I hate (almost) everything about you - del 16

”Andy!”
Han hejdade sig vid skåpet när han hörde Simons röst eka genom korridoren. ”Hej”, log han och vände sig om.
”Jag trodde nästan att vi hade sovmorgon eller något när jag inte hittade dig.”
”Jag blev lite sen bara” ’Jag ville inte lämna huset samtidigt som Liam bara.’ ” men den är inte halv än va?” fortsatte han och tryckte ner nyckeln i fickan.
”Nej fem i. Men hallå försvann du från orienteringen igår? Jag såg dig varken vid lunchen eller när vi skulle hem.” Dom började gå genom korridoren med alla dess blåa skåp på ena sidan och trista tavlor på den andra. Det var individuellt val som första lektion på schemat och den kursen han hade på tisdagar var åtminstone roligare än torsdagarnas.
”Ja jag…” Han hade inte berättat för Simon om vad som hänt under helgen och han kände verkligen inte för att göra det nu mitt i korridoren. ”Jag var i grupp med Liam och orkade inte stanna kvar.”
”Var det så illa..? Jag trodde att det tvärtom blev värre när han har sitt lilla gäng med sig?”
”Jo. Nej. Jag menar… Han var inte så illa igår, det var mest jag som… Det var nog ärligt talat jag som var mest jobbig”, medgav han. Det var sant, även om han inte berättade bakgrunden till det för Simon just nu. ”Men gick det bra för er då?” tillade han för att rikta bort uppmärksamheten från sig själv.
”Det kunde han gott ha”, log Simon. ”Men jo, vi klarade av alla kontroller ganska snabbt och…”
Han försökte verkligen koncentrera sig på vad hans kompis berättade men tankarna gled gång på gång över till Liam. Det hade varit skönt att han äntligen sagt någonting – för det hade lättat på en del av Andys ångest, men istället hade en helt slags ny ångest sköljt över honom och den verkade inte vilja försvinna. Var han attraherad av Liam? Det var det enda logiska han kunde komma fram till som skulle förklara varför han omskakat insett att han hade velat att Liam skulle ha kysst honom där på trappan. Tanken gjorde honom lätt illamående men ändå ville den inte lämna hans huvud. Samtidigt fick tanken honom nästan att börja rodna.
Utanför klassrummet där Andy skulle ha engelska C upptäckte han en lapp på dörren där någon med svart spritpenna skrivit att lektionen var inställd.
”Men nej är det sant?” klagade Julia som dykt upp alldeles efter Andy. Även Erika såg han nu. ”Första lektionen! Vi hade ju kunnat ha sovmorgon.”
”Eller hur”, sa han med ett lite uppgivet leende. ”Och av någon anledning händer det här aldrig på lektionerna som är sist på dagen.”
”Nej men exakt!” flinade Erika. ”Men jaha, ska vi gå till cafeterian eller? Följer du också med Andy?”
Han vred lite på boken han höll i. ”Nja jag tror jag ska gå till biblioteket, men vi ses.”
Eftersom han inte skulle ha något att göra den närmaste en och en halv timmen kunde han lika gärna försöka göra klart engelskauppsatsen som skulle in nästa vecka.

Biblioteket var näst intill helt tomt när han klev in. Två killar satt längst in vid datorerna och en tjej stod vid en utav dom enorma bokhyllorna som sträckte sig högt upp mot taket. Deras skolbibliotekarie såg ut att vara minst lika gammal som klassiker-böckerna, men han sken alltid upp som världens lyckligaste då någon elev behövde en bok ifrån dom övre hyllorna och han fick ta sig upp på stegen som var fäst överst i bokhyllan. Även dom som undvek biblioteket så gott dom kunde tyckte att det var underhållande att se.
Andy sjönk ner vid det stora bordet i mitten av biblioteket och slog upp blocket med en tyst suck. Till skillnad från förra uppsatsen hade dom fått valt ämne själv den här gången, vilket var kul, men det var alltid jobbigt innan man hade kommit igång. Särskilt när man var mitt i och inte kom ihåg helt vad man hade skrivit om sist. Valet hade i alla fall fallit på ’Självmord’. Han fick väl vara tacksam att han inte gick i samma klass som Pontus då dom helt klart skulle ha roats överdrivet mycket av det valet. Andy hade valt ämnet för att det kändes som ett viktigt sådant, och särskilt så när det alltid skulle tystas ner i media.
”Ursäkta.”
Efter en halvtimmes skrivande och nästan två fyllda blad hade han tappat fokus lite grann och för tillfället var det ett tecknat öga som började ta form på det linjerade papperet. Han såg förvirrat upp vid rösten, osäker på om den varit riktad mot honom.
”Förlåt att jag stör, jag såg bara att du hade boken som jag letade efter…” Killen som stod på andra sidan bordet var för honom okänd. Men det behövde absolut inte betyda att det var någon ny elev eller så. Det var så pass stor skola att Andy hade slutat förvånas för länge sedan att han helt plötsligt kunde se en person för första gången men som det visade sig hade gått på samma gymnasium sedan ettan. Han hade såklart bra koll på den andra Sam-klassen eftersom dom hade så mycket lektioner ihop, från Media kände han också igen dom flesta, och en del från Estet för att Lisette gick där, men resten blev oftast lite utav statister på något sätt. Dom var där men han la dom inte på minnet. ”… Det finns tydligen bara ett ex. Kan jag låna och kolla en sak bara?”
”Ja självklart”, log han snabbt och sträckte sig efter boken för att kunna ge honom den.
”Gud vad schysst, det går snabbt.” Killen kom runt till bordet och tog emot den tjocka boken. Han var något längre än Andy, men det var väl alla killar, och hade mörkbrunt lite halvlockigt hår som räckte en bit ned i nacken. Ögonen ramades in utav ett par rektangulära svarta glasögon. Han hade också en mörkblå stickad tröja på sig som såg väldigt mjuk ut.  
”Det är lugnt, jag använder den inte just nu ändå”, försäkrade han med ett leende och vände sedan ner blicken mot blyertsögat igen.
Han hörde hur en stol drogs ut och kunde i ögonvrån se hur killen hade satt sig två stolar bort vid samma bord.  
”Läser du också psykologi?”
Andy såg upp igen och skakade på huvudet. ”Nej jag håller på med en uppsats till engelskan. Behövde lite psykologtänk bara”, svarade han och flinade lite. ”Du är inte ny här eller något va..? Alltså jag har jättedålig koll.”
Killen skrattade lågt till. ”Jag med. När det kommer till Samklasserna. Så jag antar att det är där du går?” 
”Helt rätt. Sam A. Trean.”
”Jag går Natur, också trean, så är inte det minsta ny. Känns typ som man gått här i tio år eller något”, sa han och rynkade pannan. ”Jens förresten”, fortsatte han leende.
”Jag tycker det är lite både och, alltså det känns länge men ibland känns det som att jag började ettan typ… förra veckan. Och Andy heter jag.”
”Andy”, log Jens, som för att pröva namnet. ”Vad är uppsatsen om för någonting? Och förlåt, jag både stör och är alldeles för nyfiken."
Andy skakade flinande på huvudet. Det gjorde ingenting alls att den här killen var nyfiken. Och dessutom tog han tacksamt emot pausen. ”Självmord.”
”Oj, det lät tungt. Men intressant också kan jag tänka mig?”
”Ja, framför allt känns det viktigt att skriva om det. Inte för att så många kanske kommer att läsa just min lilla uppsats, men jag tänkte ändå att…” Han strök undan luggen som fallit ner i ögonen. ”Ja nu vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag tänkte. Det är ju bara min lärare som kommer läsa det här ändå.”
Jens log, ett leende som nådde upp till ögonen där bakom glasen. ”En person är bättre än ingen. Men du kanske kan lägga upp den på nätet någonstans sen. Då skulle du kunna nå ut till många.”
”Ja det förstås, det har jag inte tänkt på.”
”Du får leta reda på mig och berätta isåfall, så att jag kan läsa den.”  
”Jag ska göra det”, lovade han och log igen.
Andy hade blivit förvånad över att det varit så enkelt att prata med någon som han absolut inte kände, men det hade visat sig att Jens var riktigt trevlig, och plötsligt hade den där timmen gått och han hade fått skynda sig att samla ihop sina böcker för att ens hinna till nästa lektion.

Det var när han nästan var framme vid dörren ut ifrån skolan som han hörde Lisette ropa på honom, och han snurrade runt för att försöka lokalisera henne med blicken.
”Herregud, jag höll ju på att få gå till rektorn så att han kunde ropa ut ditt namn i högtalaren”, flinade hon.
”Förlåt, jag skulle ha ringt igår jag vet”, sa han och slog armarna om henne. ”Och jag har suttit i biblioteket sen jag kom hit i morse.”
”Du är förlåten”, sa hon med en axelryckning och huvudet på sned. Alltid med leendet på läpparna som gjorde honom så glad. ”Men vad hände igår? Varken Jasmin eller Hanna visste vart du var när jag frågade.”
Han drog fingrarna genom luggen och såg sig omkring. ”Har du bråttom till maten?”
”Nej jag har lång lunch, vadå? Vad hände?” sa hon otåligt.
”Okej men kom då, vi sätter oss.”
Han skulle precis till att sätta sig på bänken i korridoren när han såg Liam och någon annan ur hans klass i andra änden av den. Han drog snabbt tag i Lisettes arm och i nästa stund hade han dragit med henne in på en av toaletterna och låst dörren.
”Helt plötsligt känns det som att jag är med i fucking åmål!” skrattade Lisette. ”Du tänker inte kyssa mig eller något va? För det skulle bli jättekonstigt. Även fast du är världens sötaste.”
Han himlade med ögonen. ”Jättekul.” Med ett djupt andetag sjönk han ner på toalocket. ”Jag hamnade i samma grupp som Liam igår.”
”Va? Nej?”
Andy nickade och sträckte ut benen framför sig. ”Du skulle ha låtit mig gå på bussen igen.”
”Blev det så illa..? Sa han något?”
Dom följande minuterna återberättade han lite snabbt vad som hade hänt i skogen och kände sedan förfärat hur kinderna hettade när han till sist sa. ”Och sen kom han hem till mig.” Han hade inte ens rodnat när han på Lisettes rum slängt ur sig att Liam kysst honom. Men kanske berodde det på att han kände sig ännu mer skyldig den här gången. Över vad han hade tänkt. Att han hade reflekterat över att han känt Liams andedräkt, hur luggen legat över hans ögon. Alldeles för mycket detaljer.
”Oh. My. God. Säg inte att ni umgicks hela eftermiddagen, hela natten och nu lagt allt bråk bakom er och kysstes igen?!”
Fastän det lät så absurt, fastän han fortfarande kände kinderna hetta och nervositeten krupit fram igen så kunde han inte hålla tillbaks skrattet. ”Men nej! Vi lever inte i någon high school-film. Andas.”
”Okej.” Hon tog ett djupt andetag och slätade till sitt rosa hår. ”Vad hände då?”
Hans blick gled över det vitblårutiga golvet innan den sökte sig upp till hans vän igen. ”Han sa typ att han varit jättefull och… Alltså att det varit ett misstag. Han var inte superglad, men det är ju Liam vi snackar om liksom. Det kändes bara skönt att han äntligen sa något om det. För det var ännu värre när han inte låtsades om det och…” Han hörde själv att det började låta svamligt och blicken hade återigen sökt sig ner till golvet. Han var tvungen att säga det. Han stod inte ut att hålla det inom sig. Han ville bara få höra att man kunde få sådana tankar när man var i chock eller något. Att det var fullt normalt fastän det handlade om någon som man verkligen, verkligen inte tyckte om.
”… jag ville att han skulle kyssa mig…”

”Vad i helvete var det där?!” Liam stannade till nedanför trappen och såg sig omkring. Var det ifrån toaletterna? Någon tjej hade skrikit på det sättet som galna tjejer gjorde när dom såg typ Justin Bieber på teve. Eller på en suddig paparazzibild i tidningen. Eller såg någon som möjligtvis kunde vara Justin Bieber men likaväl kunde vara en helt okänd kille med keps och uppdragen huva.
”Inte en jäkla aning.” Jake såg sig lika förvirrat omkring. ”Det kanske var brandlarmet?”

Liam kände sig ungefär tio kilo lättare efter att han hade gått över till Andy igår. Trots Andys lätt aggressiva kommentarer om hur många tjejer Liam låg med så hade han inte väntat sig att han skulle ha dragit därifrån. Sedan när skolkade han liksom? Däremot hade det inte dröjt länge förrän han fattade vad det egentligen måste ha handlat om. Emopojken hade inte släppt vad som hänt på fredagen. Och ville av någon anledning ha bekräftelse på att det verkligen hade hänt? Att Liam skulle be om ursäkt? Att få en förklaring? Han hade verkligen inte tyckt att något utav det behövdes, eller rättare sagt; han hade varit så sjukt obekväm med allting att han inte hade velat ge Andy något utav det. Nu var det gjort i alla fall.
Hittills hade han inte sett Andy under dagen, men förhoppningsvis kunde han också bara återgå till… att vara den han var.
”Är det inte tacos dom säger att man aldrig någonsin ska äta med en dejt?”
Liam såg upp på Jake på andra sidan bordet och svalde sin tugga. ”Det vet jag inte, säger man?”
”Mm.” Han nickade diskret åt sidan och Liam följde hans blick. Längst ut vid deras bord satt två killar, förmodligen ettor, och det såg ut som att den ena utav dom hade salsa precis överallt utom i tacosen. Det rann längs handen, majskorn ramlade ur skalet ner på bordet och mitt i allt försökte han prata med sin kompis på andra sidan. ”Det är därför”, flinade Jake när Liam äcklat såg tillbaks på honom.
”Jag är beredd att hålla med”, sa han och skrattade till. ”Och kinamat lär vara det bästa? Om dejten inte vet hur man äter med pinnarna och man får chans att visa genom att lägga hennes fingrar rätt och grejer. Lika äckligt fast på det där sockersöta sättet? Typ.”
Jake nickade roat. ”Skulle vilja se dig på den dejten.”
”Skulle min dejt inte kunna äta med pinnar skulle jag hämta bestick åt henne.”
”Du är så oromantisk.”
”Och ändå faller dom flesta för mig.”
”Och jag hatar dig för det.”
”Du älskar mig.”
Dom skrattade båda två åt hur töntiga dom var och återgick sedan till sina tacos. 
När dom kommit hem till Liam igen efter orienteringen igår, som för övrigt hade gått åt helvete efter att Andy dragit därifrån, hade Jakes bil av någon oförklarlig anledning startat igen. Av en inte lika oförklarlig anledning hade hans kompis också undrat hur orienteringen gått eftersom han sett vem Liam hamnat i grupp med, och att den personen saknades efter lunch. Jake var ju den polare som han faktiskt kunnat dela med sig av nästan allt till, men eftersom han fortfarande inte hade nämnt kyssen på festen så hade det blivit ännu lite mer undanhållande av sanningen när han drog någon historia om att dom börjat tjafsa om kartan istället. Nu kändes det för försent att berätta. Fast samtidigt var det kanske för det bästa att bara hålla tyst – lättare att glömma det då.
”Är du klar?” frågade han efter en stund och reste sig upp med sin bricka när Jake nickade.
Utanför matsalen stötte dom ihop med Pontus och Johan som varit iväg och käkat på pizzerian istället. Under första året hade dom varit näst intill stamkunder på den, så pass att pizzabagaren lärt sig deras namn och beställningar.
”Tja, vart fan har ni varit hela dagen?” frågade Pontus när dom började gå upp mot skolbyggnaden igen.
”I-valet, er lektion är ju kortare än vår. Seriöst, hur kan du glömma det varenda jäkla gång?” frågade Jake och drog upp dörren.
Väl inne i skolan igen steg ljudnivån som vanligt till det där sorlet som man på något sätt kopplade bort efter fem minuter men aldrig riktigt fattade hur det gick till. Det så kallade uppehållsrummet som var anslutet till cafeterian såg slitet ut med bänkar med bortskavd färg, svarta märken efter skor på golvet och gardiner som måste ha hängt där så pass länge att dom blekts till samma nyans som dom blekgråa väggarna. Något slags försök att väga upp det hade dom gjort genom att hänga upp stora tavlor med naturmotiv och ställt dit några fula höga blomkrukor med sådana där bruna kulor i som av någon anledning brukade hamna överallt utom just i krukorna. Inte särskilt lyckat enligt honom själv. Varför inte göra en cool makeover med svarta väggar och stora inramningar av band-affischer och lite uppsatta vinylskivor? Och någon soffa istället för dom stenhårda bänkarna?
Han drog luggen ur ögonen och fick i samma stund syn på Andy och Nicholas, han var ganska så säker på att det var hans namn åtminstone, som kom nedför trappan mitt emot. Deras blickar möttes och Liam var snabb med att spänna sin egen blick i honom. Han vägrade fortfarande vara den första som såg bort, särskilt nu när han var så bestämd över att glömma det som hade hänt och få det att återgå till det normala.
”Vad fan glor du på?” kastade Pontus ur sig precis när dom möttes och stötte i Andys axel.
Liam sa ingenting.
”Såg du inte hur han stirrade?” frågade Pontus och slöt upp bredvid honom.  
”Han kanske tyckte din tröja var ful, för den är verkligen skitful”, flinade han och fiskade upp mobilen ur fickan. Liam hade aldrig gillat Zelda – han var som sagt mer utav en Fifa-kille - och missade sällan en chans att pika Pontus för det när han hade sin tröja med Zelda-symbolen på sig.   
”Äh håll käften. Det var dig han stirrade på, har han tappat respekten eller?”
”Klart han inte har”, svarade han utan flinet på läpparna den här gången.
Det borde ha varit Liam som tryckt till honom med axeln.