I hate (almost) everything about you - del 21

Den senaste veckan hade varit bra. I alla fall om man räknade bort dom fortfarande ångestfyllda mattelektionerna och oron över det ännu inte återlämnade matteprovet. Saker var tillbaks till det normala i deras kompisgäng och han hade nästan – nästan – slutat oroa sig över att någon skulle dra upp det påstådda – och sanna - försvarandet av Andy. Han hade inte släppt vad Pontus gjort, men han valde att inte visa det.
”En öl nu så hade allt varit perfekt”, flinade Johan som suttit och lekt med tändaren dom senaste tio minuterna. Han rökte inte ens så Liam undrade alltid varför han så nödvändigt alltid skulle ha en tändare med sig. Kunde ju knappast behövas till snuset han petade in var tionde sekund istället.
”Mm, eller åtminstone en kall cola”, höll Jake med och drog upp jeansen en bit på vaderna – något som Liam bara kunde drömma om att göra med sina stuprör – där han precis som dom andra satt mot tegelfasaden till baksidan av skolan. Solen hade kikat fram på eftermiddagen och även om det egentligen inte var särskilt varmt hade fler än dom skyndat ut för att ändå försöka suga i sig lite av den där sällsynta D-vitaminen. Liams blick gled vidare till en annan tegelbyggnad lite längre bort, ett stort förråd av något slag, där några estetare satt uppe på lådan där det förvarades sand till vintern. Det fanns verkligen inget mellanting bland dom där personerna. Antingen var dom så färgglada att man mest väntade på att dom skulle spy ur sig en regnbåge, eller så var dom dystert svarta med undantag för någon färg i luggen i klassisk emo-style. Som för att påpeka det sista lite tydligare dök Andy upp med sitt svarta hår med dom blodröda slingorna i luggen. Han gick förvisso inte Estet men han skulle ha smält in bra med dom. Självfallet befann sig inte hans pandavän särskilt långt bort och snart hade dom båda trängt sig ner på sandlådan med den färgglada skaran. Spåren från Pontus knytnävar var i princip borta, i alla fall vad han hade kunnat se. Han hade inte direkt inspekterat hans tidigare spruckna läpp, men ansiktet hade åtminstone återtagit sin vanliga bleka nyans. Han tvivlade på att D-vitaminen skulle göra någon nytta för emopojken då han ärligt talat verkade vara immun mot solen.
”.. vad glor du på?” frågade Chrille plötsligt och fick Liam att vända tillbaks blicken.
”Va? Inget.”
”Prideparaden där borta?” flikade Johan in med ett flin och nickade mot sandlådan som Liam precis kollat mot.
Han drog på munnen och bet tag i piercingen. ”Mm typ. Det är lite som fenomenet att man inte kan låta bli att kolla när man åker förbi en trafikolycka?”
Johan skrattade och nickade. ”Faktiskt. Tänk Estets vagn på studenten förresten, dom lär ju ha börjat med sin banderoll redan i ettan eller något. Så jävla överdrivna. Och så kommer dom säkert spela Broder Daniel eller något annat gammalt och deppigt och- Killar!” sa han för att få även dom andras uppmärksamhet – eftersom han verkade ha något väldigt bra att dela med sig av. ”Vi måste se till att inte åka i närheten av Estet på studenten, okej? Någon kommer säkert försöka ta livet av sig!”
”Men seriöst, ge dig”, sa Liam men kunde inte låta bli att flina. ”Den enda som skulle kunna få för sig att kasta sig av flaket i ett självmordsförsök är väl typ Andy. Så vi får väl vara glada att han går i A.”
Det var ju det där med att han nästan slutat oroa sig över att dom andra skulle dra upp grejen med Andy igen. En sådan där kommentar borde minska risken. Det var väl också ett fånigt försök i att få Pontus att inse att bögpåståendet varit jävligt absurt. Att han självklart inte gått och blivit bög. ´Gått och blivit bög´. Det var ett sjukt fånigt uttryck också, som att man blev det från en dag till den andra? I vilket fall var det inte någonting som skulle komma fram. Efter att skolan var slut skulle han inte behöva bry sig längre, man han tänkte inte ta minsta lilla risk att låta det komma ut ens en dag innan dess.

”Nej jag ramlar ner!” Nicole vinglade till på kanten av sandlådan som egentligen var alldeles för liten för sju personer innan hon grep tag i Ellies arm med ett skratt. Lisette och Andy hade trängt ner sig på en plats som egentligen bara borde ha räckt till en.
”Ska ni också på studiebesök imorgon, Andy?” frågade Nicole som återfått balansen istället för att ha ramlat ner i backen.
”Nej på fredag, jag tror Media är iväg idag? Det var i alla fall olika dagar för alla.”
”Kan jag inte få göra några flätor på dig?” undrade Lisette och drog fingrarna genom hans hår, så gott det nu gick när det både var tuperat och sprayat. Hade han nämnt att hans kompis ofta var rastlös?
”Absolut inte”, flinade han och kisade samtidigt mot den starka solen.
”Snälla. Bara en då? Du kommer bli jättesöt. Jag lovar att ta ur den igen också.”
Ellie gav dom en road blick och samlade upp sitt egna mörklila hår i en hög hästsvans innan hon släppte ut det igen. ”Det är ingen bra strategi att nämna ordet ´söt´ ifall du vill få din vilja igenom. Det skadar liksom egot för dom flesta killar att benämnas med samma adjektiv som en kattunge.”
”Exakt!” höll Andy med och gav Ellie en high five. Men egentligen tog han inte illa vid sig, och han var också van vid att kallas för söt snarare än snygg. För att bli kallad det skulle man i princip se ut som… Hans blick fångade precis upp några killar längre bort som satt lutade mot tegelfasadsväggen under några utav fönstren, och det tog inte lång tid förrän han kunde urskilja dom flesta utav dom. Därefter föll blicken på… Liam. Och han bet automatiskt tag i läppen. Man skulle se ut ungefär som Liam. Just precis efter att han tänkt den tanken reste sig killarna upp, borstandes på jeansrumpor och med höga röster som vanligt, innan dom försvann runt hörnet på skolan.
”Andy..?”
”Okej, en fläta då”, flinade han och hoppade ner från lådan för att istället sätta sig i gräset. Trots den nu skinande solen märkte han snabbt att marken inte hunnit värmas upp, och han hoppades att Lisette inte skulle ta alltför lång tid på sig.
Han glömde dock av den tanken ganska snabbt då det var förvånansvärt mysigt med den andres fingrar som försiktigt kammade igenom hans hår, även om dom fastnade på sina ställen, och sedan började snurra tester runt varandra med snabba rörelser. Men lika snabbt hade hennes fingrar ersatts med ett par helt andra. Dom som hade trasslat in sig långt där inne i rufset. Dom som hade gripit tag helt oförsiktigt och ändå fått det att kännas så himla bra. Han ryste till och försökte komma tillbaks till verkligheten. Och samtidigt ville han låta den vänta några minuter till.  För det där var ingenting han tillät sig att tänka på medvetet. Det var absurt och fel och… Han borde inte längta tillbaks till det.
”Vänta hur många gör du?” frågade han plötsligt. ”Lisette..!”
Fnisset bakom hans rygg var minst sagt oroväckande och när han lyfte handen kunde han känna både fyra och fem flätor. Han hade knappt trott att det gick att göra flätor i hår som var kortare än till axlarna.
”Få se på dig”, sa hon glatt och klev snabbt runt honom. ”Men åh! Du är jättejättesöt”, skrattade hon. ”Lite för små flätor egentligen men det gör inget.” Hon slog nöjt ihop händerna som att hon precis skapat något otroligt vackert. Vilket han starkt tvivlade på.
”Men gud, vi börjar ju om två minuter! Jag trodde någon av er hade koll på klockan”, sa Ellie och greppade snabbt sin väska hon haft liggande nedanför sandlådan. ”Kommer du Lisette?”
”Hallå dom här då”, protesterade Andy och drog tag i en fläta när även Lisette plockade upp sina böcker.
”Förlåt! Du fixar det själv.” Ursäkten tillsammans med ett dåligt försök att hålla tillbaks ett leende fick Andy att lågt stöna till.
”Jag hatar dig.”
Han försökte trassla upp en av flätorna på väg till sitt skåp men gav upp ganska snart. Det var bara en lektion kvar för dagen, han fick väl stå ut. Nästan framme såg han Pontus, Liam och någon annan kille komma gående i samma korridor med böcker i händerna och han önskade tyst att dom bara skulle försvinna.
”Men kolla!” Han stelnade till när Pontus röst hördes. Inte för att det var överraskande utan för att han bara hatade den så himla mycket. ”Han är inte bara bög längre utan dragqueen också, vad fan är det för fel på honom?”
Fast besluten att bara ignorera honom tog Andy upp nyckeln och låste upp skåpet, började plocka fram rätt böcker. Gå förbi, gå förbi…   
”Kolla, vad i helvete är det här?” Fingrar som han inte ens ville veta vad dom mer tagit i fångade plötsligt upp en av dom små flätorna och skrattet som följde fick honom att rysa av obehag. ”Ska du inte sätta i lite blommor också? Jävla fjolla.”
”Lägg av.” Han flyttade sig snabbt åt sidan så att Pontus grepp lossade. Blicken flackade som hastigast till Liam och den namnlöse. Den förstnämnde undvek att se på honom.
”´Lägg av´” härmade Pontus och flinade brett igen. ”Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int-”
”Vi drar nu, kom igen.” Det var Liam som öppnat munnen och som redan tagit ett steg i korridoren, bort från skåpen. ”Hur jävla intressant är hans hår egentligen? Jag skulle inte ens ta i det, killen kanske har löss?”
Pontus elaka leende som först försvunnit när Liam avbrutit honom var nu tillbaks på läpparna och han tryckte till Andys axel med sin egen innan han följde efter Liam.
Han ville inte vara tacksam för ännu en förolämpning från Liam men det hade åtminstone fått Pontus att gå därifrån och det var han tacksam för. Det spelade ingen roll att Liam inte hade gjort det för hans skull, han kände sig bara lättad av att ha kommit undan med en knuff.
Med ännu mer slitande i flätorna skyndade han sig upp till andra våningen.

Liam kände som att han var på väg mot sin egen avrättning. Snart skulle han stå där på knä och få veta ifall yxan skulle falla över hans nacke idag eller om det skulle skjutas fram till nästa provrättning.
´Kom in till mitt kontor på eftermiddagen så har jag nog rättat klart ditt prov´ hade han sagt när dom möttes på väg till matsalen. Och då hade det känts som en evighet till dess att det skulle kunna räknas som eftermiddag. Men nu var klockan halv tre och det var då fan om gubben inte skulle tycka att det var tillräckligt sent.
9
9
9
Han skakade snabbt på huvudet en gång för att försöka få bort dom negativa tankarna. Att det hade känts okej betydde alltså ingenting med tanke på förra gången då det hade känts bra, men kanske att han hade lyckats gissa rätt på några utav talen där man bara behövt svara med siffror och inte någon uppställning om hur man gått till väga. ´Nu borde du fixa omprovet i alla fall´ Men vad Andy trodde och inte trodde spelade inte heller någon roll. Han fattade kanske inte exakt hur värdelös Liam var.
”Liam! Vad bra att du kom ihåg”, sa Lundkvist när han öppnade dörren och föste in honom. ”Jag har rättat ditt första delprov som du gjord-”
”Jag vet. Du sa det. Kan jag bara få se det?” avbröt han otåligt och hoppades samtidigt på att yxan inte skulle vara alltför trubbig om den nu skulle halshugga honom.
Kunde det åtminstone inte vara 19 poäng istället för 9?
”Självklart. Här har du det.” En låda drogs ut alldeles för långsamt innan ett häfte räcktes mot honom.
Att det var två delprov kvar efter det där spelade för tillfället ingen roll alls. Om han bara kunde få ha klarat det här..
30/58
Först kändes det som världens största seger att det inte stod en nia på papperet, men sedan såg han upp betydligt mer misstänksamt.
”Hur mycket var det för G..?”

”Woah!” flämtade Jake till när Liam kastade sig över honom bakifrån.
Liam log brett efter att han lossat armarna om Jakes hals.
”Vad har hänt med dig?” flinade han. ”Är skolan inställd fram till studenten?”
”Ja, nej menar jag. Men jag klarade det, fattar du? Jag klarade det där himla matteprovet!”
Jake såg först oförstående på honom men verkade sedan minnas och ett stort leende spred sig över hans läppar. ”Gjorde du? Fan vad grymt!”
”Det var bara ett fucking rätt över godkänt men ändå, så sjukt skönt.” Leendet ville inte försvinna från hans läppar fastän han kände att det var alldeles för töntigt stort. ”Han hade rätt.”
”Vem hade rätt?”
Hade han sagt det högt? ”Lundkvist, han… sa att jag borde klara det på omprovet.”
”Oj, generöst. Du har väl inte varit hans favorit efter bråket i cafeterian”, sa Jake förvånat. ”Men grattis!”
Liam nickade och försökte att inte låtsas om vad han precis råkat säga. ”Så, vad firar vi med? Glass?”
”Funkar för mig”, flinade Jake. ”Jag ska bara leta på Chrille och lämna tillbaks Fifa-spelet, väntar du eller?”

Andy skulle precis gå ner för trappan då Jake kom småspringande upp för den. Blicken sökte som alltid hastigast efter Pontus eller någon annan idiot han skulle ha med sig, men det verkade bara vara han. Andy tog första steget ner men stoppades av den brunhårige pojkens röst.
”Andy.”
Förvånat såg han mot honom och undrade stilla om han också skulle börja igen nu. Han som ändå inte hade sagt särskilt mycket alls till honom efter ettan. Och i nästa stund blixtrade minnet av den snabba pussen förbi framför hans ögon. Hur var det ens möjligt att han inom loppet av några veckor blivit kysst av både Liam och Jake? Förutom Lisette, och Simon, var det nog ingen på hela skolan som skulle trott på honom om han hävdat det.
”Hur… jag vet att det är ett tag sen nu men, är du okej eller?”
Det förvånade dröjde sig kvar i hans ansikte men han nickade sakta. ”Jaa… jo det är typ bra nu”, sa han och rörde automatiskt vid kinden som numera bara ömmade på en viss punkt alldeles bredvid kindbenet.
Jake nickade och vred på något som såg ut som ett x-box-spel i handen. ”Bra”, log han snett. ”Jag ska...” Han nickade uppför trappen och började ta ett steg. Och ett till.
”Eh, du, Jake… tack.” När den brunhårige såg på honom igen gav Andy honom ett svagt leende och skyndade sedan nedför trappen.

Det var nästan komiskt hur himla bra det kändes att slänga upp bagen på axeln och ta cykeln iväg mot träningen. Visst hade han kunnat spela förra veckan också men han hade inte velat höra alla frågorna som han visste skulle ha kommit isåfall. Han ville att fotbollen skulle handla om just fotboll, inte om varför han såg misshandlad ut i ansiktet och om vad som hade hänt. Det enda som syntes nu var det svaga blåmärket vid kindbenet och en liten blånad vid näsbenet, men det var inget som någon som inte visste vad som hade hänt skulle lägga märke till. Oavsett hur bra det läkt så hade han nog inte kunnat vänta längre ändå, han behövde få träna, han behövde få känna den där speciella lyckan som bara infann sig på planen.
”Tjena Andy, frisk igen?” frågade Jonah när han kom in i omklädningsrummet.
Andy nickade med ett snett leende. ”Yes, har ni klarat er utan mig eller?” Den svartvitrandiga tröjan byttes ut mot en svart träningströja och kort därefter var även fötterna försedda med dobbar.
”Knappt. Det var kaos på senaste träningen, onödigt tjafs i laget och coachen var typ helt rasande och tänkte skicka hem allihop, och mitt i allt undrade han varför den enda spelaren som skulle ha betett sig moget inte var på plats. Det vill säga du”, flinade han.
Det var bara menat som något bra, både utav coachen och att nu Jonah sa det, men ändå gav det honom en jobbig känsla i kroppen som han helst hade velat slippa inför träningen.
”Du, är det något fel eller?” Jonah hade precis dragit upp strumporna över benskydden när han såg upp på Andy med en undrande blick.
”Nej. Såklart inte.” Leendet som han blivit riktigt bra på att tvinga fram var återigen på plats innan han riktade uppmärksamheten mot skosnörena som skulle knytas.

”Okej ni kan stanna upp!” skrek coachen efter att ha blåst i visselpipan. ”Vi ska köra lite skott-träning med dueller. Mattias du börjar i mål så byter Dennis av dig. Ni andra delar upp er två och två.”
Det var inga nyheter, det hela gick ut på att två spelare startade samtidigt när visselpipan ljöd och coachen sparkade sedan ut en boll längre fram. Var man snabbare eller bara bra på att finta sin motståndare hade man ett skott-försök på mål.
Andy småjoggade lite på stället för att hålla värmen uppe och var redan fokuserad på målet längre fram. Den obehagliga känslan i magen hade delvis försvunnit under träningens första halvtimme men var långt ifrån borta. Det blev han och Adrians tur och i samma sekund som coachen blåste stack han iväg sida vid sida med sin lagkompis.
Plötsligt kändes det så otroligt viktigt att ta bollen och att göra mål. Det var som att hela hans liv hängde på det.
Var han alltid mogen? Alltid mesig? Någon som aldrig stod upp för sig själv?
Han pressade axeln mot Adrians utan att egentligen se honom. Han behövde bara ta bollen.
´Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int-´  Nej han hade inte slagit tillbaks mot Pontus, dels för att han inte kunnat med tanke på hur mycket större Pontus var, men också för att han inte var en sådan person, han ville inte vara någon som slog folk blodiga.
Adrians fot snuddade vid bollen men Andy tryckte sig mot honom igen, tog i med all kraft han hade och lyckades nästan få tag i den.
Han var tvungen.
Borde han ändå ha gjort något annat än att ignorera? Åtminstone… nej Pontus hade inte varit värd det.
Bollen var hans. Fötterna rörde sig snabbare än han trodde var möjligt. Mattias hade mest blivit till en suddig figur i målet.
”.. Andy.. skjut.. Andy!!” Han hörde flera avlägsna blås ifrån visselpipan men struntade i det. För tillfället spelade det ingen roll att det var meningen att man skulle skjuta från ett visst avstånd.
Det var han som var starkare. Det var starkare att stå tillbaks och inte sjunka till samma äckliga nivå.
Den suddiga figuren var alldeles framför honom och han sköt bollen så hårt han kunde. Som att det gällde livet. Som att det gällde allt.
När han väl hörde ljudet av läder mot nät kom allting tillbaks. Mattias blev synlig med sina stora ögon riktade mot honom. Vinden som blåste så hårt. Adrians röst. Stegen mot gräset. Hans egna djupa andetag.
”Shit Andy, är du okej?” frågade Mattias häpet som nu hade bollen mellan händerna.
”Har jag gjort dig något?” flinade Adrian och knuffade retsamt till honom. ”Trodde att du skulle tackla ner mig.”
Han nickade och drog luggen ur ögonen. ”Förlåt jag…” Ursäkten hade nog varit riktad mot både Adrian och Mattias, men det var den senare han vände blicken mot. ”Jag råkade inte skjuta dig i huvudet eller något?”
Det fick deras målvakt att skratta till och han skakade på huvudet som i och för sig inte såg särskilt skadat ut. ”Nej jag hann inte ens fatta åt vilket håll du skulle skjuta.”
Andetagen började långsamt återta sitt vanliga tempo och han nickade med ett svagt leende. ”Okej bra.”

Han tog sällskap med Mattias mot cyklarna och det dröjde inte förrän den längre och ett år äldre lagkompisen öppnade munnen.
”Vad var det som hände på planen idag?” När Andy såg upp på honom fortsatte han. ”Alltså du har ju alltid bra fokus, men idag… Det var något mer.” Det var inte längre en fråga utan ett konstaterande.
”Jag behövde få ur mig lite ilska…” Det hade inte tagit lång tid för honom att inse vad det hela hade handlat om. Att det egentligen inte handlat om att det var så fruktansvärt noga att få in bollen i målet utan snarare… Jo, det hade varit viktigt; men det var inte för att bevisa för sina lagkompisar att han var bra utan för någon helt annan som inte ens varit närvarande. Ilskan hade fått honom att tappa den där lyckliga känslan som annars alltid var närvarande på planen. Och han hatade Pontus för det. Och sig själv som låtit honom påverka ännu en fotbollsträning.
”Vill du prata om det?”
”Egentligen inte”, sa han och såg ursäktande på honom.
Mattias nickade och stannade till när dom tydligen var framme vid hans cykel. ”Blev det att kännas bättre då? Efter skottet?”
”Jag tror det. Jo”, avgjorde han. Även om irritationen låg kvar så hade den där värsta ilskan som kommentarerna i huvudet orsakat släppt i samma stund som han satt bollen.
”Något annat hade varit uppkäftigt att säga. Du satt den trots allt i krysset.” Mattias flinade nu och Andy behövde inte tvinga fram det sneda leendet.
”Tack att du inte räddade den”.
”Ingen orsak, kompis. Vi låtsas som att jag faktiskt hade en chans att göra just det.” Han spände fast sin bag på pakethållaren och greppade sedan hastigt hans axel. ”Skönt att det känns bättre i alla fall. Det är onödigt att gå runt och vara arg, särskilt om det är långt in.”
Den lite kyliga vinden ven tag och den långärmade tröjan som hade känts alldeles för varm i skolan när det varit så soligt kändes nu alldeles för tunn istället. Han nickade åt det Mattias sa och hävde upp sin egen bag högre på axeln. ”Verkligen. Men vi ses på nästa träning?”
”Det gör vi, ha det bra Andy.”
”Du med.”
Trots dom trötta benen trampade Andy på i hög hastighet. Det kändes fortfarande för glest mellan gatlamporna.

I hate (almost) everything about you - del 20

Först efter att han hört Magda stänga och låsa ytterdörren kravlade han sig upp från sängen. Han måste ha somnat till sist ändå för han mindes att han hade drömt och att det inte hade handlat om vare sig Pontus eller vampyrklubbar. Hela ansiktet kändes stelt, som när man hade råkat bränna sig i solen och det liksom stramade i huden. Den känslan fast gånger 100. Fast så hade väl inte särskilt hög smärttröskel heller.
Väl inne i badrummet förvärrades det hela ytterligare. Strunt samma i att det stramade, det var hur det såg ut som var det jävliga. Det som igår hade varit rött hade nu övergått till någon obestämbar färg mellan blått och grönt. Skuggan under ögat skiftade mot lila och läppen hade fått en början till en ful sårskorpa.
Som en misslyckad palett.
Han kunde inte gå iväg så här. Tanken på hur alla skulle kolla på honom, vad folk skulle fråga, vad folk inte skulle fråga gjorde honom illamående.
Han vred på kranen och kupade händerna för att fylla dom med vatten, men precis då han höjde dom mot ansiktet föll blicken på den svarta texten på handledens tunna hud.
Never give in Never back down
Pontus borde inte få den segern. Han borde inte få gå runt och känna sig nöjd i korridoren över att Andy saknades. Han tänkte inte ge honom anledning att tro att han låg hemma och grät i sängen.
Självklart skulle han även bli nöjd över att få se den vandrande paletten som han åstadkommit, men det kändes isåfall som det bättre alternativet. Han skulle åtminstone inte framstå som lika svag.

Han hade försökt täcka det värsta med smink, men när man inte hade en egen foundation för att ens eget ansikte egentligen var slätt nog ändå och lånade sin mammas i helt fel nyans så blev resultatet nästan ännu värre. Därför var det en osminkad Andy som drog upp den tunga porten till skolan. Inte ens kajalen var på plats.
Fötterna rörde sig snabbt över det gråa golvet medan blicken registrerade alla skor han mötte. Några meter kvar till skåpet bara.
Svarta. Röda. Converse. Ballerinor. Svarta, svarta, svarta. Slitna sneakers. Smutsvita converse. Svartvitprickiga klack-
”Andy!” Blicken lämnade dom vita prickarna och såg rakt upp på en strålande Lisette. I ungefär en halv sekund innan det strålande fick ge vika för ett betydligt mer förfärat uttryck. ”Andy, vad har hänt?!” flämtade hon.
”Jävlar…” Nicholas hade tydligen också stått vid skåpen för han slöt upp bredvid Lisette med ett väldigt matchande ansiktsuttryck.
”Hej på er också.” Han försökte ignorera smärtan när han log mot sina vänner.
”Vad har hänt?” frågade Nicholas och av hans ögonrörelser att döma hade han svårt att ta in allting på samma gång.
”Jag ramlade i tunnelbanetrappen igår när jag kom hem från stan… jätteklantigt jag ve-”
”Lägg av”, avbröt Lisette med allt mer gäll röst. ”Du har inte alls ramlat, vad har hänt?”
Dom elever som precis gick förbi vände nyfiket blickarna mot deras håll, för att sedan få något mer förvånat i blicken när dom hann skymta ansiktet bakom den svarta luggen. Han hade god lust att skrika åt dom att sluta glo, men självklart gjorde han inte det.
”Men…” Han vände än en gång blicken mot golvet. Svarta converse. Röda sneakers. Svartvitprickiga klackar. ”Skrik inte, folk glor redan. Jag och Simon var ut igår och… Pontus blev förbannad på mig.”
”Va?! Åh gud…” Lisette höjde ena handen och strök varsamt undan hans lugg. ”Ditt ansikte. Du är ju alldeles…”
”Jag vet, du behöver inte berätta det för mig”, sa han med ett hårdare tonfall än han menat och drog snabbt till luggen igen.
”Vadå, flög han bara på dig? Var det ingen som gjorde något?” Det var länge sedan Andy sett Nicholas så upprörd, närmare bestämt så hade han nog aldrig sett honom sådan. ”Vart var Simon?”
Fastän han helst av allt bara ville få slippa prata om det så berättade han vad som hade hänt, från att han inte kunnat låta bli att fnissa inne på klubben tills att Pontus dykt upp i mörkret utanför och använt honom till slagpåse. Han hade till och med avslöjat det chockerande att det faktiskt var Jake som hittat honom och hjälpt honom hem. Det emellan; att han fått följa med hem till honom, den hastiga pussen som han fortfarande inte riktigt hade greppat, och att Liam dykt upp mitt i allt utelämnade han. Om någon skulle råka höra, någon som gick lite för nära, någon som var lite för nyfiken, och det skulle komma fram till Liam… Han visste att han skulle få ut för det isåfall och han vågade inte riskera det.
”Du måste berätta för någon Andy, alltså du måste polisanmäla”, sa Nicholas och Lisette nickade snabbt, hon såg mer gråtfärdig ut än vad Andy gjort när han stått framför spegeln med en alldeles för mörk foundation i hela ansiktet.
”Nej det måste jag inte. Vi var ensamma, jag har inga bevis… dom… det skulle bara bli tusen gånger värre.”
Bara tanken på vad Pontus skulle göra med honom om han fick reda på att han anmält honom… om polisen skulle kontakta honom… Det var bäst att bara låta det vara. Fick han någon gång övertaget, vilket aldrig skulle inträffa, och chansen skulle han ge tillbaks själv.
”Kan vi inte bara gå till lektionen? Snälla”, bad han och såg sig omkring i korridoren som fylldes på allt mer. Han väntade hellre utanför ett tomt klassrum än stod här.

Det hade blivit för mycket sand i timglaset. Det fick helt enkelt inte plats längre när han fick syn på Pontus med sitt vanliga flin i cafeterian.
”Ska vi…”
Liam hörde inte fortsättningen på vad Jake sa för han var redan på väg åt motsatt riktning med snabba steg.
Det var ingenting han hade planerat utan var bara rent impulsivt. Och det kändes redan fruktansvärt bra. Några steg kvar bara.
”Tja Liam!” Pontus höjde något på hakan i en hälsning.
Det var också det enda han hann göra och säga innan Liam grep tag om hans axel med högra handen och gav honom ett knytnävsslag med den vänstra.
Pontus snubblade flämtande bakåt samtidigt som Liam bet ihop av smärtan i handen.
”Vad i helvete gör du?!” Det var väntat att en knytnäve skulle komma tillbaks mot honom, och i sista sekund lyckades Liam undvika att bli träffad.  Innan Pontus hunnit flyga på honom igen grep någon tag i honom bakifrån. Dessvärre var personen inte tillräckligt stark och ett nytt slag riktades mot Liam som den här gången träffade högra kinden. Det hade dock inte blivit någon fullträff.
”Din jävla idiot!” utbrast han men kom inte närmare Pontus förrän någon gripit tag om hans egna armar.
”Liam!” Jake försökte dra honom bakåt samtidigt som en kraftig kille slitit tag i Pontus. ”Lugna dig, Liam för i helvete.”
”Vad är ditt jävla problem?!” Blicken var alldeles vild och blodådran i pannan gjorde det ännu tydligare hur förbannad Pontus var. Om någon hade tvivlat alltså.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”

”Vänta…” Nicholas tog tag i Andys arm precis då dom var på väg att svänga upp till trappen.
Han gav honom en förvånad blick men såg sedan vad Nicholas hejdats av. Längre bort i cafeterian var det full action. Det var höga röster, mycket mer folk än det vanligtvis var den här tiden och han kunde se hur Jake höll någon i armarna som försökte slita sig fram, och på andra sidan… Pontus. Liam.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”
”Är det dig han pratar om?” Nicholas såg snabbt på Andy, bort till Liam och Pontus och tillbaks igen.
”Jag…” Var det? Nej det kunde det inte vara. Fast… hur många fler hade Pontus hunnit misshandla? Handlade det om något annat? Men varför skulle Liam…  
Plötsligt höjdes en röst högre än alla andra och Bengt Lundkvist blev synlig. ”Sluta upp med det där!”
Dom två killarna särades av hans armar innan han grep tag om vardera överarm på dom. Plötsligt verkade det fullt möjligt att det faktiskt kunde ryka ur någons öron ifall han blev tillräckligt arg.
”Bäst att flytta sig ur vägen”, skyndade sig Nicholas att säga när deras mattelärare kom gående åt deras håll med bestämda steg och två killar som vridande försökte ta sig ur greppen.
”Det är för fan inte jag som gjort något!” gastade Pontus. ”Han slog mig!”
”Det ska ju komma från rätt jävla käft! Vad fick dig att sluta? Trodde du han var död eller?!”
Andy tryckte sig mot väggen bredvid Nicholas när kaoset passerade dom, och dom kunde höra Pontus och Liams röster eka långt bort i korridoren mot rektorsexpeditionen tills att dom slutligen dog ut.
”Det var dig han pratade om.” Nicholas vände sig om mot Andy med en ännu mer chockad blick än tidigare. ”Vad är allt det här om..?”
”Ingen aning”, svarade han lågt och rörde vid sin ömmande kind. ”Vi borde… gå härifrån innan Pontus lyckas slita sig loss.”

Tjugo minuter senare lämnade både Liam och Pontus rektorsexpeditionen. Dom hade inte ens fått sitta i samma rum. Dom kunde väl inte riskera att ett nytt slagsmål skulle bryta ut och kanske fläcka ner deras blänkande golv med blod. För av någon anledning så prioriterades rekorsexpeditionen högre än både cafeterian och uppehållsrummet när det gällde inredning.
Han visste inte om det var positivt eller negativt att Lundkvist följt med honom in till rektorn medan Pontus fått prata själv med den biträdande rektorn. Kanske hade han inte velat att Liam skulle få en alltför stor utskällning - icke troligt - eller så hade han varit orolig för att han skulle få ytterligare något utbrott och ge sig på rektorn istället. I vilket fall hade han vägrat säga vad det hela handlat om. Han hade fått ut det mesta av sin ilska på Pontus med det där slaget och hur förbannad han än var på honom så tänkte han inte tjalla på något som han inte ens varit med och sett när det hänt. Det skulle bara slå tillbaks mot honom själv isåfall; så mycket visste han.
Han undrade vad Pontus hade sagt, om han hade hittat på någon historia som gjorde Liam till the bad guy eller om han också suttit med trummande fingrar och uppkäftig blick utan att säga ett ord.
Inte för att han tänkte fråga. För honom spelade det ingen roll. Det var inte han som misshandlat någon. Och det handlade verkligen inte bara om att det var Andy, han hade reagerat likadant om det varit någon annan.
Att Pontus kommit ut med två papperstussar intryckta i varsin näsborre hade fått Liam att le för första gången den morgonen.
”Vad fan var det där om?” frågade Johan och reste sig upp ifrån en av dom två bänkarna som stod mitt emot varandra så fort dom dök upp i korridoren
Liam gav Jake en snabb blick som ryckte svagt på axlarna. Han hade tydligen inte berättat något. Dom bruna ögonen såg dock något förvirrade ut. 
Förutom Johan och Jake så satt även Chrille och Robin där.
”Fråga den där”, sa Pontus dovt med en nick åt Liam. ”Liam försvarar Andy.”
”Va?”
Med ens var blickarna riktade mot honom och han svalde hårt. Orden ’Liam’, ’försvarar’ och ’Andy’ i samma mening var inte bra någonstans.
”Det gör jag för fan inte.”
Okej det hade på sätt och vis varit sant, men det var ingenting han tänkte erkänna utan att försöka släta över det lite innan. Det var sällan några som satte sig upp emot Pontus, och om dom fick välja att ta parti på hans eller Liams sida – med vetskapen att han som trackat och snackat skit om Andy sedan första året hade försvarat honom så var det inte svårt att gissa hur det hela skulle utspela sig.
Och ifall dom skulle lämna honom, om det var Liam som skulle bli ensam kvar och som skulle få dom där blickarna? Vad skulle han göra då? Joina Andys lilla grupp för att dom båda var lika hatade? Det var skrattretande. Samtidigt var han livrädd för att det skulle inträffa.
”Jag tycker bara det är stört att försöka slå ihjäl någon, särskilt någon som är så jävla klen att det skulle räcka att blåsa på honom för att få honom att ramla.”
”Alltså seriöst, kan någon förklara?” Chrille höjde på ögonbrynen och såg först på Liam och sedan på Pontus innan blicken slutligen riktades mot Jake ”Vet du eller?”
Liam var bara lättad att blickarna inte var lika dömande mot honom längre.
”Pontus gjorde en jävligt dum grej bara, det är inte ens värt att ta upp…” sa Jake och Liam visste inte om det bara var vad han trodde sig se eller om Jakes blick faktiskt mörknade när han såg mot Pontus. ’en jävligt dum grej bara’ var en rejäl underdrift och Jake visste också det. ”Jag tänker dra till den där engelskan nu i alla fall, och ni två borde gå åt olika håll”, fortsatte han med en blick på Liam och Pontus innan han reste sig upp.
Innan Liam hunnit bestämma sig för vad han skulle säga eller göra så stötte Pontus hårt i hans axel med sin egen. ”Man börjar ju undra om du också är bög. Idiot.”
Chrille och Robin hade också rest sig upp och än en gång var deras blickar riktade mot Liam.
”Men vad glor ni på? Seriöst; gör något än att bara stå där!” Lika irriterad som Pontus gick han därifrån och försökte samtidigt hålla kvar händerna i jeansfickorna för att undvika att slå sönder ett skåp.  

Liam hade kommit in sist till engelskan och hade satt sig längst bak vid ett eget bord, han hade också varit den första att lämna klassrummet och direkt dragit ut till baksidan av skolan. En av hans rädslor var som nämnt att bli helt ensam, men det var en helt annan sak att själv välja att vara det. Och för tillfället var det verkligen vad han behövde. Han skulle ryka ihop med Pontus om dom så bara tillbringade en minut till med varandra idag. Det var egentligen inte längre på grund av Andy (eller så var det precis på grund av Andy…) utan mer för det som hade hänt mellan dom två; att Pontus slagit tillbaks, att han käftat upp sig mot honom inför dom andra och försökt framställa hela försvara-Andy-situationen till något mer än den varit.
’Man börjar ju undra om du också är bög.’ Han ångrade inte att han hade gett Pontus den där knytnäven, inte för en sekund, men han började ångra sig att han inte valt ett bättre tillfälle. Självklart hade Pontus stolthet – för han hade lika mycket sådan som Liam hade – tagit skada när Liam gett sig på honom i uppehållsrummet, och lika självklart skulle då Pontus väga upp för det. Och vilket sätt var då det bästa? Just precis; att trycka ner Liam istället. Den andre hade inte haft några problem med att erkänna vad han gjort mot Andy så länge han också kunde berätta att Liam försvarat honom. Det fanns förmodligen en hel del personer som skulle tycka att det var någonting bra – men Liam brydde sig inte om vad en ´hel del´ personer skulle tycka utan bara vad vissa få utvalda tyckte.
Han ångrade sig inte; men det betydde inte att han inte var rädd för vad det faktiskt skulle ge för konsekvenser. Hur förbannad hade Pontus egentligen blivit? Antingen så skulle han bara släppa det och ge den vanliga nicken följt utav ’Tja Liam!’ imorgon eller så skulle han se till att jävlas på något sätt.
I det avseendet var dom väl ändå lika varandra dom två, Liam hade oerhört svårt att ta att någon sa till honom vad han skulle göra, ifrågasatte något han gjorde eller på annat sätt fick honom att känna sig obekväm. Jake var den enda som lyckades nå fram enstaka gånger och som Liam inte direkt försvarade sig mot. Det var i och för sig en skillnad mellan dom; Pontus hade inte någon lika nära vän.

Liam försökte intala sig att blickarna han kastade omkring sig i skolan inte var några särskilda, men samtidigt var han frustrerande medveten om att dom sökte efter den svarthårige pojken. Han hade gjort mer än tillräckligt när han gett sig på en av sina egna polare för Andys skull, han borde inte känna något behov av att se ägaren till det sönderslagna ansiktet. Än sen om han inte var i skolan och det betydde att han låg hemma och tyckte synd om sig själv? Han hade ingenting med det att göra. Han hade ju uppenbarligen levt tidigare under natten så han hade förmodligen överlevt resterande timmar av den också.
Som om det inte redan varit nog mycket redan hade han omprov på det nationella matteprovet under eftermiddagen. Hur han skulle ta sig igenom det hade han inte en aning om.

Andy kunde inte räkna ihop till antalet blickar han fått under skoldagen då han majoriteten av tiden hade hållit sin egen blåa blick fäst i antingen golvet, i en bok eller bakom luggen. Antalet kommentarer och frågor hade han istället tappat räkningen på. Historian han dragit ihop hade innehållit en cykel och en grusig väg – inte helt otänkbart med tanke på att han redan ramlat på cykeln några veckor tidigare. Simons chockade fråga hade däremot fått honom att närapå bryta ihop totalt. Det var också efter den, sittandes i biblioteket som han berättat allting han tidigare låtit bli. Kyssen med Liam. Ursäkten. Dom förvirrade tankarna. Matten som han hjälpt honom med igen. För att sedan komma tillbaks till hur fruktansvärt mycket han hatade Pontus. Men någon Liam eller Pontus hade han i alla fall inte sett till än så länge och det kändes trots allt som en liten tröst.
”Jag ska bara springa upp och fråga Kerstin om den där boken”, sa Lisette och rörde lätt vid hans arm i farten. ”Väntar du på mig vid skåpen?”
Andy nickade och tog ett hårdare tag om sina böcker innan han började gå längs korridoren som aldrig hade känts så lång som under den här dagen. Snart hade han klarat sig igenom det värsta. Imorgon skulle han vara gårdagens nyhet, inte lika spännande.
Svarta. Rosa tygskor. Vita converse. Blåa-  
Någons stuprörsklädda ben dök upp så snabbt runt hörnet att han inte ens hann se skorna, och ljudet av böcker som föll i golvet följdes av en irriterad suck. ”Kan du se dig-”
I samma stund som Andy såg upp rynkades Liams panna något och det verkade även som att han precis insåg vem han krockat med. Eller som han blivit krockad av. Andy visste inte vem som hade gått in i vem först. Möjligtvis han som hade haft blicken fastklistrad i golvet. Nu såg han dock in i ett par alldeles gröna ögon.
Dom försvann igen när Liam tog upp sina böcker och han kunde inte låta bli att lägga märke till bokens framsida.
”Är omprovet idag?”
Någonting såg ut att rycka till i Liams käke, som att någon muskel spändes, och han gjorde sig beredd på ett förbannat svar.
”Nej jag går runt med här boken ändå för att den får mig att känna mig så lycklig. Ja uppenbarligen är det idag.”
Tonfallet var ungefär detsamma som alltid när det gällde Liam, men blicken var annorlunda. Den såg för ingående på honom, även om det säkert var något han själv inte var medveten om, och kanske till och med att det fanns en viss or- Sluta hoppas.
Emopojken såg förjävlig ut. Färgerna hade skiftat lite men skadorna var fortfarande detsamma. Men han hade gått till skolan – trots att han såg ut som han gjorde. Trots att han visste att Pontus skulle vara där. Liam hade aldrig hamnat i samma sits men han var inte helt säker på att han skulle ha gjort samma sak. Eller jo, han var helt säker på att han inte skulle ha gjort det; han skulle kanske ha gått till skolan men han skulle aldrig ha kunnat tiga och bara ignorerat. Han hade letat upp killen som gjort det och kastat ut honom genom fönstret utan att öppna det innan.
Självklart skulle Andy aldrig göra något sådant. Knuffen på idrotten hade väl varit det närmaste han kommit att göra någon annan illa. Var det någonting han gjorde medvetet eller var han helt enkelt bara för mesig för att någon gång våga säga ifrån? Eller gjorde det honom stark..?
Andy var absolut ingen ängel, han hade gett Liam hårda axlar och elaka blickar i korridoren på precis samma sätt som han själv gjort. Men han hade aldrig mobbat Liam. När han sagt något elakt hade det sällan varit inom hörhåll för Liams kompisar utan mellan fyra väggar i något av deras rum, på gården eller vid busshållplatsen. Han hade inte betett sig som ett as på högstadiet. Och det gick inte att komma ifrån att det var Liam som varit den som svikit sin dåförtiden bästa kompis. Det kanske gjorde honom stark…   
”Känns det lika förjävligt som du ser ut eller?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Som att han inte brydde sig nämnvärt över svaret. Vilket han väl inte gjorde heller. Inte särskilt.
När Andy fick det där förvånade uttrycket i ansiktet ångrade han sig genast. Varför hade han ens frågat för? Nu var det försent att ta tillbaks det.
”Bättre än igår”, sa han och drog i den där svarta luggen igen, som att han plötsligt ville dölja sina ögon – eller för att han bara ville slippa se Liam kanske.
Innan han hunnit mer än ett steg förbi Andy hörde han hans röst igen. ”Lycka till med provet…”
Utan att vända sig om fortsatte Liam ut från korridoren och vidare mot mattesalen.

”Säkert att jag inte ska följa med?” frågade Lisette när dom var på väg ifrån skolan och mot busshållplatsen.
”Ja, tack ändå men… det spelar inte direkt någon roll, hon kommer bli helt förtvivlad i vilket fall. Jag ser ju förjävlig ut…” Rösten dog ut i slutet och han försökte svälja ner klumpen i halsen. Det hade ju inte känts fullt lika jobbigt för en stund sedan, varför skulle det komma tillbaks nu?
”Det gör du inte”, skyndade sig Lisette att säga men tystnade när Andy gav henne en blick. ”Jag menar; det hade kunnat se ännu värre ut. Du har alla tänderna kvar, du har inte två blåö…” Hans kompis drog in ett häftigt andetag och fingertopparna rörde sig snabbt under ögonen som för att försöka förhindra någonting från att ta sig fram. ”Förlåt, förlåt jag…”
”Li.” Andy stannade till med ett svagt leende och la armarna om henne. ”Det är okej.”
”Nej det är det inte, förlåt… det är du som ska gråta och inte jag.” Hon tryckte sin kind mot hans bröst och för ett tag stod dom bara där. ”Jag tycker bara så synd om dig…” Orden lät halvkvävda och fick honom att krama om henne ännu hårdare. Lisettes smärta var mycket värre än hans egen.
”Det behöver du inte, det är lugnt, jag lovar… var inte ledsen.” Han höll om henne en stund till innan han placerade händerna på hennes axlar för att kunna skjuta henne ifrån sig en bit. ”Det hade faktiskt kunnat vara värre.” Om Pontus inte hade slutat. Om slagen övergått till sparkar.
Hon greppade tag om hans hand och höll den hårt. ”Okej. Okej jag ska sluta, du behöver en stark kompis som säger att… Att allt kommer ordna sig. Din mamma kommer säkert inte freaka ut och…” Hon tog ett djupt andetag. ”Jag är jättedålig på det här Andy!”
Och ändå var det hon som lyckades få honom att skratta vilket kändes som att det var väldigt länge sedan.
”Jag ringer dig senare”, sa han när han såg att bussen var på ingående och kramade henne snabbt en sista gång. ”Och du är aldrig dålig, okej?”

Bilen som stod på gården vittnade om att han inte skulle få skjuta på det längre. Och det värsta var att det kändes som att det var hans fel, att han skulle göra sin mamma ledsen och upprörd för att han gjort något dåligt. Hon kanske inte ens skulle tro honom… Lät det särskilt troligt att man blev nedslagen utan någon anledning? Mer än att personen i fråga hatade en? Han drog upp väskan högre på axeln innan han tog dom återstående stegen fram till dörren och öppnade den.
”Hallå”, ropade hans mamma på sitt vanliga glada sätt. ”Gick det bra i skolan?”
”Jadå.” Han hann bara ta av sig skorna innan Magda dök upp i hallen. Och i nästa sekund flämtade hon till. ”Herregud! Andy!”
Han försökte pressa fram ett leende. ”Det är inte så farligt som det ser ut.”
Frågorna strömmade ut och fördubblades vid hans låga svar. Oroliga mammahänder strök över hans kinder innan ännu mer förtvivlade ord lämnade darrande läppar. ’Han kunde ju ha..! Åh lilla gubben.’ ’Vet du verkligen inte vem han var..?´ ´Hur kunde någon… borde sitta inlåst..!´ Ilskan blandades med förtvivlan men det fanns ingen som helst tvekan om att hon trodde honom. Vilket nästan kändes ännu värre när han inte ens berättat hela sanningen. Men det skulle ju ändå inte ha gjort någon skillnad, mer än att han förmodligen skulle åkt på ännu mer spö om hans mamma ringt Pontus föräldrar.
”Varför sa du ingenting till mig inatt Andy..? Du måste ju ha…” Hon kramade honom hårt igen och för en stund kändes det nästan som att hon behövde kramen mer än honom. Inatt när hans mamma stått alldeles bredvid sängen med handen på hans rygg och frågat om något var fel så hade det krävts nästan overkligt mycket viljestyrka för att inte bryta ihop, men nu när hans mamma istället hade nära till tårarna så var det som att något annat aktiverades i honom; viljan att hans nära inte skulle vara ledsna tog över och han satte automatiskt sig själv i andra hand istället.
”Jag ville undvika det här mitt i natten…”, sa han lågt.
”Men så kan du ju inte tänka!” Magda tog ett djupt andetag innan handen strök undan hans lugg igen. ”Vart känns det värst? Det ser inte ut som att den är bruten i alla fall…” Hon rörde fjäderlätt vid hans näsben och Pontus knytnäve fladdrade i samma stund förbi på hans näthinna. ”Men vi kanske kan be Cathy kolla på det.”
”Nej”, skyndade han sig att säga. ”Nej det behövs inte. Och nej den är inte bruten.” Han drog sig undan och lät luggen falla ner på plats igen. ”Det är mest ömt överallt bara. Jag… vill vara ifred en stund bara.” Han började gå mot sitt rum men inte särskilt förvånande öppnade hans mamma munnen igen.
”Vännen…”
Han tvingade dom sammanpressade läpparna att slappna av, blinkade till några gånger och vände sig sedan om med ett svagt leende. ”Det är ingen fara mamma.” Och förlåt.
När dörren var stängd bakom honom lutade han sig tungt mot den och slöt ögonen. När ett par gröna ögon istället blev synliga där bakom ögonlocken slog han hastigt upp dom igen. Han kunde inte… Varför ville han… Han borde inte…  

Han visste att det säkert var en dum idé. Att han borde ha valt att springa innan mörkret fallit. Ändå så var det i bara det svaga skenet från dom glesa gatlamporna som han sprang över asfalten. Han ville tro att han kunde lämna en jobbig känsla för varje nedtramp. Då skulle snart alla vara borta. Efter några mil kanske…
Andetagen blev djupare och djupare utan att ha något att göra med ansträngning. När han sprang ned för den lilla sluttningen blev dom tunga andetagen mer ojämna men han tvingade sig att fortsätta. Ända tills han stod framför strandkanten som såg mer grå än brun ut i mörkret.
Tidigare hade han kunnat intala sig att det bara var ologiskt att tänka att det fanns något i det svarta, att det bara var i hans eget huvud. Nu hade han fått bevisat att det inte alltid var i hans huvud och det gjorde det så mycket värre. Samtidigt som det gjorde honom ännu mer envis att övervinna rädslan.

Fingrarna rörde sig över strängarna utan att det lät som han ville. Först hade det varit bilarna, fåglarna och ungarna utanför som stört honom. Sedan hade det varit dammsugaren från nedervåningen. Nu var det något i hans huvud som snurrade runt, runt och som han inte ens kunde greppa. Hur skulle man kunna reda ut sina tankar när man inte visste vad det vad man tänkte på?
Han gjorde ett nytt försök men när det återigen lät som en 7årings första gitarrlektion och inte som en kille som spelat gitarr sedan han var 14 och i vanliga fall kunde göra det i sömnen kastade han frustrerat ifrån sig den svarta akustiska gitarren på sängen.
Jävla skitinstrument.
Och två sekunder senare hade han strukit handen över den i oro över att han faktiskt skadat den.
Kunde dom där ungarna seriöst inte hålla käften? Borde dom inte ligga och sova vid det här laget? Liam klev irriterat fram till fönstret och planerade samtidigt hur han bäst skulle hämnas. Kasta vattenballonger kanske? För snällt. Vatten var inte så farligt. Ägg kanske. Definitivt ägg.
När han drog undan den svarta gardinen, som Cathy fortfarande suckade åt varje gång hon var upp för att hans rum var så dystert, var det dock någonting annat som fångade hans blick.
Han brukade se Andy springa rätt ofta men eftersom han inte sprang i riktning mot skogen där dom flesta andra löpare höll till undrade han alltid vart han egentligen tog vägen. Sprang han runt, runt bland villor och lägenheter eller? Han kisade något fundersamt efter den svarta huvtröjsryggen och släppte sedan ner gardinen igen.
Dörren slog igen med ett klick efter honom och stegen rörde sig snabbt ut ifrån gården och vidare ner längs gatan. Vad fan höll han på med egentligen?
Han hade inte ens hunnit fram till korsningen längst ner på gatan förrän grannungarna åkte förbi på sina fula sparkcyklar. Flickan vände upp ansiktet mot honom och i samma stund spände han blicken i henne.
”Säg ett jävla ord-”
”Man får inte svära.” Pojken med det morotsfärgade håret drog en hand under den snoriga näsan och Liam kom av sig för en stund bara för att han blev så himla äcklad. Sedan var han tillbaks igen.
”Okej säg ett ord till och jag kommer knyta fast dina fötter med dom där fula skosnörena i gungställningen där borta och vakta så att ingen kan plocka ner dig.”
Flickan såg för första gången någonsin lite osäker ut och drog tag i killens arm. ”Kom Arvid, vi åker.”
Han såg sig om över axeln på dom och när han var säker på att dom inte skulle komma tillbaks och vara mer uppkäftiga fortsatte han längs gatan. Höger eller vänster?  Det faktum att han var vänsterhänt fick avgöra det hela.
Vetskapen om vad han faktiskt gjorde började komma ikapp honom och när han nästan bestämt sig för att vända om hörde han lätta steg mot asfalten längre bort. Det lät misstänkt likt någon som sprang. Egentligen borde Liam bara gå hem nu, Andy sprang uppenbarligen i bostadsområdet vilket betydde att mysteriet var löst. Ändå hade han fortsatt åt hållet han hört stegen ifrån, tills att han kom fram till korsningen där han förvirrat såg sig omkring. Man kunde se långt längs båda gatorna, och ändå såg han inte till den svarthårige. Hur snabbt kunde killen springa? Om inte..? Han såg ner mot sluttningen bland träden där han visste att det fanns en sjö. Var det runt den han sprang? Nyfikenheten tog än en gång överhanden och han började ta sig ned ditåt samtidigt som han fiskade upp en cigg ur jeansfickan.

Andy knöt hårt nävarna och såg på det stilla vattnet som så många gånger tidigare. Pontus fanns inte här. Ingenting annat fanns. Det var skuggor, träd, mörk himmel, mörkt vatten. Ingenting annat. Det kändes som att det hade gått bättre idag, han hade inte ens snurrat runt på det där snabba sättet för att se vad som kunde gömma sig bakom honom. Men så helt utan förvarning rasslade det till i träden som från hundratals kedjor, och blicken for över axeln i samma hastighet som en blixt.
”Det är bara vinden fattar du väl.”
Han såg cigarrettglöden innan han kopplade vems röst det var. Och när han väl förstod dunkade hjärtat till hårdare än vad det hade gjort när han först kom ner till vattnet.
När ögonen fokuserat ytterligare på den lilla elden kunde han långsamt börja urskilja den långa gestalten i mörkret. Hur länge hade han…
”Hur länge har du stått där?” Orden hade inte bara uttalats som en tanke utan rakt ut till Liam.
”Kom för en stund sedan”, sa Liam så nonchalant att Andy återigen knöt nävarna. Vilket var patetiskt. Vad skulle han göra med dom? Slå dom mot Liams bröstkorg som en barnslig unge?
”Frågan är väl vad du gör här, jag har hört att man inte ska gå ner till vattnet när det är mörkt.” Den något retsamma rösten kom närmare och när Andy såg upp igen kunde han se att Liam inte var så många meter bort längre. Röken gav kontrast till allt det svarta på ett nästan vackert sätt.
”För att den där flickan fortfarande ligger kvar där i och bara väntar på att dra ner mig också eller?” Det där hade han inte tänkt säga. Han hade inte ens hunnit tänka det innan det lämnat läpparna. Var han helt dum i huvudet eller? Det var… nio år sedan. Han kunde inte se Liams ansiktsuttryck men tystnaden var tillräckligt jobbig.
”Hur många år tog det tills att du fattade att det bara var något jag hittade på? Eller var det först i år kanske?”
Hur kom Andy ens ihåg de- Uppenbarligen kom Liam själv också ihåg det. Självklart mindes han natten dom hade tältat och Andy hade blivit ledsen och dom hade lovat… Ett löfte som i vilket fall hade brutits och som det inte fanns någon anledning att tänka tillbaks på.
”Mm typ”, kom det mumlande ur mörkret. Men han fick inget svar på vad han egentligen hade gjort där. Det hade definitivt inte sett ut som att han varit på väg att springa runt sjön. Istället hade han stått där med uppdragna axlar och nästan verkat hypnotiserad av den där sjöng som man knappt såg i mörkret förutom när månen kikade fram bakom molnen och fick den att blänka till. Och sättet han hade ryckt till och vänt sig om på när vinden slitit tag i träden. Vad trodde han att det var? Spöken?
Fast samtidigt, vad än Andys anledning var till att stå där nere så var kanske Liams inte så mycket bättre. Han hade fått för sig att det var jätteviktigt att veta vart Andy tog vägen på sina löparrundor och till sist hamnat vid en sjö där han tyst iakttagit honom som någon creepy stalker.
När hade han slutat undvika Andy till varje pris utanför skolan?
”Du…” Tystnaden bröts än en gång av den låga rösten och Liam såg vaksamt mot Andy när han fick en känsla av att det skulle komma något som han inte alls ville höra. ”I skolan idag… jag såg att du, alltså att du och Pontus…” Den svarthårige verkade ha svårt att hitta orden och Liam tyckte sig kunna se hur han vred på händerna. ”… var det på grund av mig..?”
Han stelnade till vid det sista när han förstod vad han faktiskt frågade. Hade Andy ens sett det? Vart fan hade han stått gömd? Liam blåste snabbt ut röken.
”Nej.” Han fick fram ordet i ett sådant tonläge att det lät som att Andy frågat något helt absurt. ”Det var Jake som hjälpte dig igår och av någon anledning blev jag indragen i det. Pontus gick jävligt mycket över gränsen i det han gjorde men få inte för dig att jag skulle ge mig på mina egna kompisar för din skull. Det skulle vara helt…” Han backade bak ett steg och höjde ciggen mot läpparna för att ta ett djupt bloss, handen darrade dock till och han kastade den istället ifrån sig. Han hade inte varit beredd på det där. Förmodligen skulle han ha svarat på samma sätt i vilket fall men, fan han hade verkligen inte väntat sig det. Och självklart drogs tankarna tillbaks till Pontus och oron över hur han skulle bemötas av killarna imorgon. Han hade undvikit alla så jävla mycket idag.
Någonting med Andys sönderslagna ansikte hade fått honom att reagera, men det ändrade ingenting annat.
Isblåa stora ögon som sett på honom bakom luggen.
Han tyckte inte om dom.
Smala händer som plötsligt känts väldigt starka när dom tagit tag om hans ansikte.
Varför hade han ens låtit dom ta i honom?
Smala läppar som varit lite för röda.
Han hade alltid föredragit fylliga läppar.

Än en gång var Andy tacksam över mörkret trots sin rädsla. Då kunde Liam åtminstone inte se dom hettande kinderna som med största säkerhet skulle synas genom svullnader och blåmärken. Vad hade han trott egentligen?
Fast vad kunde han annars ha menat? ’När hade du tänkt sluta? När han var död eller?!´
Det mer troliga när han tänkte efter var att Liam bara vägrade erkänna det. Han kanske hade ångrat sig. Men faktumet kvarstod isåfall ändå att Liam för en kort stund hade tyckt att det kändes värt att visst ge sig på sin egen kompis för hans skull…
”Glöm att jag sa något”, suckade han men var osäker på om Liam ens var kvar. Han såg honom inte längre. Men det kunde lika väl bero på att han bara tagit några steg bakåt där han skulle ha slukats upp av mörkret.
”Håll dig undan från honom bara.” Orden lät dova och nu behövde han inte ens se för att veta att Liam var på väg därifrån. Han kunde se dom snabba stegen framför sig, hur handen hastigt for genom håret och säkert hur en ny cigg halades upp ur fickan.