I hate (almost) everything about you - del 10

Det var nog bland det skönaste som fanns: Att sova. Sova och att ha sex kom nog ungefär på delad första plats. Liam suckade tungt och vände sig in mot väggen, sparkade av sig täcket med ena benet och borrade ner ansiktet i kudden igen. Han blev väckt av en jävligt irriterande melodi och undrade vem som satt och spelade mobilspel.
Han insåg snart att det självklart inte satt någon i hans rum utan att det var hans egen mobil och att han för övrigt måste ha snoozat typ tre gånger. Helvete! På två sekunder for han upp ifrån sängen, vilket resulterade i att det svartnade för ögonen, och slet åt sig jeansen från golvet.
Han kunde inte skippa mer skola just nu. Och absolut inte matten. Hur gärna han än ville.
Tanken på att hans kompisar skulle få ta studenten medan han själv stod med dom anhöriga för att gratulera var inte särskilt tillfredsställande. Han tog ut första tröjan han hittade från garderoben – en svart tight t-shirt med vitt tryck – och som lyckligtvis matchade dom ljusa stuprören han redan dragit på sig.
”Morsan!” ropade han medan han slirade in i badrummet till tandborsten. ”Morsan!”
Hon måste redan ha börjat då, vilket Liam också hade - för 10 minuter sedan.
Han slet på sig ett par strumpor och snubblade ner för trappen. En blick på micro-klockan i köket gav honom två alternativ att välja mellan.
1. Fixa håret och ta en senare buss.
2. Skita i håret, springa fort som fan och hinna med bussen.
Han drog handen genom det blonda och rufsiga håret och stönade till men ryckte sedan åt sig skinnjackan, körde ner fötterna i skorna och lämnade huset.
Att sätta sig på bussen totalt ofixad i håret och utan att knappt hunnit reflektera över hur kläderna satt var någonting väldigt ovanligt för Liam, och han gillade det inte alls. Han var fåfäng, det var töntigt att förneka det. Han var extremt fåfäng. Men om man struntade i allt som kunde kallas stil så smälte man in bland väggar och skåp, som någon slags husmus. Liam var väl på tok för högljudd för att kunna uppfattas som en grå mus, men han ville ändå inte se tråkig ut.
När han drog upp den dörren till mattesalen vände sig 27 personer om och han höjde handen med ett snett leende.
”Tja.”
”Och vad har du för ursäkt idag Liam Solin?” frågade Lundkvist.
”Försov mig”, sa han med en nonchalant axelryckning och stängde dörren efter sig. Han såg sig snabbt om i klassrummet och registrerade både Jake och Chrille, men ingen ledig plats bredvid. Det var ovanligt att alla elever brukade närvara, men när så nu var fallet fanns det bara en plats ledig åt Liam.
Andy suckade lågt och såg ner i sin bok. Han hade kommit in i klassrummet bara någon minut innan lektionen började idag, vilket nu visade sig vara väldigt dumt. Han brydde sig inte om att se på Liam när han sjönk ner på stolen bredvid utan fortsatte räkna på uppgiften han höll på med.
Ändå så kunde han inte låta bli att reflektera över att det inte luktade hårspray. Något det annars alltid gjorde när man passerade Liam.
Liam själv sneglade mot Andy, underbarnet, öppnade sin bok och började som vanligt räkna ner minuterna som var kvar av lektionen.

”Bengt”, vände sig Andy om och sa när deras lärare passerade. 
”Mm?” sa deras lärare frågande när han stannat vid bordet.
”Jag fattar inte den här. Hur gör man när det är ett ojämnt tal? Ska man flytta över eller dela rakt av?”
”Det är inte så krångligt faktiskt. Du börjar alltid med att…”
Liam slutade lyssna och började istället rama in rubrikens bokstäver med blyerts. A L G E B R A. 
”Så du kan inte allt alltså?”
Andy suckade åt Liams kommentar. ”Nej, det har jag aldrig påstått.” Han såg ner i hans bok och tillade sedan. ”Hur många tal har du räknat?” Om Liam tänkte starta dagen på den här nivån kunde Andy göra detsamma. Det var först nu när han hade Liam helt vänd mot sig som han upptäckte nästa ovanlighet; resultatet av bristen på hårspraysdoften förstod han. Hans hår var rufsigt på ett helt annat sätt än det normalt var – som att han faktiskt nyss klivit upp ur sängen och dessutom måste ha farit runt ganska mycket i den –  och var det inte till och med en liten virvel som kommit fram i den annars så plattade luggen? Han var väldigt olik sig, men absolut inte ful. Igen; varför kunde han inte bara vara jävligt ful? Andy tvivlade inte alls på att han faktiskt försovit sig på riktigt, det som förvånade honom var att Liam inte skolkat för att stanna hemma och fixa sitt hår.  
”Inget alltså”, konstaterade Andy när Liam inte svarat. Och som så ofta fick han dåligt samvete efter att en taskig kommentar lämnat hans läppar. Ibland hade han velat kunna vara mer som Liam.
Det den svarthårige påstått var sant. Han hade inte räknat ett enda tal. Alla siffror och tal virvlade bara ihop till ett enda kaos. Skulle Liam vara ärlig kände han sig rätt värdelös. Liksom, han gick i 3an och kunde fortfarande inte gångertabellerna utantill, han fick fortfarande ta till fingrarna ibland när han räknade minus, och det var först i år som han hade lärt sig att man avrundade 5 uppåt och inte neråt. Det var pinsamt. Han var pinsam.  
”Okej då kan ni lägga ifrån er pennorna ett tag”, sa Lundkvist framme vid tavlan. ”Vi ska gå igenom ändringskvot och derivata, så slå upp sidan 74.”
Liam försökte spela oberörd när han hörde namnet på kapitlet och började bläddra. Jo men visst, han brukade derivata varje dag. Han hade ju för i helvete inte ens hört ordet! Hur han hade kunnat klara av dom tidigare mattekurserna var ett mysterium även för honom själv. Jake kanske hade legat med Lundkvist för att få honom att godkänna Liam eller något. Gud, den bilden hade han verkligen velat slippa. Liam kände sig alldeles svettig när han såg det första talet men försökte intala sig själv att noter också kunde se väldigt förvirrande ut, och dom kunde han tyda. Han kunde klara av det här också. Men ju mer Lundkvist pratade, ju mindre fattade han. Han försökte verkligen. Han kluddade till och med ner små stödord i boken för att komma ihåg lättare.
”Så vad blir ändringskvoten av Limes i det här talet?... Liam?”
Han såg snabbt upp när han hörde sitt namn. Han såg på det obegripliga talet och försökte sortera sina tankar. ”Eh…” Han vände förtvivlat ner blicken i boken på jakt efter ett svar, men där fanns så klart bara ännu fler obegripliga tal. ”Det blir…”
Plötsligt sköt Andy över sitt block lite diskret åt Liams håll där han krafsat ner två siffror.
”Tolv”, svarade Liam och såg rakt på läraren.
”Bra, helt rätt. Är ni andra också med på det?”
Liam slog ner blicken och andades tyst ut. Även om han för det mesta var självsäker, eller åtminstone låtsades, så kände han sig aldrig så obekväm som i sådana här situationer. När han inte hade någon som helst kontroll och dessutom riskerade att tvingas blotta dom svagheterna.  
När Lundkvist sagt att dom kunde räkna vidare hade Liam motvilligt sett upp mot Andy. Varför hade han hjälpt honom?
”Du…”
Andy hade redan börjat räkna igen när han hörde Liam. Om han skulle säga något i stil med att han ´inte behövde hans jävla hjälp´ så tänkte Andy ärligt talat ge honom en käftsmäll. Kanske att han ville ge sig själv en också, som för att fråga sig vad han höll på med. Vad fick han ut av det han nyss gjort liksom? Inte ett skit.
”Tack för det där.”
”Visst”, mumlade Andy och dolde sin förvåning över tack:et. ”Du är väl skyldig mig ett svar sen då.”
Det fick faktiskt Liam att dra lite på munnen. ”Ja visst.”
Varför tyckte Andy om det där leendet för? Det hade inte berott på något annat än tillfällig tacksamhet över att han blivit räddad från att behöva medge för hela klassen att han sög på matte. Snart skulle han ha glömt bort det.
Kanske hade han tyckt om det för att det trots allt hade varit ett Liamleende.
Liam sneglade mot det som Andy kluddade på i marginalen och funderade samtidigt på vad som skulle hänt om situationen varit omvänd. Ifall det varit Andy som varit värdelös på matte. Liam skulle mest troligt inte ha hjälpt honom, och inte för att vara världens elakaste utan mer för att… tanken inte skulle ha dykt upp? Eftersom att det var Andy. Dessutom var sju år alldeles för lång tid ens om han velat vara schysst mot honom igen.
Resten av lektionen sa dom ingenting till varandra, och följande lektioner behövde dom inte ens vistas i samma klassrum.
”Hänger du med ut Liam? En cigg hinner vi med.” Det var Pontus som frågade honom efter att dom hade lämnat svenskaklassrummet.
”Absolut.”
Nedanför trappen, ute på skolgården fiskade Pontus upp en cigarett och den halvt skeptiska, halvt roade blicken han svepte över Liam fick honom att frågande höja ögonbrynen med ett ”Vad är det?”
”Det är bara ovant att se dig så… du vet”
”Vadå?” flinade Liam nu och tog ett bloss på sin egen cigg.
”Totalt ofixad. Du kan inte låta det bli en vana alltså”, skrattade han.
Det såg så illa ut alltså? Hade ju varit en boost för självförtroendet annars att få höra att man såg okej ut utan att ha lagt varje hårslinga rätt typ.
”Men käften. Jag får fortfarande fler blickar i korridoren än vad du får.”
”Av chock ja.”
Liam skakade bara roat på huvudet.
”Händer i helgen då?” frågade Pontus. ”Ja jag är medveten om att det bara är måndag än men…”
”Tror Jocke ska ha fest då, i E du vet. Häng på dit.”
”Ah, får se. Beror på om jag ska träffa Jessi.”
”Jaså?” log Liam snett. Jessi var Pontus senaste raggningsprojekt.
Den lilla frågan hade varit allt som krävts för att Pontus i detalj skulle berätta om exakt hur bra Jessi varit i sängen sist, hur bra hon hade sugit och att Pontus inte behövt ge någonting alls tillbaks och hur han aldrig skulle umgås med henne för att göra någonting annat än att ligga.
”Hör du hur bra det låter eller?” sa Pontus nöjt.  
Liam drog på munnen men hörde verkligen inte hur bra det lät. Varken från Pontus sviniga sida eller från tjejen som inte verkade stå upp för sig själv.
Han blåste ut röken. ”Nice.” Det var det svaret som väntades av honom.
”Du själv då? Har du gått och blivit nunna eller? Kryssningen var ju länge sen.”
”Men vad fan, bryr du dig hur ofta jag knullar eller?” flinade han igen.
”Lite”, skrattade Pontus. ”Nej men snart får du ju rykte som bög”, sa han och knuffade lätt till honom. ”Ska vi gå in eller?”
Liam nickade och svalde samtidigt. Pontus hade bara sagt det som ett skämt, men det fick honom ändå att känna sig obekväm. Typ att någon skulle misstänka. Ibland oroade han sig för att Pontus eller någon av hans andra kompisar helt slumpartat skulle träffa på någon av hans gamla hångel. Och att någon av dom killarna, vilka var ungefär två, skulle nämna Liam. Det var inte troligt, men tanken fanns ändå där.
Vad skulle liksom Pontus och dom andra säga om dom fick veta att Liam tände på killar? Efter att han själv hade snackat om sin ’dryga böggranne’ i snart tre år? Visst, fortfarande; Jake spelade på båda planhalvorna utan att dom var på honom. Men det var som sagt annorlunda. Jake var inte Liam och… Det var helt enkelt bara annorlunda.

När skoldagen var slut hade Andy inte lämnat området som övriga utan istället tagit plats i ett av dom stora fönstren på andra våningen i väntan på att Lisette skulle bli klar med sin lektion. Enda fördelen med att han var kort var att han precis fick plats i dom stora fönstren med dom breda fönsterbrädorna. En blick ut på skolgården fick honom att upptäcka tre stycken bekanta personer som kom nedför trappen. Däribland personen tillhörande det blonda håret som luktat för lite hårspray för att vara normalt. Liam såg ut att skratta åt något som Johan sa och höjde sedan handen när Jake och Johan vek av åt ett annat håll. Helt plötsligt vände Liam upp ansiktet mot fönstret och rakt mot Andy, och han själv tryckte sig reflexmässigt bak mot väggen i ett hopp om att gardinen skulle skymma honom tillräckligt. Det var först efteråt han undrade varför han ens gjort det. Han var väl tillåten att titta ut genom fönstret? Fast å andra sidan skulle väl Liam då ha fått för sig att Andy verkligen glott på honom och gett honom fingret.
Efter att Lisette kommit ut i korridoren med resten av hennes klass begav dom sig hem mot henne. Han fick senaste uppdateringen om Tony – dom skulle ses imorgon eftermiddag igen för en ny fika – och dom jämförde resultaten av sina senaste prov – Lisette var förvånad att hon klarat engelskan eftersom hon knappt pluggat och Andy klargjorde att han fortfarande hatade Ludvig den fjortonde och att det helt klart var hans fel att han hamnat på ett G istället för ett VG. När dom gick in på Lisettes grusade gård tog hon upp ämnet Liam.
”Haft några mer problem med bitch-Liam?”
Andy log smått åt hennes smeknamn men ryckte sedan på axlarna. ”Inte direkt. Har inte behövt ha så mycket att göra med honom idag.”
”Skönt.”
”Ja… Han kom sent till matten i morse och-” Varför hade han precis varit på väg att berätta om avsaknaden av hårspray? Det var inte väsentligt. ”Jag räddade honom typ från att svara fel på genomgången. Dagens goda gärning eller något. Jag vet inte ens varför”, sa han och log utan glädje.
”För att du är snäll”, konstaterade Lisette med ett mer äkta leende. ”Du är ju inte någon Liam.”
”Nej i och för sig. Men alltså… Han är så oberäknelig. Dom senaste åren har jag varit van med hans irriterade blickar – och ja jag har gett egna också men det hör inte till saken nu – och spydiga kommentarer. Sedan log han nästan när han var hemma och hjälpte till med datorn du vet? Och idag var han först sådär vanligt drygt för att i nästa stund säga tack för hjälpen? Hur normalt är det? Det är Liam vi snackar om liksom. Han borde aldrig någonsin säga tack till mig eftersom jag är den han avskyr mest av alla? Jag fattar inte, och det är på riktigt jobbigt med det där oberäkneliga.” Han insåg att han babblade på, men Lisette flinade bara.
”Han lider kanske av humörsvängningar? Typ pms fast utan mens.”
Det fick Andy att skratta. ”Vilken käftsmäll jag skulle ha fått om jag sa det till honom.”
”Då tycker jag att du ska låta bli. Så att ditt söta ansikte inte blir förstört.”
”Det låter så illa när du säger det, som en docka eller något”, sa han med en liten grimas.
”Du har lite utav ett dockansikte”, log hon oskyldigt.
Han antog att det fanns likheter. Hans hud var alldeles slät – han hade turen att aldrig haft problem med finnar och den extremt lilla skäggväxten han hade rakade han alltid bort -, dragen i ansiktet var fina och ögonfransarna både svarta och täta. Och det sista i kombination med den svarta kajalen han använde fick dom isblåa ögonen att framhävas ännu lite mer.

”Har du tänkt någonting på balpartner då?” frågade Lisette när dom satt i sängen i hennes mörkila rum. Hon såg så skyldig ut att Andy var tvungen att dra in henne i en kram med ena armen.
”Det är ingen fara har jag ju sagt. Jag ska höra med någon i klassen.” Dom flesta tjejerna i hans klass hade bestämt balpartner redan i ettan, men han valde att inte berätta det för Lisette.
”Jag känner mig ändå dum”, suckade hon men tillade sedan snett leende. ”Fast det skulle ju vara perfekt för dig att skaffa en pojkvän nu.”
”Ja det skulle vara trevligt”, sa han seriöst. Han ville väldigt gärna träffa någon. ”Finns ju inte så mycket utbud på skolan bara… Inte som är öppna med det i alla fall.”
Det var en sak som skulle bli skönt med att sluta skolan; att det förhoppningsvis skulle bli lättare när det kom till killar. Han kände sig lite låst i skolan ärligt talat. Kanske skulle andra killar inte heller vara lika osäkra när dom kom ut i något slags vuxenliv.
”Du kommer hitta en pojkvän, jag lovar. Men jag måste få vara med och godkänna honom, okej?”
”Okej”, flinade han och drog fingret längs en av sömmarna på det vinröda överkastet. ”Så att det är någon som är bra nog?”
”Någon som är värd dig ja. Och då ska man vara väldigt bra.” Hon log glatt mot Andy och sträckte sig efter en flaska med babyblått nagellack som stod på sängbordet.
”När var det din träning började?” undrade hon efter ett andra lager målande. 
Andy gillade att dom var så pass bekväma med varandra att dom kunde sitta och göra varsina saker men ändå vara tillsammans på något sätt. Själv satt han och bläddrade i det senaste numret av ett japanskt magasin Lisette prenumererade på.
”Halv se- jävlar!” Han for upp från sängen och drog på sig munkjackan över t-shirten igen.
”Jag trodde det var typ halv sju! Åh, ska jag be mamma skjutsa dig?” frågade Lisette snabbt.
”Nej det är lugnt. Får jag låna din cykel?”
”Självklart.”
Efter ett rekordsnabbt hejdå sprang han nerför trappen och lämnade gården på Lisettes illrosa cykel.

Det var när han cyklade genom stan som han hörde rösterna, och han suckade lågt inombords när han försökte låtsas som att han inte hörde.
”Tja Andy! Snygg cykel!”
När skratten dött ut kastade han ändå en hastig blick bakåt och kände sig åtminstone lättad över att inte Liam var med. Men Pontus och Johan hörde inte heller till hans favoriter direkt. En tredje kille han inte visste namnet på stod också vid busshållplatsen med dom. Pontus hade alltid varit den jävligaste. Liams kommentarer och blickar hade alltid gjort mest ont, men förutom när han tryckt upp honom mot det där skåpet så hade han aldrig behövt vara orolig över att han skulle göra illa honom fysiskt. Med Pontus fanns ständigt den oron. Särskilt utanför skolans område. Fastän han hade cykel.
”Aaandyy!”
Hade det inte varit för att han redan var sen så skulle han ha tagit en annan väg istället för att vänta vid övergångsstället där bilar nu for förbi.
”Hallå?! Andy! Är du döv eller?!”
Han fortsatte ignorera skriken, men när någon utav dom ännu en gång ropade hans namn gick det inte längre.
”Vad är det?!” ropade han irriterat tillbaks men ångrade sig i samma stund när han möttes av flera skratt.
”Shit, trodde inte du kunde skrika sådär, EmoAndy!”
Det blev äntligen grönt och efter att hårt ha svalt skyndade han sig att trampa iväg. Han hatade det där. Det spelade ingen roll om han ignorerade dom eller svarade tillbaks, det tog inte slut. Han var långt ifrån lika osäker som han hade varit under högstadiet, men vid sådana här tillfällen påmindes han så mycket om känslorna han känt då. Dom snabba hjärtslagen, klumpen i magen. Han hade trott att dom flesta mognade när dom började gymnasiet, men det hade ju inte dröjt länge förrän han fått inse att det fanns dom som fortsatte bete sig exakt likadant som stöddiga killar i femtonårsåldern. Oftast kunde han bara låta bli att lyssna, han kunde nästan tycka att det var skrattretande hur töntiga dom var, men när dom var flera stycken och han var ensam så… Han kanske också var töntig som lät sig påverkas, som ibland blev ledsen, som ibland blev rädd. Fastän han visste att det var dom det var fel på och inte honom. Känslorna kom tillbaks som en hemsk flashback ifrån högstadiet utan att han kunde göra någonting åt det.

Den där känslan höll sig kvar när han sprang på planen och han kände att han inte kunde koncentrera sig på övningarna alls. Dribblingarna blev klumpiga och han missade Jonahs passningar gång på gång.
”Okej det räcker killar! Vi kör lite träningsmatch. Andy väljer ut rött lag, Eric blått.”
Andy joggade fram till deras coach och tog emot dom röda västarna innan han och Eric turades om att välja ut sina lagkompisar. Deras lag var väldigt sammansvetsat och även om det var några som stack ut som lite snabbare och extra duktiga målgörare, däribland Andy själv, så var det absolut inte några dåliga med i laget. Dom var på så pass hög nivå nu att dom sämre hade tvingats inse att fotboll inte var något för dom.  
Idag hörde dock Andy inte alls till en av dom bättre.
”Andy! Vad håller du på med? Vill du spela i helgen eller inte?!” ropade deras coach från sidan när Andy gjorde en perfekt passning – till Eric i det blåa laget.
”Ja det ska jag”, sa han och suckade lågt åt sig själv. ”Det blev en miss bara!”
Men Pontus och hans kompisar fortsatte störa honom i huvudet, till och med Liam flimrade förbi några gånger. Coachen blåste för hörna och ropade sedan till sig Andy.
”Vad är det?” frågade han andfått när han joggat fram till honom.
”Är allt okej?” frågade coachen medan dom andra fortsatte spela.
”Ja, det är klart”, sa Andy och drog luggen ur ögonen.
”Du känns extremt ofokuserad”, sa han kort. Det behövdes ingen tydligare förklaring.
Andy kände hur hans axlar sjönk ner. ”Det… har varit lite mycket på sistone.”
Det var inte bara idag, för att Pontus hade ropat. Han kände sig stressad inför en massa prov – det var inte bara för IG-barnen det var jobbigt utan det låg även en hel del press på en om man var van vid att aldrig prestera sämre än vg+ -, det där med baldejt, det ständiga tjafset med Liam, kommentarerna från hans kompisar. Och mitt i allt det där ville han verkligen prestera på träningarna också.
”Okej, någonting du kan ordna till? Eller blir det för mycket med fotbollen?” frågade han med den vanliga skärpan. Han var ingen som daltade med sina spelare, men det var också det som gjorde honom till en så bra tränare.
”Nej, nej”, sa han snabbt. Skulle han bli bänkad skulle allt bli ännu värre. ”Jag ska skärpa mig.”
”Okej det låter bra Andy. Du kan gå och duscha nu.”
”Men…”, började Andy.
”Match på söndag, och den är avgörande för resten av ligan. Du vill väl vara med eller hur? Hem och vila och ta tag i det som behövs.”
Han gick med släpande steg iväg mot omklädningsrummen men antog att han fick vara tacksam över att coachen åtminstone tänkte låta honom spela matchen, för han hade verkligen inte varit bra på planen ikväll.
Andy sjönk ner på en av träbänkarna och drog av sig fotbollsskorna, suckade tungt och lutade sedan bakhuvudet mot väggen en stund. Omklädningsrummet var inte mycket fräschare än skolans. Det var sprickor i kaklet och svettlukt i väggarna, spegeln hade sett sina bästa dar och duscharna var rätt rostiga. Men av någon anledning prioriterades Djurgårdens friidrottsanläggning mycket mer än fotbollen.