I hate (almost) everything about you - del 19

Det gjorde så ont. Käken. Näsan. Det dunkade i huvudet. Läppen… Han höjde långsamt handen men hejdade sig innan han hunnit röra vid ansiktet. Kanske skulle smärtan försvinna om han bara väntade lite. Om han bara lät det vara en liten stund till. Han slöt återigen ögonen samtidigt som han kände dom salta dropparna rinna ner över läpparna.
”Hallå?.. Andy..? Andy?!”
Han slog skrämt upp ögonen och det tog någon sekund innan han såg vems ansikte det var i mörkret.
”Gud, Andy, vad har hänt?!”
Ett plågat stön kom ut mellan hans läppar innan några ord ville formas. ”Jag…”
”Herregud, shit. Jag ska hjälpa dig, kom.” Jake greppade tag om hans hand och i nästa stund fann han sig själv stående på skakiga ben. Han höjde handen till ansiktet, rörde vid läpparna och såg sedan på fingrarna. Blod.
”Vad har hänt?” frågade Jake chockat igen. Det såg ut som att hans hår var fuktigt…
Andy flackade till med blicken innan han kunde fästa den i dom oroliga ögonen som såg på honom.
”Pontus”, sa han tyst och strök hastigt bort tårarna från kinderna. Aj.
Det blev alldeles tyst och han trodde för en stund att Jake skulle bli förbannad och fråga varför han anklagade en av hans kompisar att ha gjort det där. När han långsamt såg upp förstod han att så inte var fallet. Chockad – ja. Men inte arg. Han såg ut att svälja hårt men nickade sedan.
”Kom, jag följer med dig.” Han drog upp en bag högre på axeln innan han än en gång greppade Andys arm. Den här gången för att lägga den runt sin egen nacke. Andy drog sig dock snabbt loss och tog ett darrigt andetag.
”Jag hade inte gjort något, jag hade inte gjort ett skit. Han bara…”
”Jag tror dig! Jag lovar… Fan…” Han bet sig i läppen och hukade sig något fastän han inte var jättemycket längre än Andy. ”Hur känns det med näsan… Är den bruten tror du? Det ser inte bra ut alltså…”
Det fick honom att ge ifrån sig ännu ett plågat läte. Han kunde väl inte ha brutit näsan?!
”Okej, okej, det var helt fel sak att säga. Förlåt… eh… vi måste få hem dig i alla fall.”
Dom hade gått under tystnad och Andy hade egentligen inte haft någon koll alls på vart dom gick. Han hade bara följt efter ljudet av den andres skor och låtit luggen skymma synen. Läppen som tidigare hade känts som ett öppet sår hade gått över till att kännas som att den durrade och nu var den nästan bortdomnad. Likaså den värsta smärtan vid kindbenet. Han hade ingenting alls emot att han börjat bli som bedövad. Det var det bästa som kunde hända.
När han till sist såg upp märkte han att dom bara var en gata ifrån hans egen. Hur visste Jake vart han bodde? Det tog bara någon sekund innan han förstod att det såklart var för att han hade varit hemma hos Liam massvis med gånger. Han tvärstannade och drog snabbt luggen ur ögonen. ”Jag tänker inte gå hem. Det går inte.”
”Va..? Det är klart du måste gå hem, vi är ju alldeles snart framme.”
Han skakade på huvudet och började känna paniken komma. ”Nej jag kan inte… jag kan inte komma hem såhär.” Han gjorde en gest mot sitt ansikte som han förvisso inte hade sett hur det såg ut men mycket väl kunde föreställa sig. ”Jag… jag kan nog ta mig hem till Lisette, tack för att du…” Han visste inte hur han skulle fortsätta. Han ville bara bort från mörkret. Bort från allt som påminde om Pontus.
”Vi åker hem till mig”, sa Jake utan att vänta på någon fortsättning. ”Jag kan inte bara…” Han drog en hand genom håret och såg nästan stressad ut. Andy förstod honom. Han ville säkert inte riskera att synas med honom. ”Fan att den där tunnelbanan ska stå still”, fortsatte han efter att ha kollat på sin mobil. ”Orkar du gå en bit till? Det är inte jättelångt.”
Andy nickade, plötsligt väldigt tacksam åt förslaget. På ett sätt skrämdes han över att han faktiskt var på väg hem till Jake av alla människor, men på ett annat var han bara så lättad över att han skulle slippa gå hem eller att behöva försöka få tag på någon kompis som han skulle behöva förklara för.

”Men fan…” Jake suckade och grävde runt i bagen tills han hittade nyckeln han letat efter och därefter öppnade dörren för Andy. ”Det är ingen fara, mina föräldrar är bortresta.” Dörren smällde igen och när ljuset tändes i hallen såg sig Andy lite kisande omkring.  
Han borde inte vara här.
”Vi måste ta och göra rent det där.” Jake gick före honom längs den korta korridoren som hörde ihop med hallen och öppnade sedan dörren till vad han antog var badrummet. Han gick tvekande in efter honom och slog ner blicken i golvet innan han hunnit se sig själv i spegeln. Han visste inte om han ville.
”Ser det… väldigt illa ut?” frågade han lågt.
”Ja. Eller jag menar…” Grimasen han gjorde hade redan sagt sanningen. Han började öppna olika skåp och plockade fram en förpackning med bomullspads och en flaska med röd etikett.
”Här har du Alsolsprit, det är nog bäst att göra rent det ordentligt. Jag hamnade i slagsmål en gång och lät bli att göra rent ett sår och det blev så jävla inflamme- okej vi behöver inte ta det”, avbröt han sig själv och vred på kranen.
Andy svalde hårt och tog stegen fram till handfatet, fortfarande utan att höja blicken upp till spegeln, för att ta ut några bomullstussar. ”Tack.”
”Eh… säg till om du behöver hjälp eller något.” Jake lämnade badrummet och det var först då Andy långsamt såg upp.
Blicken som mötte hans var lika isblå som vanligt, men hade nu fått sällskap av en något djupare blå ton under högra ögat också. Högra kindbenet hade istället antagit en färg som matchade den röda tröjan otäckt bra. Dåligt. Och under näsan fanns en torkad substans. Misstänkt lik blod. 
Det kändes som att han såg på någon annan, som att det inte alls var hans ansikte som var både blått och rött, svullet och illa tilltygat. Långt ifrån dockansiktet. Han rörde försiktigt vid läppen med två fingertoppar och knep i samma stund ihop ögonen. Sprucken.
Han tillät sig 60 sekunder av tysta tårar och självömkan. 60 sekunder att vara förtvivlad, rädd och chockad över vad som hänt. 60 sekunder men inte mer.
16
11
9
3
2
1
Han tog ett djupt andetag innan han dränkte bomullstussarna i det ljumna vatten och systematiskt började tvätta bort blodet under näsan, läppen, hakan.
Smala fingrar drog undan luggen men ångrade sig genast och lät den istället dölja så mycket av ögonen som möjligt. Vad fanns det att se?
Det krävdes mer att trycka en Alsolspritsindränkt bomullstuss mot den svidande läppen men han höll envist kvar. Så länge den suddade ut spåren…   
Det pep till i fickan och han drog långsamt upp mobilen samtidigt som han lutade sig mot den kaklade väggen bredvid spegeln. Där han inte längre kunde se sig själv.

[22:24 nytt meddelande- Simon] Såg ditt sms först nu, kul :D Är du fortfarande ute?
[22:50 nytt meddelande- Simon] Vart är du någonstans?
[22:57 Missat samtal- Simon]
[23:20 nytt meddelande- Simon] Det har inte hänt någonting va?? Ring mig när du ser det här, okej?
[23:25 Missat samtal- Simon]
[23:30 nytt meddelande- Simon] Seriöst Andy, svara! Du skrämmer mig som fan, vart är du?
Han läste det sista meddelandet som kommit för mindre än en minut sedan och svalde hårt. Han orkade inte förklara. Han ville inte. Inte nu i alla fall.
[23:32 sänt meddelande-Simon] Förlåt att jag bara försvann och inte svarade. Glömde bort tiden och fick ont i huvudet sen, är hemma. Vi hörs imorgon. Förlåt.
Nu kände han sig som en sjukt dålig kompis också. En dålig kompis som inte ens kunde skriva en trovärdig lögn.
Och i nästa stund insåg han än en gång vart han befann sig någonstans. Han skruvade noggrant på korken på flaskan, kastade alla blodiga bomullstussar och gick sedan långsamt ut. Han såg sig lite förvirrat omkring men tog sedan sikte på den halvöppna dörren längst ner i korridoren. När han såg Jake sitta lutad mot väggen i sängen tog han ett tveksamt steg in.
”Hur känns det?” Jake rätade snabbt på sig när han kom in. ”Det ser i alla fall bättre ut”, tillade han och ett svagt leende blev synligt på hans läppar. Förmodligen bara för att få honom att känna sig bättre.
Jake hade aldrig varit lika elak, även om Andy hade undvikit honom lika mycket som dom andra under ettan, och han var också den som faktiskt hade kunnat fråga Andy någonting utan att ha lagt till ett ’emo’ eller ’bög’ efter. Ändå kändes det konstigt att tänka sig att han sa någonting för att få Andy att må bättre. Att han inte bara hade hjälpt honom upp på fötter i gränden utan även försökt följa honom hem och till sist tagit med honom hem till sig själv. Det måste kännas konstigt för honom också. Hur mycket hade säkert inte Jake och Liam pratat om honom? När dom fått syn på honom i korridoren längre bort eller bara haft något annat tillfälle att kunna yttra hånfulla kommentarer om eller till honom?
”Jag är fortfarande lite bortdomnad tror jag”, sa han med en liten axelryckning och lät blicken snabbt svepa över sovrummet som var bra mycket större än hans eget. Väggarna var vita men pryddes av flera affischer och tavlor. Allt ifrån Mötley Crüe till New Yorks skyline.
”Kan tänka mig det…”, grimaserade Jake. ”Vad hände egentligen..? Alltså jag kommer inte säga något till Pontus om du är orolig för det.”
Ett darrigt andetag lämnade hans läppar innan hans svarta strumpklädda fötter ledde honom över golvet och fram till Jakes säng där han försiktigt sjönk ner på kanten. ”Vi var på samma klubb men jag gick ut med en vän…” Han bet tag i läppen utan att tänka sig för och släppte den lika snabbt som att han skulle ha fått en stöt. Metallsmaken var fortfarande kvar. ”Sen gick han hem och… Pontus måste ha följt efter ut för plötsligt så var han bara där du vet? Och…”
När han slutligen kommit till när Jake hittat honom hade hans blick sänkts ner till händerna som vreds fram och tillbaka, fingrar som flätade in sig i varandra och fingrar som knäcktes.
”Något måste ju slagit slint i huvudet på honom… Alltså visst att han kan vara våldsam men…” När Andy såg upp gled Jakes blick över hans ansikte och det tog en stund innan han fortsatte. ”.. det här är ju helt stört.”

En stund senare hade han åtminstone flyttat in en bit på sängen med väggen till ryggstöd istället för att sitta så blickstilla på sängkanten. Jake hade pratat på utan att ha fått särskilt mycket svar ifrån Andy, men det hade varit skönt att bara få sitta tyst och koncentrera sig på något annat än smärtan i ansiktet. På ord som inte längre handlade om Pontus. Även om hans egna tankar drogs dit ändå.
”Du…”
Han såg upp då han antog att han missat någon fråga trots allt. Men så blev han medveten om den stickande känslan i ögonen, den som brukade få hans blick att bli alldeles glansig. Hur patetisk måste han inte se ut? Och ändå kunde han inte få sig själv till att sänka ner axlarna och slappna av, inte få fram ett litet leende som visade att han var okej. Istället darrade läppen till.
Jake lutade sig den lilla biten fram till honom, satte ner ena handen mot madrassen och i nästa stund hade hans läppar snuddat vid Andys.
Han visste inte hur lång tid det tog. Men det handlade om bara sekunder. ”Vad fan gör du?!” Den isblå blicken såg både chockat och ilsket på Jake som lika snabbt hade ryggat undan.
”Förlåt! Förlåt Andy jag… gud jag vet inte varför…” Han drog händerna genom det bruna håret och kom snabbt upp på fötter.
”Du kan inte bara..!” Han drog hastigt sin egen lugg ur ögonen innan han gjorde en ansats att resa sig upp från sängen.
”Vänta, vänta.” Jake satte ner ena knäet mot sängen och befann sig plötsligt väldigt nära Andy igen. ”Snälla vänta, det var inte meningen. Det var asdumt gjort, förlåt. Verkligen.” Hans mörkbruna blick var så bedjande att en suck till sist slapp ut mellan Andys läppar.
”Är det lugnt..?” frågade han nästan andfått. Fortfarande med rådjursblicken fäst i hans. ”Jag menade verkligen, verkligen inte att göra det där.”
Vad var det med folk och att plötsligt kyssa honom?! Okej, det hade mer varit en väldigt hastig puss men ändå. Och alla skulle dessutom säga att det inte varit meningen! Var han så äcklig att… Han nickade och lutade sig långsamt tillbaks mot väggen igen. Nu skulle väl tårarna snart börja rinna för att han var arg istället.
”Jag ska ringa ett snabbt samtal bara, jag kommer snart.” Han tog ett steg men såg sig sedan om över axeln. ”Du sticker inte va?”
Andy höjde ena axeln men skakade ändå på huvudet. Han följde sedan Jake med blicken tills det att han var ensam kvar i rummet.

”Hallå?”
”Okej jag går rakt på sak. Vi har en… situation här och du behöver komma hit. ”
”Va vadå?” Liam höjde något förvirrat på ögonbrynen åt det Jake sa. Han stängde igen laptopen och reste sig upp ifrån stolen. ”Vad har hänt?”
”Kom hit bara”, sa Jake i andra änden.
”Okej, okej jag kommer.” Han drog åt sig den gråa huvtröjan som låg slängd på sängen och gick sedan ut ifrån sitt rum. ”Är där om typ tio minuter då.”
”Tunnelbanan stod still för något elfel för ett tag sen, men det kanske har fixat sig, men ja kom i vilket fall. Hejdå så länge.”
Vad kunde ha hänt som han var tvungen att ringa om vid den här tiden? Något fundersam låste han ytterdörren efter sig och gick ut i den mörka kvällen. Det kändes väldigt passande att Cathy jobbade natt för hon skulle inte ha blivit särskilt glad om hon vaknade och insåg att han inte var hemma. Han låg ju redan på minus så att säga.
En blick på tidtabellstavlan ovanför perrongen visade att tågen var i rullning och han skulle nog vara hos Jake om ganska exakt tio minuter faktiskt.

Han hejdade sig med fingret alldeles framför ringklockan men mindes sedan att Jakes föräldrar var utomlands och tryckte till två gånger. Dörren for upp nästan på en gång och innan Liam hunnit ta ett enda steg framåt hade Jake trängt sig ut på trappen och stängt dörren bakom sig.
”Vad håller du på med? Vad fan har hänt?” frågade Liam och gav honom en konstig blick.
”Freaka inte ut, men Andy är här.”
”Va?”
Var det något slags försök till skämt från Jakes sida eller? Isåfall var han inte road.
”Jag vet. Men lyssna; jag kom ut från gymmet och hittade honom nedslagen i gränden…”
Han höjde chockat ögonbrynen. Det var det sista han hade väntat sig. Han fann sig dock.
”Okej trist för honom. Men jag fattar inte varför du tagit hit honom eller vad jag gör här?”
Jake såg sig om över axeln mot dörren innan han snabbt vände tillbaks blicken till Liam.
”För att han måste hem, hans morsa har ringt flera gånger men killen vägrar ju svara, och morsor blir oroliga. Och jag kan inte komma dit med honom för då kommer det se ut som att jag är den skyldige till hur han ser ut, men du känner hans morsa och hon vet inte att du betett dig som ett svin mot Andy?”
Liam försökte ta in allt Jake sa och suckade sedan tungt. Varför hade han plötsligt blivit indragen i det här? …skyldige till hur han ser ut… Hur illa kunde det vara?
”Alltså…”, började han och drog handen genom håret.
”Jag ber dig inte att bli värsta polaren med honom igen, bara kom in, okej?” Han la handen på dörrhandtaget men vände sig sedan om igen.
”Och förresten så råkade jag kyssa honom.”
”Va?!”
Jake grimaserade men ryckte sedan på axlarna innan han skyndade in. Utan att ge Liam minsta chans att fråga vad i helvete han menade med det. Han hade kysst Andy?! Han hade inte bara tagit hem killen till sig utan kysst honom? Varför… Han gav ifrån sig en frustrerad suck men följde sedan med in i hallen och drog igen dörren efter sig.

Andy undrade smått vart Jake hade tagit vägen. Han kanske verkligen hade ångrat sig och flytt från sitt eget hem? Han kastade en blick på den nu avstängda mobilen innan han tungt lutade huvudet mot väggen igen. Hur många gånger till hade hans mamma hunnit ringa?
”…var snäll..” Han hann precis höra Jakes låga röst ifrån hallen innan dörren öppnades och inte bara Jake uppenbarade sig utan också… Liam.
Det här hände inte.
Andningen blev direkt mer ojämn och plötsligt var det han som ville fly. Vad skulle Liam göra? Skratta åt honom? Berätta hur patetisk han såg ut?
Hur kunde Jake… han om någon visste väl hur Liam brukade bete sig?
Jake visste väl inget om kysse-
Han ville därifrån. Nu på en gång.

Liam hade redan dragit på sig den uttråkade blicken han oftast hade i närheten av Andy, men när han klev över tröskeln förändrades hela ansiktsuttrycket till ett chockat sådant. Han hade trott att Jake kanske överdrivit lite, att Andy kanske skulle ha något blåmärke men inget märkvärdigare än så. Skadorna var centrerade till den högra ansiktshalvan men hela han såg så otroligt… skör ut. Skrämd. Förtvivlad. Ömtålig. Obekväm.
Två utav adjektiven var det nog han själv som var skyldig till insåg han.
Han hade inte varit beredd på illamåendet. Han hade ju sett skador värre än det där. Men vem hade kunnat ge sig på honom av alla människor? Andy såg så ofarlig ut det bara gick, vem som helst såg väl att han var klen? Vem i helvete hade kunnat…  
”Misslyckat försök till en makeover?” han höjde ena ögonbrynet och fick en mördande blick utav Andy. Med blåöga och allting. ”Ta det lugnt, jag skämtade med dig.”
Jake gav honom en sneglande blick men såg sedan på Andy. ”Du, är det inte bäst om du går hem ändå tror du? Din mamma verkar ju orolig och…”
”Och vadå? Nu har du tagit hit honom för att hjälpa mig hem eller vadå?!” Andy höjde rösten och reste sig upp ifrån sängen, grimaserade när någonting måste ha gjort ont innan blicken flackade mellan honom och Jake.
Läppen var sprucken också. Käkbenet såg svullet ut… Utan att han riktigt var medveten om det hade han spänt sina egna käkmuskler ju mer han tog in utav Andys ansikte.
Vad hade hänt egentligen? Varför hade han blivit nedslagen? Av vem? Ändå var det någonting som hindrade honom från att fråga.
”Nej alltså, jag… jag tänkte bara”, försökte Jake. ”Jag tänkte bara att du inte skulle gå ensam.”
Liam var nära att fnysa till. Sedan när hade Jake blivit så himla beskyddande mot Andy?
Och ändå så spändes hans egna muskler när han tänkte på att någon avsiktligt gjort det där.
Det blev som något slags kaos i hans huvud när Andy och Jake befann sig i samma rum. Två världar som krockade med varandra. Något som slet honom åt två olika håll och gjorde det fruktansvärt svårt att agera på det sättet som väntades av honom. Den Liam han ville vara mot Andy inför Jake fungerade inte just nu – inte när Andy stod där med stressad blick och misshandlat ansikte.
”Jag behöver inga livvakter”, kom det till sist ifrån den svarthårige innan han gick förbi dom båda och ut i hallen.
”Andy!”

Han hörde Jakes röst men fortsatte ändå till hallen där han drog på sig skorna. Den dunkande läppen gjorde det väldigt tydligt att han inte borde ha höjt rösten. Det kändes som att den hade spruckit på nytt. Och nu var Liam där och såg honom på det här sättet. Patetisk. Svag.
Jake hade av någon underlig anledning brytt sig, men gjorde Liam det? Ens lite grann?
En del av honom ville så fruktansvärt gärna tro det, vilket irriterade honom ännu mer, men en större del av honom talade om att det var hopplöst att tro något sådant.
Det var inte som att det betytt något att han kommit och frågat om hjälp med matten. Det betydde ingenting annat än att han var så pass desperat över att få ett betyg att han kunde tvinga sig själv att gå över till Andy.
Varför var det plötsligt så viktigt?!
Handen på hans axel fick honom att rycka till och för en kort sekund trodde han att det var Liam.
”Vänta så hänger vi med, jag ska ändå med till Liam och… jag menar inte att du behöver livvakter, bara sällskap, okej?” Jake såg på honom och Andy tvingade sig själv till att nicka. Jake hade inte varit elak, förutom att han dragit dit Liam, så han borde inte få ut för ilskan som egentligen var riktad mot den blonde.
Och möjligtvis mot sig själv. Liam hade faktiskt inte skrattat. Han hade inte tittat på honom som att han var helt patetisk. Det som Andy egentligen var arg över var kanske vad han inte hade gjort.
Kanske hade han fått något slag i huvudet som han inte visste om. För han kunde väl inte på riktigt hoppas på medlidande ifrån Liam? Han ville ju inte ens ha något sådant. Han ville inte behöva tas hand om.
Han saknade bara blicken han hade fått när han ramlat med sparkcykeln.

Han hade inte velat åka vare sig tunnelbana eller buss. Även om han ogillade mörkret så dolde det åtminstone hans ansikte bättre. Han ville inte sitta i en tunnelbanevagn och känna andras blickar på sig. Sådana som undrade vad han hade gjort, sådana som drog egna slutsatser som att han nog varit minst lika skyldig själv till hur han såg ut, sådana som tyckte synd om honom.
Och vad skulle hans mamma säga? Hon skulle bli förtvivlad. Han visste inte ens vad han skulle säga. Skulle han säga att det bara varit någon idiot som dykt upp och helt oprovocerat slagit honom? Vilket i och för sig var sant, men att han inte hade någon aning om vem personen i fråga var? Han skulle aldrig kunna med att dra upp allting som hänt sedan ettan. Eller högstadiet egentligen. Det skulle bli alldeles för mycket frågor, och alldeles för mycket oro för hans mamma. Och Liam skulle dras in i det.
Liam hade inte frågat vad som hänt och han visste inte om Jake redan berättat. Skulle han isåfall nämna någonting för Pontus? Hur ömklig Andy sett ut? Bara i ett annat, påhittat, sammanhang? ’Jag såg honom på stan, fy fan så han såg ut, som att han skulle börja gråta vilken sekund som helst.’
Nej. Han trodde faktiskt inte det. Han skulle säkert dra på munnen till det där typiska Liam-flinet när Pontus stolt berättade hur han slagit ner Andy och att emobögen inte ens hade försvarat sig, kanske till och med fråga efter mer detaljer. Men han skulle nog inte säga någonting om ikväll – omgjord historia eller ej.

Liam sneglade på Andy varje gång dom gick förbi en gatlampa. Först hade det varit omedvetet men nu gjorde han det avsiktligt. Varje gång skenet föll över honom fångade hans blick upp något. Den svarta luggen som precis som vanligt hängde ner i ögonen. Den rödblåa kinden. Dom knutna händerna som öppnades och stängdes, öppnades och stängdes. Smala fingrar som försiktigt kände på kindbenet innan dom lika snabbt sänktes igen. En blick som kastades mot honom själv.
Liam vred blixtsnabbt bort blicken och körde ner händerna i huvtröjans ficka. Höll blicken envist framåt innan han istället vände den mot Jake för att fråga något bara för sakens skull. Bara för att bryta tystnaden. Få Andys uppmärksamhet att riktas mot något annat.
När dom svängde in på rätt gata bet han tag i piercingen innan han slutligen öppnade munnen.
”Måste du ha något slags stöd ifall Magda ramlar ihop eller?”
”Va?” frågade Andy tyst men harklade sig sedan som om det inte varit meningen att frågan skulle kommit ut så svagt.
”Ja men du lär ju knappast ha kommit hem så här någon gång tidigare, har du ens varit ute så här sent någonsin?”
Andys blick såg plötsligt ännu mer isblå ut än vanligt. Som att den skickade ut små vassa iskristaller. ”Jag klarar mig bra själv”, sa han med betydligt mer skärpa än det tysta ’va?’:et.
”Okej”, bröt Jake in som någon slags fredsmäklare. ”Hoppas att du kan… sova ändå.”
Liam gav honom en blick från sidan och suckade lågt. Skulle han inte ge honom en godnatt-kram också då?
Andy nickade. ”Tack. Jag menar för…”
”Absolut.” skyndade sig Jake att säga innan Andy avslutat meningen. ”Självklart.”
Liam ville inte ens tänka på vad som skulle utspela sig innanför Andys dörr om ett tag. Cathy hade blivit helt utom sig när Liam kommit hem med blod rinnande från mungipan för första gången, hur skulle inte då Magda reagera när Andy kom hem sådär i ansiktet, när hon dessutom var van med att han skötte sig. Underbarnet.
”Kan jag sova hos dig eller?” frågade Jake och fick Liam att dra blicken ifrån gården där Andy nyss gått in.
”Ja såklart.”
Liams fingrar kämpade för att få fram nyckeln som hamnat lite för långt ner i jeansfickan samtidigt som han försökte ignorera den olustiga känslan i magen.
”Fan så han såg ut alltså…”
Liam bet ihop något men vände sig sedan hastigt om mot Jake.
”Varför gjorde du det? Kysste honom?” frågade han hetsigt och spottade nästan fram det sista.
Han fick en något förvirrad brun blick riktad mot sig som sedan blev klarare. ”Men jag vet inte, det var dumt gjort. Han såg så ynklig ut bara…” Jake ryckte på axlarna och såg ovanligt obekväm ut. Det var dock inget som hindrade Liam från att fortsätta lika hetsigt.
”Vad fan man kysser väl inte någon bara för det?  För att personen såg ynklig ut?”
”Ta det lugnt! Det var inte meningen men vad fan är problemet för dig?! Är du svartsjuk eller?”
Det blev knäpptyst i ungefär två sekunder.
…
…
Som kändes som två ljusår.
”I helvete skulle jag vara det för.” Käkarna var hårt sammanbitna när han såg på Jake.
”Inte vet jag, du kanske tycker om honom.” Tonfallet var kaxigt utmanande och den kommande stunden stod dom bara och såg ilsket på varandra.
”Du är fan dum i huvudet.”
Det var Liam som till sist bröt både tystnaden och ögonkontakten när han vände sig om och lika hetsigt låste upp dörren.
Han sparkade av sig skorna och började gå uppför trappen samtidigt som han hörde ytterligare steg nere i hallen.

Det hade inte dröjt alltför lång stund innan Liam ångrat sig något. Jake var fortfarande dum i huvudet som ens sa något sådant, men han hade väl kanske inte behövt säga det till honom.  Lagom tills att han dragit fram madrassen från under sängen dök nämnda person upp.
”Sorry, det var onödigt sagt”, suckade han och lutade sig mot dörrkarmen.
”Ja det var det.” Han hörde själv hur trotsigt det lät så han försökte fortsätta lite mognare. ”Men okej jag kanske inte borde ha blivit så upprörd över att du kysste honom, men Andy..?”
Jake hade ju sagt att han tyckte Andy var assnygg och att han lätt skulle tagit honom om han haft chansen, men det hade ju mest varit på skämt. Trodde Liam åtminstone. 
”Jag vet. Stackarn var redan traumatiserad och så… men det var inget jag planerat. Han bara såg alldeles ängslig ut och någonstans i mitt konstiga huvud tyckte jag tydligen det var en bra idé att kyssa honom då. Eller kyss är verkligen överdrivet, jag typ… ska jag visa på dig eller?” flinade han upp mot Liam.
”Lägg av.” Vadå överdrivet? Var det en kort kyss? Bara en puss?
”Seriöst, jag snuddade hans läppar, inget mer. Det är inte så att jag allierat mig med fiender och du behöver känna dig hotad eller vad det nu handlar om”, han mumlade fram det sista och petade till madrassen med foten. ”Vart har du täcket?”

Andy hade stått kvar på trappen en stund efter att han försäkrat sig om att Liam och Jake inte stod kvar längre. Så försiktigt han kunnat hade han vridit om nyckeln, tyst svurit åt den trögöppnade dörren och sedan tassat iväg mot sitt rum; med en grimas för varje gång ett steg fått golvet att knarra.
Han hade nästan trott att han klarat det då han lagt sig under täcket, fortfarande fullt påklädd.
”Andy?”
Han knep ihop ögonen när han hörde sin mammas röst i hallen och vände sig snabbt in mot väggen.
”Ja jag är hemma! Sov du!” Han försökte hålla rösten stadig och hoppades att hon inte skulle vara alltför uppmärksam på tonlägen mitt i natten. Fast hon hade förmodligen inte sovit särskilt hårt, om än något alls, han hade ju sagt att det inte skulle bli särskilt sent eftersom det ändå var en vanlig onsdag. Och han hade stängt av mobilen. Självklart hade hon blivit orolig.
Och självklart öppnades dörren.
”Jag försökte få tag på dig flera gånger, har ni varit ute ända tills nu?”
Han svalde hårt. ”Typ.”
”Andy…” Lampan tändes i taket. ”Är det något fel..?”
Varför frågade hon sådant där? Klumpen i halsen växte sig till storleken av en tennisboll och dom hårt sammanpressade läpparna hotade hela tiden med att börja darra.
”Nej, släck. Jag vill bara sova.” Han kunde inte hålla tillbaks en häftig inandning.
”Men gubben… det hör jag ju att det är något.” Han hörde ljudet av barfota fötter mot golvet och han drog samtidigt upp täcket ytterligare. ”Nej men det är säkert, det är inget. Snälla gå bara, jag vill sova.”
Handen på hans rygg genom täcket brände lika mycket som det brände bakom ögonlocken och den svidande underläppen började okontrollerat darra. Gå, gå, gå. Han skulle inte klara det länge till.
”Godnatt”, pressade han fram.
”Jaha… ja godnatt då gubben.” Handen strök över ryggen igen innan den äntligen försvann tillsammans med hennes fotsteg.
Han tvingade sig att hålla ut tills han hörde knarret i fjärde trappsteget och lät sedan tårarna rinna till ljudet av kvävda snyftningar.

”Berättade han vad som hade hänt?” frågade Liam när han själv låg under täcket i sängen och Jake lagt sig till rätta på madrassen nedanför.
”Jaa…” Jake hävde sig upp på ena armbågen så han kunde se upp på Liam. ”Det var Pontus.”
Andys ansikte fladdrade förbi på hans näthinna igen. När han först kom in i Jakes sovrum och Andy satt på sängen med en mörkt blå skugga under ett av dom isblåa ögonen, hur han grimaserade efter att ha öppnat munnen, det röda och blåa i det annars så bleka ansiktet.
Ilskan fylldes upp som sanden i ett timglas. Pontus. Käken spändes igen.
Han hade tyckt det var för mycket i idrottshallen, att det inte ens varit kul. Att Pontus gått för långt, att det inte spelade någon roll hur det hela hade börjat. Och då hade det handlat om en knuff eller två. Emopojken som plötsligt satt på golvet med allas ögon mot sig.
Hur många knuffar måste det inte ha tagit för att ha fått hans ansikte att se ut sådär? Hur många slag hade krävts?
Hade han ännu en gång blivit sittande eller hade Pontus inte nöjt sig med det den här gången?
Skulle någon ha gjort det skulle det ha varit Liam. Pontus hade inte ens vetat Andys namn dom där första dagarna i skolan. Det var Liam som fick stå ut med töntiga middagar och evighetslånga bilfärder. Pontus hade bara hängt på det hela; blickarna, kommentarerna, skratten. Men var det någon som verkligen skulle ta det en nivå längre så var det inte Pontus. Det var Liam.
Och han skulle aldrig, aldrig ha gjort något sådant.
Han hade ju för i helvete insett att det var för mycket att trycka in honom i skåpet. Trycka in honom i skåpet. Och Pontus hade slagit honom blodig. Blodig.   
”Vad i helvete…”
”Lite så jag också kände. Han var dessutom ensam, han hade absolut ingen att imponera på, dom var utomhus.” Jake knyckte till med huvudet för att få några rufsiga hårslingor ur ögonen. ”Han är fan farlig på riktigt.”
Liams käkar börjar kännas som för strama gummiband. Han hade aldrig trott att han skulle känna sådan ilska mot någon annan på grund av Andy, men just där och då spelade det ingen roll vad han egentligen tyckte om Andy, hur jobbigt det fortfarande kändes med det som hänt på festen, hur gärna han ville slippa se honom, fundera över honom, bara radera allt som hade med honom att göra sedan den där första dagen han sagt hej till sin granne. Ilskan mot Pontus överskuggade allt det där.
Varför hade han egentligen inte beklagat sig över missödet som hänt i alkoholdimman för Jake än? Han beklagade sig alltid över allt annat han tvingades utstå med Andy. Med tanke på ångesten han känt hade det kanske varit skönt att snacka med sin polare om hur mardrömslikt allt kändes. Men skulle han säga något nu, så pass långt efter, så skulle det verka konstigt. Jake skulle undra varför han nämnde det först nu och inte samma morgon som han kom ut från badrummet, vit i ansiktet och spyfärdig över vad han insett att han gjort. Jake skulle ju ha fattat, att han gjort det för att han var full och inte hade någon som helst koll på vad han höll på med, han kanske skulle ha skrattat men han hade absolut fattat paniken. Han skulle inte ha fått för sig något annat konstigt. Ändå hade han av någon anledning hållit det så långt inom sig som det bara gick och burit plågan ensam.
Varför störde det honom nästan ännu mer att Jake hade råkat ge Andy någon slags puss? Mer än det gjorde att han själv gjort betydligt mer med Andys läppar..?
”Ska vi sova?” frågade Jake lågt och drog tillbaks Liam till nuet.
Han såg ner mot sin kompis och nickade. ”Visst.” 

I hate (almost) everything about you - del 18

”Jens, hej.” Andy stannade till vid bordet i cafeterian som Jens satt vid och gav honom ett snabbt leende. Han hade precis varit på väg därifrån men tyckt att han såg någon bekant i ögonvrån. Visserligen ganska vagt bekant, men dom hade ändå träffats på några gånger i biblioteket sedan den där första gången. 
”Hej”, log Jens glatt tillbaks. ”Är du på väg till någon lektion?”
”Nej jag skulle bara… ingenting egentligen”, flinade han. ”Mina kompisar är kvar och gör ett prov så.”
”Kan du inte hålla mig sällskap ett tag då?” frågade han och drog ut en av dom höga stolarna innan han såg på honom bakom glasögonen igen. ”Min klass har idrott men jag har varit så himla förkyld så det kändes onödigt att vara med.”
”Självklart.” Han hade ingenting emot att umgås med Jens så han slog sig ner på den utdragna stolen och lutade sedan armbågarna mot bordet. ”Så, hände det något kul i helgen? Eller vad är det för dag förresten?”
”Onsdag”, informerade Jens med ett roat leende.
”Då kanske det är mer passande att fråga vad du ska göra helgen som kommer”, sa han och skrattade till själv.

”Är det någon som är på att dra ut på krogen ikväll?” frågade Pontus och rörde i sin kaffekopp. ”Det är ju lill-lördag och allt.”
”Alltså jag har så jäkla ont i halsen så jag vet inte…”, suckade Liam. När han för en gångs skull faktiskt hade pengar till att kunna hänga med. Något som var värre än att inte festa alls var att festa när man var sjuk och ändå inte fick ut särskilt mycket utav det. Det enda som skulle inträffa var väl en snedfylla och en dubbelt så lång förkylning.
”Jag hänger med i alla fall”, sa Chrille och sträckte sig efter en av dom små mjölkförpackningarna som låg slängda på bordet.
Liam såg sig omkring i cafeterian och stannade sedan till med blicken när han fick syn på Andy sittandes vid ett bord, bredvid en mörkhårig kille som han inte kunde minnas sig ha sett tidigare. Andy skrattade åt någonting han sa vilket fick Liam att rynka pannan. Vad var det ens för tönt? Han var klädd i en mörkblå stickad tröja som det stack upp en vitröd skjortkrage under och hade sådana där typiska nördglasögon. Det var säkert inte ens riktigt glas utan sådana där fejkbrillor. För att han ville se smart ut eller något.
”Liam?”
”Va?” Han vände snabbt tillbaks blicken.
”Är du helt borta eller?” frågade Chrille roat och sprätte iväg den nu tomma mjölkförpackningen ifrån bordet.
”Äh det blir utmattande att lyssna på er för länge bara”, flinade han tillbaks, kastade en snabb blick mot Andy och Nörden igen innan han vred en aning på stolen så att han hamnade med ryggen mot dom istället.

Tydligen hade det blivit bestämt att Andy skulle följa med Simon ut på krogen ikväll. Det var någon nyöppnad klubb och eftersom dom ändå började sent imorgon så såg han ingen anledning till att säga emot. Det kunde säkert bli kul.
”Aj!” Han släppte snabbt plattången för att kunna ta tag om sitt stackars öra. Hur han lyckades varenda gång var ett mysterium. Håret fick helt enkelt vara lite fluffigare på ena sidan, han tänkte inte riskera att behöva visa sig på stan med brännskadat ansikte. Han studerade sig själv i den snirkliga spegeln på dörren en stund innan han med en suck drog av sig den gråsvarta t-shirten han tidigare valt. Nog för att han alltid haft väldigt ljus hy och i vanliga fall inte brydde sig i det, men nu kändes det som att det var ett lik som såg tillbaks på honom. En snabb blick på stereoklockan talade om att han hade ungefär 5 minuter på sig att välja en ny klädsel.

Lagom till att tunnelbanetåget kom inkörande på perrongen klev Andy ut genom dom automatiska dörrarna från vänthallen och skyndade sig in i en vagn innan han började se sig om efter Simon som borde vara på samma tåg. Det positiva med att gå ut en onsdag var att det inte var i närheten av lika mycket folk ute som exempelvis en lördag och det dröjde därför inte länge förrän han fick syn på Simon en vagn bort.
”Tjena”, log han och sjönk ner på sätet mitt emot. ”Kallt det var ute!”
”Eller hur? Nu när man lagom börjat tro att försommaren kommit extra tidigt. Och jag har bara linne under den här.” Han höll missnöjt ut armarna i sin huvförsedda svarta cardigan men hade snart ett flin på läpparna igen. Andy själv hade till sist valt en mörkröd farfarströja i något tightare modell och överraskande nog ett par svarta stuprör…
Det var bara 4 stationer in till stan och när dom gått av lät Andy Simon leda vägen då han själv inte hittade till någon klubb överhuvudtaget, ännu mindre en helt ny. Han hade varit ut några gånger sedan han fyllt arton och han kände igen dom flesta uteställena till namnet, men när det gällde att hitta till dom så var han totalt kass. Dom passerade Slussen och Debaser med dess fejkpalmer som förvånande nog smälte in väldigt bra, gick över den stora bron och svängde sedan in i en gränd upp emot gamla stan.
”Alltså… jag är inte riktigt säker på att det verkligen borde vara hitåt… vi kanske skulle gått åt andra hållet”, sa Simon efter att dom virrat runt en stund över dom kullerstensbelagda gatorna mellan stängda butiker och folkfyllda restauranger.
”Verkligen? Jag som fortfarande trodde du hade superkoll när vi svängde upp på samma gata för fjärde gången?” flinade Andy och tog upp sin mobil.
”Skitkul.” Simon sträckte ut tungan åt honom. ”Går du in på google maps?”
”Mm… Okej nu är jag inne.”
”Hey vänta! Jag tror jag ser det”, sken Simon upp och drog tag om Andys armbåge. ”Den där blåa skylten där borta, visst står det Lightic?”
Längre ner i gränden syntes mycket riktigt den svårhittade klubben och dom skyndade ditåt, typ som att den på något magiskt sätt skulle försvinna igen annars. Det var ändå med viss tvekan han klev ner för källartrappen. Vad var det här för ställe egentligen? Något motorcykelgängs nya tillhåll? En sekt vars medlemmar dyrkade vampyrer och nu hade hittat det perfekta stället som kunde agera krypta? Det sistnämnda skulle i och för sig vara ganska coolt.
Han fick sig dock en överraskning när dom kom ner och det som han trott var en liten källare bredde ut sig till en ganska stor lokal. Inredningen gav faktiskt lite utav en vampyrkänsla också.
”Häftigt ställe”, konstaterade Andy och såg sig omkring.
”Verkligen, jag tycker vi tar sikte på den där baren längre fram.”
Han hade trott att det skulle vara ganska glest med folk eftersom dom kommit redan till halv tio, men det hade varit förvånansvärt mycket folk där inne. Så pass att man kunde tappa bort varandra bland alla dansande kroppar om man råkade titta bort för länge. Bara en stund efter att dom hade kommit dit hade han fått syn på en bekant person och det hade känts som ett dåligt skämt. Av alla personer som kunde befinna sig där så gjorde Pontus det. Och som av ren reflex hade Andy börjat se sig om efter även ett blont rufs. Något sånt hade han dock inte fått syn på.
 
Tjejen som slutit upp intill Andy och Simon såg ut som en något mer vågad och mörkare Lisette. Platåskor och skinnbyxor, ett korsettliknande linne med skelettkatter på och en frisyr som innebar att halva huvudet var rakat och att blont hår täckte den andra. Hon hade vita linser också, med pupiller som liknande pepparkorn både till storleken och färgen. Simons egna ögon glittrade på ett nästan komiskt sätt och det dröjde inte länge förrän dom två dansade betydligt närmare varandra. Andy kände sig något överflödig och kastade en blick bort mot baren. Han tecknande till Simon att han skulle gå dit, vilket fick den andre att ta ett steg mot honom istället.
”Andy.”
Andy däremot skakade snabbt på huvudet med ett snett leende och gjorde tummen upp. Han trängde sig fram mellan dom allt mer klibbiga kropparna och nådde till sist målet; den grottliknande baren med röd belysning.
Efter att han beställt sin drink, med det passande namnet Kiss of blood, vände han sig om mot dansgolvet för att låta blicken svepa över det. Det var först när han stod still som han insåg hur fötterna redan värkte efter dansandet. Tyvärr lyckades hans blick hamna på Pontus och som att det inte räckte fick personen i fråga syn på honom också. Andy tvingade sig att hålla kvar blicken när Pontus med något klumpiga steg började ta sig framåt, han tänkte inte ge honom någon anledning att tro att han blivit rädd för honom efter vad som hänt i gympasalen. Eller ännu värre; att han skulle ha fått någon slags respekt för honom. Helt plötsligt tycktes Pontus halka till på någonting på golvet, han for i alla fall till med ena benet, och det var ett rent mirakel att han faktiskt inte ramlade. Däremot råkade han vicka på sin egen ölflaska han höll i handen så att säkerligen hälften av innehållet rann ut på hans egen tröja. Andy kunde inte hindra fnisset som slapp ut mellan läpparna. Vilken jävla klant.
När Pontus såg upp igen var blicken mörkare än svart och om det funnits en tvekan tidigare vem han var på väg mot så var dom tvivlen helt borta nu. Andy flyttade sig diskret lite åt sidan men inte tillräckligt fort.
”Vad i helvete står du och flinar åt?!” Tre, möjligtvis fyra steg kvar. Andy svalde hårt och sneglade åt sidan samtidigt som han försökte göra ett snabbt beslut ifall han skulle stå kvar eller försöka fly. ”Hallå jag frågade vad du flinade åt ditt äcke-”
”Är det några problem här?” Andy hade inte ens hunnit blinka till förrän en lång kille glidit in precis framför honom och därmed blockerade Pontus från att ta det sista steget. När han insåg vem det var blinkade han till ytterligare några gånger.
”Sebastian?”
Med ens var Pontus borta ur hans tankar och i samma stund som han la armarna om Sebastian fick han ett par egna hårt omkring sig.
”Hej”, log han brett.
Den långa, slanka killen som stod framför honom hade en nästan silverfärgad mohawk där hårslingor från luggen böjde sig ner framför ansiktet. Hur mycket stylingprodukter gick egentligen åt till en sån frisyr? Kindbenen var höga och ögonen rejält sotade med svart och grått. Fortfarande lika vacker.
”Vad… du bara dyker upp såhär?” flinade Andy men mindes plötsligt Pontus. En sneglande blick runt Sebastian gav dock den positiva nyheten att han måste ha avlägsnat sig.
”Såg ut som att du behövde det”, log Sebastian tillbaks med en axelryckning. ”Vad var det ens för idiot? Vet du vem han är?”
Eftersom Sebastian inte verkade ha känt igen Pontus valde han att själv bara svara med ett ”Ja, tyvärr” innan han fortsatte med lite högre röst för att höras över musiken. ”Men vad gör du här?”
”Jag…”, började Sebastian men lutade sig sedan ner. ”Hänger du med ut och tar lite luft?”
Han nickade och såg sig sedan om efter Simon. ”Jag ska bara…” Han ställde sig på tå i ett försök att hitta det vitblonderade håret men det verkade ganska omöjligt. ”Okej vi går ut!” Han pekade mot dörren och följde sedan efter Sebastian samtidigt som han skrev ett snabbt sms till Simon.

Dom lite kyliga vindarna utomhus var mycket mer välkomna nu än vad dom hade varit på vägen till klubben. Nu kändes det äntligen som att man kunde andas igen.
Lyktan som satt på väggen intill Sebastian gjorde att skenet föll rakt ner på honom och gjorde även ett stort leende synligt. ”Gud vad kul att se dig, känns som en evighet sen.”
Det var det nästan. Sebastian hade gått på samma skola som Andy första terminen i ettan, estetlinjen. Han hade gått om 9an och var därmed ett år äldre. Det var under en av sammarbetsdagarna dom hade hamnat i samma grupp och det hade tagit ungefär en kvart innan Sebastian fått honom att rodna. Han var den första killen som Andy hade kysst.
”Eller hur, jättelänge sen.” Andy drog luggen ur ögonen och kände sig plötsligt töntigt nervös nu när dom var ensamma utan musik och andra människor.
”Ska vi gå en sväng?” undrade Sebastian och räddade honom från att känna sig stressad till att komma på någonting mer att säga.
Något mer än några kyssar hade det dock inte blivit; kanske för att det hade behövts mer tid eller för att det helt enkelt bara varit en flirt från båda håll.
Sebastian hade flyttat till Örebro med sina föräldrar innan den andra terminen börjat och dom hade helt enkelt inte hörts något mer.
”Visst. Vad gör du för någonting nu, alltså går du fortfarande estet?”
Han skakade på huvudet. ”Nej jag hoppade av under tvåan. Skolan var aldrig riktigt min grej. Jag jobbar som makeup-artist”, sa han och drog kulan han hade i tungan mellan tänderna precis som han brukat göra förut.  
Det förvånade inte Andy det minsta; han hade varit imponerad av hans sminkningar från första dagen han träffade honom och det skulle helt enkelt ha varit slöseri om han inte fått hjälpa andra att bli lika snygga.
”Shit vad fränt. Är det kul?”
Dom fortsatte prata medan dom långsamt gick längs gränden och det visade sig att det var just på grund av yrket som han befann sig i Stockholm. Han skulle på en sminkworkshop imorgon och hade åkt in till stan kvällen innan för att kunna festa lite. En av gatlamporna dom passerade slocknade precis och Andy tyckte sig samtidigt höra steg bakom dom. Han höll dock envist kvar blicken framåt. Det var förmodligen bara inbillning, som det alltid var i mörkret för honom.
”Så du var ut själv alltså? Det skulle jag aldrig kunna göra tror jag…”, sa han och rynkade pannan något.
Sebastian skrattade lågt. ”Japp, inte på det desperata sättet alltså, men det är ju inga svårigheter att träffa folk att dansa eller snacka med även om man går ut ensam. Varför skulle du inte kunna göra det?”
Förmodligen för att han skulle ha betett sig som en töntig emo och stått i ett mörkt hörn för att han funderade för mycket på vad andra skulle tänka om honom som kom dit alldeles ensam. 
”Kanske om jag hade fått dricka väldigt många drinkar innan då”, flinade han och kastade en blick in i ett utav dom mörka skyltfönstren innan han såg tillbaks på Sebastian.
”Men jag vill höra mer om dig också, jag drog inte iväg med dig ifrån någon pojkvän där inne?”
Andy skakade på huvudet. ”Nej jag… Jag har ingen pojkvän”, sa han med ett svagt leende och med ens hade tankarna av någon oförklarlig anledning farit iväg till hans senaste kyss. Liam. Kinderna hettade till och plötsligt var han tacksam mot det vanligtvis skrämmande mörkret.
”Hur kan du inte ha?” Sebastian gav honom ett förvånat leende som han antog skulle vara en komplimang, även om han hade svårt för att ta emot sådana.
”Jadu… Jag träffar inte så väldigt mycket folk utanför skolan, och om det finns fler som är gay på skolan så verkar dom vara ganska inlåsta i garderoben. Med dubbla lås till och med.”
Sebastian skrattade lågt igen. ”Alltså det är sorgligt egentligen. Du får gå ut på någon gayklubb nästa gång. Jag var ärligt talat rätt skeptisk till det, hade väl fåniga fördomar om hur det skulle vara på sådana? Men det är nice faktiskt. Ge det ett försök i alla fall?”
”Ja, kanske det”, sa Andy fundersamt. Simon skulle säkert ställa upp på att följa med. Lisette med för den delen. 
Andy visste inte riktigt hur länge dom promenerade, men efter en stund stannade Sebastian till. ”Jag måste nog gå tillbaks till mitt hotell nu, lär ju försöka sova lite.” Han drog på munnen till ett roat leende. ”Men det var sjukt kul att träffas. Jag har saknat dig.”
Dom kramades igen och höll den här gången kvar mycket längre än inne på klubben, och den lilla kylan som varit närvarande tidigare försvann helt och hållet.
”Jag ska ditåt”, sa han och nickade framåt. ”Ska jag hänga med dig tillbaks först?”
”Nej, nej det är lugnt”, log Andy snabbt. Det var bara någon gata ner.
”Okej.” Den gråa blicken vilade på honom ett tag innan läpparna särades. ”Hejdå Andy.”

Trots att dom bara gått någon gata upp blev han förvirrad över åt vilket håll dom hade svängt. Hade dom kommit upp från gränden på höger sida verkligen? Han kände sig inte alls bekväm med att gå runt på dom mörka gatorna nu när han inte hade någon att prata med och tystnaden sänkt sig över honom.  Lät det inte som fotsteg i mörkret igen nu också?
Lättnaden sköljde över honom när han såg det dygnsöppna gymmet längre fram och ljus föll ut på gatan från dom stora fönstren. Han kunde gå dit och sedan kolla upp i mobilen åt vilket håll han skulle gå för att komma tillbaks till klubben. Det kändes som att det borde vara alldeles i närheten.
Han hann dock inte ända fram. Rösten dök upp i mörkret. Handen greppade tag om hans smala axel. Därefter blev ansiktet synligt.
”Du ska inte vara så jävla kaxig. Äckliga bög.” Han vreds runt och såg rakt in Pontus förbannade blick. ”Var det din pojkvän som var tvungen att komma och skydda dig eller? Du är så äckligt jävla feg. Hör du det?” Han vacklade till något på kullerstenarna när han tog ett steg närmare och det var ingen tvekan om hur full han var. Det gjorde det dock inte mindre skrämmande med dom där svarta ögonen.
”Lägg av.” Han backade ett steg och svalde hårt. ”Vad fan har jag gjort dig?”
Han hann se hur det blixtrade till i ögonen, han hann se hur den andre tog ett hastigt steg mot honom, han hann till och med se näven som knöts. Men han hann inte backa.
Slaget träffade honom rakt över käkbenet och han vacklade bakåt samtidigt som det svartnade för ögonen av smärtan. Synen hann knappt komma tillbaks förrän handen greppade om hans axel och nästa slag kom. Och nästa. Och nästa.
Han kom inte ihåg om han hade skrikit till. Han kom inte ihåg om han hade försökt skydda ansiktet med händerna. Allt hade gått så fort.
Men han kom ihåg hur rädd han hade blivit på riktigt när det började smaka metall i munnen.
”.. fattar du?”
Den hårda knuffen fick honom att slå i ryggen mot betongfasaden med en dov duns men det fick också Pontus att äntligen backa undan. Andy hann lagom se hans rygg försvinna innan han sjönk ihop i en liten hög på marken.

I hate (almost) everything about you - del 17

Delprov 1 / Nationella Matematik
Liam Solin
Resultat: 9/60
Liam, stanna kvar efter lektionen så går vi igenom ditt resultat.

Han bet hårt ihop medan han med mörk blick såg på papperet. Som att siffrorna plötsligt skulle ändra sig. Dom hade gjort del 1 förra veckan och eftersom Lundkvist levde för matte så hade han självklart rättat proven redan till veckan efter. Det värsta var att han ändå hade känt att det gått ganska bra. Han hade inte ens tryckt sönder udden på pennan.
9
9
9
9
Det kändes som att den jävla siffran hånade honom. Skrattande och pekande berättade hur totalt värdelös han var. Och så Lundkvist jävla kommentar. Vad skulle dom gå igenom? Att han inte hade uppnått målen? Jo tack han fattade det själv.
”Hur gick det?” frågade Chrille tyst bredvid honom.
”Inte tillräckligt bra”, sa han med en axelryckning som att det inte var hela världen.
Deras lärare stod framme vid tavlan och skrev upp dom olika betygsnivåerna, men Liams blick borrade istället in sig i Andys rygg två rader längre fram. Han hade säkert fått några bonuspoäng till och med, den enda eleven med 62 poäng av 60 möjliga typ.
Hans morsa skulle tro att han inte ens försökt och blir hur förbannad som helst. Igen. Och vad skulle hända sedan? Skulle han få gå om trean? I och för sig spelade det ingen roll, han tänkte aldrig mer sätta foten i skolan efter studentdagen oavsett. Med eller utan slutbetyg.
Fast det spelade roll.
”Okej om fem minuter sätter vi igång med nästa kapitel. Vi börjar med en genomgång av…”
Innan Lundkvist hunnit avsluta meningen sköt Liam ut stolen och reste häftigt på sig. Sekunden senare skallrade fönstren till av den höga smällen ifrån dörren.
Andy vände sig snabbt om och det tog inte lång stund förrän han såg Liams tomma stol. Självklart hade han haft koll på vart han satt någonstans. Precis som han visste att Liam alltid visste vart han satt. Man hade koll på sina fiender helt enkelt.
I vanliga fall hade Andy bara suckat och vänt sig om igen efter drama queen-sortin, men han var ganska säker på vad det hade betytt den här gången och det var ingenting han gladdes åt. Han hade tyst hoppats medan dom skrev provet förra veckan att Liam faktiskt skulle klara det. För att han var snäll, precis som Lisette sa. Alldeles för snäll. Veckan efter orienteringen hade det mesta återgått till det normala. Dom ignorerade varandra eller kom med någon dryg kommentar. Dom senare kom i och för sig mest ifrån Liam.
Ändå så kändes det inte helt som vanligt för Andy. Den där tidigare saknaden som ändå hade varit väldigt, väldigt svag efter hans gamla kompis hade på något sätt blivit starkare. Samtidigt visste han ju så himla väl att det inte skulle hända. Och kanske var det inte attraktion han egentligen känt utan att saknaden bara hade tagit en annan skepnad? Eller tvärtom? Han visste inte. Han förstod inte.
”Jaha… Ja men då kollar ni andra fram här i alla fall”, sa Lundkvist efter att ha sett mot dörren som Liam slängt igen.

The gates of heaven were lock shut
The pits of hell they were all filled up
And I fear I don’t belong here
They might call me a sinner, a walking blame from the fire that burns, disappear
You don’t belong here

Hade Liam inte haft musik i öronen hade han förmodligen slagit sönder en ruta eller någonting. Ändå så hade han ingen annan att skylla på än sig själv. Hade det varit provet det varit fel på så borde ju någon mer kanske ha reagerat…  
Och vart skulle han ta vägen nu? Cathy skulle jobba först på eftermiddagen så om han kom hem nu skulle han inte bli vidare populär. Det lät kanske lite väl otroligt att varenda lektion skulle ha blivit inställd så att det var därför han kom hem halv 9.
[08:34 nytt meddelande- Jake] fan Liam, kom tillbaks?
Borde han inte ha förstått att något sådant inte var tänkbart efter sättet han hade lämnat klassrummet på?
[08:35 sänt meddelande-Jake] Pallar inte, ses imorgon
Det kändes som att allt bara gått utför sedan han lovat Cathy att skärpa sig. Proven. Pluggandet Skolkandet. Planen han haft tidigare om att allt skulle lösa sig på något sätt började kännas ganska obefintlig nu. Han skulle nog inte fixa det här.
Han gick in på det närmaste mcdonalds och placerade sig vid ett utav borden längst in med en cola och en blåbärsmuffins framför sig. Musiken fortsatte strömma in i hans öron och han försökte koncentrera sig på den istället för dom jobbiga tankarna som försökte bita hål i hans huvud.
Han brukade aldrig tänka på sin pappa, dels för att han aldrig hade sett människan förutom på en bild där han var 20, och dels för att han inte var värd det. Nu kunde han dock inte låta bli att fundera över hur det hade varit om han faktiskt funnits där. Kanske skulle dom haft en jättebra relation; haft samma musikintresse, kunnat snacka om både viktiga och totalt onödiga saker. Kanske hade det varit hans farsa som hjälpt honom fixa skolan bättre? Han klandrade inte sin mamma, hon hade alltid ställt upp, men kanske att det skulle ha varit viktigt att haft med en pappa i bilden när han växte upp också. Det kanske var därför han var som han var. Att han hade den där ilskan inom sig som i och för sig inte alltid var närvarande, men som ändå låg där under och lurade.
Ilska över att han blivit bortvald innan han ens fått en chans att visa vem han var.
Han visste såklart inte, men om han fick gissa så skulle det nog ha känts bra mycket bättre att ha blivit bortvald senare. Att hans farsa stuckit när han var fjorton för att han inte orkade med honom typ. Men han hade tydligen inte ens varit värd att lära känna.
Det var först när han såg upp som han insåg att han vikt och knycklat till sugröret så mycket att det inte längre skulle vara möjligt att dricka med det.

Then I lost it all
Dead and broken, my
back’s against the wall
Cut me open
I’m just trying to breathe
Just trying to figure it out
Because I built these walls to watch them crumbling down
I said; then I lost it all

Precis som med att han aldrig tillät sig själv att gråta så var han rätt bra på att skaka av sig deppiga tankar och liksom säga åt sig själv. Han vägrade vara patetisk. Han vägrade att låta någon annan se minsta skymt av att han skulle känna sig just det ibland. Även om det fanns stunder då det kändes som att hela den där fasaden var på väg att rasa så gjorde den inte det. Kanske för att den innehöll ganska mycket av honom själv ändå. Han la bara till lite extra då det behövdes. Fejkade självsäkerheten dom gånger den svek honom.
Det här var bara en tillfällig liten svacka som han snabbt tänkte lämna bakom sig.
Han rufsade till håret där bak och drog till luggen så att den skulle ligga rätt innan han reste sig upp ifrån bordet med muffinspapperet och den halvtomma colan.

Han hade övervägt fram och tillbaka i vad som kändes som en evighet men slutligen kommit fram till att till och med det var bättre än mattehjälpen i skolan. Han fick helt enkelt svälja stoltheten, och på något sätt borde det väl vara lättare när han redan hade gjort det en gång.
Om han nu ens skulle gå med på det vill säga. Det var verkligen ingen självklarhet.
Han greppade tag om matteboken och det tillhörande räknehäftet innan han skyndade sig ner för trappen. Allt för att inte hinna ångra sig.
Trots det släpade han fötterna efter sig när han gick först över sin egen gård, vidare över staketet, och sedan över till den andra. 

Andy hejdade sig mitt i ett steg när han hörde det plinga på dörren. När han sedan öppnade den kändes det minst sagt som en deja vu.
”Hej..?”
Liam suckade där han stod på trappen och såg först ut att vara på väg att vända sig om igen innan han istället började prata.
”Din senaste lilla genomgång var inte tillräckligt bra”, sa han något anklagande och det var först då Andy såg matteboken han höll i handen. Det var det sista han hade väntat sig. Han hade blivit chockad förra gången men han trodde absolut inte att det skulle hända igen. Särskilt inte efter…
Han tog inte illa upp av Liams kommentar eftersom det var ytterligare en sådan där genomskinlig ursäkt. Han fattade. Liam skulle aldrig någonsin öppna munnen för att rakt ut be om hjälp. Han behövde maskera det med någon slags förolämpning som han förmodligen själv också insåg hur genomskinlig den var. Just nu var Andy okej med det.
”Inte?” Han stod kvar i dörröppningen. Trots att han nyss avgjort att det Liam höll på med var okej för stunden och att han själv tyckt synd om honom på lektionen så betydde det inte att han tänkte göra det hur enkelt som helst för honom. Han fick fan också jobba lite om Andy skulle hjälpa honom igen.
”Kan du hjälpa mig eller inte? Jag har inte hela dagen på mig.”
Liam bet tag i piercingen men släppte den lika snabbt. Andy njöt av det här eller hur? Han hade säkert suttit och småskrattat för sig själv på lektionen efter att han hade stormat ut. Men han flyttade sig åtminstone åt sidan och gjorde en överdriven gest in mot hallen med ett lika ironiskt leende. Värst vad självförtroende han hade idag då.
”Köket eller mitt rum?” frågade Andy och vände sig halvt om.
”Jag har boken här”, sa han och höll menande upp den. Spela roll vart dom satt.
Han tyckte sig höra en tyst suck från den andre innan han gick vidare mot sitt sovrum. Kanske borde han ha sagt köket ändå. Det blev så… mycket mer verkligt att han var här när dom gick in till Andy. Fast det absolut värsta hade ju varit om Andy föreslagit att dom skulle sätta sig i soffan i vardagsrummet.
Tio sekunder senare sjönk han ner på den svartbäddade sängen medan Andy verkade leta fram en penna borta vid skrivbordet.
”Okej…”, började Andy och drog handen genom det svarta håret och såg plötsligt inte lika självsäker ut. ”Vad är det du behöver hjälp med då?”
Liam fnös till och ryckte på axlarna. ”Allt.”
”Hm okej. Vi kanske kan börja med…” Även han satte sig ner på sängen men med rejält tilltaget mellanrum innan han drog åt sig boken och började bläddra i den.

”Men det är det här jag inte fattar!” sa Liam och pekade irriterat. ”Jag skiter i det där andra.”
”Men alltså du måste kunna det här för att klara av det andra. Det hänger ihop. Precis som att… du måste kunna minus för att fatta hur man delar.”
Han suckade tyst åt det Andy sa men det lät väl logiskt antog han. ”Jaha då börjar vi väl med det där ändå då.” Han satte sig lite rakare och drog ner dragkedjan på den svarta huvtröjan då det började bli varmt inne i rummet. Säkerligen för att han tänkte så himla mycket.
Andy blickade upp då och då för att kolla så att Liam verkade hänga med. Han tog tystnaden som ett bra tecken. Det var fortfarande konstigt att ha honom där men samtidigt… Om han kunde hjälpa Liam att få ihop till ett betyg i matten så skulle det kännas bra.
”Och när det är ett ojämnt tal så flyttar du bara över-”
”Vänta! Hur gjorde du där nu då?” Plötsligt befann sig Liam alldeles nära när han lutade sig över boken och därmed Andy. Han stelnade till en aning men kunde inte låta bli att registrera den fräscha doften. Liamdoft. Blandat med hårspray. Så nära.
”Här..?” Orden kom ut mycket tystare än han hade menat. Nästan som i en utandning.
”Men ja! Hänger du inte ens med själv nu eller? Då kommer jag ju aldrig kunna.” Lika snabbt var Liam borta igen och Andy andades långsamt ut innan han harklade sig.
”Jo det är klart jag gör. Titta istället för att klaga då”, sa han betydligt mer irriterat. 
Liam himlade med ögonen men beslöt sig för att vara tyst. Det skulle vara ännu mer förjävligt om han gått hit och sedan ändå inte fått hjälpen han behövde. Det var konstigt ändå; han fattade mer när Andy förklarade än när Lundkvist gjorde det. Nog för att han hatade matteläraren men han borde väl ändå kunna koncentrera sig mer på vad han sa än vad Andy pratade om? Vetskapen om vem han satt i samma säng som borde liksom överskugga viljan till att lyssna.
”Räkna dom där talen själv nu då.” Andy sköt över boken till honom och flyttade sig sedan längre bort för att kunna luta sig mot sänggaveln. Liam gav honom en blick men fattade sedan tag om pennan igen och vände uppmärksamheten mot boken. Plötsligt kändes det som att han satt i klassrummet och gjorde ett prov igen. Ingen välkommen känsla alls.
När siffrorna på det bekanta sättet började bli sådär obegripliga igen tvingade han sig att ta ett djupt andetag. Han kunde visst det här. Metallsmaken spred sig i munnen ju mer han bet i ringen men till sist hade han fått ner några spretiga siffror och uppställningar.
”Förmodligen fel, men här då.” Han släppte ner pennan i boken och suckade igen.
”Du kan ju försöka vara lite mer positiv kanske”, sa Andy och rätade på sig för att sedan flytta sig närmare boken.
”Jag är precis hur negativ jag vill, okej?” försvarade han sig direkt.
”Uppenbarligen”, svarade Andy utan att ens ge honom en blick.
När Andy dragit ihop benen till skräddarställning lutade han sig över boken och såg så koncentrerad ut att Liam inte kunde låta bli att studera honom. När det halvt tuperade, halvt rufsiga håret dolde hans ansikte och han hade en lite för stor batman-huvtröja på sig så var det nästan läskigt hur lik han var den yngre Andy. Den Andy som Liam känt.
Han hade trott att det skulle kännas värre att gå in i huset än vad det faktiskt hade gjort med tanke på festen för några veckor sedan. Men han hade ärligt talat inte tänkt på det på ett bra tag nu.
Det enda som fortfarande påminde honom, som ett irriterande skavsår långt inne i bröstkorgen, ett sådant som inte störde så pass mycket att man behövde sätta på ett plåster men som ändå påminde om att det var där emellanåt, var det suddiga minnet, känslan av dom mjuka läpparna mot sina egna hårda.
”Ett fel bara, asbra ju”, sa Andy plötsligt och såg upp och var återigen den 18åriga killen. ”Och jag tror att det här bara var ett slarvfel dessutom.” Det var när han drog handen genom håret som Liam skymtade något på hans handled. Tatuerad text. Hur kunde han inte ha sett den tidigare? Det var inte bara tatueringen i sig han hade uppmärksammat, utan vad det stod.
”Vad står det där för?” frågade han och nickade mot hans handled, återigen med ett något kaxigare uttryck så att Andy inte skulle få för sig att han var superintresserad. För det var han inte.
”Vadå? Den här?” frågade Andy förvånat när han såg Liams blick. ”Jag gjorde den för snart ett år sedan. Det är ifrån en låt jag tycker om bara.”
Han nickade och drog sedan åt sig boken. Kunde han inte bara ha sagt vilken låt det var? Han tänkte knappast fråga något mer. Det kändes dock inte troligt att Andy skulle ha tatuerat in texten från just den låten som var en av Liams favoriter från ett av hans favoritband. För det borde betyda att låten också betydde något för Andy då.
”Var du långt ifrån godkänt på nationella?” frågade Andy försiktigt utan minsta hån i rösten.
I samma stund som Liam såg upp insåg han att det hade varit ett misstag att fråga.
”Hur vet du att jag inte var godkänd?” bet han direkt av. ”Jag kanske bara inte hade alla rätt.”
”Jag menade inte så, jag tänkte bara… Du kanske inte hade stuckit därifrån om du hade klarat det…”
”Du vet ingenting om mig Andy.” Den hårda blicken som borrade sig in i Andy gjorde ont och blicken föll ner till pennan han fortfarande höll i.  
Liam hatade när han gjorde sådär! Varför kunde han inte bara fräsa tillbaks någonting? Varför var han tvungen att titta ner som en skamsen hundvalp? Han hade ju inte tänkt säga det där sista, även om det till viss del var sant, utan det hade bara kommit som en reflex för att skydda sig själv. Från att verka patetisk, värdelös.
9
9
9
Dom satt tysta båda två en bra stund och det enda Liam hörde var Andys andetag och sina egna hjärtslag.
”Varför hjälper du mig ens?” frågade han till sist lågt.
Andy såg långsamt upp när Liam bröt tystnaden. Frågan förvånade honom. Eller; det förvånade honom att Liam frågade den. Att det hårda i blicken plötsligt var borta och att rösten nästan lät skör. Kanske inbillade han sig bara.
´För att jag fortfarande vill tro att du finns kvar där inne. För att jag är för snäll för mitt eget bästa. För att jag inte skulle se något roligt i om du misslyckades. För att jag inte kan vara lika hård som du, hur gärna jag än skulle vilja. För att jag hade velat hjälpa den Liam som var min bästa kompis´. ”Jag vet inte”, svarade han lika tyst.
När ytterdörren smällde igen blinkade Liam till och det var som att han först då kom tillbaks till verkligheten. Han visste inte riktigt vart han hade tagit vägen där för en stund.
”Jag ska nog… gå hem och käka något nu”, sa han och reste sig upp från sängen med en konstig känsla i magen. Varför hade det tagit så lång tid innan emopojken svarade? Och varför hade han själv ens frågat?
Andy nickade snabbt. ”Nu borde du fixa omprovet i alla fall. Du kan ju… Det finns några extrauppgifter längst bak i boken, du skulle kunna göra dom som en repetition.”
”Mm visst. Tack.” Han drog handen genom håret och började gå mot dörren men vände sig sedan om. ”Säg inget om det här, okej?”
”Jo jag ska ropa ut det i högtalaren imorgon, gå bara”, suckade han.
När Liam stängt dörren efter sig drog Andy upp knäna och la armarna om dom. Varför hade allt börjat kännas så annorlunda? Han ville inte känna det. 

I hate (almost) everything about you - del 16

”Andy!”
Han hejdade sig vid skåpet när han hörde Simons röst eka genom korridoren. ”Hej”, log han och vände sig om.
”Jag trodde nästan att vi hade sovmorgon eller något när jag inte hittade dig.”
”Jag blev lite sen bara” ’Jag ville inte lämna huset samtidigt som Liam bara.’ ” men den är inte halv än va?” fortsatte han och tryckte ner nyckeln i fickan.
”Nej fem i. Men hallå försvann du från orienteringen igår? Jag såg dig varken vid lunchen eller när vi skulle hem.” Dom började gå genom korridoren med alla dess blåa skåp på ena sidan och trista tavlor på den andra. Det var individuellt val som första lektion på schemat och den kursen han hade på tisdagar var åtminstone roligare än torsdagarnas.
”Ja jag…” Han hade inte berättat för Simon om vad som hänt under helgen och han kände verkligen inte för att göra det nu mitt i korridoren. ”Jag var i grupp med Liam och orkade inte stanna kvar.”
”Var det så illa..? Jag trodde att det tvärtom blev värre när han har sitt lilla gäng med sig?”
”Jo. Nej. Jag menar… Han var inte så illa igår, det var mest jag som… Det var nog ärligt talat jag som var mest jobbig”, medgav han. Det var sant, även om han inte berättade bakgrunden till det för Simon just nu. ”Men gick det bra för er då?” tillade han för att rikta bort uppmärksamheten från sig själv.
”Det kunde han gott ha”, log Simon. ”Men jo, vi klarade av alla kontroller ganska snabbt och…”
Han försökte verkligen koncentrera sig på vad hans kompis berättade men tankarna gled gång på gång över till Liam. Det hade varit skönt att han äntligen sagt någonting – för det hade lättat på en del av Andys ångest, men istället hade en helt slags ny ångest sköljt över honom och den verkade inte vilja försvinna. Var han attraherad av Liam? Det var det enda logiska han kunde komma fram till som skulle förklara varför han omskakat insett att han hade velat att Liam skulle ha kysst honom där på trappan. Tanken gjorde honom lätt illamående men ändå ville den inte lämna hans huvud. Samtidigt fick tanken honom nästan att börja rodna.
Utanför klassrummet där Andy skulle ha engelska C upptäckte han en lapp på dörren där någon med svart spritpenna skrivit att lektionen var inställd.
”Men nej är det sant?” klagade Julia som dykt upp alldeles efter Andy. Även Erika såg han nu. ”Första lektionen! Vi hade ju kunnat ha sovmorgon.”
”Eller hur”, sa han med ett lite uppgivet leende. ”Och av någon anledning händer det här aldrig på lektionerna som är sist på dagen.”
”Nej men exakt!” flinade Erika. ”Men jaha, ska vi gå till cafeterian eller? Följer du också med Andy?”
Han vred lite på boken han höll i. ”Nja jag tror jag ska gå till biblioteket, men vi ses.”
Eftersom han inte skulle ha något att göra den närmaste en och en halv timmen kunde han lika gärna försöka göra klart engelskauppsatsen som skulle in nästa vecka.

Biblioteket var näst intill helt tomt när han klev in. Två killar satt längst in vid datorerna och en tjej stod vid en utav dom enorma bokhyllorna som sträckte sig högt upp mot taket. Deras skolbibliotekarie såg ut att vara minst lika gammal som klassiker-böckerna, men han sken alltid upp som världens lyckligaste då någon elev behövde en bok ifrån dom övre hyllorna och han fick ta sig upp på stegen som var fäst överst i bokhyllan. Även dom som undvek biblioteket så gott dom kunde tyckte att det var underhållande att se.
Andy sjönk ner vid det stora bordet i mitten av biblioteket och slog upp blocket med en tyst suck. Till skillnad från förra uppsatsen hade dom fått valt ämne själv den här gången, vilket var kul, men det var alltid jobbigt innan man hade kommit igång. Särskilt när man var mitt i och inte kom ihåg helt vad man hade skrivit om sist. Valet hade i alla fall fallit på ’Självmord’. Han fick väl vara tacksam att han inte gick i samma klass som Pontus då dom helt klart skulle ha roats överdrivet mycket av det valet. Andy hade valt ämnet för att det kändes som ett viktigt sådant, och särskilt så när det alltid skulle tystas ner i media.
”Ursäkta.”
Efter en halvtimmes skrivande och nästan två fyllda blad hade han tappat fokus lite grann och för tillfället var det ett tecknat öga som började ta form på det linjerade papperet. Han såg förvirrat upp vid rösten, osäker på om den varit riktad mot honom.
”Förlåt att jag stör, jag såg bara att du hade boken som jag letade efter…” Killen som stod på andra sidan bordet var för honom okänd. Men det behövde absolut inte betyda att det var någon ny elev eller så. Det var så pass stor skola att Andy hade slutat förvånas för länge sedan att han helt plötsligt kunde se en person för första gången men som det visade sig hade gått på samma gymnasium sedan ettan. Han hade såklart bra koll på den andra Sam-klassen eftersom dom hade så mycket lektioner ihop, från Media kände han också igen dom flesta, och en del från Estet för att Lisette gick där, men resten blev oftast lite utav statister på något sätt. Dom var där men han la dom inte på minnet. ”… Det finns tydligen bara ett ex. Kan jag låna och kolla en sak bara?”
”Ja självklart”, log han snabbt och sträckte sig efter boken för att kunna ge honom den.
”Gud vad schysst, det går snabbt.” Killen kom runt till bordet och tog emot den tjocka boken. Han var något längre än Andy, men det var väl alla killar, och hade mörkbrunt lite halvlockigt hår som räckte en bit ned i nacken. Ögonen ramades in utav ett par rektangulära svarta glasögon. Han hade också en mörkblå stickad tröja på sig som såg väldigt mjuk ut.  
”Det är lugnt, jag använder den inte just nu ändå”, försäkrade han med ett leende och vände sedan ner blicken mot blyertsögat igen.
Han hörde hur en stol drogs ut och kunde i ögonvrån se hur killen hade satt sig två stolar bort vid samma bord.  
”Läser du också psykologi?”
Andy såg upp igen och skakade på huvudet. ”Nej jag håller på med en uppsats till engelskan. Behövde lite psykologtänk bara”, svarade han och flinade lite. ”Du är inte ny här eller något va..? Alltså jag har jättedålig koll.”
Killen skrattade lågt till. ”Jag med. När det kommer till Samklasserna. Så jag antar att det är där du går?” 
”Helt rätt. Sam A. Trean.”
”Jag går Natur, också trean, så är inte det minsta ny. Känns typ som man gått här i tio år eller något”, sa han och rynkade pannan. ”Jens förresten”, fortsatte han leende.
”Jag tycker det är lite både och, alltså det känns länge men ibland känns det som att jag började ettan typ… förra veckan. Och Andy heter jag.”
”Andy”, log Jens, som för att pröva namnet. ”Vad är uppsatsen om för någonting? Och förlåt, jag både stör och är alldeles för nyfiken."
Andy skakade flinande på huvudet. Det gjorde ingenting alls att den här killen var nyfiken. Och dessutom tog han tacksamt emot pausen. ”Självmord.”
”Oj, det lät tungt. Men intressant också kan jag tänka mig?”
”Ja, framför allt känns det viktigt att skriva om det. Inte för att så många kanske kommer att läsa just min lilla uppsats, men jag tänkte ändå att…” Han strök undan luggen som fallit ner i ögonen. ”Ja nu vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag tänkte. Det är ju bara min lärare som kommer läsa det här ändå.”
Jens log, ett leende som nådde upp till ögonen där bakom glasen. ”En person är bättre än ingen. Men du kanske kan lägga upp den på nätet någonstans sen. Då skulle du kunna nå ut till många.”
”Ja det förstås, det har jag inte tänkt på.”
”Du får leta reda på mig och berätta isåfall, så att jag kan läsa den.”  
”Jag ska göra det”, lovade han och log igen.
Andy hade blivit förvånad över att det varit så enkelt att prata med någon som han absolut inte kände, men det hade visat sig att Jens var riktigt trevlig, och plötsligt hade den där timmen gått och han hade fått skynda sig att samla ihop sina böcker för att ens hinna till nästa lektion.

Det var när han nästan var framme vid dörren ut ifrån skolan som han hörde Lisette ropa på honom, och han snurrade runt för att försöka lokalisera henne med blicken.
”Herregud, jag höll ju på att få gå till rektorn så att han kunde ropa ut ditt namn i högtalaren”, flinade hon.
”Förlåt, jag skulle ha ringt igår jag vet”, sa han och slog armarna om henne. ”Och jag har suttit i biblioteket sen jag kom hit i morse.”
”Du är förlåten”, sa hon med en axelryckning och huvudet på sned. Alltid med leendet på läpparna som gjorde honom så glad. ”Men vad hände igår? Varken Jasmin eller Hanna visste vart du var när jag frågade.”
Han drog fingrarna genom luggen och såg sig omkring. ”Har du bråttom till maten?”
”Nej jag har lång lunch, vadå? Vad hände?” sa hon otåligt.
”Okej men kom då, vi sätter oss.”
Han skulle precis till att sätta sig på bänken i korridoren när han såg Liam och någon annan ur hans klass i andra änden av den. Han drog snabbt tag i Lisettes arm och i nästa stund hade han dragit med henne in på en av toaletterna och låst dörren.
”Helt plötsligt känns det som att jag är med i fucking åmål!” skrattade Lisette. ”Du tänker inte kyssa mig eller något va? För det skulle bli jättekonstigt. Även fast du är världens sötaste.”
Han himlade med ögonen. ”Jättekul.” Med ett djupt andetag sjönk han ner på toalocket. ”Jag hamnade i samma grupp som Liam igår.”
”Va? Nej?”
Andy nickade och sträckte ut benen framför sig. ”Du skulle ha låtit mig gå på bussen igen.”
”Blev det så illa..? Sa han något?”
Dom följande minuterna återberättade han lite snabbt vad som hade hänt i skogen och kände sedan förfärat hur kinderna hettade när han till sist sa. ”Och sen kom han hem till mig.” Han hade inte ens rodnat när han på Lisettes rum slängt ur sig att Liam kysst honom. Men kanske berodde det på att han kände sig ännu mer skyldig den här gången. Över vad han hade tänkt. Att han hade reflekterat över att han känt Liams andedräkt, hur luggen legat över hans ögon. Alldeles för mycket detaljer.
”Oh. My. God. Säg inte att ni umgicks hela eftermiddagen, hela natten och nu lagt allt bråk bakom er och kysstes igen?!”
Fastän det lät så absurt, fastän han fortfarande kände kinderna hetta och nervositeten krupit fram igen så kunde han inte hålla tillbaks skrattet. ”Men nej! Vi lever inte i någon high school-film. Andas.”
”Okej.” Hon tog ett djupt andetag och slätade till sitt rosa hår. ”Vad hände då?”
Hans blick gled över det vitblårutiga golvet innan den sökte sig upp till hans vän igen. ”Han sa typ att han varit jättefull och… Alltså att det varit ett misstag. Han var inte superglad, men det är ju Liam vi snackar om liksom. Det kändes bara skönt att han äntligen sa något om det. För det var ännu värre när han inte låtsades om det och…” Han hörde själv att det började låta svamligt och blicken hade återigen sökt sig ner till golvet. Han var tvungen att säga det. Han stod inte ut att hålla det inom sig. Han ville bara få höra att man kunde få sådana tankar när man var i chock eller något. Att det var fullt normalt fastän det handlade om någon som man verkligen, verkligen inte tyckte om.
”… jag ville att han skulle kyssa mig…”

”Vad i helvete var det där?!” Liam stannade till nedanför trappen och såg sig omkring. Var det ifrån toaletterna? Någon tjej hade skrikit på det sättet som galna tjejer gjorde när dom såg typ Justin Bieber på teve. Eller på en suddig paparazzibild i tidningen. Eller såg någon som möjligtvis kunde vara Justin Bieber men likaväl kunde vara en helt okänd kille med keps och uppdragen huva.
”Inte en jäkla aning.” Jake såg sig lika förvirrat omkring. ”Det kanske var brandlarmet?”

Liam kände sig ungefär tio kilo lättare efter att han hade gått över till Andy igår. Trots Andys lätt aggressiva kommentarer om hur många tjejer Liam låg med så hade han inte väntat sig att han skulle ha dragit därifrån. Sedan när skolkade han liksom? Däremot hade det inte dröjt länge förrän han fattade vad det egentligen måste ha handlat om. Emopojken hade inte släppt vad som hänt på fredagen. Och ville av någon anledning ha bekräftelse på att det verkligen hade hänt? Att Liam skulle be om ursäkt? Att få en förklaring? Han hade verkligen inte tyckt att något utav det behövdes, eller rättare sagt; han hade varit så sjukt obekväm med allting att han inte hade velat ge Andy något utav det. Nu var det gjort i alla fall.
Hittills hade han inte sett Andy under dagen, men förhoppningsvis kunde han också bara återgå till… att vara den han var.
”Är det inte tacos dom säger att man aldrig någonsin ska äta med en dejt?”
Liam såg upp på Jake på andra sidan bordet och svalde sin tugga. ”Det vet jag inte, säger man?”
”Mm.” Han nickade diskret åt sidan och Liam följde hans blick. Längst ut vid deras bord satt två killar, förmodligen ettor, och det såg ut som att den ena utav dom hade salsa precis överallt utom i tacosen. Det rann längs handen, majskorn ramlade ur skalet ner på bordet och mitt i allt försökte han prata med sin kompis på andra sidan. ”Det är därför”, flinade Jake när Liam äcklat såg tillbaks på honom.
”Jag är beredd att hålla med”, sa han och skrattade till. ”Och kinamat lär vara det bästa? Om dejten inte vet hur man äter med pinnarna och man får chans att visa genom att lägga hennes fingrar rätt och grejer. Lika äckligt fast på det där sockersöta sättet? Typ.”
Jake nickade roat. ”Skulle vilja se dig på den dejten.”
”Skulle min dejt inte kunna äta med pinnar skulle jag hämta bestick åt henne.”
”Du är så oromantisk.”
”Och ändå faller dom flesta för mig.”
”Och jag hatar dig för det.”
”Du älskar mig.”
Dom skrattade båda två åt hur töntiga dom var och återgick sedan till sina tacos. 
När dom kommit hem till Liam igen efter orienteringen igår, som för övrigt hade gått åt helvete efter att Andy dragit därifrån, hade Jakes bil av någon oförklarlig anledning startat igen. Av en inte lika oförklarlig anledning hade hans kompis också undrat hur orienteringen gått eftersom han sett vem Liam hamnat i grupp med, och att den personen saknades efter lunch. Jake var ju den polare som han faktiskt kunnat dela med sig av nästan allt till, men eftersom han fortfarande inte hade nämnt kyssen på festen så hade det blivit ännu lite mer undanhållande av sanningen när han drog någon historia om att dom börjat tjafsa om kartan istället. Nu kändes det för försent att berätta. Fast samtidigt var det kanske för det bästa att bara hålla tyst – lättare att glömma det då.
”Är du klar?” frågade han efter en stund och reste sig upp med sin bricka när Jake nickade.
Utanför matsalen stötte dom ihop med Pontus och Johan som varit iväg och käkat på pizzerian istället. Under första året hade dom varit näst intill stamkunder på den, så pass att pizzabagaren lärt sig deras namn och beställningar.
”Tja, vart fan har ni varit hela dagen?” frågade Pontus när dom började gå upp mot skolbyggnaden igen.
”I-valet, er lektion är ju kortare än vår. Seriöst, hur kan du glömma det varenda jäkla gång?” frågade Jake och drog upp dörren.
Väl inne i skolan igen steg ljudnivån som vanligt till det där sorlet som man på något sätt kopplade bort efter fem minuter men aldrig riktigt fattade hur det gick till. Det så kallade uppehållsrummet som var anslutet till cafeterian såg slitet ut med bänkar med bortskavd färg, svarta märken efter skor på golvet och gardiner som måste ha hängt där så pass länge att dom blekts till samma nyans som dom blekgråa väggarna. Något slags försök att väga upp det hade dom gjort genom att hänga upp stora tavlor med naturmotiv och ställt dit några fula höga blomkrukor med sådana där bruna kulor i som av någon anledning brukade hamna överallt utom just i krukorna. Inte särskilt lyckat enligt honom själv. Varför inte göra en cool makeover med svarta väggar och stora inramningar av band-affischer och lite uppsatta vinylskivor? Och någon soffa istället för dom stenhårda bänkarna?
Han drog luggen ur ögonen och fick i samma stund syn på Andy och Nicholas, han var ganska så säker på att det var hans namn åtminstone, som kom nedför trappan mitt emot. Deras blickar möttes och Liam var snabb med att spänna sin egen blick i honom. Han vägrade fortfarande vara den första som såg bort, särskilt nu när han var så bestämd över att glömma det som hade hänt och få det att återgå till det normala.
”Vad fan glor du på?” kastade Pontus ur sig precis när dom möttes och stötte i Andys axel.
Liam sa ingenting.
”Såg du inte hur han stirrade?” frågade Pontus och slöt upp bredvid honom.  
”Han kanske tyckte din tröja var ful, för den är verkligen skitful”, flinade han och fiskade upp mobilen ur fickan. Liam hade aldrig gillat Zelda – han var som sagt mer utav en Fifa-kille - och missade sällan en chans att pika Pontus för det när han hade sin tröja med Zelda-symbolen på sig.   
”Äh håll käften. Det var dig han stirrade på, har han tappat respekten eller?”
”Klart han inte har”, svarade han utan flinet på läpparna den här gången.
Det borde ha varit Liam som tryckt till honom med axeln. 

I hate (almost) everything about you - del 15

”Jag sticker ut och springer lite bara!”
”Så här sent? Du har väl skola imorgon?”
Andy drog upp dragkedjan till munkjackan. ”Ja men jag springer inte så länge, hejdå!”
Det hade börjat skymma ute när han lämnade gården och joggade nerför gatan som så småningom skulle leda mot sjön. Han tänkte ta den vanliga rundan. Precis som att han släppte allt som inte handlade om fotboll när han sprang på planen så brukade det också funka bra att rensa huvudet när han var ute och sprang själv.
Andy skulle inte påstå att han hade många rädslor, men den han hade hade hållit i sig sedan han var liten. När han sprang genom bostadsområden där det fanns gatlampor som lyste upp hade han inga problem med mörkret som sänkte sig alltmer över honom. Det var när han kom ner mot sjön som det alltid spred sig en obehaglig rysning längs ryggraden och som fick honom att vilja fly. Då när det inte fanns några lampor utan bara mörkret och vattnet. Det logiska borde därmed vara att hålla sig ifrån just den platsen på kvällarna eftersom den triggade hans rädsla, men för Andy blev det som en slags utmaning. Han hoppades på att rädslan skulle avta ju fler gånger han utsatte sig för det han tyckte var så skrämmande. 
Framme vid strandkanten stannade han till och tittade ut över det stilla, nästan svarta vattnet. Han visste ju att det inte fanns något hemskt där bland skuggorna, att det bara var någonting ologiskt i hans huvud som hävdade att det fanns det. Han kunde inte ens förklara på ett konkret sätt vad det var han var rädd för. Han trodde inte på monster. Han trodde inte att någon människa skulle dyka upp bakom honom och överfalla honom. Det var bara något. Trots att han intalade sig att det bara var ologiska tankar så dröjde det inte många sekunder alls förrän han kastade en blick över axeln mot skogen, sedan tillbaks till sjön och sedan snett över den andra axeln också. Skärp dig.  
När obehaget inte velat ge med sig gav han upp och tog sig snabbt upp till vägen igen, precis som vanligt besviken på sig själv. Vem var mörkrädd vid arton års ålder? Förmodligen bara Andy. Och hur länge hade han ens klarat av att stanna där nere? Tio minuter?
Nästan hemma igen såg han som något konstigt ljus längre fram. Nästan som… glöden på en cigarett. Den mörkklädda gestalten hade nästan helt smält in i mörkret där han stod intill elskåpet i början av Andys gata. Han rynkade något på pannan och kände sedan hur nästa andetag fastnade i halsen när han insåg vem det var. Gestalten – Liam – hade precis lyft sin mobil och när skärmen tändes syntes hans ansikte klart och tydligt. Andy hade saktat ner från joggande till gående och hade nu stannat helt istället. Med tanke på blicken som var riktad mot mobilen hade Liam inte sett honom, och inte heller hört honom förstod Andy när han såg dom tunna sladdarna som letade sig ut bland det blonda håret och ner längs halsen. Han borde bara gå förbi, men nu hade fötterna liksom fastnat i asfalten och han vågade inte lyfta dom i rädsla för att Liam skulle se upp och vända sig mot honom. Ett tunt rökmoln lämnade Liams läppar, Läppar, och Andy svalde hårt.  Han strök sedan den lediga handen genom håret, och samtidigt rörde läpparna på sig. Som att han uttalade tysta ord. Sjöng han med i låten? Inom Andy infann sig en plötslig desperation över att få veta vilken låt det var, och av någon anledning skrämde den upptäckten honom så mycket att han till sist lyfte på fötterna. 

Chasing out my skeletons and the troubles they have caused
And all thanks to you
I'm turning over the pages in this book of revelations about self-medication
But there's this ringing in my head, who said it was gonna be easy?
As the ghost of you hangs over my bed

Liam ryckte ur ena hörsnäckan och vände blicken åt höger då han tyckte sig ha hört någonting. Andy.
Fastän han bara såg ryggen på honom var han säker på att det var emopojken. Och mycket riktigt, han försvann in på gården bredvid Liams egen. Anledningen att han själv stod borta vid elskåpet längre ner på gatan och rökte var för att han inte orkade reta upp Cathy med något mer, som att han rökte till exempel. Självklart var det ingen hemlighet, men hon gillade det inte mer för det.
[23:08 nytt meddelande- Johan] du förresten, glömde jag min jacka hos dig i fredags?  
[23:08 sänt meddelande] hur fan ska jag veta det? din jacka ser ut som alla andras? men jag kan typ öppna en jack-butik på mitt rum så ja det har du säkert.
[23:09 nytt meddelande- Johan] ta med den imorn då?
[23:09 sänt meddelande] jag är ingen butik med hemleverans, det är en ´kom och hämta din egen skit´-butik hehe.
[23:09 nytt meddelande- Johan] fan vad dryg du är. Jag mår för övrigt typ fortfarande inte helt bra, hängde ju med hem till pontus efter att vi drog ifrån dig, och han hade en oöppnad JD…  
[23:10 sänt meddelande] losers haha.
[23:10 nytt meddelande- Johan] höll emobögen tyst om festen eller?
Liam såg ner längs gatan igen, fastän Andy försvunnit in för flera minuter sedan. Han tog sedan ett sista bloss innan han släppte ner fimpen på marken för att trampa lite på den.
[23:10 sänt meddelande] såklart, jag sa ju åt honom att göra det.

                                                                                 *


Helst av allt ville Liam bara dra täcket över huvudet och strunta i skolan när mobillarmet satt igång. Hade han och Cathy inte haft sitt bråk på fredagseftermiddagen hade det troligast också varit det han gjort. Nu vek han istället undan täcket och drog händerna genom det toviga håret med en djup suck.
Det hade varit nog illa ifall det varit en vanlig skoldag han hade framför sig, med den hemska dubbeltimmen i matte, men nu var det ännu värre; friluftsdag. Så otroligt onödigt. Idrott var kul och ganska enkelt att få bra betyg i, men dom där töntiga aktiviteterna som idrottslärarna ordnade och kallade för friluftsdagar var bara skittråkiga. Förra terminen hade dom blivit medtvingade till skogen för att åka längdskidor... Liam hade inte varit road. Särskilt inte efter att han kört ur spåret i en nedförsbacke och varit nära att krocka in i ett träd som väl skulle ha gett honom en hjärnskakning allra minst. Det hade dessutom varit pisskallt med dom där pjäxorna på fötterna.
Idag var det dags för orientering och det skulle med största säkerhet bli minst lika tråkigt, men det som tog emot mest var Andy. Hans klass skulle också dit. Trots att han bara hunnit se honom några korta sekunder igår – bara ryggen dessutom – hade det fått magen att vrida sig, och han ville inte alls behöva se honom igen. Om inte ens Liam hade glömt det, som varit rejält full, så fanns det inte en chans på jorden att han skulle ha gjort det. Helvete. Det kändes bara pinsamt och äckligt och helt absurt.
Efter ytterligare en suck reste han sig ändå upp ifrån sängen och begav sig till badrummet för en snabb dusch. Ja, innan han skulle orientera. Men han räknade inte direkt med att springa sig svettig.

Medan plattången värmdes upp började Liam ta fram kläder, men blev snart avbruten av att mobilen på sängen började ringa.
”Tja?”
”Tjena, du försöker inte försova dig med flit eller något va?”
”Nej tyvärr”, muttrade han och gick fram till spegeln. Han petade till piercingen i läppen och greppade sedan plattången.  
”Bra”, sa Jake i telefonen innan han fortsatte. ”För jag tänkte komma och hämta dig, om du inte föredrar att åka skolbuss istället?”
”Verkligen? Det tackar man ju inte nej till”, sa han och drog på munnen för första gången den morgonen. Bussarna skulle gå ifrån skolan vid åtta, så att istället åka med Jake direkt till skogen lät betydligt bättre. Vilket än en gång påminde honom om att han verkligen borde ta tag i sitt eget körkort.
”Jag är där om en kvart då!”
Nästan exakt femton minuter senare tutade Jake utanför och Liam låste dörren.
”Menar du att du ser fram emot det här?” undrade Liam roat efter att ha satt sig ner på passagerarsidan.
”Inte ett dugg. Men det kan ju knappast bli värre än skidåkningen?”
”Säg inte det…” Vilket direkt fick honom att tänka på Andy igen. Helvete. Igen.
Jake lossade handbromsen och började gasa, men istället för att köra iväg skumpade bilen bara till två gånger innan motorn tystnade.
”Men vad är det nu då…”, suckade hans kompis och vred om nyckeln. Motorn brummade till på ett oroväckande sätt och när Jake tryckte ner gasen igen blev det om möjligt ännu värre innan den än en gång tystnade helt och hållet.
”Har du bensin kvar..?”
”Ja det är typ full tank. Jag fattar ingenting, alltså den har ju låtit förjävligt sedan jag köpte den, och jag fick den billigt men…” Han gjorde om samma procedur med nyckeln och gasen igen. ”Seriöst?! Vad är problemet?” Han trampade envist på gasen flera gånger och slog sedan frustrerat handen mot ratten. Jake blev inte ofta frustrerad, men bilar som inte fungerade som dom skulle var helt klart hans svaghet. 
”Ja jag har då ingen aning i alla fall.” Var det något Liam aldrig haft intresse för så var det bilar. Det var bekvämt att åka i och han skulle gärna vilja kunna köra en själv, men det var också allt.
Dom, eller snarare Jake, försökte i nästan tio minuter till men när bilen fortfarande inte ville starta fick dom till sist ge upp.
”Jaha det får väl bli en morgonpromenad istället då…” Jake drog ur nyckeln och öppnade sedan dörren för att lämna bilen utanför Liams gård. Dock inte utan att först ge den en liten spark på däcket. Det var så barnsligt och kul på samma gång att Liam inte kunde låta bli att skratta fastän han visste vilken sur blick han skulle få tillbaks. 
Trots sur blick var det Jake som en stund senare frågade Liam hur det var. ”Du är typ jättetyst.”
Liam drog på munnen och ryckte på axlarna. ”Är jag? Nej men det är bra. Trött bara.”
Hans kompis såg inte helt övertygad ut men sa ingenting mer. Men Liam kunde inte berätta ens för Jake. Det gick inte. 

”Nu är den tio över”, sa Andy till Lisette efter att ha kollat mobilen igen. Dom, och flera andra klasser, stod på skolgården och väntade på bussarna som fortfarande inte dykt upp. Det hade krupit i kroppen på honom sedan han vaknat i morse. Förhoppnings oroade han sig i onödan, för om han hade tur skulle han inte ens se till Liam. Dom var ändå fyra stora klasser som skulle iväg.
”Kolla här, det är en ny jättesöt app”, sa Lisette och visade honom på mobilen. Andy fick dock syn på någonting i utkanten av synfältet och höjde väldigt långsamt blicken.
En bit längre bort kom Liam och Jake gående. Liam i ett par smala mörkblåa träningsbyxor med vita ränder på sidan och en svart huvtröja. Jake i liknande outfit men med en grå hoodie istället. Och precis som vanligt såg både blondinen och brunetten löjligt bra ut i håret.  Och Liam hade kysst honom, och han hade kysst tillbaks och herregud han kunde inte stå kvar här.
”Andy..?”
Han såg snabbt ner på Lisette igen. ”Ja? Jag måste- vart är ens bussarna? Varför kommer dom inte?”
Hon såg förvirrat på honom innan hon verkade få syn på vad det var som fått honom så stressad.
”Det är lugnt Andy, dom tittar inte ens hitåt. Han är också snygg förresten, vad heter han? Jake?”
Kanske försökte hon bara dra hans fokus ifrån Liam till personen bredvid åtminstone. Men det funkade inte alls. Dom var fortfarande rätt långt ifrån men ju fler steg dom tog ju mer ökade hans puls.
”Gud, jag vet inte vad jag ska göra, jag fixar inte det här.” Han knöt och vred händerna i varandra flera gånger innan han hastigt vände ryggen mot Liam och Jake och såg sig om efter bästa tänkbara flyktväg.
”Andy! Lugna dig.” Lisette lyckades få tag i hans ena hand. ”Det var ju inte du som hånglade upp Li-”
”Säg det inte på det sättet!” Hans röst gick nästan upp i falsett. ”Det var inte så! Det var… en kyss… Flera kanske.”
Lisette hann inte säga någonting mer då två bussar äntligen kom inkörande på skolgården, och Jasmin tog till orda.
”Okej lyssna allihop! Vi saknar fortfarande några från Sam B, så estet och Sam A tar den här bussen”, sa och hon pekade med hela armen mot den första bussen. ”Media och ni som är här från Sam B tar den andra bussen. Vi samlas vid grillplatsen där framme sen.”

På bussen kunde Andy äntligen andas ut igen. Där inne fanns inte någon Liam. Och egentligen var det ju som Lisette sa; det var Liam som… hade kysst Andy. Inte tvärtom. Han hade inte gjort något fel. Det borde inte vara jobbigare att se honom nu än vad det var annars; och han brukade knappast behöva gömma sig för honom.
Han borde inte tänka på hur det hade känts.
”Har du pratat något mer med Tony?” frågade han med ett leende.
Med tanke på leendet som spred sig över hennes läppar hade hon inte ens behövt svara. ”Förutom i skolan menar du? För ja, han ringde mig i gårkväll och vi pratade i kanske… två timmar?”
”Vad gulligt”, flinade han. ”Och förlåt att jag… Det känns som att jag knappt frågar dig om någonting längre, att jag bara lägger allt fokus på mig själv”, sa han med en låg suck. ”Förlåt.” Det värsta han kunde tänka sig var att bli en sådan där självupptagen person som bara tog alla runt omkring för givet.
”Men lägg av, så är det inte alls”, protesterade Lisette leende.
”Det känns typ så…”, sa han tvivlande, trots hennes leende.
”Andy. Du har alltid varit den första att fråga mig om i princip allting, så försök inte få det att låta som att du är en dålig kompis eller något bara för att du haft väldigt mycket i huvudet dom senaste dagarna. Okej?”
”Okej.”
”Jag menar på riktigt. Jag vill ha ett leende!” Hon lutade sig fram den lilla biten och satte ett finger i vardera mungipa på honom för att dra dit ett leende. Det fick honom att skratta på riktigt.
”Okej, okej!”
Cirka tjugo minuter senare bromsade bussen in och dom var framme vid berget och den stora skogen. Andy klev ner för bussens tre trappsteg och i samma stund som han satte den andra foten på marken såg han Liam komma ut ifrån sin buss. Och ångesten var genast tillbaks i Andys bröst. Något som tydligen också syntes.
”Andy, andas. Liam kommer vända sig hit om mindre än fem sekunder och du kommer få ännu mer ångest om han ser hur du beter dig.”
”Hur då ´beter mig´?” väste han irriterat. Egentligen inte mot Lisette utan mot sig själv.
Han visste inte hur Lisette visste, men när Andy kastade ytterligare en blick mot bussen så vände sig precis Liam om. Hans gröna blick svepte från höger till vänster men han kunde inte avgöra om han faktiskt hade sett honom. Oavsett så fick det honom att skärpa till sig, för Lisette hade rätt; han ville inte låta den blonde se honom tappa det totalt.

”Hallå, samling här då!" ropade Hanna, skolans andra idrottslärare men som vanligtvis inte höll i Sam-klassernas lektioner, borta vid grillarna. ”Ni kommer orientera två och två.” Folk började genast para ihop sig, däribland Andy som tog ett steg närmare Lisette. ”.. Men ni kommer inte välja grupper själva den här gången”, fortsatte Hanna. ”Det är viktigt att kunna samarbeta, särskilt när det gäller lösningar av problem, och det är inte alltid man får chans att själv välja sina kollegor eller vad det kan handla om, så se det här som en övning inför framtida situationer också. När jag har ropat upp er grupp går ni till Jasmin som delar ut era kartor och sedan är det bara att sticka iväg.”
Hon fortsatte informera om dom olika tiderna, som lunch och hemfärd, innan det blev dags för gruppindelningarna.
”Gustav och Erik D.”
”Lisette och Johnny.”
Lisette såg på honom och drog missnöjt på munnen. ”Typiskt. Lycka till!”
”Du med.” Han log efter henne och stack sedan ner händerna i fickorna på dom svarta joggingbyxorna han bar. Längre bort stod Simon, som hade varit en av dom sista att kliva på bussen och som Andy inte ens hunnit prata med, och sekunden senare blev han och Nicholas uppropade som nästa par. Och Andy suckade igen.  
”Christoffer och Sara M. Liam och Andy.”
……
Det sög inte längre till lite lätt i magen, det sög som att han skulle ha en hel dammsugare som gick loss där inne. Nej. Trots att allt han ville var att springa därifrån så kunde Andy se sina egna fötter röra sig fram mot Jasmin. Och det var just där blicken vilade; på fötterna.
”Då ska vi se, här har ni karta…”

Liam hade varit nära att långsamt backa in i skogen och hoppas på att ingen såg honom då Hanna ropat upp hans namn tillsammans med Andys. Kanske hade han till och med hunnit backa ett första steg för Jake hade ryckt tag i hans arm och gett honom en menande blick. Ändå så var ju den brunhårige helt jävla ovetandes om vad Liams ovillighet berodde på. Det var inte längre bara att det var EmoAndy och att han inte ville ha att göra med honom. Han hade i vilket fall lytt Jake och stod nu framme vid Jasmin och tog emot kartan. Vad hade han ens gjort för ont för att straffas med det här? Det hade varit ett misstag.
”Och kompass”, log Jasmin, som att det här var någonting kul och inte alls både svintråkigt och totalt onödigt. När skulle dom någonsin få nytta utav det här? Om Liam någon gång gick vilse så kunde han lova att han till hundra procents säkerhet inte skulle ha en karta och kompass med sig.
Liam sneglade åt Andys håll och killen lyfte äntligen på blicken från skorna för att ta emot kompassen. Hade han tagit en jävla micro-nap mitt i allt eller?
”Då är det bara att sätta igång”, log Jasmin och gick sedan vidare till nästa grupp.
”Jaha… sämre grupp hade ju varit svårt att hamna i.” Liam vred på kartan och brydde sig inte om i att se på Andy.
”Du är så dålig alltså?” Andy förvånades själv över att han lyckades kontra med något så snabbt med tanke på hur pulsen fortfarande slog i öronen. Hans blick var dock desto flyktigare och riktades snabbt mot kompassen.
En suck kom ifrån Liam. ”Bättre än du någonsin kommer bli. Och det gäller inte bara orientering.” Han började målmedvetet gå åt höger, djupare in i skogen, och Andy kunde inte göra annat än att snabbt försöka hänga med i samma tempo som Liams mycket längre ben. Dom gick en bra stund under tystnad innan Liam utan förvarning stannade.
”Det verkar vara något jävla fel på den här kartan. Kan du gå tillbaks och hämta en ny eller? Den stämmer inte. Vi har säkert fått en karta över en helt annan skog.”
”Få se.” Andy svalde hårt innan han tog ett steg närmare och höll ut handen för att få kartan. Efter att Liam till synes motvilligt räckt honom den vred han på den ett halvt varv och letade efter kontroll nummer 1 på kartan. ”Vi har ju gått åt helt fel håll. Man måste ha kartan åt rä-”
”Okej jag fattar, du är expert. Kan du bara tala om åt vilket håll vi ska gå då?” Han såg irriterat på Andy och nästan lika irriterat mot kartan i hans händer. Hur skulle han veta åt vilket håll man skulle ha kartan när allt såg likadant ut på den? Det var lika obegripligt som siffrorna i matteboken. Dessutom; det fanns GPS nuförtiden.
”Var det inte du som skulle vara bättre än jag någonsin skulle bli? På allt.”
Liam tyckte sig nästan höra någonting sårat i rösten vid det sista, men han skakade snabbt bort det. Andy kunde omöjligt ha tagit åt sig av det, och ännu mindre; han kunde omöjligt ha brytt sig? Kanske var det Liam som hade börjat överanalysera det Andy sa och gjorde och fick för sig sådant som inte ens stämde.
”Åt vilket håll ska vi?” frågade Liam istället och fick helt enkelt svälja ner stoltheten. 
”Ditåt.”
Än en gång började dom gå under tystnad. Andy vred på kompassen och verkade nästan hypnotiserad av den röda lilla pilen. Hans svarta hår var tuperat baktill, precis som vanligt, medan det andra låg platt med luggen som gång på gång föll ner i hans ögon. Det lätt neråtböjda huvudet gjorde att nacken delvis blottades innan en hand plötsligt for förbi och upp genom håret och fick Liams blick att hastigt dras därifrån. Tänkte Andy på det exakt nu? Tänkte han på hur Liam lutat sig fram alldeles nära och… gud. Det var som en jävla mardröm, och han var inte ens ensam om den.
”… där snart…”
Liam blinkade till och såg snabbt på Andy igen. ”Va?”
”Vi borde vara där snart sa jag. Var det höger eller vänster efter stenen?”
”Höger..? Du kan väl kolla själv istället.”
Liam hade tagit tillbaks kartan tidigare och Andy hade i ögonvrån sett hur han vridit och vänt på den utan att ha verkat förstå hur han faktiskt skulle hålla den. Nu räckte han muttrande över den och Andy roades åt hur genomskinlig ursäkten var, att han tyckte att Andy kunde kolla själv. Han var väl alldeles för stolt för att riskera att råka göra fel igen. Andy sa dock ingenting om det utan lät honom hållas.

”Kan vi inte bara leta kontroller och sedan kolla kartan efteråt för att lista ut vilken det borde vara? Det går mycket snabbare”, föreslog Liam och nickade bort mot en orange kontroll längre in i skogen.
Efter ett tag hade Andys nervositet börjat släppa och han hade mer känt sig lättad över att det där inte hade kommit på tal. Nu började han istället bli irriterad. Irriterat nervös. Skulle dom bara låtsats som att det inte hade hänt? Kom inte Liam ihåg det? Ångrade han sig?
Självklart ångrade han sig. Det skulle Andy också ha gjort om han attackerat Liam sådär. Han ångrade sig ju själv att han inte knuffat undan honom. Visst gjorde han..?
”Nej vi följer kartan”, sa han med ett hårt grepp om det inplastade arket. Liam förutsatte väl bara att Andy fattade att han fått någon tillfällig kortslutning i hjärnan eftersom han varit så full. Varför skulle dom då behöva prata om det? Han trodde väl inte att Andy väntade sig någon slags ursäkt. Vilket han inte heller gjorde. 
”Vi ska ner här.” Den svarthårige pekade nedför en brant, vilket fick Liam att höja ögonbrynen.
”Är det här någon hobby du har, eller vill du bara plåga mig?”
Liam tyckte fortfarande att dom bara kunde leta kontroller och kolla kartan senare. Och då skulle dom definitivt ha låtit bli denna mördarbacke. Ändå började han ta sig ner för branten utan att invänta svar.
Andy såg efter Liam innan han själv började följa efter. Det blonda håret såg som vanligt ännu ljusare ut när han hade någonting svart på sig, som den nuvarande huvtröjan, och han kunde återigen konstatera att Liam hade förmågan att till och med kunna bära upp slitna Adidasbyxor.
”Kommer du eller?”
Han rycktes ur tankarna och joggade ner den sista biten till där Liam lyckats hitta nästa kontroll.
Varför kunde han inte bara sluta störa sig på att den andre inte sa någonting?

Dom var på väg tillbaks till grillplatsen för lunch och för tillfället kände sig Liam bara väldigt lättad över att Andy inte nämnt någonting om fredagsnattens händelse. Nästan så pass att han glömde bort att det faktiskt var Andy han gick bredvid och inte bara någon kille ur Sam A.
”Ska ni på någon studentresa eller?” frågade han och drog undan några grenar för att komma förbi på den smala stigen.
Andy såg ut som att han hade ställt världens konstigaste fråga (Eller kanske mer över det faktum att Liam ställt en vanlig fråga?) men öppnade åtminstone munnen. ”Nej, eller det är några stycken som ska åk-”
”Men inte du alltså?” Tydligen hade han inte helt glömt bort att det var Andy han gick bredvid för kommentaren slapp ur honom innan han ens hunnit reagera.
”Nej.” Den svarthårige drog ner sina tröjärmar över händerna och slöt upp bredvid Liam när stigen återigen tillät en att gå i bredd.  ’Bredvid’ som i att det ändå skulle få plats minst två personer emellan dom.
Inte för att dom brukade ha långa samtal med varandra och att Liam kunde påstå att han hade förmågan att lägga märke till förändringar hos den andre, men det kändes onekligen som att det var någonting Andy lät bli att säga. Annars borde det i alla fall ha kommit någon dryg kommentar tillbaka.
Nyfikenheten tog över. ”Varför inte?”
En suck lämnade Andys läppar och det var tydligt att han avsiktligt undvek att se på honom. ”Det blir så himla dyrt, och jag vet att mamma kommer skrapa ihop pengar till det om jag säger något så… jag har inte sagt något.”
Andy hade nästan börjat vänja sig vid tystnaden, och den där pulserande irritationen hade också tagit en paus. Så när Liam helt plötsligt hade öppnat munnen och dessutom frågat något ganska normalt hade han inte kunnat dölja förvåningen. Nu sneglade han försiktigt upp mot honom. Varför hade han ens sagt något för? Liam hade inte frågat för att han brydde sig, utan precis som vanligt hade han väl haft någon baktanke med det. En chans att få yttra någon hånfull kommentar. Men å andra sidan hade Liam säkert inte väntat sig ett så ärligt svar. Den gamla Liam hade utan tvekan fått ett sådant, men inte den idioten han hade kommit att bli brukade verkligen inte få det.
Men det han sagt var sant, han hade inte haft hjärta till att nämna studentresan till Magda. Dom hade redan dåligt med pengar den här månaden och resan skulle betalas redan nästa vecka. Hon skulle bli helt förtvivlad om hon fick höra att han struntade i det på grund av något sådant, men det var studentmössan som gått på flera hundra, dom skulle fixa en ny kostym åt honom, kryssningen hade betalats förra månaden. För honom var det ingen stor grej att hoppa över det, det var långt ifrån hela klassen som skulle med.
”Ojdå.” var allt Liam fick fram. Han hade inte väntat sig det. För det första hade han inte tänkt så långt som att det kanske kunde bero på pengar, och för det andra hade han inte väntat sig ett sånt… ärligt svar.
”Så hur många ska du på då? Nu känns det väl ännu bättre att få säga det?”
Liam rynkade pannan och såg på Andy. Väntade han sig verkligen något sånt? Att han skulle ta tillfället i akt att få det att kännas ännu jävligare för honom som inte skulle få åka? När han tänkte efter var det kanske inte så konstigt ifall Andy väntat sig just precis det.
Innan han hunnit svara något fortsatte den svarthårige. ”Det kanske är dags att du börjar vaccinera dig.”
”Vadå för?”
”Hepatit B? Om du ska ha en ny tjej varenda kväll kanske.”
Fortsättningen fick Liam att komma ännu mer ur balans och han kastades tillbaks till den där festen när han kom ut i hallen med Matilda och Andy höll i hans jacka, vidare till kryssningen och Lollo, Andy som kom ut ifrån hytten bredvid, Andys vardagsrum och den vinröda tröj-
”Det har väl fan inte du med att göra.”
Andy öppnade munnen men det kom inte ut några ord. Han var inte ens säker själv varför han sagt det där sista. Liam verkade inte ha haft någon baktanke med sin fråga så varför skulle Andy då bete sig sämre? För att han fortfarande var frustrerad över Liams tystnad? För att något obehagligt värkte i magen och pulsen dunkade i öronen igen?
Han såg grillplatsen längre fram och eftersom dom knappast behövde karta för att ta sig dit lämnade han Liam bakom sig när han ökade på sina egna steg. Ibland kände han sig lika patetisk som Pontus och killarna sa.

Gångerna Andy skolkat var lätträknade, men nu hade det hänt andra gången på två veckor. Förmodligen hade han gjort Liam en tjänst genom att ha lämnat skogen och orienteringen som skulle ha fortsatt efter lunch med tanke på hur hög hans frånvaro säkerligen var. För han var helt säker på att Liam skulle ha dragit hem om inte han själv hade gjort det. Särskilt efter hur Andy hade gjort det hela ännu mer obekvämt.  
Resten av dagen tillbringade han hemma med misslyckade försök till att plugga. Allt kändes plötsligt så onödigt. Han hade redan bra betyg, vad skulle det göra för skillnad med några halvdåliga prov dom månaderna som var kvar till studenten? Dom kunde knappast sänka ett VG till ett IG. Lisette hade sms:at honom på väg tillbaks från orienteringen – uppe i skogen hade det inte funnits någon täckning överhuvudtaget – men han hade inte orkat svara på det än. Han visste inte ens hur han skulle förklara. Plingandet på dörren fick honom att rycka till men han förstod lika snabbt att det var på grund av sms:et han inte svarat på.
Med ett djupt andetag tryckte han ner handtaget och fick sig minst sagt en chock när det var allt annat än Lisette som stod på trappan.
”Vad vill du?” frågade han så neutralt han kunde och höll fortfarande handtaget i ett hårt grepp.
”Alltså… jag fattar vad allt det här är om…” Liam såg desto mer sammanbiten ut och han drog handen genom håret innan han tryckte handflatan mot dörren och på så sätt slog upp den helt. ”Jag var full. Okej? Jag mindes det knappt först.”
Andy fick inte fram ett ord. Det var det här han hade väntat på. Ändå blev han helt kallsvettig när han nu förstod vad Liam pratade om. När han bet tag i läppen for tankarna genast iväg igen. Den där ringen som smakat metall. Tungan som hade varit så målmedveten. Hans egna läppar som låtit sig följa med-
”Fattar du vad jag säger?”
Han såg snabbt upp på honom där han stod med ryggen mot den uppslagna dörren och svalde igen. ”Va?” Hade han missat något? Vad hade han mer sagt?
”Jag var…” Liam bet ihop och innan Andy riktigt hunnit med att reagera hade han smällt upp den andra handflatan mot dörren så att Andy än en gång var placerad mellan hans båda armar. Plötsligt var han så himla nära. Blonda hårslingor hade ramlat ner i ögonen men ändå kunde han se hur dom lyste där igenom. Ansiktet var så nära att han kunde känna hans andedräkt. Skulle han… ”Jag var full och visste inte vad jag gjorde! Det var ett jävla misstag, fattar du? Det var ingenting annat än ett misstag.” Han sa det sista mellan tänderna och lika snabbt som han närmat sig var han borta igen. Armarna sänktes. Snabba fotsteg nedför trappen. Ut från gården.
Andy stod chockat kvar, tryckt mot dörren och med häftiga andetag. Han hade trott…  
Han slöt ögonen och försökte andas genom näsan. Han hade inte bara trott. Han hade velat.