Först efter att han hört Magda stänga och låsa
ytterdörren kravlade han sig upp från sängen. Han måste ha somnat till sist
ändå för han mindes att han hade drömt och att det inte hade handlat om vare
sig Pontus eller vampyrklubbar. Hela ansiktet kändes stelt, som när man hade
råkat bränna sig i solen och det liksom stramade i huden. Den känslan fast
gånger 100. Fast så hade väl inte särskilt hög smärttröskel heller.
Väl inne i badrummet förvärrades det hela ytterligare. Strunt samma i att det stramade, det var hur det såg ut som var det jävliga. Det som igår hade varit rött hade nu övergått till någon obestämbar färg mellan blått och grönt. Skuggan under ögat skiftade mot lila och läppen hade fått en början till en ful sårskorpa.
Som en misslyckad palett.
Han kunde inte gå iväg så här. Tanken på hur alla skulle kolla på honom, vad folk skulle fråga, vad folk inte skulle fråga gjorde honom illamående.
Han vred på kranen och kupade händerna för att fylla dom med vatten, men precis då han höjde dom mot ansiktet föll blicken på den svarta texten på handledens tunna hud.
Never give in Never back down
Pontus borde inte få den segern. Han borde inte få gå runt och känna sig nöjd i korridoren över att Andy saknades. Han tänkte inte ge honom anledning att tro att han låg hemma och grät i sängen.
Självklart skulle han även bli nöjd över att få se den vandrande paletten som han åstadkommit, men det kändes isåfall som det bättre alternativet. Han skulle åtminstone inte framstå som lika svag.
Han hade försökt täcka det värsta med smink, men när man inte hade en egen foundation för att ens eget ansikte egentligen var slätt nog ändå och lånade sin mammas i helt fel nyans så blev resultatet nästan ännu värre. Därför var det en osminkad Andy som drog upp den tunga porten till skolan. Inte ens kajalen var på plats.
Fötterna rörde sig snabbt över det gråa golvet medan blicken registrerade alla skor han mötte. Några meter kvar till skåpet bara.
Svarta. Röda. Converse. Ballerinor. Svarta, svarta, svarta. Slitna sneakers. Smutsvita converse. Svartvitprickiga klack-
”Andy!” Blicken lämnade dom vita prickarna och såg rakt upp på en strålande Lisette. I ungefär en halv sekund innan det strålande fick ge vika för ett betydligt mer förfärat uttryck. ”Andy, vad har hänt?!” flämtade hon.
”Jävlar…” Nicholas hade tydligen också stått vid skåpen för han slöt upp bredvid Lisette med ett väldigt matchande ansiktsuttryck.
”Hej på er också.” Han försökte ignorera smärtan när han log mot sina vänner.
”Vad har hänt?” frågade Nicholas och av hans ögonrörelser att döma hade han svårt att ta in allting på samma gång.
”Jag ramlade i tunnelbanetrappen igår när jag kom hem från stan… jätteklantigt jag ve-”
”Lägg av”, avbröt Lisette med allt mer gäll röst. ”Du har inte alls ramlat, vad har hänt?”
Dom elever som precis gick förbi vände nyfiket blickarna mot deras håll, för att sedan få något mer förvånat i blicken när dom hann skymta ansiktet bakom den svarta luggen. Han hade god lust att skrika åt dom att sluta glo, men självklart gjorde han inte det.
”Men…” Han vände än en gång blicken mot golvet. Svarta converse. Röda sneakers. Svartvitprickiga klackar. ”Skrik inte, folk glor redan. Jag och Simon var ut igår och… Pontus blev förbannad på mig.”
”Va?! Åh gud…” Lisette höjde ena handen och strök varsamt undan hans lugg. ”Ditt ansikte. Du är ju alldeles…”
”Jag vet, du behöver inte berätta det för mig”, sa han med ett hårdare tonfall än han menat och drog snabbt till luggen igen.
”Vadå, flög han bara på dig? Var det ingen som gjorde något?” Det var länge sedan Andy sett Nicholas så upprörd, närmare bestämt så hade han nog aldrig sett honom sådan. ”Vart var Simon?”
Fastän han helst av allt bara ville få slippa prata om det så berättade han vad som hade hänt, från att han inte kunnat låta bli att fnissa inne på klubben tills att Pontus dykt upp i mörkret utanför och använt honom till slagpåse. Han hade till och med avslöjat det chockerande att det faktiskt var Jake som hittat honom och hjälpt honom hem. Det emellan; att han fått följa med hem till honom, den hastiga pussen som han fortfarande inte riktigt hade greppat, och att Liam dykt upp mitt i allt utelämnade han. Om någon skulle råka höra, någon som gick lite för nära, någon som var lite för nyfiken, och det skulle komma fram till Liam… Han visste att han skulle få ut för det isåfall och han vågade inte riskera det.
”Du måste berätta för någon Andy, alltså du måste polisanmäla”, sa Nicholas och Lisette nickade snabbt, hon såg mer gråtfärdig ut än vad Andy gjort när han stått framför spegeln med en alldeles för mörk foundation i hela ansiktet.
”Nej det måste jag inte. Vi var ensamma, jag har inga bevis… dom… det skulle bara bli tusen gånger värre.”
Bara tanken på vad Pontus skulle göra med honom om han fick reda på att han anmält honom… om polisen skulle kontakta honom… Det var bäst att bara låta det vara. Fick han någon gång övertaget, vilket aldrig skulle inträffa, och chansen skulle han ge tillbaks själv.
”Kan vi inte bara gå till lektionen? Snälla”, bad han och såg sig omkring i korridoren som fylldes på allt mer. Han väntade hellre utanför ett tomt klassrum än stod här.
Det hade blivit för mycket sand i timglaset. Det fick helt enkelt inte plats längre när han fick syn på Pontus med sitt vanliga flin i cafeterian.
”Ska vi…”
Liam hörde inte fortsättningen på vad Jake sa för han var redan på väg åt motsatt riktning med snabba steg.
Det var ingenting han hade planerat utan var bara rent impulsivt. Och det kändes redan fruktansvärt bra. Några steg kvar bara.
”Tja Liam!” Pontus höjde något på hakan i en hälsning.
Det var också det enda han hann göra och säga innan Liam grep tag om hans axel med högra handen och gav honom ett knytnävsslag med den vänstra.
Pontus snubblade flämtande bakåt samtidigt som Liam bet ihop av smärtan i handen.
”Vad i helvete gör du?!” Det var väntat att en knytnäve skulle komma tillbaks mot honom, och i sista sekund lyckades Liam undvika att bli träffad. Innan Pontus hunnit flyga på honom igen grep någon tag i honom bakifrån. Dessvärre var personen inte tillräckligt stark och ett nytt slag riktades mot Liam som den här gången träffade högra kinden. Det hade dock inte blivit någon fullträff.
”Din jävla idiot!” utbrast han men kom inte närmare Pontus förrän någon gripit tag om hans egna armar.
”Liam!” Jake försökte dra honom bakåt samtidigt som en kraftig kille slitit tag i Pontus. ”Lugna dig, Liam för i helvete.”
”Vad är ditt jävla problem?!” Blicken var alldeles vild och blodådran i pannan gjorde det ännu tydligare hur förbannad Pontus var. Om någon hade tvivlat alltså.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”
”Vänta…” Nicholas tog tag i Andys arm precis då dom var på väg att svänga upp till trappen.
Han gav honom en förvånad blick men såg sedan vad Nicholas hejdats av. Längre bort i cafeterian var det full action. Det var höga röster, mycket mer folk än det vanligtvis var den här tiden och han kunde se hur Jake höll någon i armarna som försökte slita sig fram, och på andra sidan… Pontus. Liam.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”
”Är det dig han pratar om?” Nicholas såg snabbt på Andy, bort till Liam och Pontus och tillbaks igen.
”Jag…” Var det? Nej det kunde det inte vara. Fast… hur många fler hade Pontus hunnit misshandla? Handlade det om något annat? Men varför skulle Liam…
Plötsligt höjdes en röst högre än alla andra och Bengt Lundkvist blev synlig. ”Sluta upp med det där!”
Dom två killarna särades av hans armar innan han grep tag om vardera överarm på dom. Plötsligt verkade det fullt möjligt att det faktiskt kunde ryka ur någons öron ifall han blev tillräckligt arg.
”Bäst att flytta sig ur vägen”, skyndade sig Nicholas att säga när deras mattelärare kom gående åt deras håll med bestämda steg och två killar som vridande försökte ta sig ur greppen.
”Det är för fan inte jag som gjort något!” gastade Pontus. ”Han slog mig!”
”Det ska ju komma från rätt jävla käft! Vad fick dig att sluta? Trodde du han var död eller?!”
Andy tryckte sig mot väggen bredvid Nicholas när kaoset passerade dom, och dom kunde höra Pontus och Liams röster eka långt bort i korridoren mot rektorsexpeditionen tills att dom slutligen dog ut.
”Det var dig han pratade om.” Nicholas vände sig om mot Andy med en ännu mer chockad blick än tidigare. ”Vad är allt det här om..?”
”Ingen aning”, svarade han lågt och rörde vid sin ömmande kind. ”Vi borde… gå härifrån innan Pontus lyckas slita sig loss.”
Tjugo minuter senare lämnade både Liam och Pontus rektorsexpeditionen. Dom hade inte ens fått sitta i samma rum. Dom kunde väl inte riskera att ett nytt slagsmål skulle bryta ut och kanske fläcka ner deras blänkande golv med blod. För av någon anledning så prioriterades rekorsexpeditionen högre än både cafeterian och uppehållsrummet när det gällde inredning.
Han visste inte om det var positivt eller negativt att Lundkvist följt med honom in till rektorn medan Pontus fått prata själv med den biträdande rektorn. Kanske hade han inte velat att Liam skulle få en alltför stor utskällning - icke troligt - eller så hade han varit orolig för att han skulle få ytterligare något utbrott och ge sig på rektorn istället. I vilket fall hade han vägrat säga vad det hela handlat om. Han hade fått ut det mesta av sin ilska på Pontus med det där slaget och hur förbannad han än var på honom så tänkte han inte tjalla på något som han inte ens varit med och sett när det hänt. Det skulle bara slå tillbaks mot honom själv isåfall; så mycket visste han.
Han undrade vad Pontus hade sagt, om han hade hittat på någon historia som gjorde Liam till the bad guy eller om han också suttit med trummande fingrar och uppkäftig blick utan att säga ett ord.
Inte för att han tänkte fråga. För honom spelade det ingen roll. Det var inte han som misshandlat någon. Och det handlade verkligen inte bara om att det var Andy, han hade reagerat likadant om det varit någon annan.
Att Pontus kommit ut med två papperstussar intryckta i varsin näsborre hade fått Liam att le för första gången den morgonen.
”Vad fan var det där om?” frågade Johan och reste sig upp ifrån en av dom två bänkarna som stod mitt emot varandra så fort dom dök upp i korridoren
Liam gav Jake en snabb blick som ryckte svagt på axlarna. Han hade tydligen inte berättat något. Dom bruna ögonen såg dock något förvirrade ut.
Förutom Johan och Jake så satt även Chrille och Robin där.
”Fråga den där”, sa Pontus dovt med en nick åt Liam. ”Liam försvarar Andy.”
”Va?”
Med ens var blickarna riktade mot honom och han svalde hårt. Orden ’Liam’, ’försvarar’ och ’Andy’ i samma mening var inte bra någonstans.
”Det gör jag för fan inte.”
Okej det hade på sätt och vis varit sant, men det var ingenting han tänkte erkänna utan att försöka släta över det lite innan. Det var sällan några som satte sig upp emot Pontus, och om dom fick välja att ta parti på hans eller Liams sida – med vetskapen att han som trackat och snackat skit om Andy sedan första året hade försvarat honom så var det inte svårt att gissa hur det hela skulle utspela sig.
Och ifall dom skulle lämna honom, om det var Liam som skulle bli ensam kvar och som skulle få dom där blickarna? Vad skulle han göra då? Joina Andys lilla grupp för att dom båda var lika hatade? Det var skrattretande. Samtidigt var han livrädd för att det skulle inträffa.
”Jag tycker bara det är stört att försöka slå ihjäl någon, särskilt någon som är så jävla klen att det skulle räcka att blåsa på honom för att få honom att ramla.”
”Alltså seriöst, kan någon förklara?” Chrille höjde på ögonbrynen och såg först på Liam och sedan på Pontus innan blicken slutligen riktades mot Jake ”Vet du eller?”
Liam var bara lättad att blickarna inte var lika dömande mot honom längre.
”Pontus gjorde en jävligt dum grej bara, det är inte ens värt att ta upp…” sa Jake och Liam visste inte om det bara var vad han trodde sig se eller om Jakes blick faktiskt mörknade när han såg mot Pontus. ’en jävligt dum grej bara’ var en rejäl underdrift och Jake visste också det. ”Jag tänker dra till den där engelskan nu i alla fall, och ni två borde gå åt olika håll”, fortsatte han med en blick på Liam och Pontus innan han reste sig upp.
Innan Liam hunnit bestämma sig för vad han skulle säga eller göra så stötte Pontus hårt i hans axel med sin egen. ”Man börjar ju undra om du också är bög. Idiot.”
Chrille och Robin hade också rest sig upp och än en gång var deras blickar riktade mot Liam.
”Men vad glor ni på? Seriöst; gör något än att bara stå där!” Lika irriterad som Pontus gick han därifrån och försökte samtidigt hålla kvar händerna i jeansfickorna för att undvika att slå sönder ett skåp.
Liam hade kommit in sist till engelskan och hade satt sig längst bak vid ett eget bord, han hade också varit den första att lämna klassrummet och direkt dragit ut till baksidan av skolan. En av hans rädslor var som nämnt att bli helt ensam, men det var en helt annan sak att själv välja att vara det. Och för tillfället var det verkligen vad han behövde. Han skulle ryka ihop med Pontus om dom så bara tillbringade en minut till med varandra idag. Det var egentligen inte längre på grund av Andy (eller så var det precis på grund av Andy…) utan mer för det som hade hänt mellan dom två; att Pontus slagit tillbaks, att han käftat upp sig mot honom inför dom andra och försökt framställa hela försvara-Andy-situationen till något mer än den varit.
’Man börjar ju undra om du också är bög.’ Han ångrade inte att han hade gett Pontus den där knytnäven, inte för en sekund, men han började ångra sig att han inte valt ett bättre tillfälle. Självklart hade Pontus stolthet – för han hade lika mycket sådan som Liam hade – tagit skada när Liam gett sig på honom i uppehållsrummet, och lika självklart skulle då Pontus väga upp för det. Och vilket sätt var då det bästa? Just precis; att trycka ner Liam istället. Den andre hade inte haft några problem med att erkänna vad han gjort mot Andy så länge han också kunde berätta att Liam försvarat honom. Det fanns förmodligen en hel del personer som skulle tycka att det var någonting bra – men Liam brydde sig inte om vad en ´hel del´ personer skulle tycka utan bara vad vissa få utvalda tyckte.
Han ångrade sig inte; men det betydde inte att han inte var rädd för vad det faktiskt skulle ge för konsekvenser. Hur förbannad hade Pontus egentligen blivit? Antingen så skulle han bara släppa det och ge den vanliga nicken följt utav ’Tja Liam!’ imorgon eller så skulle han se till att jävlas på något sätt.
I det avseendet var dom väl ändå lika varandra dom två, Liam hade oerhört svårt att ta att någon sa till honom vad han skulle göra, ifrågasatte något han gjorde eller på annat sätt fick honom att känna sig obekväm. Jake var den enda som lyckades nå fram enstaka gånger och som Liam inte direkt försvarade sig mot. Det var i och för sig en skillnad mellan dom; Pontus hade inte någon lika nära vän.
Liam försökte intala sig att blickarna han kastade omkring sig i skolan inte var några särskilda, men samtidigt var han frustrerande medveten om att dom sökte efter den svarthårige pojken. Han hade gjort mer än tillräckligt när han gett sig på en av sina egna polare för Andys skull, han borde inte känna något behov av att se ägaren till det sönderslagna ansiktet. Än sen om han inte var i skolan och det betydde att han låg hemma och tyckte synd om sig själv? Han hade ingenting med det att göra. Han hade ju uppenbarligen levt tidigare under natten så han hade förmodligen överlevt resterande timmar av den också.
Som om det inte redan varit nog mycket redan hade han omprov på det nationella matteprovet under eftermiddagen. Hur han skulle ta sig igenom det hade han inte en aning om.
Andy kunde inte räkna ihop till antalet blickar han fått under skoldagen då han majoriteten av tiden hade hållit sin egen blåa blick fäst i antingen golvet, i en bok eller bakom luggen. Antalet kommentarer och frågor hade han istället tappat räkningen på. Historian han dragit ihop hade innehållit en cykel och en grusig väg – inte helt otänkbart med tanke på att han redan ramlat på cykeln några veckor tidigare. Simons chockade fråga hade däremot fått honom att närapå bryta ihop totalt. Det var också efter den, sittandes i biblioteket som han berättat allting han tidigare låtit bli. Kyssen med Liam. Ursäkten. Dom förvirrade tankarna. Matten som han hjälpt honom med igen. För att sedan komma tillbaks till hur fruktansvärt mycket han hatade Pontus. Men någon Liam eller Pontus hade han i alla fall inte sett till än så länge och det kändes trots allt som en liten tröst.
”Jag ska bara springa upp och fråga Kerstin om den där boken”, sa Lisette och rörde lätt vid hans arm i farten. ”Väntar du på mig vid skåpen?”
Andy nickade och tog ett hårdare tag om sina böcker innan han började gå längs korridoren som aldrig hade känts så lång som under den här dagen. Snart hade han klarat sig igenom det värsta. Imorgon skulle han vara gårdagens nyhet, inte lika spännande.
Svarta. Rosa tygskor. Vita converse. Blåa-
Någons stuprörsklädda ben dök upp så snabbt runt hörnet att han inte ens hann se skorna, och ljudet av böcker som föll i golvet följdes av en irriterad suck. ”Kan du se dig-”
I samma stund som Andy såg upp rynkades Liams panna något och det verkade även som att han precis insåg vem han krockat med. Eller som han blivit krockad av. Andy visste inte vem som hade gått in i vem först. Möjligtvis han som hade haft blicken fastklistrad i golvet. Nu såg han dock in i ett par alldeles gröna ögon.
Dom försvann igen när Liam tog upp sina böcker och han kunde inte låta bli att lägga märke till bokens framsida.
”Är omprovet idag?”
Någonting såg ut att rycka till i Liams käke, som att någon muskel spändes, och han gjorde sig beredd på ett förbannat svar.
”Nej jag går runt med här boken ändå för att den får mig att känna mig så lycklig. Ja uppenbarligen är det idag.”
Tonfallet var ungefär detsamma som alltid när det gällde Liam, men blicken var annorlunda. Den såg för ingående på honom, även om det säkert var något han själv inte var medveten om, och kanske till och med att det fanns en viss or- Sluta hoppas.
Emopojken såg förjävlig ut. Färgerna hade skiftat lite men skadorna var fortfarande detsamma. Men han hade gått till skolan – trots att han såg ut som han gjorde. Trots att han visste att Pontus skulle vara där. Liam hade aldrig hamnat i samma sits men han var inte helt säker på att han skulle ha gjort samma sak. Eller jo, han var helt säker på att han inte skulle ha gjort det; han skulle kanske ha gått till skolan men han skulle aldrig ha kunnat tiga och bara ignorerat. Han hade letat upp killen som gjort det och kastat ut honom genom fönstret utan att öppna det innan.
Självklart skulle Andy aldrig göra något sådant. Knuffen på idrotten hade väl varit det närmaste han kommit att göra någon annan illa. Var det någonting han gjorde medvetet eller var han helt enkelt bara för mesig för att någon gång våga säga ifrån? Eller gjorde det honom stark..?
Andy var absolut ingen ängel, han hade gett Liam hårda axlar och elaka blickar i korridoren på precis samma sätt som han själv gjort. Men han hade aldrig mobbat Liam. När han sagt något elakt hade det sällan varit inom hörhåll för Liams kompisar utan mellan fyra väggar i något av deras rum, på gården eller vid busshållplatsen. Han hade inte betett sig som ett as på högstadiet. Och det gick inte att komma ifrån att det var Liam som varit den som svikit sin dåförtiden bästa kompis. Det kanske gjorde honom stark…
”Känns det lika förjävligt som du ser ut eller?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Som att han inte brydde sig nämnvärt över svaret. Vilket han väl inte gjorde heller. Inte särskilt.
När Andy fick det där förvånade uttrycket i ansiktet ångrade han sig genast. Varför hade han ens frågat för? Nu var det försent att ta tillbaks det.
”Bättre än igår”, sa han och drog i den där svarta luggen igen, som att han plötsligt ville dölja sina ögon – eller för att han bara ville slippa se Liam kanske.
Innan han hunnit mer än ett steg förbi Andy hörde han hans röst igen. ”Lycka till med provet…”
Utan att vända sig om fortsatte Liam ut från korridoren och vidare mot mattesalen.
”Säkert att jag inte ska följa med?” frågade Lisette när dom var på väg ifrån skolan och mot busshållplatsen.
”Ja, tack ändå men… det spelar inte direkt någon roll, hon kommer bli helt förtvivlad i vilket fall. Jag ser ju förjävlig ut…” Rösten dog ut i slutet och han försökte svälja ner klumpen i halsen. Det hade ju inte känts fullt lika jobbigt för en stund sedan, varför skulle det komma tillbaks nu?
”Det gör du inte”, skyndade sig Lisette att säga men tystnade när Andy gav henne en blick. ”Jag menar; det hade kunnat se ännu värre ut. Du har alla tänderna kvar, du har inte två blåö…” Hans kompis drog in ett häftigt andetag och fingertopparna rörde sig snabbt under ögonen som för att försöka förhindra någonting från att ta sig fram. ”Förlåt, förlåt jag…”
”Li.” Andy stannade till med ett svagt leende och la armarna om henne. ”Det är okej.”
”Nej det är det inte, förlåt… det är du som ska gråta och inte jag.” Hon tryckte sin kind mot hans bröst och för ett tag stod dom bara där. ”Jag tycker bara så synd om dig…” Orden lät halvkvävda och fick honom att krama om henne ännu hårdare. Lisettes smärta var mycket värre än hans egen.
”Det behöver du inte, det är lugnt, jag lovar… var inte ledsen.” Han höll om henne en stund till innan han placerade händerna på hennes axlar för att kunna skjuta henne ifrån sig en bit. ”Det hade faktiskt kunnat vara värre.” Om Pontus inte hade slutat. Om slagen övergått till sparkar.
Hon greppade tag om hans hand och höll den hårt. ”Okej. Okej jag ska sluta, du behöver en stark kompis som säger att… Att allt kommer ordna sig. Din mamma kommer säkert inte freaka ut och…” Hon tog ett djupt andetag. ”Jag är jättedålig på det här Andy!”
Och ändå var det hon som lyckades få honom att skratta vilket kändes som att det var väldigt länge sedan.
”Jag ringer dig senare”, sa han när han såg att bussen var på ingående och kramade henne snabbt en sista gång. ”Och du är aldrig dålig, okej?”
Bilen som stod på gården vittnade om att han inte skulle få skjuta på det längre. Och det värsta var att det kändes som att det var hans fel, att han skulle göra sin mamma ledsen och upprörd för att han gjort något dåligt. Hon kanske inte ens skulle tro honom… Lät det särskilt troligt att man blev nedslagen utan någon anledning? Mer än att personen i fråga hatade en? Han drog upp väskan högre på axeln innan han tog dom återstående stegen fram till dörren och öppnade den.
”Hallå”, ropade hans mamma på sitt vanliga glada sätt. ”Gick det bra i skolan?”
”Jadå.” Han hann bara ta av sig skorna innan Magda dök upp i hallen. Och i nästa sekund flämtade hon till. ”Herregud! Andy!”
Han försökte pressa fram ett leende. ”Det är inte så farligt som det ser ut.”
Frågorna strömmade ut och fördubblades vid hans låga svar. Oroliga mammahänder strök över hans kinder innan ännu mer förtvivlade ord lämnade darrande läppar. ’Han kunde ju ha..! Åh lilla gubben.’ ’Vet du verkligen inte vem han var..?´ ´Hur kunde någon… borde sitta inlåst..!´ Ilskan blandades med förtvivlan men det fanns ingen som helst tvekan om att hon trodde honom. Vilket nästan kändes ännu värre när han inte ens berättat hela sanningen. Men det skulle ju ändå inte ha gjort någon skillnad, mer än att han förmodligen skulle åkt på ännu mer spö om hans mamma ringt Pontus föräldrar.
”Varför sa du ingenting till mig inatt Andy..? Du måste ju ha…” Hon kramade honom hårt igen och för en stund kändes det nästan som att hon behövde kramen mer än honom. Inatt när hans mamma stått alldeles bredvid sängen med handen på hans rygg och frågat om något var fel så hade det krävts nästan overkligt mycket viljestyrka för att inte bryta ihop, men nu när hans mamma istället hade nära till tårarna så var det som att något annat aktiverades i honom; viljan att hans nära inte skulle vara ledsna tog över och han satte automatiskt sig själv i andra hand istället.
”Jag ville undvika det här mitt i natten…”, sa han lågt.
”Men så kan du ju inte tänka!” Magda tog ett djupt andetag innan handen strök undan hans lugg igen. ”Vart känns det värst? Det ser inte ut som att den är bruten i alla fall…” Hon rörde fjäderlätt vid hans näsben och Pontus knytnäve fladdrade i samma stund förbi på hans näthinna. ”Men vi kanske kan be Cathy kolla på det.”
”Nej”, skyndade han sig att säga. ”Nej det behövs inte. Och nej den är inte bruten.” Han drog sig undan och lät luggen falla ner på plats igen. ”Det är mest ömt överallt bara. Jag… vill vara ifred en stund bara.” Han började gå mot sitt rum men inte särskilt förvånande öppnade hans mamma munnen igen.
”Vännen…”
Han tvingade dom sammanpressade läpparna att slappna av, blinkade till några gånger och vände sig sedan om med ett svagt leende. ”Det är ingen fara mamma.” Och förlåt.
När dörren var stängd bakom honom lutade han sig tungt mot den och slöt ögonen. När ett par gröna ögon istället blev synliga där bakom ögonlocken slog han hastigt upp dom igen. Han kunde inte… Varför ville han… Han borde inte…
Han visste att det säkert var en dum idé. Att han borde ha valt att springa innan mörkret fallit. Ändå så var det i bara det svaga skenet från dom glesa gatlamporna som han sprang över asfalten. Han ville tro att han kunde lämna en jobbig känsla för varje nedtramp. Då skulle snart alla vara borta. Efter några mil kanske…
Andetagen blev djupare och djupare utan att ha något att göra med ansträngning. När han sprang ned för den lilla sluttningen blev dom tunga andetagen mer ojämna men han tvingade sig att fortsätta. Ända tills han stod framför strandkanten som såg mer grå än brun ut i mörkret.
Tidigare hade han kunnat intala sig att det bara var ologiskt att tänka att det fanns något i det svarta, att det bara var i hans eget huvud. Nu hade han fått bevisat att det inte alltid var i hans huvud och det gjorde det så mycket värre. Samtidigt som det gjorde honom ännu mer envis att övervinna rädslan.
Fingrarna rörde sig över strängarna utan att det lät som han ville. Först hade det varit bilarna, fåglarna och ungarna utanför som stört honom. Sedan hade det varit dammsugaren från nedervåningen. Nu var det något i hans huvud som snurrade runt, runt och som han inte ens kunde greppa. Hur skulle man kunna reda ut sina tankar när man inte visste vad det vad man tänkte på?
Han gjorde ett nytt försök men när det återigen lät som en 7årings första gitarrlektion och inte som en kille som spelat gitarr sedan han var 14 och i vanliga fall kunde göra det i sömnen kastade han frustrerat ifrån sig den svarta akustiska gitarren på sängen.
Jävla skitinstrument.
Och två sekunder senare hade han strukit handen över den i oro över att han faktiskt skadat den.
Kunde dom där ungarna seriöst inte hålla käften? Borde dom inte ligga och sova vid det här laget? Liam klev irriterat fram till fönstret och planerade samtidigt hur han bäst skulle hämnas. Kasta vattenballonger kanske? För snällt. Vatten var inte så farligt. Ägg kanske. Definitivt ägg.
När han drog undan den svarta gardinen, som Cathy fortfarande suckade åt varje gång hon var upp för att hans rum var så dystert, var det dock någonting annat som fångade hans blick.
Han brukade se Andy springa rätt ofta men eftersom han inte sprang i riktning mot skogen där dom flesta andra löpare höll till undrade han alltid vart han egentligen tog vägen. Sprang han runt, runt bland villor och lägenheter eller? Han kisade något fundersamt efter den svarta huvtröjsryggen och släppte sedan ner gardinen igen.
Dörren slog igen med ett klick efter honom och stegen rörde sig snabbt ut ifrån gården och vidare ner längs gatan. Vad fan höll han på med egentligen?
Han hade inte ens hunnit fram till korsningen längst ner på gatan förrän grannungarna åkte förbi på sina fula sparkcyklar. Flickan vände upp ansiktet mot honom och i samma stund spände han blicken i henne.
”Säg ett jävla ord-”
”Man får inte svära.” Pojken med det morotsfärgade håret drog en hand under den snoriga näsan och Liam kom av sig för en stund bara för att han blev så himla äcklad. Sedan var han tillbaks igen.
”Okej säg ett ord till och jag kommer knyta fast dina fötter med dom där fula skosnörena i gungställningen där borta och vakta så att ingen kan plocka ner dig.”
Flickan såg för första gången någonsin lite osäker ut och drog tag i killens arm. ”Kom Arvid, vi åker.”
Han såg sig om över axeln på dom och när han var säker på att dom inte skulle komma tillbaks och vara mer uppkäftiga fortsatte han längs gatan. Höger eller vänster? Det faktum att han var vänsterhänt fick avgöra det hela.
Vetskapen om vad han faktiskt gjorde började komma ikapp honom och när han nästan bestämt sig för att vända om hörde han lätta steg mot asfalten längre bort. Det lät misstänkt likt någon som sprang. Egentligen borde Liam bara gå hem nu, Andy sprang uppenbarligen i bostadsområdet vilket betydde att mysteriet var löst. Ändå hade han fortsatt åt hållet han hört stegen ifrån, tills att han kom fram till korsningen där han förvirrat såg sig omkring. Man kunde se långt längs båda gatorna, och ändå såg han inte till den svarthårige. Hur snabbt kunde killen springa? Om inte..? Han såg ner mot sluttningen bland träden där han visste att det fanns en sjö. Var det runt den han sprang? Nyfikenheten tog än en gång överhanden och han började ta sig ned ditåt samtidigt som han fiskade upp en cigg ur jeansfickan.
Andy knöt hårt nävarna och såg på det stilla vattnet som så många gånger tidigare. Pontus fanns inte här. Ingenting annat fanns. Det var skuggor, träd, mörk himmel, mörkt vatten. Ingenting annat. Det kändes som att det hade gått bättre idag, han hade inte ens snurrat runt på det där snabba sättet för att se vad som kunde gömma sig bakom honom. Men så helt utan förvarning rasslade det till i träden som från hundratals kedjor, och blicken for över axeln i samma hastighet som en blixt.
”Det är bara vinden fattar du väl.”
Han såg cigarrettglöden innan han kopplade vems röst det var. Och när han väl förstod dunkade hjärtat till hårdare än vad det hade gjort när han först kom ner till vattnet.
När ögonen fokuserat ytterligare på den lilla elden kunde han långsamt börja urskilja den långa gestalten i mörkret. Hur länge hade han…
”Hur länge har du stått där?” Orden hade inte bara uttalats som en tanke utan rakt ut till Liam.
”Kom för en stund sedan”, sa Liam så nonchalant att Andy återigen knöt nävarna. Vilket var patetiskt. Vad skulle han göra med dom? Slå dom mot Liams bröstkorg som en barnslig unge?
”Frågan är väl vad du gör här, jag har hört att man inte ska gå ner till vattnet när det är mörkt.” Den något retsamma rösten kom närmare och när Andy såg upp igen kunde han se att Liam inte var så många meter bort längre. Röken gav kontrast till allt det svarta på ett nästan vackert sätt.
”För att den där flickan fortfarande ligger kvar där i och bara väntar på att dra ner mig också eller?” Det där hade han inte tänkt säga. Han hade inte ens hunnit tänka det innan det lämnat läpparna. Var han helt dum i huvudet eller? Det var… nio år sedan. Han kunde inte se Liams ansiktsuttryck men tystnaden var tillräckligt jobbig.
”Hur många år tog det tills att du fattade att det bara var något jag hittade på? Eller var det först i år kanske?”
Hur kom Andy ens ihåg de- Uppenbarligen kom Liam själv också ihåg det. Självklart mindes han natten dom hade tältat och Andy hade blivit ledsen och dom hade lovat… Ett löfte som i vilket fall hade brutits och som det inte fanns någon anledning att tänka tillbaks på.
”Mm typ”, kom det mumlande ur mörkret. Men han fick inget svar på vad han egentligen hade gjort där. Det hade definitivt inte sett ut som att han varit på väg att springa runt sjön. Istället hade han stått där med uppdragna axlar och nästan verkat hypnotiserad av den där sjöng som man knappt såg i mörkret förutom när månen kikade fram bakom molnen och fick den att blänka till. Och sättet han hade ryckt till och vänt sig om på när vinden slitit tag i träden. Vad trodde han att det var? Spöken?
Fast samtidigt, vad än Andys anledning var till att stå där nere så var kanske Liams inte så mycket bättre. Han hade fått för sig att det var jätteviktigt att veta vart Andy tog vägen på sina löparrundor och till sist hamnat vid en sjö där han tyst iakttagit honom som någon creepy stalker.
När hade han slutat undvika Andy till varje pris utanför skolan?
”Du…” Tystnaden bröts än en gång av den låga rösten och Liam såg vaksamt mot Andy när han fick en känsla av att det skulle komma något som han inte alls ville höra. ”I skolan idag… jag såg att du, alltså att du och Pontus…” Den svarthårige verkade ha svårt att hitta orden och Liam tyckte sig kunna se hur han vred på händerna. ”… var det på grund av mig..?”
Han stelnade till vid det sista när han förstod vad han faktiskt frågade. Hade Andy ens sett det? Vart fan hade han stått gömd? Liam blåste snabbt ut röken.
”Nej.” Han fick fram ordet i ett sådant tonläge att det lät som att Andy frågat något helt absurt. ”Det var Jake som hjälpte dig igår och av någon anledning blev jag indragen i det. Pontus gick jävligt mycket över gränsen i det han gjorde men få inte för dig att jag skulle ge mig på mina egna kompisar för din skull. Det skulle vara helt…” Han backade bak ett steg och höjde ciggen mot läpparna för att ta ett djupt bloss, handen darrade dock till och han kastade den istället ifrån sig. Han hade inte varit beredd på det där. Förmodligen skulle han ha svarat på samma sätt i vilket fall men, fan han hade verkligen inte väntat sig det. Och självklart drogs tankarna tillbaks till Pontus och oron över hur han skulle bemötas av killarna imorgon. Han hade undvikit alla så jävla mycket idag.
Någonting med Andys sönderslagna ansikte hade fått honom att reagera, men det ändrade ingenting annat.
Isblåa stora ögon som sett på honom bakom luggen.
Han tyckte inte om dom.
Smala händer som plötsligt känts väldigt starka när dom tagit tag om hans ansikte.
Varför hade han ens låtit dom ta i honom?
Smala läppar som varit lite för röda.
Han hade alltid föredragit fylliga läppar.
Än en gång var Andy tacksam över mörkret trots sin rädsla. Då kunde Liam åtminstone inte se dom hettande kinderna som med största säkerhet skulle synas genom svullnader och blåmärken. Vad hade han trott egentligen?
Fast vad kunde han annars ha menat? ’När hade du tänkt sluta? När han var död eller?!´
Det mer troliga när han tänkte efter var att Liam bara vägrade erkänna det. Han kanske hade ångrat sig. Men faktumet kvarstod isåfall ändå att Liam för en kort stund hade tyckt att det kändes värt att visst ge sig på sin egen kompis för hans skull…
”Glöm att jag sa något”, suckade han men var osäker på om Liam ens var kvar. Han såg honom inte längre. Men det kunde lika väl bero på att han bara tagit några steg bakåt där han skulle ha slukats upp av mörkret.
”Håll dig undan från honom bara.” Orden lät dova och nu behövde han inte ens se för att veta att Liam var på väg därifrån. Han kunde se dom snabba stegen framför sig, hur handen hastigt for genom håret och säkert hur en ny cigg halades upp ur fickan.
Väl inne i badrummet förvärrades det hela ytterligare. Strunt samma i att det stramade, det var hur det såg ut som var det jävliga. Det som igår hade varit rött hade nu övergått till någon obestämbar färg mellan blått och grönt. Skuggan under ögat skiftade mot lila och läppen hade fått en början till en ful sårskorpa.
Som en misslyckad palett.
Han kunde inte gå iväg så här. Tanken på hur alla skulle kolla på honom, vad folk skulle fråga, vad folk inte skulle fråga gjorde honom illamående.
Han vred på kranen och kupade händerna för att fylla dom med vatten, men precis då han höjde dom mot ansiktet föll blicken på den svarta texten på handledens tunna hud.
Never give in Never back down
Pontus borde inte få den segern. Han borde inte få gå runt och känna sig nöjd i korridoren över att Andy saknades. Han tänkte inte ge honom anledning att tro att han låg hemma och grät i sängen.
Självklart skulle han även bli nöjd över att få se den vandrande paletten som han åstadkommit, men det kändes isåfall som det bättre alternativet. Han skulle åtminstone inte framstå som lika svag.
Han hade försökt täcka det värsta med smink, men när man inte hade en egen foundation för att ens eget ansikte egentligen var slätt nog ändå och lånade sin mammas i helt fel nyans så blev resultatet nästan ännu värre. Därför var det en osminkad Andy som drog upp den tunga porten till skolan. Inte ens kajalen var på plats.
Fötterna rörde sig snabbt över det gråa golvet medan blicken registrerade alla skor han mötte. Några meter kvar till skåpet bara.
Svarta. Röda. Converse. Ballerinor. Svarta, svarta, svarta. Slitna sneakers. Smutsvita converse. Svartvitprickiga klack-
”Andy!” Blicken lämnade dom vita prickarna och såg rakt upp på en strålande Lisette. I ungefär en halv sekund innan det strålande fick ge vika för ett betydligt mer förfärat uttryck. ”Andy, vad har hänt?!” flämtade hon.
”Jävlar…” Nicholas hade tydligen också stått vid skåpen för han slöt upp bredvid Lisette med ett väldigt matchande ansiktsuttryck.
”Hej på er också.” Han försökte ignorera smärtan när han log mot sina vänner.
”Vad har hänt?” frågade Nicholas och av hans ögonrörelser att döma hade han svårt att ta in allting på samma gång.
”Jag ramlade i tunnelbanetrappen igår när jag kom hem från stan… jätteklantigt jag ve-”
”Lägg av”, avbröt Lisette med allt mer gäll röst. ”Du har inte alls ramlat, vad har hänt?”
Dom elever som precis gick förbi vände nyfiket blickarna mot deras håll, för att sedan få något mer förvånat i blicken när dom hann skymta ansiktet bakom den svarta luggen. Han hade god lust att skrika åt dom att sluta glo, men självklart gjorde han inte det.
”Men…” Han vände än en gång blicken mot golvet. Svarta converse. Röda sneakers. Svartvitprickiga klackar. ”Skrik inte, folk glor redan. Jag och Simon var ut igår och… Pontus blev förbannad på mig.”
”Va?! Åh gud…” Lisette höjde ena handen och strök varsamt undan hans lugg. ”Ditt ansikte. Du är ju alldeles…”
”Jag vet, du behöver inte berätta det för mig”, sa han med ett hårdare tonfall än han menat och drog snabbt till luggen igen.
”Vadå, flög han bara på dig? Var det ingen som gjorde något?” Det var länge sedan Andy sett Nicholas så upprörd, närmare bestämt så hade han nog aldrig sett honom sådan. ”Vart var Simon?”
Fastän han helst av allt bara ville få slippa prata om det så berättade han vad som hade hänt, från att han inte kunnat låta bli att fnissa inne på klubben tills att Pontus dykt upp i mörkret utanför och använt honom till slagpåse. Han hade till och med avslöjat det chockerande att det faktiskt var Jake som hittat honom och hjälpt honom hem. Det emellan; att han fått följa med hem till honom, den hastiga pussen som han fortfarande inte riktigt hade greppat, och att Liam dykt upp mitt i allt utelämnade han. Om någon skulle råka höra, någon som gick lite för nära, någon som var lite för nyfiken, och det skulle komma fram till Liam… Han visste att han skulle få ut för det isåfall och han vågade inte riskera det.
”Du måste berätta för någon Andy, alltså du måste polisanmäla”, sa Nicholas och Lisette nickade snabbt, hon såg mer gråtfärdig ut än vad Andy gjort när han stått framför spegeln med en alldeles för mörk foundation i hela ansiktet.
”Nej det måste jag inte. Vi var ensamma, jag har inga bevis… dom… det skulle bara bli tusen gånger värre.”
Bara tanken på vad Pontus skulle göra med honom om han fick reda på att han anmält honom… om polisen skulle kontakta honom… Det var bäst att bara låta det vara. Fick han någon gång övertaget, vilket aldrig skulle inträffa, och chansen skulle han ge tillbaks själv.
”Kan vi inte bara gå till lektionen? Snälla”, bad han och såg sig omkring i korridoren som fylldes på allt mer. Han väntade hellre utanför ett tomt klassrum än stod här.
Det hade blivit för mycket sand i timglaset. Det fick helt enkelt inte plats längre när han fick syn på Pontus med sitt vanliga flin i cafeterian.
”Ska vi…”
Liam hörde inte fortsättningen på vad Jake sa för han var redan på väg åt motsatt riktning med snabba steg.
Det var ingenting han hade planerat utan var bara rent impulsivt. Och det kändes redan fruktansvärt bra. Några steg kvar bara.
”Tja Liam!” Pontus höjde något på hakan i en hälsning.
Det var också det enda han hann göra och säga innan Liam grep tag om hans axel med högra handen och gav honom ett knytnävsslag med den vänstra.
Pontus snubblade flämtande bakåt samtidigt som Liam bet ihop av smärtan i handen.
”Vad i helvete gör du?!” Det var väntat att en knytnäve skulle komma tillbaks mot honom, och i sista sekund lyckades Liam undvika att bli träffad. Innan Pontus hunnit flyga på honom igen grep någon tag i honom bakifrån. Dessvärre var personen inte tillräckligt stark och ett nytt slag riktades mot Liam som den här gången träffade högra kinden. Det hade dock inte blivit någon fullträff.
”Din jävla idiot!” utbrast han men kom inte närmare Pontus förrän någon gripit tag om hans egna armar.
”Liam!” Jake försökte dra honom bakåt samtidigt som en kraftig kille slitit tag i Pontus. ”Lugna dig, Liam för i helvete.”
”Vad är ditt jävla problem?!” Blicken var alldeles vild och blodådran i pannan gjorde det ännu tydligare hur förbannad Pontus var. Om någon hade tvivlat alltså.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”
”Vänta…” Nicholas tog tag i Andys arm precis då dom var på väg att svänga upp till trappen.
Han gav honom en förvånad blick men såg sedan vad Nicholas hejdats av. Längre bort i cafeterian var det full action. Det var höga röster, mycket mer folk än det vanligtvis var den här tiden och han kunde se hur Jake höll någon i armarna som försökte slita sig fram, och på andra sidan… Pontus. Liam.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”
”Är det dig han pratar om?” Nicholas såg snabbt på Andy, bort till Liam och Pontus och tillbaks igen.
”Jag…” Var det? Nej det kunde det inte vara. Fast… hur många fler hade Pontus hunnit misshandla? Handlade det om något annat? Men varför skulle Liam…
Plötsligt höjdes en röst högre än alla andra och Bengt Lundkvist blev synlig. ”Sluta upp med det där!”
Dom två killarna särades av hans armar innan han grep tag om vardera överarm på dom. Plötsligt verkade det fullt möjligt att det faktiskt kunde ryka ur någons öron ifall han blev tillräckligt arg.
”Bäst att flytta sig ur vägen”, skyndade sig Nicholas att säga när deras mattelärare kom gående åt deras håll med bestämda steg och två killar som vridande försökte ta sig ur greppen.
”Det är för fan inte jag som gjort något!” gastade Pontus. ”Han slog mig!”
”Det ska ju komma från rätt jävla käft! Vad fick dig att sluta? Trodde du han var död eller?!”
Andy tryckte sig mot väggen bredvid Nicholas när kaoset passerade dom, och dom kunde höra Pontus och Liams röster eka långt bort i korridoren mot rektorsexpeditionen tills att dom slutligen dog ut.
”Det var dig han pratade om.” Nicholas vände sig om mot Andy med en ännu mer chockad blick än tidigare. ”Vad är allt det här om..?”
”Ingen aning”, svarade han lågt och rörde vid sin ömmande kind. ”Vi borde… gå härifrån innan Pontus lyckas slita sig loss.”
Tjugo minuter senare lämnade både Liam och Pontus rektorsexpeditionen. Dom hade inte ens fått sitta i samma rum. Dom kunde väl inte riskera att ett nytt slagsmål skulle bryta ut och kanske fläcka ner deras blänkande golv med blod. För av någon anledning så prioriterades rekorsexpeditionen högre än både cafeterian och uppehållsrummet när det gällde inredning.
Han visste inte om det var positivt eller negativt att Lundkvist följt med honom in till rektorn medan Pontus fått prata själv med den biträdande rektorn. Kanske hade han inte velat att Liam skulle få en alltför stor utskällning - icke troligt - eller så hade han varit orolig för att han skulle få ytterligare något utbrott och ge sig på rektorn istället. I vilket fall hade han vägrat säga vad det hela handlat om. Han hade fått ut det mesta av sin ilska på Pontus med det där slaget och hur förbannad han än var på honom så tänkte han inte tjalla på något som han inte ens varit med och sett när det hänt. Det skulle bara slå tillbaks mot honom själv isåfall; så mycket visste han.
Han undrade vad Pontus hade sagt, om han hade hittat på någon historia som gjorde Liam till the bad guy eller om han också suttit med trummande fingrar och uppkäftig blick utan att säga ett ord.
Inte för att han tänkte fråga. För honom spelade det ingen roll. Det var inte han som misshandlat någon. Och det handlade verkligen inte bara om att det var Andy, han hade reagerat likadant om det varit någon annan.
Att Pontus kommit ut med två papperstussar intryckta i varsin näsborre hade fått Liam att le för första gången den morgonen.
”Vad fan var det där om?” frågade Johan och reste sig upp ifrån en av dom två bänkarna som stod mitt emot varandra så fort dom dök upp i korridoren
Liam gav Jake en snabb blick som ryckte svagt på axlarna. Han hade tydligen inte berättat något. Dom bruna ögonen såg dock något förvirrade ut.
Förutom Johan och Jake så satt även Chrille och Robin där.
”Fråga den där”, sa Pontus dovt med en nick åt Liam. ”Liam försvarar Andy.”
”Va?”
Med ens var blickarna riktade mot honom och han svalde hårt. Orden ’Liam’, ’försvarar’ och ’Andy’ i samma mening var inte bra någonstans.
”Det gör jag för fan inte.”
Okej det hade på sätt och vis varit sant, men det var ingenting han tänkte erkänna utan att försöka släta över det lite innan. Det var sällan några som satte sig upp emot Pontus, och om dom fick välja att ta parti på hans eller Liams sida – med vetskapen att han som trackat och snackat skit om Andy sedan första året hade försvarat honom så var det inte svårt att gissa hur det hela skulle utspela sig.
Och ifall dom skulle lämna honom, om det var Liam som skulle bli ensam kvar och som skulle få dom där blickarna? Vad skulle han göra då? Joina Andys lilla grupp för att dom båda var lika hatade? Det var skrattretande. Samtidigt var han livrädd för att det skulle inträffa.
”Jag tycker bara det är stört att försöka slå ihjäl någon, särskilt någon som är så jävla klen att det skulle räcka att blåsa på honom för att få honom att ramla.”
”Alltså seriöst, kan någon förklara?” Chrille höjde på ögonbrynen och såg först på Liam och sedan på Pontus innan blicken slutligen riktades mot Jake ”Vet du eller?”
Liam var bara lättad att blickarna inte var lika dömande mot honom längre.
”Pontus gjorde en jävligt dum grej bara, det är inte ens värt att ta upp…” sa Jake och Liam visste inte om det bara var vad han trodde sig se eller om Jakes blick faktiskt mörknade när han såg mot Pontus. ’en jävligt dum grej bara’ var en rejäl underdrift och Jake visste också det. ”Jag tänker dra till den där engelskan nu i alla fall, och ni två borde gå åt olika håll”, fortsatte han med en blick på Liam och Pontus innan han reste sig upp.
Innan Liam hunnit bestämma sig för vad han skulle säga eller göra så stötte Pontus hårt i hans axel med sin egen. ”Man börjar ju undra om du också är bög. Idiot.”
Chrille och Robin hade också rest sig upp och än en gång var deras blickar riktade mot Liam.
”Men vad glor ni på? Seriöst; gör något än att bara stå där!” Lika irriterad som Pontus gick han därifrån och försökte samtidigt hålla kvar händerna i jeansfickorna för att undvika att slå sönder ett skåp.
Liam hade kommit in sist till engelskan och hade satt sig längst bak vid ett eget bord, han hade också varit den första att lämna klassrummet och direkt dragit ut till baksidan av skolan. En av hans rädslor var som nämnt att bli helt ensam, men det var en helt annan sak att själv välja att vara det. Och för tillfället var det verkligen vad han behövde. Han skulle ryka ihop med Pontus om dom så bara tillbringade en minut till med varandra idag. Det var egentligen inte längre på grund av Andy (eller så var det precis på grund av Andy…) utan mer för det som hade hänt mellan dom två; att Pontus slagit tillbaks, att han käftat upp sig mot honom inför dom andra och försökt framställa hela försvara-Andy-situationen till något mer än den varit.
’Man börjar ju undra om du också är bög.’ Han ångrade inte att han hade gett Pontus den där knytnäven, inte för en sekund, men han började ångra sig att han inte valt ett bättre tillfälle. Självklart hade Pontus stolthet – för han hade lika mycket sådan som Liam hade – tagit skada när Liam gett sig på honom i uppehållsrummet, och lika självklart skulle då Pontus väga upp för det. Och vilket sätt var då det bästa? Just precis; att trycka ner Liam istället. Den andre hade inte haft några problem med att erkänna vad han gjort mot Andy så länge han också kunde berätta att Liam försvarat honom. Det fanns förmodligen en hel del personer som skulle tycka att det var någonting bra – men Liam brydde sig inte om vad en ´hel del´ personer skulle tycka utan bara vad vissa få utvalda tyckte.
Han ångrade sig inte; men det betydde inte att han inte var rädd för vad det faktiskt skulle ge för konsekvenser. Hur förbannad hade Pontus egentligen blivit? Antingen så skulle han bara släppa det och ge den vanliga nicken följt utav ’Tja Liam!’ imorgon eller så skulle han se till att jävlas på något sätt.
I det avseendet var dom väl ändå lika varandra dom två, Liam hade oerhört svårt att ta att någon sa till honom vad han skulle göra, ifrågasatte något han gjorde eller på annat sätt fick honom att känna sig obekväm. Jake var den enda som lyckades nå fram enstaka gånger och som Liam inte direkt försvarade sig mot. Det var i och för sig en skillnad mellan dom; Pontus hade inte någon lika nära vän.
Liam försökte intala sig att blickarna han kastade omkring sig i skolan inte var några särskilda, men samtidigt var han frustrerande medveten om att dom sökte efter den svarthårige pojken. Han hade gjort mer än tillräckligt när han gett sig på en av sina egna polare för Andys skull, han borde inte känna något behov av att se ägaren till det sönderslagna ansiktet. Än sen om han inte var i skolan och det betydde att han låg hemma och tyckte synd om sig själv? Han hade ingenting med det att göra. Han hade ju uppenbarligen levt tidigare under natten så han hade förmodligen överlevt resterande timmar av den också.
Som om det inte redan varit nog mycket redan hade han omprov på det nationella matteprovet under eftermiddagen. Hur han skulle ta sig igenom det hade han inte en aning om.
Andy kunde inte räkna ihop till antalet blickar han fått under skoldagen då han majoriteten av tiden hade hållit sin egen blåa blick fäst i antingen golvet, i en bok eller bakom luggen. Antalet kommentarer och frågor hade han istället tappat räkningen på. Historian han dragit ihop hade innehållit en cykel och en grusig väg – inte helt otänkbart med tanke på att han redan ramlat på cykeln några veckor tidigare. Simons chockade fråga hade däremot fått honom att närapå bryta ihop totalt. Det var också efter den, sittandes i biblioteket som han berättat allting han tidigare låtit bli. Kyssen med Liam. Ursäkten. Dom förvirrade tankarna. Matten som han hjälpt honom med igen. För att sedan komma tillbaks till hur fruktansvärt mycket han hatade Pontus. Men någon Liam eller Pontus hade han i alla fall inte sett till än så länge och det kändes trots allt som en liten tröst.
”Jag ska bara springa upp och fråga Kerstin om den där boken”, sa Lisette och rörde lätt vid hans arm i farten. ”Väntar du på mig vid skåpen?”
Andy nickade och tog ett hårdare tag om sina böcker innan han började gå längs korridoren som aldrig hade känts så lång som under den här dagen. Snart hade han klarat sig igenom det värsta. Imorgon skulle han vara gårdagens nyhet, inte lika spännande.
Svarta. Rosa tygskor. Vita converse. Blåa-
Någons stuprörsklädda ben dök upp så snabbt runt hörnet att han inte ens hann se skorna, och ljudet av böcker som föll i golvet följdes av en irriterad suck. ”Kan du se dig-”
I samma stund som Andy såg upp rynkades Liams panna något och det verkade även som att han precis insåg vem han krockat med. Eller som han blivit krockad av. Andy visste inte vem som hade gått in i vem först. Möjligtvis han som hade haft blicken fastklistrad i golvet. Nu såg han dock in i ett par alldeles gröna ögon.
Dom försvann igen när Liam tog upp sina böcker och han kunde inte låta bli att lägga märke till bokens framsida.
”Är omprovet idag?”
Någonting såg ut att rycka till i Liams käke, som att någon muskel spändes, och han gjorde sig beredd på ett förbannat svar.
”Nej jag går runt med här boken ändå för att den får mig att känna mig så lycklig. Ja uppenbarligen är det idag.”
Tonfallet var ungefär detsamma som alltid när det gällde Liam, men blicken var annorlunda. Den såg för ingående på honom, även om det säkert var något han själv inte var medveten om, och kanske till och med att det fanns en viss or- Sluta hoppas.
Emopojken såg förjävlig ut. Färgerna hade skiftat lite men skadorna var fortfarande detsamma. Men han hade gått till skolan – trots att han såg ut som han gjorde. Trots att han visste att Pontus skulle vara där. Liam hade aldrig hamnat i samma sits men han var inte helt säker på att han skulle ha gjort samma sak. Eller jo, han var helt säker på att han inte skulle ha gjort det; han skulle kanske ha gått till skolan men han skulle aldrig ha kunnat tiga och bara ignorerat. Han hade letat upp killen som gjort det och kastat ut honom genom fönstret utan att öppna det innan.
Självklart skulle Andy aldrig göra något sådant. Knuffen på idrotten hade väl varit det närmaste han kommit att göra någon annan illa. Var det någonting han gjorde medvetet eller var han helt enkelt bara för mesig för att någon gång våga säga ifrån? Eller gjorde det honom stark..?
Andy var absolut ingen ängel, han hade gett Liam hårda axlar och elaka blickar i korridoren på precis samma sätt som han själv gjort. Men han hade aldrig mobbat Liam. När han sagt något elakt hade det sällan varit inom hörhåll för Liams kompisar utan mellan fyra väggar i något av deras rum, på gården eller vid busshållplatsen. Han hade inte betett sig som ett as på högstadiet. Och det gick inte att komma ifrån att det var Liam som varit den som svikit sin dåförtiden bästa kompis. Det kanske gjorde honom stark…
”Känns det lika förjävligt som du ser ut eller?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Som att han inte brydde sig nämnvärt över svaret. Vilket han väl inte gjorde heller. Inte särskilt.
När Andy fick det där förvånade uttrycket i ansiktet ångrade han sig genast. Varför hade han ens frågat för? Nu var det försent att ta tillbaks det.
”Bättre än igår”, sa han och drog i den där svarta luggen igen, som att han plötsligt ville dölja sina ögon – eller för att han bara ville slippa se Liam kanske.
Innan han hunnit mer än ett steg förbi Andy hörde han hans röst igen. ”Lycka till med provet…”
Utan att vända sig om fortsatte Liam ut från korridoren och vidare mot mattesalen.
”Säkert att jag inte ska följa med?” frågade Lisette när dom var på väg ifrån skolan och mot busshållplatsen.
”Ja, tack ändå men… det spelar inte direkt någon roll, hon kommer bli helt förtvivlad i vilket fall. Jag ser ju förjävlig ut…” Rösten dog ut i slutet och han försökte svälja ner klumpen i halsen. Det hade ju inte känts fullt lika jobbigt för en stund sedan, varför skulle det komma tillbaks nu?
”Det gör du inte”, skyndade sig Lisette att säga men tystnade när Andy gav henne en blick. ”Jag menar; det hade kunnat se ännu värre ut. Du har alla tänderna kvar, du har inte två blåö…” Hans kompis drog in ett häftigt andetag och fingertopparna rörde sig snabbt under ögonen som för att försöka förhindra någonting från att ta sig fram. ”Förlåt, förlåt jag…”
”Li.” Andy stannade till med ett svagt leende och la armarna om henne. ”Det är okej.”
”Nej det är det inte, förlåt… det är du som ska gråta och inte jag.” Hon tryckte sin kind mot hans bröst och för ett tag stod dom bara där. ”Jag tycker bara så synd om dig…” Orden lät halvkvävda och fick honom att krama om henne ännu hårdare. Lisettes smärta var mycket värre än hans egen.
”Det behöver du inte, det är lugnt, jag lovar… var inte ledsen.” Han höll om henne en stund till innan han placerade händerna på hennes axlar för att kunna skjuta henne ifrån sig en bit. ”Det hade faktiskt kunnat vara värre.” Om Pontus inte hade slutat. Om slagen övergått till sparkar.
Hon greppade tag om hans hand och höll den hårt. ”Okej. Okej jag ska sluta, du behöver en stark kompis som säger att… Att allt kommer ordna sig. Din mamma kommer säkert inte freaka ut och…” Hon tog ett djupt andetag. ”Jag är jättedålig på det här Andy!”
Och ändå var det hon som lyckades få honom att skratta vilket kändes som att det var väldigt länge sedan.
”Jag ringer dig senare”, sa han när han såg att bussen var på ingående och kramade henne snabbt en sista gång. ”Och du är aldrig dålig, okej?”
Bilen som stod på gården vittnade om att han inte skulle få skjuta på det längre. Och det värsta var att det kändes som att det var hans fel, att han skulle göra sin mamma ledsen och upprörd för att han gjort något dåligt. Hon kanske inte ens skulle tro honom… Lät det särskilt troligt att man blev nedslagen utan någon anledning? Mer än att personen i fråga hatade en? Han drog upp väskan högre på axeln innan han tog dom återstående stegen fram till dörren och öppnade den.
”Hallå”, ropade hans mamma på sitt vanliga glada sätt. ”Gick det bra i skolan?”
”Jadå.” Han hann bara ta av sig skorna innan Magda dök upp i hallen. Och i nästa sekund flämtade hon till. ”Herregud! Andy!”
Han försökte pressa fram ett leende. ”Det är inte så farligt som det ser ut.”
Frågorna strömmade ut och fördubblades vid hans låga svar. Oroliga mammahänder strök över hans kinder innan ännu mer förtvivlade ord lämnade darrande läppar. ’Han kunde ju ha..! Åh lilla gubben.’ ’Vet du verkligen inte vem han var..?´ ´Hur kunde någon… borde sitta inlåst..!´ Ilskan blandades med förtvivlan men det fanns ingen som helst tvekan om att hon trodde honom. Vilket nästan kändes ännu värre när han inte ens berättat hela sanningen. Men det skulle ju ändå inte ha gjort någon skillnad, mer än att han förmodligen skulle åkt på ännu mer spö om hans mamma ringt Pontus föräldrar.
”Varför sa du ingenting till mig inatt Andy..? Du måste ju ha…” Hon kramade honom hårt igen och för en stund kändes det nästan som att hon behövde kramen mer än honom. Inatt när hans mamma stått alldeles bredvid sängen med handen på hans rygg och frågat om något var fel så hade det krävts nästan overkligt mycket viljestyrka för att inte bryta ihop, men nu när hans mamma istället hade nära till tårarna så var det som att något annat aktiverades i honom; viljan att hans nära inte skulle vara ledsna tog över och han satte automatiskt sig själv i andra hand istället.
”Jag ville undvika det här mitt i natten…”, sa han lågt.
”Men så kan du ju inte tänka!” Magda tog ett djupt andetag innan handen strök undan hans lugg igen. ”Vart känns det värst? Det ser inte ut som att den är bruten i alla fall…” Hon rörde fjäderlätt vid hans näsben och Pontus knytnäve fladdrade i samma stund förbi på hans näthinna. ”Men vi kanske kan be Cathy kolla på det.”
”Nej”, skyndade han sig att säga. ”Nej det behövs inte. Och nej den är inte bruten.” Han drog sig undan och lät luggen falla ner på plats igen. ”Det är mest ömt överallt bara. Jag… vill vara ifred en stund bara.” Han började gå mot sitt rum men inte särskilt förvånande öppnade hans mamma munnen igen.
”Vännen…”
Han tvingade dom sammanpressade läpparna att slappna av, blinkade till några gånger och vände sig sedan om med ett svagt leende. ”Det är ingen fara mamma.” Och förlåt.
När dörren var stängd bakom honom lutade han sig tungt mot den och slöt ögonen. När ett par gröna ögon istället blev synliga där bakom ögonlocken slog han hastigt upp dom igen. Han kunde inte… Varför ville han… Han borde inte…
Han visste att det säkert var en dum idé. Att han borde ha valt att springa innan mörkret fallit. Ändå så var det i bara det svaga skenet från dom glesa gatlamporna som han sprang över asfalten. Han ville tro att han kunde lämna en jobbig känsla för varje nedtramp. Då skulle snart alla vara borta. Efter några mil kanske…
Andetagen blev djupare och djupare utan att ha något att göra med ansträngning. När han sprang ned för den lilla sluttningen blev dom tunga andetagen mer ojämna men han tvingade sig att fortsätta. Ända tills han stod framför strandkanten som såg mer grå än brun ut i mörkret.
Tidigare hade han kunnat intala sig att det bara var ologiskt att tänka att det fanns något i det svarta, att det bara var i hans eget huvud. Nu hade han fått bevisat att det inte alltid var i hans huvud och det gjorde det så mycket värre. Samtidigt som det gjorde honom ännu mer envis att övervinna rädslan.
Fingrarna rörde sig över strängarna utan att det lät som han ville. Först hade det varit bilarna, fåglarna och ungarna utanför som stört honom. Sedan hade det varit dammsugaren från nedervåningen. Nu var det något i hans huvud som snurrade runt, runt och som han inte ens kunde greppa. Hur skulle man kunna reda ut sina tankar när man inte visste vad det vad man tänkte på?
Han gjorde ett nytt försök men när det återigen lät som en 7årings första gitarrlektion och inte som en kille som spelat gitarr sedan han var 14 och i vanliga fall kunde göra det i sömnen kastade han frustrerat ifrån sig den svarta akustiska gitarren på sängen.
Jävla skitinstrument.
Och två sekunder senare hade han strukit handen över den i oro över att han faktiskt skadat den.
Kunde dom där ungarna seriöst inte hålla käften? Borde dom inte ligga och sova vid det här laget? Liam klev irriterat fram till fönstret och planerade samtidigt hur han bäst skulle hämnas. Kasta vattenballonger kanske? För snällt. Vatten var inte så farligt. Ägg kanske. Definitivt ägg.
När han drog undan den svarta gardinen, som Cathy fortfarande suckade åt varje gång hon var upp för att hans rum var så dystert, var det dock någonting annat som fångade hans blick.
Han brukade se Andy springa rätt ofta men eftersom han inte sprang i riktning mot skogen där dom flesta andra löpare höll till undrade han alltid vart han egentligen tog vägen. Sprang han runt, runt bland villor och lägenheter eller? Han kisade något fundersamt efter den svarta huvtröjsryggen och släppte sedan ner gardinen igen.
Dörren slog igen med ett klick efter honom och stegen rörde sig snabbt ut ifrån gården och vidare ner längs gatan. Vad fan höll han på med egentligen?
Han hade inte ens hunnit fram till korsningen längst ner på gatan förrän grannungarna åkte förbi på sina fula sparkcyklar. Flickan vände upp ansiktet mot honom och i samma stund spände han blicken i henne.
”Säg ett jävla ord-”
”Man får inte svära.” Pojken med det morotsfärgade håret drog en hand under den snoriga näsan och Liam kom av sig för en stund bara för att han blev så himla äcklad. Sedan var han tillbaks igen.
”Okej säg ett ord till och jag kommer knyta fast dina fötter med dom där fula skosnörena i gungställningen där borta och vakta så att ingen kan plocka ner dig.”
Flickan såg för första gången någonsin lite osäker ut och drog tag i killens arm. ”Kom Arvid, vi åker.”
Han såg sig om över axeln på dom och när han var säker på att dom inte skulle komma tillbaks och vara mer uppkäftiga fortsatte han längs gatan. Höger eller vänster? Det faktum att han var vänsterhänt fick avgöra det hela.
Vetskapen om vad han faktiskt gjorde började komma ikapp honom och när han nästan bestämt sig för att vända om hörde han lätta steg mot asfalten längre bort. Det lät misstänkt likt någon som sprang. Egentligen borde Liam bara gå hem nu, Andy sprang uppenbarligen i bostadsområdet vilket betydde att mysteriet var löst. Ändå hade han fortsatt åt hållet han hört stegen ifrån, tills att han kom fram till korsningen där han förvirrat såg sig omkring. Man kunde se långt längs båda gatorna, och ändå såg han inte till den svarthårige. Hur snabbt kunde killen springa? Om inte..? Han såg ner mot sluttningen bland träden där han visste att det fanns en sjö. Var det runt den han sprang? Nyfikenheten tog än en gång överhanden och han började ta sig ned ditåt samtidigt som han fiskade upp en cigg ur jeansfickan.
Andy knöt hårt nävarna och såg på det stilla vattnet som så många gånger tidigare. Pontus fanns inte här. Ingenting annat fanns. Det var skuggor, träd, mörk himmel, mörkt vatten. Ingenting annat. Det kändes som att det hade gått bättre idag, han hade inte ens snurrat runt på det där snabba sättet för att se vad som kunde gömma sig bakom honom. Men så helt utan förvarning rasslade det till i träden som från hundratals kedjor, och blicken for över axeln i samma hastighet som en blixt.
”Det är bara vinden fattar du väl.”
Han såg cigarrettglöden innan han kopplade vems röst det var. Och när han väl förstod dunkade hjärtat till hårdare än vad det hade gjort när han först kom ner till vattnet.
När ögonen fokuserat ytterligare på den lilla elden kunde han långsamt börja urskilja den långa gestalten i mörkret. Hur länge hade han…
”Hur länge har du stått där?” Orden hade inte bara uttalats som en tanke utan rakt ut till Liam.
”Kom för en stund sedan”, sa Liam så nonchalant att Andy återigen knöt nävarna. Vilket var patetiskt. Vad skulle han göra med dom? Slå dom mot Liams bröstkorg som en barnslig unge?
”Frågan är väl vad du gör här, jag har hört att man inte ska gå ner till vattnet när det är mörkt.” Den något retsamma rösten kom närmare och när Andy såg upp igen kunde han se att Liam inte var så många meter bort längre. Röken gav kontrast till allt det svarta på ett nästan vackert sätt.
”För att den där flickan fortfarande ligger kvar där i och bara väntar på att dra ner mig också eller?” Det där hade han inte tänkt säga. Han hade inte ens hunnit tänka det innan det lämnat läpparna. Var han helt dum i huvudet eller? Det var… nio år sedan. Han kunde inte se Liams ansiktsuttryck men tystnaden var tillräckligt jobbig.
”Hur många år tog det tills att du fattade att det bara var något jag hittade på? Eller var det först i år kanske?”
Hur kom Andy ens ihåg de- Uppenbarligen kom Liam själv också ihåg det. Självklart mindes han natten dom hade tältat och Andy hade blivit ledsen och dom hade lovat… Ett löfte som i vilket fall hade brutits och som det inte fanns någon anledning att tänka tillbaks på.
”Mm typ”, kom det mumlande ur mörkret. Men han fick inget svar på vad han egentligen hade gjort där. Det hade definitivt inte sett ut som att han varit på väg att springa runt sjön. Istället hade han stått där med uppdragna axlar och nästan verkat hypnotiserad av den där sjöng som man knappt såg i mörkret förutom när månen kikade fram bakom molnen och fick den att blänka till. Och sättet han hade ryckt till och vänt sig om på när vinden slitit tag i träden. Vad trodde han att det var? Spöken?
Fast samtidigt, vad än Andys anledning var till att stå där nere så var kanske Liams inte så mycket bättre. Han hade fått för sig att det var jätteviktigt att veta vart Andy tog vägen på sina löparrundor och till sist hamnat vid en sjö där han tyst iakttagit honom som någon creepy stalker.
När hade han slutat undvika Andy till varje pris utanför skolan?
”Du…” Tystnaden bröts än en gång av den låga rösten och Liam såg vaksamt mot Andy när han fick en känsla av att det skulle komma något som han inte alls ville höra. ”I skolan idag… jag såg att du, alltså att du och Pontus…” Den svarthårige verkade ha svårt att hitta orden och Liam tyckte sig kunna se hur han vred på händerna. ”… var det på grund av mig..?”
Han stelnade till vid det sista när han förstod vad han faktiskt frågade. Hade Andy ens sett det? Vart fan hade han stått gömd? Liam blåste snabbt ut röken.
”Nej.” Han fick fram ordet i ett sådant tonläge att det lät som att Andy frågat något helt absurt. ”Det var Jake som hjälpte dig igår och av någon anledning blev jag indragen i det. Pontus gick jävligt mycket över gränsen i det han gjorde men få inte för dig att jag skulle ge mig på mina egna kompisar för din skull. Det skulle vara helt…” Han backade bak ett steg och höjde ciggen mot läpparna för att ta ett djupt bloss, handen darrade dock till och han kastade den istället ifrån sig. Han hade inte varit beredd på det där. Förmodligen skulle han ha svarat på samma sätt i vilket fall men, fan han hade verkligen inte väntat sig det. Och självklart drogs tankarna tillbaks till Pontus och oron över hur han skulle bemötas av killarna imorgon. Han hade undvikit alla så jävla mycket idag.
Någonting med Andys sönderslagna ansikte hade fått honom att reagera, men det ändrade ingenting annat.
Isblåa stora ögon som sett på honom bakom luggen.
Han tyckte inte om dom.
Smala händer som plötsligt känts väldigt starka när dom tagit tag om hans ansikte.
Varför hade han ens låtit dom ta i honom?
Smala läppar som varit lite för röda.
Han hade alltid föredragit fylliga läppar.
Än en gång var Andy tacksam över mörkret trots sin rädsla. Då kunde Liam åtminstone inte se dom hettande kinderna som med största säkerhet skulle synas genom svullnader och blåmärken. Vad hade han trott egentligen?
Fast vad kunde han annars ha menat? ’När hade du tänkt sluta? När han var död eller?!´
Det mer troliga när han tänkte efter var att Liam bara vägrade erkänna det. Han kanske hade ångrat sig. Men faktumet kvarstod isåfall ändå att Liam för en kort stund hade tyckt att det kändes värt att visst ge sig på sin egen kompis för hans skull…
”Glöm att jag sa något”, suckade han men var osäker på om Liam ens var kvar. Han såg honom inte längre. Men det kunde lika väl bero på att han bara tagit några steg bakåt där han skulle ha slukats upp av mörkret.
”Håll dig undan från honom bara.” Orden lät dova och nu behövde han inte ens se för att veta att Liam var på väg därifrån. Han kunde se dom snabba stegen framför sig, hur handen hastigt for genom håret och säkert hur en ny cigg halades upp ur fickan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar