int-´ Nej han hade inte slagit tillbaks mot Pontus, dels för att han inte kunnat med tanke på hur mycket större Pontus var, men också för att han inte var en sådan person, han ville inte vara någon som slog folk blodiga.
Adrians fot snuddade vid bollen men Andy tryckte sig mot honom igen, tog i med all kraft han hade och lyckades nästan få tag i den.
Han var tvungen.
Borde han ändå ha gjort något annat än att ignorera? Åtminstone… nej Pontus hade inte varit värd det.
Bollen var hans. Fötterna rörde sig snabbare än han trodde var möjligt. Mattias hade mest blivit till en suddig figur i målet.
”.. Andy.. skjut.. Andy!!” Han hörde flera avlägsna blås ifrån visselpipan men struntade i det. För tillfället spelade det ingen roll att det var meningen att man skulle skjuta från ett visst avstånd.
Det var han som var starkare. Det var starkare att stå tillbaks och inte sjunka till samma äckliga nivå.
Den suddiga figuren var alldeles framför honom och han sköt bollen så hårt han kunde. Som att det gällde livet. Som att det gällde allt.
När han väl hörde ljudet av läder mot nät kom allting tillbaks. Mattias blev synlig med sina stora ögon riktade mot honom. Vinden som blåste så hårt. Adrians röst. Stegen mot gräset. Hans egna djupa andetag.
”Shit Andy, är du okej?” frågade Mattias häpet som nu hade bollen mellan händerna.
”Har jag gjort dig något?” flinade Adrian och knuffade retsamt till honom. ”Trodde att du skulle tackla ner mig.”
Han nickade och drog luggen ur ögonen. ”Förlåt jag…” Ursäkten hade nog varit riktad mot både Adrian och Mattias, men det var den senare han vände blicken mot. ”Jag råkade inte skjuta dig i huvudet eller något?”
Det fick deras målvakt att skratta till och han skakade på huvudet som i och för sig inte såg särskilt skadat ut. ”Nej jag hann inte ens fatta åt vilket håll du skulle skjuta.”
Andetagen började långsamt återta sitt vanliga tempo och han nickade med ett svagt leende. ”Okej bra.”
Han tog sällskap med Mattias mot cyklarna och det dröjde inte förrän den längre och ett år äldre lagkompisen öppnade munnen.
”Vad var det som hände på planen idag?” När Andy såg upp på honom fortsatte han. ”Alltså du har ju alltid bra fokus, men idag… Det var något mer.” Det var inte längre en fråga utan ett konstaterande.
”Jag behövde få ur mig lite ilska…” Det hade inte tagit lång tid för honom att inse vad det hela hade handlat om. Att det egentligen inte handlat om att det var så fruktansvärt noga att få in bollen i målet utan snarare… Jo, det hade varit viktigt; men det var inte för att bevisa för sina lagkompisar att han var bra utan för någon helt annan som inte ens varit närvarande. Ilskan hade fått honom att tappa den där lyckliga känslan som annars alltid var närvarande på planen. Och han hatade Pontus för det. Och sig själv som låtit honom påverka ännu en fotbollsträning.
”Vill du prata om det?”
”Egentligen inte”, sa han och såg ursäktande på honom.
Mattias nickade och stannade till när dom tydligen var framme vid hans cykel. ”Blev det att kännas bättre då? Efter skottet?”
”Jag tror det. Jo”, avgjorde han. Även om irritationen låg kvar så hade den där värsta ilskan som kommentarerna i huvudet orsakat släppt i samma stund som han satt bollen.
”Något annat hade varit uppkäftigt att säga. Du satt den trots allt i krysset.” Mattias flinade nu och Andy behövde inte tvinga fram det sneda leendet.
”Tack att du inte räddade den”.
”Ingen orsak, kompis. Vi låtsas som att jag faktiskt hade en chans att göra just det.” Han spände fast sin bag på pakethållaren och greppade sedan hastigt hans axel. ”Skönt att det känns bättre i alla fall. Det är onödigt att gå runt och vara arg, särskilt om det är långt in.”
Den lite kyliga vinden ven tag och den långärmade tröjan som hade känts alldeles för varm i skolan när det varit så soligt kändes nu alldeles för tunn istället. Han nickade åt det Mattias sa och hävde upp sin egen bag högre på axeln. ”Verkligen. Men vi ses på nästa träning?”
”Det gör vi, ha det bra Andy.”
”Du med.”
Trots dom trötta benen trampade Andy på i hög hastighet. Det kändes fortfarande för glest mellan gatlamporna.
”En öl nu så hade allt varit perfekt”, flinade Johan som suttit och lekt med tändaren dom senaste tio minuterna. Han rökte inte ens så Liam undrade alltid varför han så nödvändigt alltid skulle ha en tändare med sig. Kunde ju knappast behövas till snuset han petade in var tionde sekund istället.
”Mm, eller åtminstone en kall cola”, höll Jake med och drog upp jeansen en bit på vaderna – något som Liam bara kunde drömma om att göra med sina stuprör – där han precis som dom andra satt mot tegelfasaden till baksidan av skolan. Solen hade kikat fram på eftermiddagen och även om det egentligen inte var särskilt varmt hade fler än dom skyndat ut för att ändå försöka suga i sig lite av den där sällsynta D-vitaminen. Liams blick gled vidare till en annan tegelbyggnad lite längre bort, ett stort förråd av något slag, där några estetare satt uppe på lådan där det förvarades sand till vintern. Det fanns verkligen inget mellanting bland dom där personerna. Antingen var dom så färgglada att man mest väntade på att dom skulle spy ur sig en regnbåge, eller så var dom dystert svarta med undantag för någon färg i luggen i klassisk emo-style. Som för att påpeka det sista lite tydligare dök Andy upp med sitt svarta hår med dom blodröda slingorna i luggen. Han gick förvisso inte Estet men han skulle ha smält in bra med dom. Självfallet befann sig inte hans pandavän särskilt långt bort och snart hade dom båda trängt sig ner på sandlådan med den färgglada skaran. Spåren från Pontus knytnävar var i princip borta, i alla fall vad han hade kunnat se. Han hade inte direkt inspekterat hans tidigare spruckna läpp, men ansiktet hade åtminstone återtagit sin vanliga bleka nyans. Han tvivlade på att D-vitaminen skulle göra någon nytta för emopojken då han ärligt talat verkade vara immun mot solen.
”.. vad glor du på?” frågade Chrille plötsligt och fick Liam att vända tillbaks blicken.
”Va? Inget.”
”Prideparaden där borta?” flikade Johan in med ett flin och nickade mot sandlådan som Liam precis kollat mot.
Han drog på munnen och bet tag i piercingen. ”Mm typ. Det är lite som fenomenet att man inte kan låta bli att kolla när man åker förbi en trafikolycka?”
Johan skrattade och nickade. ”Faktiskt. Tänk Estets vagn på studenten förresten, dom lär ju ha börjat med sin banderoll redan i ettan eller något. Så jävla överdrivna. Och så kommer dom säkert spela Broder Daniel eller något annat gammalt och deppigt och- Killar!” sa han för att få även dom andras uppmärksamhet – eftersom han verkade ha något väldigt bra att dela med sig av. ”Vi måste se till att inte åka i närheten av Estet på studenten, okej? Någon kommer säkert försöka ta livet av sig!”
”Men seriöst, ge dig”, sa Liam men kunde inte låta bli att flina. ”Den enda som skulle kunna få för sig att kasta sig av flaket i ett självmordsförsök är väl typ Andy. Så vi får väl vara glada att han går i A.”
Det var ju det där med att han nästan slutat oroa sig över att dom andra skulle dra upp grejen med Andy igen. En sådan där kommentar borde minska risken. Det var väl också ett fånigt försök i att få Pontus att inse att bögpåståendet varit jävligt absurt. Att han självklart inte gått och blivit bög. ´Gått och blivit bög´. Det var ett sjukt fånigt uttryck också, som att man blev det från en dag till den andra? I vilket fall var det inte någonting som skulle komma fram. Efter att skolan var slut skulle han inte behöva bry sig längre, man han tänkte inte ta minsta lilla risk att låta det komma ut ens en dag innan dess.
”Nej jag ramlar ner!” Nicole vinglade till på kanten av sandlådan som egentligen var alldeles för liten för sju personer innan hon grep tag i Ellies arm med ett skratt. Lisette och Andy hade trängt ner sig på en plats som egentligen bara borde ha räckt till en.
”Ska ni också på studiebesök imorgon, Andy?” frågade Nicole som återfått balansen istället för att ha ramlat ner i backen.
”Nej på fredag, jag tror Media är iväg idag? Det var i alla fall olika dagar för alla.”
”Kan jag inte få göra några flätor på dig?” undrade Lisette och drog fingrarna genom hans hår, så gott det nu gick när det både var tuperat och sprayat. Hade han nämnt att hans kompis ofta var rastlös?
”Absolut inte”, flinade han och kisade samtidigt mot den starka solen.
”Snälla. Bara en då? Du kommer bli jättesöt. Jag lovar att ta ur den igen också.”
Ellie gav dom en road blick och samlade upp sitt egna mörklila hår i en hög hästsvans innan hon släppte ut det igen. ”Det är ingen bra strategi att nämna ordet ´söt´ ifall du vill få din vilja igenom. Det skadar liksom egot för dom flesta killar att benämnas med samma adjektiv som en kattunge.”
”Exakt!” höll Andy med och gav Ellie en high five. Men egentligen tog han inte illa vid sig, och han var också van vid att kallas för söt snarare än snygg. För att bli kallad det skulle man i princip se ut som… Hans blick fångade precis upp några killar längre bort som satt lutade mot tegelfasadsväggen under några utav fönstren, och det tog inte lång tid förrän han kunde urskilja dom flesta utav dom. Därefter föll blicken på… Liam. Och han bet automatiskt tag i läppen. Man skulle se ut ungefär som Liam. Just precis efter att han tänkt den tanken reste sig killarna upp, borstandes på jeansrumpor och med höga röster som vanligt, innan dom försvann runt hörnet på skolan.
”Andy..?”
”Okej, en fläta då”, flinade han och hoppade ner från lådan för att istället sätta sig i gräset. Trots den nu skinande solen märkte han snabbt att marken inte hunnit värmas upp, och han hoppades att Lisette inte skulle ta alltför lång tid på sig.
Han glömde dock av den tanken ganska snabbt då det var förvånansvärt mysigt med den andres fingrar som försiktigt kammade igenom hans hår, även om dom fastnade på sina ställen, och sedan började snurra tester runt varandra med snabba rörelser. Men lika snabbt hade hennes fingrar ersatts med ett par helt andra. Dom som hade trasslat in sig långt där inne i rufset. Dom som hade gripit tag helt oförsiktigt och ändå fått det att kännas så himla bra. Han ryste till och försökte komma tillbaks till verkligheten. Och samtidigt ville han låta den vänta några minuter till. För det där var ingenting han tillät sig att tänka på medvetet. Det var absurt och fel och… Han borde inte längta tillbaks till det.
”Vänta hur många gör du?” frågade han plötsligt. ”Lisette..!”
Fnisset bakom hans rygg var minst sagt oroväckande och när han lyfte handen kunde han känna både fyra och fem flätor. Han hade knappt trott att det gick att göra flätor i hår som var kortare än till axlarna.
”Få se på dig”, sa hon glatt och klev snabbt runt honom. ”Men åh! Du är jättejättesöt”, skrattade hon. ”Lite för små flätor egentligen men det gör inget.” Hon slog nöjt ihop händerna som att hon precis skapat något otroligt vackert. Vilket han starkt tvivlade på.
”Men gud, vi börjar ju om två minuter! Jag trodde någon av er hade koll på klockan”, sa Ellie och greppade snabbt sin väska hon haft liggande nedanför sandlådan. ”Kommer du Lisette?”
”Hallå dom här då”, protesterade Andy och drog tag i en fläta när även Lisette plockade upp sina böcker.
”Förlåt! Du fixar det själv.” Ursäkten tillsammans med ett dåligt försök att hålla tillbaks ett leende fick Andy att lågt stöna till.
”Jag hatar dig.”
Han försökte trassla upp en av flätorna på väg till sitt skåp men gav upp ganska snart. Det var bara en lektion kvar för dagen, han fick väl stå ut. Nästan framme såg han Pontus, Liam och någon annan kille komma gående i samma korridor med böcker i händerna och han önskade tyst att dom bara skulle försvinna.
”Men kolla!” Han stelnade till när Pontus röst hördes. Inte för att det var överraskande utan för att han bara hatade den så himla mycket. ”Han är inte bara bög längre utan dragqueen också, vad fan är det för fel på honom?”
Fast besluten att bara ignorera honom tog Andy upp nyckeln och låste upp skåpet, började plocka fram rätt böcker. Gå förbi, gå förbi…
”Kolla, vad i helvete är det här?” Fingrar som han inte ens ville veta vad dom mer tagit i fångade plötsligt upp en av dom små flätorna och skrattet som följde fick honom att rysa av obehag. ”Ska du inte sätta i lite blommor också? Jävla fjolla.”
”Lägg av.” Han flyttade sig snabbt åt sidan så att Pontus grepp lossade. Blicken flackade som hastigast till Liam och den namnlöse. Den förstnämnde undvek att se på honom.
”´Lägg av´” härmade Pontus och flinade brett igen. ”Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int-”
”Vi drar nu, kom igen.” Det var Liam som öppnat munnen och som redan tagit ett steg i korridoren, bort från skåpen. ”Hur jävla intressant är hans hår egentligen? Jag skulle inte ens ta i det, killen kanske har löss?”
Pontus elaka leende som först försvunnit när Liam avbrutit honom var nu tillbaks på läpparna och han tryckte till Andys axel med sin egen innan han följde efter Liam.
Han ville inte vara tacksam för ännu en förolämpning från Liam men det hade åtminstone fått Pontus att gå därifrån och det var han tacksam för. Det spelade ingen roll att Liam inte hade gjort det för hans skull, han kände sig bara lättad av att ha kommit undan med en knuff.
Med ännu mer slitande i flätorna skyndade han sig upp till andra våningen.
Liam kände som att han var på väg mot sin egen avrättning. Snart skulle han stå där på knä och få veta ifall yxan skulle falla över hans nacke idag eller om det skulle skjutas fram till nästa provrättning.
´Kom in till mitt kontor på eftermiddagen så har jag nog rättat klart ditt prov´ hade han sagt när dom möttes på väg till matsalen. Och då hade det känts som en evighet till dess att det skulle kunna räknas som eftermiddag. Men nu var klockan halv tre och det var då fan om gubben inte skulle tycka att det var tillräckligt sent.
9
9
9
Han skakade snabbt på huvudet en gång för att försöka få bort dom negativa tankarna. Att det hade känts okej betydde alltså ingenting med tanke på förra gången då det hade känts bra, men kanske att han hade lyckats gissa rätt på några utav talen där man bara behövt svara med siffror och inte någon uppställning om hur man gått till väga. ´Nu borde du fixa omprovet i alla fall´ Men vad Andy trodde och inte trodde spelade inte heller någon roll. Han fattade kanske inte exakt hur värdelös Liam var.
”Liam! Vad bra att du kom ihåg”, sa Lundkvist när han öppnade dörren och föste in honom. ”Jag har rättat ditt första delprov som du gjord-”
”Jag vet. Du sa det. Kan jag bara få se det?” avbröt han otåligt och hoppades samtidigt på att yxan inte skulle vara alltför trubbig om den nu skulle halshugga honom.
Kunde det åtminstone inte vara 19 poäng istället för 9?
”Självklart. Här har du det.” En låda drogs ut alldeles för långsamt innan ett häfte räcktes mot honom.
Att det var två delprov kvar efter det där spelade för tillfället ingen roll alls. Om han bara kunde få ha klarat det här..
30/58
Först kändes det som världens största seger att det inte stod en nia på papperet, men sedan såg han upp betydligt mer misstänksamt.
”Hur mycket var det för G..?”
”Woah!” flämtade Jake till när Liam kastade sig över honom bakifrån.
Liam log brett efter att han lossat armarna om Jakes hals.
”Vad har hänt med dig?” flinade han. ”Är skolan inställd fram till studenten?”
”Ja, nej menar jag. Men jag klarade det, fattar du? Jag klarade det där himla matteprovet!”
Jake såg först oförstående på honom men verkade sedan minnas och ett stort leende spred sig över hans läppar. ”Gjorde du? Fan vad grymt!”
”Det var bara ett fucking rätt över godkänt men ändå, så sjukt skönt.” Leendet ville inte försvinna från hans läppar fastän han kände att det var alldeles för töntigt stort. ”Han hade rätt.”
”Vem hade rätt?”
Hade han sagt det högt? ”Lundkvist, han… sa att jag borde klara det på omprovet.”
”Oj, generöst. Du har väl inte varit hans favorit efter bråket i cafeterian”, sa Jake förvånat. ”Men grattis!”
Liam nickade och försökte att inte låtsas om vad han precis råkat säga. ”Så, vad firar vi med? Glass?”
”Funkar för mig”, flinade Jake. ”Jag ska bara leta på Chrille och lämna tillbaks Fifa-spelet, väntar du eller?”
Andy skulle precis gå ner för trappan då Jake kom småspringande upp för den. Blicken sökte som alltid hastigast efter Pontus eller någon annan idiot han skulle ha med sig, men det verkade bara vara han. Andy tog första steget ner men stoppades av den brunhårige pojkens röst.
”Andy.”
Förvånat såg han mot honom och undrade stilla om han också skulle börja igen nu. Han som ändå inte hade sagt särskilt mycket alls till honom efter ettan. Och i nästa stund blixtrade minnet av den snabba pussen förbi framför hans ögon. Hur var det ens möjligt att han inom loppet av några veckor blivit kysst av både Liam och Jake? Förutom Lisette, och Simon, var det nog ingen på hela skolan som skulle trott på honom om han hävdat det.
”Hur… jag vet att det är ett tag sen nu men, är du okej eller?”
Det förvånade dröjde sig kvar i hans ansikte men han nickade sakta. ”Jaa… jo det är typ bra nu”, sa han och rörde automatiskt vid kinden som numera bara ömmade på en viss punkt alldeles bredvid kindbenet.
Jake nickade och vred på något som såg ut som ett x-box-spel i handen. ”Bra”, log han snett. ”Jag ska...” Han nickade uppför trappen och började ta ett steg. Och ett till.
”Eh, du, Jake… tack.” När den brunhårige såg på honom igen gav Andy honom ett svagt leende och skyndade sedan nedför trappen.
Det var nästan komiskt hur himla bra det kändes att slänga upp bagen på axeln och ta cykeln iväg mot träningen. Visst hade han kunnat spela förra veckan också men han hade inte velat höra alla frågorna som han visste skulle ha kommit isåfall. Han ville att fotbollen skulle handla om just fotboll, inte om varför han såg misshandlad ut i ansiktet och om vad som hade hänt. Det enda som syntes nu var det svaga blåmärket vid kindbenet och en liten blånad vid näsbenet, men det var inget som någon som inte visste vad som hade hänt skulle lägga märke till. Oavsett hur bra det läkt så hade han nog inte kunnat vänta längre ändå, han behövde få träna, han behövde få känna den där speciella lyckan som bara infann sig på planen.
”Tjena Andy, frisk igen?” frågade Jonah när han kom in i omklädningsrummet.
Andy nickade med ett snett leende. ”Yes, har ni klarat er utan mig eller?” Den svartvitrandiga tröjan byttes ut mot en svart träningströja och kort därefter var även fötterna försedda med dobbar.
”Knappt. Det var kaos på senaste träningen, onödigt tjafs i laget och coachen var typ helt rasande och tänkte skicka hem allihop, och mitt i allt undrade han varför den enda spelaren som skulle ha betett sig moget inte var på plats. Det vill säga du”, flinade han.
Det var bara menat som något bra, både utav coachen och att nu Jonah sa det, men ändå gav det honom en jobbig känsla i kroppen som han helst hade velat slippa inför träningen.
”Du, är det något fel eller?” Jonah hade precis dragit upp strumporna över benskydden när han såg upp på Andy med en undrande blick.
”Nej. Såklart inte.” Leendet som han blivit riktigt bra på att tvinga fram var återigen på plats innan han riktade uppmärksamheten mot skosnörena som skulle knytas.
”Okej ni kan stanna upp!” skrek coachen efter att ha blåst i visselpipan. ”Vi ska köra lite skott-träning med dueller. Mattias du börjar i mål så byter Dennis av dig. Ni andra delar upp er två och två.”
Det var inga nyheter, det hela gick ut på att två spelare startade samtidigt när visselpipan ljöd och coachen sparkade sedan ut en boll längre fram. Var man snabbare eller bara bra på att finta sin motståndare hade man ett skott-försök på mål.
Andy småjoggade lite på stället för att hålla värmen uppe och var redan fokuserad på målet längre fram. Den obehagliga känslan i magen hade delvis försvunnit under träningens första halvtimme men var långt ifrån borta. Det blev han och Adrians tur och i samma sekund som coachen blåste stack han iväg sida vid sida med sin lagkompis.
Plötsligt kändes det så otroligt viktigt att ta bollen och att göra mål. Det var som att hela hans liv hängde på det.
Var han alltid mogen? Alltid mesig? Någon som aldrig stod upp för sig själv?
Han pressade axeln mot Adrians utan att egentligen se honom. Han behövde bara ta bollen.
´Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int-´ Nej han hade inte slagit tillbaks mot Pontus, dels för att han inte kunnat med tanke på hur mycket större Pontus var, men också för att han inte var en sådan person, han ville inte vara någon som slog folk blodiga.
Adrians fot snuddade vid bollen men Andy tryckte sig mot honom igen, tog i med all kraft han hade och lyckades nästan få tag i den.
Han var tvungen.
Borde han ändå ha gjort något annat än att ignorera? Åtminstone… nej Pontus hade inte varit värd det.
Bollen var hans. Fötterna rörde sig snabbare än han trodde var möjligt. Mattias hade mest blivit till en suddig figur i målet.
”.. Andy.. skjut.. Andy!!” Han hörde flera avlägsna blås ifrån visselpipan men struntade i det. För tillfället spelade det ingen roll att det var meningen att man skulle skjuta från ett visst avstånd.
Det var han som var starkare. Det var starkare att stå tillbaks och inte sjunka till samma äckliga nivå.
Den suddiga figuren var alldeles framför honom och han sköt bollen så hårt han kunde. Som att det gällde livet. Som att det gällde allt.
När han väl hörde ljudet av läder mot nät kom allting tillbaks. Mattias blev synlig med sina stora ögon riktade mot honom. Vinden som blåste så hårt. Adrians röst. Stegen mot gräset. Hans egna djupa andetag.
”Shit Andy, är du okej?” frågade Mattias häpet som nu hade bollen mellan händerna.
”Har jag gjort dig något?” flinade Adrian och knuffade retsamt till honom. ”Trodde att du skulle tackla ner mig.”
Han nickade och drog luggen ur ögonen. ”Förlåt jag…” Ursäkten hade nog varit riktad mot både Adrian och Mattias, men det var den senare han vände blicken mot. ”Jag råkade inte skjuta dig i huvudet eller något?”
Det fick deras målvakt att skratta till och han skakade på huvudet som i och för sig inte såg särskilt skadat ut. ”Nej jag hann inte ens fatta åt vilket håll du skulle skjuta.”
Andetagen började långsamt återta sitt vanliga tempo och han nickade med ett svagt leende. ”Okej bra.”
Han tog sällskap med Mattias mot cyklarna och det dröjde inte förrän den längre och ett år äldre lagkompisen öppnade munnen.
”Vad var det som hände på planen idag?” När Andy såg upp på honom fortsatte han. ”Alltså du har ju alltid bra fokus, men idag… Det var något mer.” Det var inte längre en fråga utan ett konstaterande.
”Jag behövde få ur mig lite ilska…” Det hade inte tagit lång tid för honom att inse vad det hela hade handlat om. Att det egentligen inte handlat om att det var så fruktansvärt noga att få in bollen i målet utan snarare… Jo, det hade varit viktigt; men det var inte för att bevisa för sina lagkompisar att han var bra utan för någon helt annan som inte ens varit närvarande. Ilskan hade fått honom att tappa den där lyckliga känslan som annars alltid var närvarande på planen. Och han hatade Pontus för det. Och sig själv som låtit honom påverka ännu en fotbollsträning.
”Vill du prata om det?”
”Egentligen inte”, sa han och såg ursäktande på honom.
Mattias nickade och stannade till när dom tydligen var framme vid hans cykel. ”Blev det att kännas bättre då? Efter skottet?”
”Jag tror det. Jo”, avgjorde han. Även om irritationen låg kvar så hade den där värsta ilskan som kommentarerna i huvudet orsakat släppt i samma stund som han satt bollen.
”Något annat hade varit uppkäftigt att säga. Du satt den trots allt i krysset.” Mattias flinade nu och Andy behövde inte tvinga fram det sneda leendet.
”Tack att du inte räddade den”.
”Ingen orsak, kompis. Vi låtsas som att jag faktiskt hade en chans att göra just det.” Han spände fast sin bag på pakethållaren och greppade sedan hastigt hans axel. ”Skönt att det känns bättre i alla fall. Det är onödigt att gå runt och vara arg, särskilt om det är långt in.”
Den lite kyliga vinden ven tag och den långärmade tröjan som hade känts alldeles för varm i skolan när det varit så soligt kändes nu alldeles för tunn istället. Han nickade åt det Mattias sa och hävde upp sin egen bag högre på axeln. ”Verkligen. Men vi ses på nästa träning?”
”Det gör vi, ha det bra Andy.”
”Du med.”
Trots dom trötta benen trampade Andy på i hög hastighet. Det kändes fortfarande för glest mellan gatlamporna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar