”Jag sticker ut och springer lite bara!”
”Så här sent? Du har väl skola imorgon?”
Andy drog upp dragkedjan till munkjackan. ”Ja men jag springer inte så länge, hejdå!”
Det hade börjat skymma ute när han lämnade gården och joggade nerför gatan som så småningom skulle leda mot sjön. Han tänkte ta den vanliga rundan. Precis som att han släppte allt som inte handlade om fotboll när han sprang på planen så brukade det också funka bra att rensa huvudet när han var ute och sprang själv.
Andy skulle inte påstå att han hade många rädslor, men den han hade hade hållit i sig sedan han var liten. När han sprang genom bostadsområden där det fanns gatlampor som lyste upp hade han inga problem med mörkret som sänkte sig alltmer över honom. Det var när han kom ner mot sjön som det alltid spred sig en obehaglig rysning längs ryggraden och som fick honom att vilja fly. Då när det inte fanns några lampor utan bara mörkret och vattnet. Det logiska borde därmed vara att hålla sig ifrån just den platsen på kvällarna eftersom den triggade hans rädsla, men för Andy blev det som en slags utmaning. Han hoppades på att rädslan skulle avta ju fler gånger han utsatte sig för det han tyckte var så skrämmande.
Framme vid strandkanten stannade han till och tittade ut över det stilla, nästan svarta vattnet. Han visste ju att det inte fanns något hemskt där bland skuggorna, att det bara var någonting ologiskt i hans huvud som hävdade att det fanns det. Han kunde inte ens förklara på ett konkret sätt vad det var han var rädd för. Han trodde inte på monster. Han trodde inte att någon människa skulle dyka upp bakom honom och överfalla honom. Det var bara något. Trots att han intalade sig att det bara var ologiska tankar så dröjde det inte många sekunder alls förrän han kastade en blick över axeln mot skogen, sedan tillbaks till sjön och sedan snett över den andra axeln också. Skärp dig.
När obehaget inte velat ge med sig gav han upp och tog sig snabbt upp till vägen igen, precis som vanligt besviken på sig själv. Vem var mörkrädd vid arton års ålder? Förmodligen bara Andy. Och hur länge hade han ens klarat av att stanna där nere? Tio minuter?
Nästan hemma igen såg han som något konstigt ljus längre fram. Nästan som… glöden på en cigarett. Den mörkklädda gestalten hade nästan helt smält in i mörkret där han stod intill elskåpet i början av Andys gata. Han rynkade något på pannan och kände sedan hur nästa andetag fastnade i halsen när han insåg vem det var. Gestalten – Liam – hade precis lyft sin mobil och när skärmen tändes syntes hans ansikte klart och tydligt. Andy hade saktat ner från joggande till gående och hade nu stannat helt istället. Med tanke på blicken som var riktad mot mobilen hade Liam inte sett honom, och inte heller hört honom förstod Andy när han såg dom tunna sladdarna som letade sig ut bland det blonda håret och ner längs halsen. Han borde bara gå förbi, men nu hade fötterna liksom fastnat i asfalten och han vågade inte lyfta dom i rädsla för att Liam skulle se upp och vända sig mot honom. Ett tunt rökmoln lämnade Liams läppar, Läppar, och Andy svalde hårt. Han strök sedan den lediga handen genom håret, och samtidigt rörde läpparna på sig. Som att han uttalade tysta ord. Sjöng han med i låten? Inom Andy infann sig en plötslig desperation över att få veta vilken låt det var, och av någon anledning skrämde den upptäckten honom så mycket att han till sist lyfte på fötterna.
Chasing out my skeletons and the troubles they have caused
And all thanks to you
I'm turning over the pages in this book of revelations about self-medication
But there's this ringing in my head, who said it was gonna be easy?
As the ghost of you hangs over my bed
Liam ryckte ur ena hörsnäckan och vände blicken åt höger då han tyckte sig ha hört någonting. Andy.
Fastän han bara såg ryggen på honom var han säker på att det var emopojken. Och mycket riktigt, han försvann in på gården bredvid Liams egen. Anledningen att han själv stod borta vid elskåpet längre ner på gatan och rökte var för att han inte orkade reta upp Cathy med något mer, som att han rökte till exempel. Självklart var det ingen hemlighet, men hon gillade det inte mer för det.
[23:08 nytt meddelande- Johan] du förresten, glömde jag min jacka hos dig i fredags?
[23:09 nytt meddelande- Johan] ta med den imorn då?
[23:09 sänt meddelande] jag är ingen butik med hemleverans, det är en ´kom och hämta din egen skit´-butik hehe.
[23:09 nytt meddelande- Johan] fan vad dryg du är. Jag mår för övrigt typ fortfarande inte helt bra, hängde ju med hem till pontus efter att vi drog ifrån dig, och han hade en oöppnad JD…
[23:10 sänt meddelande] losers haha.
[23:10 nytt meddelande- Johan] höll emobögen tyst om festen eller?
Liam såg ner längs gatan igen, fastän Andy försvunnit in för flera minuter sedan. Han tog sedan ett sista bloss innan han släppte ner fimpen på marken för att trampa lite på den.
[23:10 sänt meddelande] såklart, jag sa ju åt honom att göra det.
*
Helst av allt ville Liam bara dra täcket över huvudet och strunta i skolan när mobillarmet satt igång. Hade han och Cathy inte haft sitt bråk på fredagseftermiddagen hade det troligast också varit det han gjort. Nu vek han istället undan täcket och drog händerna genom det toviga håret med en djup suck.
Det hade varit nog illa ifall det varit en vanlig skoldag han hade framför sig, med den hemska dubbeltimmen i matte, men nu var det ännu värre; friluftsdag. Så otroligt onödigt. Idrott var kul och ganska enkelt att få bra betyg i, men dom där töntiga aktiviteterna som idrottslärarna ordnade och kallade för friluftsdagar var bara skittråkiga. Förra terminen hade dom blivit medtvingade till skogen för att åka längdskidor... Liam hade inte varit road. Särskilt inte efter att han kört ur spåret i en nedförsbacke och varit nära att krocka in i ett träd som väl skulle ha gett honom en hjärnskakning allra minst. Det hade dessutom varit pisskallt med dom där pjäxorna på fötterna.
Idag var det dags för orientering och det skulle med största säkerhet bli minst lika tråkigt, men det som tog emot mest var Andy. Hans klass skulle också dit. Trots att han bara hunnit se honom några korta sekunder igår – bara ryggen dessutom – hade det fått magen att vrida sig, och han ville inte alls behöva se honom igen. Om inte ens Liam hade glömt det, som varit rejält full, så fanns det inte en chans på jorden att han skulle ha gjort det. Helvete. Det kändes bara pinsamt och äckligt och helt absurt.
Efter ytterligare en suck reste han sig ändå upp ifrån sängen och begav sig till badrummet för en snabb dusch. Ja, innan han skulle orientera. Men han räknade inte direkt med att springa sig svettig.
Medan plattången värmdes upp började Liam ta fram kläder, men blev snart avbruten av att mobilen på sängen började ringa.
”Tja?”
”Tjena, du försöker inte försova dig med flit eller något va?”
”Nej tyvärr”, muttrade han och gick fram till spegeln. Han petade till piercingen i läppen och greppade sedan plattången.
”Bra”, sa Jake i telefonen innan han fortsatte. ”För jag tänkte komma och hämta dig, om du inte föredrar att åka skolbuss istället?”
”Verkligen? Det tackar man ju inte nej till”, sa han och drog på munnen för första gången den morgonen. Bussarna skulle gå ifrån skolan vid åtta, så att istället åka med Jake direkt till skogen lät betydligt bättre. Vilket än en gång påminde honom om att han verkligen borde ta tag i sitt eget körkort.
”Jag är där om en kvart då!”
Nästan exakt femton minuter senare tutade Jake utanför och Liam låste dörren.
”Menar du att du ser fram emot det här?” undrade Liam roat efter att ha satt sig ner på passagerarsidan.
”Inte ett dugg. Men det kan ju knappast bli värre än skidåkningen?”
”Säg inte det…” Vilket direkt fick honom att tänka på Andy igen. Helvete. Igen.
Jake lossade handbromsen och började gasa, men istället för att köra iväg skumpade bilen bara till två gånger innan motorn tystnade.
”Men vad är det nu då…”, suckade hans kompis och vred om nyckeln. Motorn brummade till på ett oroväckande sätt och när Jake tryckte ner gasen igen blev det om möjligt ännu värre innan den än en gång tystnade helt och hållet.
”Har du bensin kvar..?”
”Ja det är typ full tank. Jag fattar ingenting, alltså den har ju låtit förjävligt sedan jag köpte den, och jag fick den billigt men…” Han gjorde om samma procedur med nyckeln och gasen igen. ”Seriöst?! Vad är problemet?” Han trampade envist på gasen flera gånger och slog sedan frustrerat handen mot ratten. Jake blev inte ofta frustrerad, men bilar som inte fungerade som dom skulle var helt klart hans svaghet.
”Ja jag har då ingen aning i alla fall.” Var det något Liam aldrig haft intresse för så var det bilar. Det var bekvämt att åka i och han skulle gärna vilja kunna köra en själv, men det var också allt.
Dom, eller snarare Jake, försökte i nästan tio minuter till men när bilen fortfarande inte ville starta fick dom till sist ge upp.
”Jaha det får väl bli en morgonpromenad istället då…” Jake drog ur nyckeln och öppnade sedan dörren för att lämna bilen utanför Liams gård. Dock inte utan att först ge den en liten spark på däcket. Det var så barnsligt och kul på samma gång att Liam inte kunde låta bli att skratta fastän han visste vilken sur blick han skulle få tillbaks.
Trots sur blick var det Jake som en stund senare frågade Liam hur det var. ”Du är typ jättetyst.”
Liam drog på munnen och ryckte på axlarna. ”Är jag? Nej men det är bra. Trött bara.”
Hans kompis såg inte helt övertygad ut men sa ingenting mer. Men Liam kunde inte berätta ens för Jake. Det gick inte.
”Nu är den tio över”, sa Andy till Lisette efter att ha kollat mobilen igen. Dom, och flera andra klasser, stod på skolgården och väntade på bussarna som fortfarande inte dykt upp. Det hade krupit i kroppen på honom sedan han vaknat i morse. Förhoppnings oroade han sig i onödan, för om han hade tur skulle han inte ens se till Liam. Dom var ändå fyra stora klasser som skulle iväg.
”Kolla här, det är en ny jättesöt app”, sa Lisette och visade honom på mobilen. Andy fick dock syn på någonting i utkanten av synfältet och höjde väldigt långsamt blicken.
En bit längre bort kom Liam och Jake gående. Liam i ett par smala mörkblåa träningsbyxor med vita ränder på sidan och en svart huvtröja. Jake i liknande outfit men med en grå hoodie istället. Och precis som vanligt såg både blondinen och brunetten löjligt bra ut i håret. Och Liam hade kysst honom, och han hade kysst tillbaks och herregud han kunde inte stå kvar här.
”Andy..?”
Han såg snabbt ner på Lisette igen. ”Ja? Jag måste- vart är ens bussarna? Varför kommer dom inte?”
Hon såg förvirrat på honom innan hon verkade få syn på vad det var som fått honom så stressad.
”Det är lugnt Andy, dom tittar inte ens hitåt. Han är också snygg förresten, vad heter han? Jake?”
Kanske försökte hon bara dra hans fokus ifrån Liam till personen bredvid åtminstone. Men det funkade inte alls. Dom var fortfarande rätt långt ifrån men ju fler steg dom tog ju mer ökade hans puls.
”Gud, jag vet inte vad jag ska göra, jag fixar inte det här.” Han knöt och vred händerna i varandra flera gånger innan han hastigt vände ryggen mot Liam och Jake och såg sig om efter bästa tänkbara flyktväg.
”Andy! Lugna dig.” Lisette lyckades få tag i hans ena hand. ”Det var ju inte du som hånglade upp Li-”
”Säg det inte på det sättet!” Hans röst gick nästan upp i falsett. ”Det var inte så! Det var… en kyss… Flera kanske.”
Lisette hann inte säga någonting mer då två bussar äntligen kom inkörande på skolgården, och Jasmin tog till orda.
”Okej lyssna allihop! Vi saknar fortfarande några från Sam B, så estet och Sam A tar den här bussen”, sa och hon pekade med hela armen mot den första bussen. ”Media och ni som är här från Sam B tar den andra bussen. Vi samlas vid grillplatsen där framme sen.”
På bussen kunde Andy äntligen andas ut igen. Där inne fanns inte någon Liam. Och egentligen var det ju som Lisette sa; det var Liam som… hade kysst Andy. Inte tvärtom. Han hade inte gjort något fel. Det borde inte vara jobbigare att se honom nu än vad det var annars; och han brukade knappast behöva gömma sig för honom.
Han borde inte tänka på hur det hade känts.
”Har du pratat något mer med Tony?” frågade han med ett leende.
Med tanke på leendet som spred sig över hennes läppar hade hon inte ens behövt svara. ”Förutom i skolan menar du? För ja, han ringde mig i gårkväll och vi pratade i kanske… två timmar?”
”Vad gulligt”, flinade han. ”Och förlåt att jag… Det känns som att jag knappt frågar dig om någonting längre, att jag bara lägger allt fokus på mig själv”, sa han med en låg suck. ”Förlåt.” Det värsta han kunde tänka sig var att bli en sådan där självupptagen person som bara tog alla runt omkring för givet.
”Men lägg av, så är det inte alls”, protesterade Lisette leende.
”Det känns typ så…”, sa han tvivlande, trots hennes leende.
”Andy. Du har alltid varit den första att fråga mig om i princip allting, så försök inte få det att låta som att du är en dålig kompis eller något bara för att du haft väldigt mycket i huvudet dom senaste dagarna. Okej?”
”Okej.”
”Jag menar på riktigt. Jag vill ha ett leende!” Hon lutade sig fram den lilla biten och satte ett finger i vardera mungipa på honom för att dra dit ett leende. Det fick honom att skratta på riktigt.
”Okej, okej!”
Cirka tjugo minuter senare bromsade bussen in och dom var framme vid berget och den stora skogen. Andy klev ner för bussens tre trappsteg och i samma stund som han satte den andra foten på marken såg han Liam komma ut ifrån sin buss. Och ångesten var genast tillbaks i Andys bröst. Något som tydligen också syntes.
”Andy, andas. Liam kommer vända sig hit om mindre än fem sekunder och du kommer få ännu mer ångest om han ser hur du beter dig.”
”Hur då ´beter mig´?” väste han irriterat. Egentligen inte mot Lisette utan mot sig själv.
Han visste inte hur Lisette visste, men när Andy kastade ytterligare en blick mot bussen så vände sig precis Liam om. Hans gröna blick svepte från höger till vänster men han kunde inte avgöra om han faktiskt hade sett honom. Oavsett så fick det honom att skärpa till sig, för Lisette hade rätt; han ville inte låta den blonde se honom tappa det totalt.
”Hallå, samling här då!" ropade Hanna, skolans andra idrottslärare men som vanligtvis inte höll i Sam-klassernas lektioner, borta vid grillarna. ”Ni kommer orientera två och två.” Folk började genast para ihop sig, däribland Andy som tog ett steg närmare Lisette. ”.. Men ni kommer inte välja grupper själva den här gången”, fortsatte Hanna. ”Det är viktigt att kunna samarbeta, särskilt när det gäller lösningar av problem, och det är inte alltid man får chans att själv välja sina kollegor eller vad det kan handla om, så se det här som en övning inför framtida situationer också. När jag har ropat upp er grupp går ni till Jasmin som delar ut era kartor och sedan är det bara att sticka iväg.”
Hon fortsatte informera om dom olika tiderna, som lunch och hemfärd, innan det blev dags för gruppindelningarna.
”Gustav och Erik D.”
”Lisette och Johnny.”
Lisette såg på honom och drog missnöjt på munnen. ”Typiskt. Lycka till!”
”Du med.” Han log efter henne och stack sedan ner händerna i fickorna på dom svarta joggingbyxorna han bar. Längre bort stod Simon, som hade varit en av dom sista att kliva på bussen och som Andy inte ens hunnit prata med, och sekunden senare blev han och Nicholas uppropade som nästa par. Och Andy suckade igen.
”Christoffer och Sara M. Liam och Andy.”
……
Det sög inte längre till lite lätt i magen, det sög som att han skulle ha en hel dammsugare som gick loss där inne. Nej. Trots att allt han ville var att springa därifrån så kunde Andy se sina egna fötter röra sig fram mot Jasmin. Och det var just där blicken vilade; på fötterna.
”Då ska vi se, här har ni karta…”
Liam hade varit nära att långsamt backa in i skogen och hoppas på att ingen såg honom då Hanna ropat upp hans namn tillsammans med Andys. Kanske hade han till och med hunnit backa ett första steg för Jake hade ryckt tag i hans arm och gett honom en menande blick. Ändå så var ju den brunhårige helt jävla ovetandes om vad Liams ovillighet berodde på. Det var inte längre bara att det var EmoAndy och att han inte ville ha att göra med honom. Han hade i vilket fall lytt Jake och stod nu framme vid Jasmin och tog emot kartan. Vad hade han ens gjort för ont för att straffas med det här? Det hade varit ett misstag.
”Och kompass”, log Jasmin, som att det här var någonting kul och inte alls både svintråkigt och totalt onödigt. När skulle dom någonsin få nytta utav det här? Om Liam någon gång gick vilse så kunde han lova att han till hundra procents säkerhet inte skulle ha en karta och kompass med sig.
Liam sneglade åt Andys håll och killen lyfte äntligen på blicken från skorna för att ta emot kompassen. Hade han tagit en jävla micro-nap mitt i allt eller?
”Då är det bara att sätta igång”, log Jasmin och gick sedan vidare till nästa grupp.
”Jaha… sämre grupp hade ju varit svårt att hamna i.” Liam vred på kartan och brydde sig inte om i att se på Andy.
”Du är så dålig alltså?” Andy förvånades själv över att han lyckades kontra med något så snabbt med tanke på hur pulsen fortfarande slog i öronen. Hans blick var dock desto flyktigare och riktades snabbt mot kompassen.
En suck kom ifrån Liam. ”Bättre än du någonsin kommer bli. Och det gäller inte bara orientering.” Han började målmedvetet gå åt höger, djupare in i skogen, och Andy kunde inte göra annat än att snabbt försöka hänga med i samma tempo som Liams mycket längre ben. Dom gick en bra stund under tystnad innan Liam utan förvarning stannade.
”Det verkar vara något jävla fel på den här kartan. Kan du gå tillbaks och hämta en ny eller? Den stämmer inte. Vi har säkert fått en karta över en helt annan skog.”
”Få se.” Andy svalde hårt innan han tog ett steg närmare och höll ut handen för att få kartan. Efter att Liam till synes motvilligt räckt honom den vred han på den ett halvt varv och letade efter kontroll nummer 1 på kartan. ”Vi har ju gått åt helt fel håll. Man måste ha kartan åt rä-”
”Okej jag fattar, du är expert. Kan du bara tala om åt vilket håll vi ska gå då?” Han såg irriterat på Andy och nästan lika irriterat mot kartan i hans händer. Hur skulle han veta åt vilket håll man skulle ha kartan när allt såg likadant ut på den? Det var lika obegripligt som siffrorna i matteboken. Dessutom; det fanns GPS nuförtiden.
”Var det inte du som skulle vara bättre än jag någonsin skulle bli? På allt.”
Liam tyckte sig nästan höra någonting sårat i rösten vid det sista, men han skakade snabbt bort det. Andy kunde omöjligt ha tagit åt sig av det, och ännu mindre; han kunde omöjligt ha brytt sig? Kanske var det Liam som hade börjat överanalysera det Andy sa och gjorde och fick för sig sådant som inte ens stämde.
”Åt vilket håll ska vi?” frågade Liam istället och fick helt enkelt svälja ner stoltheten.
”Ditåt.”
Än en gång började dom gå under tystnad. Andy vred på kompassen och verkade nästan hypnotiserad av den röda lilla pilen. Hans svarta hår var tuperat baktill, precis som vanligt, medan det andra låg platt med luggen som gång på gång föll ner i hans ögon. Det lätt neråtböjda huvudet gjorde att nacken delvis blottades innan en hand plötsligt for förbi och upp genom håret och fick Liams blick att hastigt dras därifrån. Tänkte Andy på det exakt nu? Tänkte han på hur Liam lutat sig fram alldeles nära och… gud. Det var som en jävla mardröm, och han var inte ens ensam om den.
”… där snart…”
Liam blinkade till och såg snabbt på Andy igen. ”Va?”
”Vi borde vara där snart sa jag. Var det höger eller vänster efter stenen?”
”Höger..? Du kan väl kolla själv istället.”
Liam hade tagit tillbaks kartan tidigare och Andy hade i ögonvrån sett hur han vridit och vänt på den utan att ha verkat förstå hur han faktiskt skulle hålla den. Nu räckte han muttrande över den och Andy roades åt hur genomskinlig ursäkten var, att han tyckte att Andy kunde kolla själv. Han var väl alldeles för stolt för att riskera att råka göra fel igen. Andy sa dock ingenting om det utan lät honom hållas.
”Kan vi inte bara leta kontroller och sedan kolla kartan efteråt för att lista ut vilken det borde vara? Det går mycket snabbare”, föreslog Liam och nickade bort mot en orange kontroll längre in i skogen.
Efter ett tag hade Andys nervositet börjat släppa och han hade mer känt sig lättad över att det där inte hade kommit på tal. Nu började han istället bli irriterad. Irriterat nervös. Skulle dom bara låtsats som att det inte hade hänt? Kom inte Liam ihåg det? Ångrade han sig?
Självklart ångrade han sig. Det skulle Andy också ha gjort om han attackerat Liam sådär. Han ångrade sig ju själv att han inte knuffat undan honom. Visst gjorde han..?
”Nej vi följer kartan”, sa han med ett hårt grepp om det inplastade arket. Liam förutsatte väl bara att Andy fattade att han fått någon tillfällig kortslutning i hjärnan eftersom han varit så full. Varför skulle dom då behöva prata om det? Han trodde väl inte att Andy väntade sig någon slags ursäkt. Vilket han inte heller gjorde.
”Vi ska ner här.” Den svarthårige pekade nedför en brant, vilket fick Liam att höja ögonbrynen.
”Är det här någon hobby du har, eller vill du bara plåga mig?”
Liam tyckte fortfarande att dom bara kunde leta kontroller och kolla kartan senare. Och då skulle dom definitivt ha låtit bli denna mördarbacke. Ändå började han ta sig ner för branten utan att invänta svar.
Andy såg efter Liam innan han själv började följa efter. Det blonda håret såg som vanligt ännu ljusare ut när han hade någonting svart på sig, som den nuvarande huvtröjan, och han kunde återigen konstatera att Liam hade förmågan att till och med kunna bära upp slitna Adidasbyxor.
”Kommer du eller?”
Han rycktes ur tankarna och joggade ner den sista biten till där Liam lyckats hitta nästa kontroll.
Varför kunde han inte bara sluta störa sig på att den andre inte sa någonting?
Dom var på väg tillbaks till grillplatsen för lunch och för tillfället kände sig Liam bara väldigt lättad över att Andy inte nämnt någonting om fredagsnattens händelse. Nästan så pass att han glömde bort att det faktiskt var Andy han gick bredvid och inte bara någon kille ur Sam A.
”Ska ni på någon studentresa eller?” frågade han och drog undan några grenar för att komma förbi på den smala stigen.
Andy såg ut som att han hade ställt världens konstigaste fråga (Eller kanske mer över det faktum att Liam ställt en vanlig fråga?) men öppnade åtminstone munnen. ”Nej, eller det är några stycken som ska åk-”
”Men inte du alltså?” Tydligen hade han inte helt glömt bort att det var Andy han gick bredvid för kommentaren slapp ur honom innan han ens hunnit reagera.
”Nej.” Den svarthårige drog ner sina tröjärmar över händerna och slöt upp bredvid Liam när stigen återigen tillät en att gå i bredd. ’Bredvid’ som i att det ändå skulle få plats minst två personer emellan dom.
Inte för att dom brukade ha långa samtal med varandra och att Liam kunde påstå att han hade förmågan att lägga märke till förändringar hos den andre, men det kändes onekligen som att det var någonting Andy lät bli att säga. Annars borde det i alla fall ha kommit någon dryg kommentar tillbaka.
Nyfikenheten tog över. ”Varför inte?”
En suck lämnade Andys läppar och det var tydligt att han avsiktligt undvek att se på honom. ”Det blir så himla dyrt, och jag vet att mamma kommer skrapa ihop pengar till det om jag säger något så… jag har inte sagt något.”
Andy hade nästan börjat vänja sig vid tystnaden, och den där pulserande irritationen hade också tagit en paus. Så när Liam helt plötsligt hade öppnat munnen och dessutom frågat något ganska normalt hade han inte kunnat dölja förvåningen. Nu sneglade han försiktigt upp mot honom. Varför hade han ens sagt något för? Liam hade inte frågat för att han brydde sig, utan precis som vanligt hade han väl haft någon baktanke med det. En chans att få yttra någon hånfull kommentar. Men å andra sidan hade Liam säkert inte väntat sig ett så ärligt svar. Den gamla Liam hade utan tvekan fått ett sådant, men inte den idioten han hade kommit att bli brukade verkligen inte få det.
Men det han sagt var sant, han hade inte haft hjärta till att nämna studentresan till Magda. Dom hade redan dåligt med pengar den här månaden och resan skulle betalas redan nästa vecka. Hon skulle bli helt förtvivlad om hon fick höra att han struntade i det på grund av något sådant, men det var studentmössan som gått på flera hundra, dom skulle fixa en ny kostym åt honom, kryssningen hade betalats förra månaden. För honom var det ingen stor grej att hoppa över det, det var långt ifrån hela klassen som skulle med.
”Ojdå.” var allt Liam fick fram. Han hade inte väntat sig det. För det första hade han inte tänkt så långt som att det kanske kunde bero på pengar, och för det andra hade han inte väntat sig ett sånt… ärligt svar.
”Så hur många ska du på då? Nu känns det väl ännu bättre att få säga det?”
Liam rynkade pannan och såg på Andy. Väntade han sig verkligen något sånt? Att han skulle ta tillfället i akt att få det att kännas ännu jävligare för honom som inte skulle få åka? När han tänkte efter var det kanske inte så konstigt ifall Andy väntat sig just precis det.
Innan han hunnit svara något fortsatte den svarthårige. ”Det kanske är dags att du börjar vaccinera dig.”
”Vadå för?”
”Hepatit B? Om du ska ha en ny tjej varenda kväll kanske.”
Fortsättningen fick Liam att komma ännu mer ur balans och han kastades tillbaks till den där festen när han kom ut i hallen med Matilda och Andy höll i hans jacka, vidare till kryssningen och Lollo, Andy som kom ut ifrån hytten bredvid, Andys vardagsrum och den vinröda tröj-
”Det har väl fan inte du med att göra.”
Andy öppnade munnen men det kom inte ut några ord. Han var inte ens säker själv varför han sagt det där sista. Liam verkade inte ha haft någon baktanke med sin fråga så varför skulle Andy då bete sig sämre? För att han fortfarande var frustrerad över Liams tystnad? För att något obehagligt värkte i magen och pulsen dunkade i öronen igen?
Han såg grillplatsen längre fram och eftersom dom knappast behövde karta för att ta sig dit lämnade han Liam bakom sig när han ökade på sina egna steg. Ibland kände han sig lika patetisk som Pontus och killarna sa.
Gångerna Andy skolkat var lätträknade, men nu hade det hänt andra gången på två veckor. Förmodligen hade han gjort Liam en tjänst genom att ha lämnat skogen och orienteringen som skulle ha fortsatt efter lunch med tanke på hur hög hans frånvaro säkerligen var. För han var helt säker på att Liam skulle ha dragit hem om inte han själv hade gjort det. Särskilt efter hur Andy hade gjort det hela ännu mer obekvämt.
Resten av dagen tillbringade han hemma med misslyckade försök till att plugga. Allt kändes plötsligt så onödigt. Han hade redan bra betyg, vad skulle det göra för skillnad med några halvdåliga prov dom månaderna som var kvar till studenten? Dom kunde knappast sänka ett VG till ett IG. Lisette hade sms:at honom på väg tillbaks från orienteringen – uppe i skogen hade det inte funnits någon täckning överhuvudtaget – men han hade inte orkat svara på det än. Han visste inte ens hur han skulle förklara. Plingandet på dörren fick honom att rycka till men han förstod lika snabbt att det var på grund av sms:et han inte svarat på.
Med ett djupt andetag tryckte han ner handtaget och fick sig minst sagt en chock när det var allt annat än Lisette som stod på trappan.
”Vad vill du?” frågade han så neutralt han kunde och höll fortfarande handtaget i ett hårt grepp.
”Alltså… jag fattar vad allt det här är om…” Liam såg desto mer sammanbiten ut och han drog handen genom håret innan han tryckte handflatan mot dörren och på så sätt slog upp den helt. ”Jag var full. Okej? Jag mindes det knappt först.”
Andy fick inte fram ett ord. Det var det här han hade väntat på. Ändå blev han helt kallsvettig när han nu förstod vad Liam pratade om. När han bet tag i läppen for tankarna genast iväg igen. Den där ringen som smakat metall. Tungan som hade varit så målmedveten. Hans egna läppar som låtit sig följa med-
”Fattar du vad jag säger?”
Han såg snabbt upp på honom där han stod med ryggen mot den uppslagna dörren och svalde igen. ”Va?” Hade han missat något? Vad hade han mer sagt?
”Jag var…” Liam bet ihop och innan Andy riktigt hunnit med att reagera hade han smällt upp den andra handflatan mot dörren så att Andy än en gång var placerad mellan hans båda armar. Plötsligt var han så himla nära. Blonda hårslingor hade ramlat ner i ögonen men ändå kunde han se hur dom lyste där igenom. Ansiktet var så nära att han kunde känna hans andedräkt. Skulle han… ”Jag var full och visste inte vad jag gjorde! Det var ett jävla misstag, fattar du? Det var ingenting annat än ett misstag.” Han sa det sista mellan tänderna och lika snabbt som han närmat sig var han borta igen. Armarna sänktes. Snabba fotsteg nedför trappen. Ut från gården.
Andy stod chockat kvar, tryckt mot dörren och med häftiga andetag. Han hade trott…
Han slöt ögonen och försökte andas genom näsan. Han hade inte bara trott. Han hade velat.
”Så här sent? Du har väl skola imorgon?”
Andy drog upp dragkedjan till munkjackan. ”Ja men jag springer inte så länge, hejdå!”
Det hade börjat skymma ute när han lämnade gården och joggade nerför gatan som så småningom skulle leda mot sjön. Han tänkte ta den vanliga rundan. Precis som att han släppte allt som inte handlade om fotboll när han sprang på planen så brukade det också funka bra att rensa huvudet när han var ute och sprang själv.
Andy skulle inte påstå att han hade många rädslor, men den han hade hade hållit i sig sedan han var liten. När han sprang genom bostadsområden där det fanns gatlampor som lyste upp hade han inga problem med mörkret som sänkte sig alltmer över honom. Det var när han kom ner mot sjön som det alltid spred sig en obehaglig rysning längs ryggraden och som fick honom att vilja fly. Då när det inte fanns några lampor utan bara mörkret och vattnet. Det logiska borde därmed vara att hålla sig ifrån just den platsen på kvällarna eftersom den triggade hans rädsla, men för Andy blev det som en slags utmaning. Han hoppades på att rädslan skulle avta ju fler gånger han utsatte sig för det han tyckte var så skrämmande.
Framme vid strandkanten stannade han till och tittade ut över det stilla, nästan svarta vattnet. Han visste ju att det inte fanns något hemskt där bland skuggorna, att det bara var någonting ologiskt i hans huvud som hävdade att det fanns det. Han kunde inte ens förklara på ett konkret sätt vad det var han var rädd för. Han trodde inte på monster. Han trodde inte att någon människa skulle dyka upp bakom honom och överfalla honom. Det var bara något. Trots att han intalade sig att det bara var ologiska tankar så dröjde det inte många sekunder alls förrän han kastade en blick över axeln mot skogen, sedan tillbaks till sjön och sedan snett över den andra axeln också. Skärp dig.
När obehaget inte velat ge med sig gav han upp och tog sig snabbt upp till vägen igen, precis som vanligt besviken på sig själv. Vem var mörkrädd vid arton års ålder? Förmodligen bara Andy. Och hur länge hade han ens klarat av att stanna där nere? Tio minuter?
Nästan hemma igen såg han som något konstigt ljus längre fram. Nästan som… glöden på en cigarett. Den mörkklädda gestalten hade nästan helt smält in i mörkret där han stod intill elskåpet i början av Andys gata. Han rynkade något på pannan och kände sedan hur nästa andetag fastnade i halsen när han insåg vem det var. Gestalten – Liam – hade precis lyft sin mobil och när skärmen tändes syntes hans ansikte klart och tydligt. Andy hade saktat ner från joggande till gående och hade nu stannat helt istället. Med tanke på blicken som var riktad mot mobilen hade Liam inte sett honom, och inte heller hört honom förstod Andy när han såg dom tunna sladdarna som letade sig ut bland det blonda håret och ner längs halsen. Han borde bara gå förbi, men nu hade fötterna liksom fastnat i asfalten och han vågade inte lyfta dom i rädsla för att Liam skulle se upp och vända sig mot honom. Ett tunt rökmoln lämnade Liams läppar, Läppar, och Andy svalde hårt. Han strök sedan den lediga handen genom håret, och samtidigt rörde läpparna på sig. Som att han uttalade tysta ord. Sjöng han med i låten? Inom Andy infann sig en plötslig desperation över att få veta vilken låt det var, och av någon anledning skrämde den upptäckten honom så mycket att han till sist lyfte på fötterna.
Chasing out my skeletons and the troubles they have caused
And all thanks to you
I'm turning over the pages in this book of revelations about self-medication
But there's this ringing in my head, who said it was gonna be easy?
As the ghost of you hangs over my bed
Liam ryckte ur ena hörsnäckan och vände blicken åt höger då han tyckte sig ha hört någonting. Andy.
Fastän han bara såg ryggen på honom var han säker på att det var emopojken. Och mycket riktigt, han försvann in på gården bredvid Liams egen. Anledningen att han själv stod borta vid elskåpet längre ner på gatan och rökte var för att han inte orkade reta upp Cathy med något mer, som att han rökte till exempel. Självklart var det ingen hemlighet, men hon gillade det inte mer för det.
[23:08 nytt meddelande- Johan] du förresten, glömde jag min jacka hos dig i fredags?
[23:09 nytt meddelande- Johan] ta med den imorn då?
[23:09 sänt meddelande] jag är ingen butik med hemleverans, det är en ´kom och hämta din egen skit´-butik hehe.
[23:09 nytt meddelande- Johan] fan vad dryg du är. Jag mår för övrigt typ fortfarande inte helt bra, hängde ju med hem till pontus efter att vi drog ifrån dig, och han hade en oöppnad JD…
[23:10 sänt meddelande] losers haha.
[23:10 nytt meddelande- Johan] höll emobögen tyst om festen eller?
Liam såg ner längs gatan igen, fastän Andy försvunnit in för flera minuter sedan. Han tog sedan ett sista bloss innan han släppte ner fimpen på marken för att trampa lite på den.
[23:10 sänt meddelande] såklart, jag sa ju åt honom att göra det.
*
Helst av allt ville Liam bara dra täcket över huvudet och strunta i skolan när mobillarmet satt igång. Hade han och Cathy inte haft sitt bråk på fredagseftermiddagen hade det troligast också varit det han gjort. Nu vek han istället undan täcket och drog händerna genom det toviga håret med en djup suck.
Det hade varit nog illa ifall det varit en vanlig skoldag han hade framför sig, med den hemska dubbeltimmen i matte, men nu var det ännu värre; friluftsdag. Så otroligt onödigt. Idrott var kul och ganska enkelt att få bra betyg i, men dom där töntiga aktiviteterna som idrottslärarna ordnade och kallade för friluftsdagar var bara skittråkiga. Förra terminen hade dom blivit medtvingade till skogen för att åka längdskidor... Liam hade inte varit road. Särskilt inte efter att han kört ur spåret i en nedförsbacke och varit nära att krocka in i ett träd som väl skulle ha gett honom en hjärnskakning allra minst. Det hade dessutom varit pisskallt med dom där pjäxorna på fötterna.
Idag var det dags för orientering och det skulle med största säkerhet bli minst lika tråkigt, men det som tog emot mest var Andy. Hans klass skulle också dit. Trots att han bara hunnit se honom några korta sekunder igår – bara ryggen dessutom – hade det fått magen att vrida sig, och han ville inte alls behöva se honom igen. Om inte ens Liam hade glömt det, som varit rejält full, så fanns det inte en chans på jorden att han skulle ha gjort det. Helvete. Det kändes bara pinsamt och äckligt och helt absurt.
Efter ytterligare en suck reste han sig ändå upp ifrån sängen och begav sig till badrummet för en snabb dusch. Ja, innan han skulle orientera. Men han räknade inte direkt med att springa sig svettig.
Medan plattången värmdes upp började Liam ta fram kläder, men blev snart avbruten av att mobilen på sängen började ringa.
”Tja?”
”Tjena, du försöker inte försova dig med flit eller något va?”
”Nej tyvärr”, muttrade han och gick fram till spegeln. Han petade till piercingen i läppen och greppade sedan plattången.
”Bra”, sa Jake i telefonen innan han fortsatte. ”För jag tänkte komma och hämta dig, om du inte föredrar att åka skolbuss istället?”
”Verkligen? Det tackar man ju inte nej till”, sa han och drog på munnen för första gången den morgonen. Bussarna skulle gå ifrån skolan vid åtta, så att istället åka med Jake direkt till skogen lät betydligt bättre. Vilket än en gång påminde honom om att han verkligen borde ta tag i sitt eget körkort.
”Jag är där om en kvart då!”
Nästan exakt femton minuter senare tutade Jake utanför och Liam låste dörren.
”Menar du att du ser fram emot det här?” undrade Liam roat efter att ha satt sig ner på passagerarsidan.
”Inte ett dugg. Men det kan ju knappast bli värre än skidåkningen?”
”Säg inte det…” Vilket direkt fick honom att tänka på Andy igen. Helvete. Igen.
Jake lossade handbromsen och började gasa, men istället för att köra iväg skumpade bilen bara till två gånger innan motorn tystnade.
”Men vad är det nu då…”, suckade hans kompis och vred om nyckeln. Motorn brummade till på ett oroväckande sätt och när Jake tryckte ner gasen igen blev det om möjligt ännu värre innan den än en gång tystnade helt och hållet.
”Har du bensin kvar..?”
”Ja det är typ full tank. Jag fattar ingenting, alltså den har ju låtit förjävligt sedan jag köpte den, och jag fick den billigt men…” Han gjorde om samma procedur med nyckeln och gasen igen. ”Seriöst?! Vad är problemet?” Han trampade envist på gasen flera gånger och slog sedan frustrerat handen mot ratten. Jake blev inte ofta frustrerad, men bilar som inte fungerade som dom skulle var helt klart hans svaghet.
”Ja jag har då ingen aning i alla fall.” Var det något Liam aldrig haft intresse för så var det bilar. Det var bekvämt att åka i och han skulle gärna vilja kunna köra en själv, men det var också allt.
Dom, eller snarare Jake, försökte i nästan tio minuter till men när bilen fortfarande inte ville starta fick dom till sist ge upp.
”Jaha det får väl bli en morgonpromenad istället då…” Jake drog ur nyckeln och öppnade sedan dörren för att lämna bilen utanför Liams gård. Dock inte utan att först ge den en liten spark på däcket. Det var så barnsligt och kul på samma gång att Liam inte kunde låta bli att skratta fastän han visste vilken sur blick han skulle få tillbaks.
Trots sur blick var det Jake som en stund senare frågade Liam hur det var. ”Du är typ jättetyst.”
Liam drog på munnen och ryckte på axlarna. ”Är jag? Nej men det är bra. Trött bara.”
Hans kompis såg inte helt övertygad ut men sa ingenting mer. Men Liam kunde inte berätta ens för Jake. Det gick inte.
”Nu är den tio över”, sa Andy till Lisette efter att ha kollat mobilen igen. Dom, och flera andra klasser, stod på skolgården och väntade på bussarna som fortfarande inte dykt upp. Det hade krupit i kroppen på honom sedan han vaknat i morse. Förhoppnings oroade han sig i onödan, för om han hade tur skulle han inte ens se till Liam. Dom var ändå fyra stora klasser som skulle iväg.
”Kolla här, det är en ny jättesöt app”, sa Lisette och visade honom på mobilen. Andy fick dock syn på någonting i utkanten av synfältet och höjde väldigt långsamt blicken.
En bit längre bort kom Liam och Jake gående. Liam i ett par smala mörkblåa träningsbyxor med vita ränder på sidan och en svart huvtröja. Jake i liknande outfit men med en grå hoodie istället. Och precis som vanligt såg både blondinen och brunetten löjligt bra ut i håret. Och Liam hade kysst honom, och han hade kysst tillbaks och herregud han kunde inte stå kvar här.
”Andy..?”
Han såg snabbt ner på Lisette igen. ”Ja? Jag måste- vart är ens bussarna? Varför kommer dom inte?”
Hon såg förvirrat på honom innan hon verkade få syn på vad det var som fått honom så stressad.
”Det är lugnt Andy, dom tittar inte ens hitåt. Han är också snygg förresten, vad heter han? Jake?”
Kanske försökte hon bara dra hans fokus ifrån Liam till personen bredvid åtminstone. Men det funkade inte alls. Dom var fortfarande rätt långt ifrån men ju fler steg dom tog ju mer ökade hans puls.
”Gud, jag vet inte vad jag ska göra, jag fixar inte det här.” Han knöt och vred händerna i varandra flera gånger innan han hastigt vände ryggen mot Liam och Jake och såg sig om efter bästa tänkbara flyktväg.
”Andy! Lugna dig.” Lisette lyckades få tag i hans ena hand. ”Det var ju inte du som hånglade upp Li-”
”Säg det inte på det sättet!” Hans röst gick nästan upp i falsett. ”Det var inte så! Det var… en kyss… Flera kanske.”
Lisette hann inte säga någonting mer då två bussar äntligen kom inkörande på skolgården, och Jasmin tog till orda.
”Okej lyssna allihop! Vi saknar fortfarande några från Sam B, så estet och Sam A tar den här bussen”, sa och hon pekade med hela armen mot den första bussen. ”Media och ni som är här från Sam B tar den andra bussen. Vi samlas vid grillplatsen där framme sen.”
På bussen kunde Andy äntligen andas ut igen. Där inne fanns inte någon Liam. Och egentligen var det ju som Lisette sa; det var Liam som… hade kysst Andy. Inte tvärtom. Han hade inte gjort något fel. Det borde inte vara jobbigare att se honom nu än vad det var annars; och han brukade knappast behöva gömma sig för honom.
Han borde inte tänka på hur det hade känts.
”Har du pratat något mer med Tony?” frågade han med ett leende.
Med tanke på leendet som spred sig över hennes läppar hade hon inte ens behövt svara. ”Förutom i skolan menar du? För ja, han ringde mig i gårkväll och vi pratade i kanske… två timmar?”
”Vad gulligt”, flinade han. ”Och förlåt att jag… Det känns som att jag knappt frågar dig om någonting längre, att jag bara lägger allt fokus på mig själv”, sa han med en låg suck. ”Förlåt.” Det värsta han kunde tänka sig var att bli en sådan där självupptagen person som bara tog alla runt omkring för givet.
”Men lägg av, så är det inte alls”, protesterade Lisette leende.
”Det känns typ så…”, sa han tvivlande, trots hennes leende.
”Andy. Du har alltid varit den första att fråga mig om i princip allting, så försök inte få det att låta som att du är en dålig kompis eller något bara för att du haft väldigt mycket i huvudet dom senaste dagarna. Okej?”
”Okej.”
”Jag menar på riktigt. Jag vill ha ett leende!” Hon lutade sig fram den lilla biten och satte ett finger i vardera mungipa på honom för att dra dit ett leende. Det fick honom att skratta på riktigt.
”Okej, okej!”
Cirka tjugo minuter senare bromsade bussen in och dom var framme vid berget och den stora skogen. Andy klev ner för bussens tre trappsteg och i samma stund som han satte den andra foten på marken såg han Liam komma ut ifrån sin buss. Och ångesten var genast tillbaks i Andys bröst. Något som tydligen också syntes.
”Andy, andas. Liam kommer vända sig hit om mindre än fem sekunder och du kommer få ännu mer ångest om han ser hur du beter dig.”
”Hur då ´beter mig´?” väste han irriterat. Egentligen inte mot Lisette utan mot sig själv.
Han visste inte hur Lisette visste, men när Andy kastade ytterligare en blick mot bussen så vände sig precis Liam om. Hans gröna blick svepte från höger till vänster men han kunde inte avgöra om han faktiskt hade sett honom. Oavsett så fick det honom att skärpa till sig, för Lisette hade rätt; han ville inte låta den blonde se honom tappa det totalt.
”Hallå, samling här då!" ropade Hanna, skolans andra idrottslärare men som vanligtvis inte höll i Sam-klassernas lektioner, borta vid grillarna. ”Ni kommer orientera två och två.” Folk började genast para ihop sig, däribland Andy som tog ett steg närmare Lisette. ”.. Men ni kommer inte välja grupper själva den här gången”, fortsatte Hanna. ”Det är viktigt att kunna samarbeta, särskilt när det gäller lösningar av problem, och det är inte alltid man får chans att själv välja sina kollegor eller vad det kan handla om, så se det här som en övning inför framtida situationer också. När jag har ropat upp er grupp går ni till Jasmin som delar ut era kartor och sedan är det bara att sticka iväg.”
Hon fortsatte informera om dom olika tiderna, som lunch och hemfärd, innan det blev dags för gruppindelningarna.
”Gustav och Erik D.”
”Lisette och Johnny.”
Lisette såg på honom och drog missnöjt på munnen. ”Typiskt. Lycka till!”
”Du med.” Han log efter henne och stack sedan ner händerna i fickorna på dom svarta joggingbyxorna han bar. Längre bort stod Simon, som hade varit en av dom sista att kliva på bussen och som Andy inte ens hunnit prata med, och sekunden senare blev han och Nicholas uppropade som nästa par. Och Andy suckade igen.
”Christoffer och Sara M. Liam och Andy.”
……
Det sög inte längre till lite lätt i magen, det sög som att han skulle ha en hel dammsugare som gick loss där inne. Nej. Trots att allt han ville var att springa därifrån så kunde Andy se sina egna fötter röra sig fram mot Jasmin. Och det var just där blicken vilade; på fötterna.
”Då ska vi se, här har ni karta…”
Liam hade varit nära att långsamt backa in i skogen och hoppas på att ingen såg honom då Hanna ropat upp hans namn tillsammans med Andys. Kanske hade han till och med hunnit backa ett första steg för Jake hade ryckt tag i hans arm och gett honom en menande blick. Ändå så var ju den brunhårige helt jävla ovetandes om vad Liams ovillighet berodde på. Det var inte längre bara att det var EmoAndy och att han inte ville ha att göra med honom. Han hade i vilket fall lytt Jake och stod nu framme vid Jasmin och tog emot kartan. Vad hade han ens gjort för ont för att straffas med det här? Det hade varit ett misstag.
”Och kompass”, log Jasmin, som att det här var någonting kul och inte alls både svintråkigt och totalt onödigt. När skulle dom någonsin få nytta utav det här? Om Liam någon gång gick vilse så kunde han lova att han till hundra procents säkerhet inte skulle ha en karta och kompass med sig.
Liam sneglade åt Andys håll och killen lyfte äntligen på blicken från skorna för att ta emot kompassen. Hade han tagit en jävla micro-nap mitt i allt eller?
”Då är det bara att sätta igång”, log Jasmin och gick sedan vidare till nästa grupp.
”Jaha… sämre grupp hade ju varit svårt att hamna i.” Liam vred på kartan och brydde sig inte om i att se på Andy.
”Du är så dålig alltså?” Andy förvånades själv över att han lyckades kontra med något så snabbt med tanke på hur pulsen fortfarande slog i öronen. Hans blick var dock desto flyktigare och riktades snabbt mot kompassen.
En suck kom ifrån Liam. ”Bättre än du någonsin kommer bli. Och det gäller inte bara orientering.” Han började målmedvetet gå åt höger, djupare in i skogen, och Andy kunde inte göra annat än att snabbt försöka hänga med i samma tempo som Liams mycket längre ben. Dom gick en bra stund under tystnad innan Liam utan förvarning stannade.
”Det verkar vara något jävla fel på den här kartan. Kan du gå tillbaks och hämta en ny eller? Den stämmer inte. Vi har säkert fått en karta över en helt annan skog.”
”Få se.” Andy svalde hårt innan han tog ett steg närmare och höll ut handen för att få kartan. Efter att Liam till synes motvilligt räckt honom den vred han på den ett halvt varv och letade efter kontroll nummer 1 på kartan. ”Vi har ju gått åt helt fel håll. Man måste ha kartan åt rä-”
”Okej jag fattar, du är expert. Kan du bara tala om åt vilket håll vi ska gå då?” Han såg irriterat på Andy och nästan lika irriterat mot kartan i hans händer. Hur skulle han veta åt vilket håll man skulle ha kartan när allt såg likadant ut på den? Det var lika obegripligt som siffrorna i matteboken. Dessutom; det fanns GPS nuförtiden.
”Var det inte du som skulle vara bättre än jag någonsin skulle bli? På allt.”
Liam tyckte sig nästan höra någonting sårat i rösten vid det sista, men han skakade snabbt bort det. Andy kunde omöjligt ha tagit åt sig av det, och ännu mindre; han kunde omöjligt ha brytt sig? Kanske var det Liam som hade börjat överanalysera det Andy sa och gjorde och fick för sig sådant som inte ens stämde.
”Åt vilket håll ska vi?” frågade Liam istället och fick helt enkelt svälja ner stoltheten.
”Ditåt.”
Än en gång började dom gå under tystnad. Andy vred på kompassen och verkade nästan hypnotiserad av den röda lilla pilen. Hans svarta hår var tuperat baktill, precis som vanligt, medan det andra låg platt med luggen som gång på gång föll ner i hans ögon. Det lätt neråtböjda huvudet gjorde att nacken delvis blottades innan en hand plötsligt for förbi och upp genom håret och fick Liams blick att hastigt dras därifrån. Tänkte Andy på det exakt nu? Tänkte han på hur Liam lutat sig fram alldeles nära och… gud. Det var som en jävla mardröm, och han var inte ens ensam om den.
”… där snart…”
Liam blinkade till och såg snabbt på Andy igen. ”Va?”
”Vi borde vara där snart sa jag. Var det höger eller vänster efter stenen?”
”Höger..? Du kan väl kolla själv istället.”
Liam hade tagit tillbaks kartan tidigare och Andy hade i ögonvrån sett hur han vridit och vänt på den utan att ha verkat förstå hur han faktiskt skulle hålla den. Nu räckte han muttrande över den och Andy roades åt hur genomskinlig ursäkten var, att han tyckte att Andy kunde kolla själv. Han var väl alldeles för stolt för att riskera att råka göra fel igen. Andy sa dock ingenting om det utan lät honom hållas.
”Kan vi inte bara leta kontroller och sedan kolla kartan efteråt för att lista ut vilken det borde vara? Det går mycket snabbare”, föreslog Liam och nickade bort mot en orange kontroll längre in i skogen.
Efter ett tag hade Andys nervositet börjat släppa och han hade mer känt sig lättad över att det där inte hade kommit på tal. Nu började han istället bli irriterad. Irriterat nervös. Skulle dom bara låtsats som att det inte hade hänt? Kom inte Liam ihåg det? Ångrade han sig?
Självklart ångrade han sig. Det skulle Andy också ha gjort om han attackerat Liam sådär. Han ångrade sig ju själv att han inte knuffat undan honom. Visst gjorde han..?
”Nej vi följer kartan”, sa han med ett hårt grepp om det inplastade arket. Liam förutsatte väl bara att Andy fattade att han fått någon tillfällig kortslutning i hjärnan eftersom han varit så full. Varför skulle dom då behöva prata om det? Han trodde väl inte att Andy väntade sig någon slags ursäkt. Vilket han inte heller gjorde.
”Vi ska ner här.” Den svarthårige pekade nedför en brant, vilket fick Liam att höja ögonbrynen.
”Är det här någon hobby du har, eller vill du bara plåga mig?”
Liam tyckte fortfarande att dom bara kunde leta kontroller och kolla kartan senare. Och då skulle dom definitivt ha låtit bli denna mördarbacke. Ändå började han ta sig ner för branten utan att invänta svar.
Andy såg efter Liam innan han själv började följa efter. Det blonda håret såg som vanligt ännu ljusare ut när han hade någonting svart på sig, som den nuvarande huvtröjan, och han kunde återigen konstatera att Liam hade förmågan att till och med kunna bära upp slitna Adidasbyxor.
”Kommer du eller?”
Han rycktes ur tankarna och joggade ner den sista biten till där Liam lyckats hitta nästa kontroll.
Varför kunde han inte bara sluta störa sig på att den andre inte sa någonting?
Dom var på väg tillbaks till grillplatsen för lunch och för tillfället kände sig Liam bara väldigt lättad över att Andy inte nämnt någonting om fredagsnattens händelse. Nästan så pass att han glömde bort att det faktiskt var Andy han gick bredvid och inte bara någon kille ur Sam A.
”Ska ni på någon studentresa eller?” frågade han och drog undan några grenar för att komma förbi på den smala stigen.
Andy såg ut som att han hade ställt världens konstigaste fråga (Eller kanske mer över det faktum att Liam ställt en vanlig fråga?) men öppnade åtminstone munnen. ”Nej, eller det är några stycken som ska åk-”
”Men inte du alltså?” Tydligen hade han inte helt glömt bort att det var Andy han gick bredvid för kommentaren slapp ur honom innan han ens hunnit reagera.
”Nej.” Den svarthårige drog ner sina tröjärmar över händerna och slöt upp bredvid Liam när stigen återigen tillät en att gå i bredd. ’Bredvid’ som i att det ändå skulle få plats minst två personer emellan dom.
Inte för att dom brukade ha långa samtal med varandra och att Liam kunde påstå att han hade förmågan att lägga märke till förändringar hos den andre, men det kändes onekligen som att det var någonting Andy lät bli att säga. Annars borde det i alla fall ha kommit någon dryg kommentar tillbaka.
Nyfikenheten tog över. ”Varför inte?”
En suck lämnade Andys läppar och det var tydligt att han avsiktligt undvek att se på honom. ”Det blir så himla dyrt, och jag vet att mamma kommer skrapa ihop pengar till det om jag säger något så… jag har inte sagt något.”
Andy hade nästan börjat vänja sig vid tystnaden, och den där pulserande irritationen hade också tagit en paus. Så när Liam helt plötsligt hade öppnat munnen och dessutom frågat något ganska normalt hade han inte kunnat dölja förvåningen. Nu sneglade han försiktigt upp mot honom. Varför hade han ens sagt något för? Liam hade inte frågat för att han brydde sig, utan precis som vanligt hade han väl haft någon baktanke med det. En chans att få yttra någon hånfull kommentar. Men å andra sidan hade Liam säkert inte väntat sig ett så ärligt svar. Den gamla Liam hade utan tvekan fått ett sådant, men inte den idioten han hade kommit att bli brukade verkligen inte få det.
Men det han sagt var sant, han hade inte haft hjärta till att nämna studentresan till Magda. Dom hade redan dåligt med pengar den här månaden och resan skulle betalas redan nästa vecka. Hon skulle bli helt förtvivlad om hon fick höra att han struntade i det på grund av något sådant, men det var studentmössan som gått på flera hundra, dom skulle fixa en ny kostym åt honom, kryssningen hade betalats förra månaden. För honom var det ingen stor grej att hoppa över det, det var långt ifrån hela klassen som skulle med.
”Ojdå.” var allt Liam fick fram. Han hade inte väntat sig det. För det första hade han inte tänkt så långt som att det kanske kunde bero på pengar, och för det andra hade han inte väntat sig ett sånt… ärligt svar.
”Så hur många ska du på då? Nu känns det väl ännu bättre att få säga det?”
Liam rynkade pannan och såg på Andy. Väntade han sig verkligen något sånt? Att han skulle ta tillfället i akt att få det att kännas ännu jävligare för honom som inte skulle få åka? När han tänkte efter var det kanske inte så konstigt ifall Andy väntat sig just precis det.
Innan han hunnit svara något fortsatte den svarthårige. ”Det kanske är dags att du börjar vaccinera dig.”
”Vadå för?”
”Hepatit B? Om du ska ha en ny tjej varenda kväll kanske.”
Fortsättningen fick Liam att komma ännu mer ur balans och han kastades tillbaks till den där festen när han kom ut i hallen med Matilda och Andy höll i hans jacka, vidare till kryssningen och Lollo, Andy som kom ut ifrån hytten bredvid, Andys vardagsrum och den vinröda tröj-
”Det har väl fan inte du med att göra.”
Andy öppnade munnen men det kom inte ut några ord. Han var inte ens säker själv varför han sagt det där sista. Liam verkade inte ha haft någon baktanke med sin fråga så varför skulle Andy då bete sig sämre? För att han fortfarande var frustrerad över Liams tystnad? För att något obehagligt värkte i magen och pulsen dunkade i öronen igen?
Han såg grillplatsen längre fram och eftersom dom knappast behövde karta för att ta sig dit lämnade han Liam bakom sig när han ökade på sina egna steg. Ibland kände han sig lika patetisk som Pontus och killarna sa.
Gångerna Andy skolkat var lätträknade, men nu hade det hänt andra gången på två veckor. Förmodligen hade han gjort Liam en tjänst genom att ha lämnat skogen och orienteringen som skulle ha fortsatt efter lunch med tanke på hur hög hans frånvaro säkerligen var. För han var helt säker på att Liam skulle ha dragit hem om inte han själv hade gjort det. Särskilt efter hur Andy hade gjort det hela ännu mer obekvämt.
Resten av dagen tillbringade han hemma med misslyckade försök till att plugga. Allt kändes plötsligt så onödigt. Han hade redan bra betyg, vad skulle det göra för skillnad med några halvdåliga prov dom månaderna som var kvar till studenten? Dom kunde knappast sänka ett VG till ett IG. Lisette hade sms:at honom på väg tillbaks från orienteringen – uppe i skogen hade det inte funnits någon täckning överhuvudtaget – men han hade inte orkat svara på det än. Han visste inte ens hur han skulle förklara. Plingandet på dörren fick honom att rycka till men han förstod lika snabbt att det var på grund av sms:et han inte svarat på.
Med ett djupt andetag tryckte han ner handtaget och fick sig minst sagt en chock när det var allt annat än Lisette som stod på trappan.
”Vad vill du?” frågade han så neutralt han kunde och höll fortfarande handtaget i ett hårt grepp.
”Alltså… jag fattar vad allt det här är om…” Liam såg desto mer sammanbiten ut och han drog handen genom håret innan han tryckte handflatan mot dörren och på så sätt slog upp den helt. ”Jag var full. Okej? Jag mindes det knappt först.”
Andy fick inte fram ett ord. Det var det här han hade väntat på. Ändå blev han helt kallsvettig när han nu förstod vad Liam pratade om. När han bet tag i läppen for tankarna genast iväg igen. Den där ringen som smakat metall. Tungan som hade varit så målmedveten. Hans egna läppar som låtit sig följa med-
”Fattar du vad jag säger?”
Han såg snabbt upp på honom där han stod med ryggen mot den uppslagna dörren och svalde igen. ”Va?” Hade han missat något? Vad hade han mer sagt?
”Jag var…” Liam bet ihop och innan Andy riktigt hunnit med att reagera hade han smällt upp den andra handflatan mot dörren så att Andy än en gång var placerad mellan hans båda armar. Plötsligt var han så himla nära. Blonda hårslingor hade ramlat ner i ögonen men ändå kunde han se hur dom lyste där igenom. Ansiktet var så nära att han kunde känna hans andedräkt. Skulle han… ”Jag var full och visste inte vad jag gjorde! Det var ett jävla misstag, fattar du? Det var ingenting annat än ett misstag.” Han sa det sista mellan tänderna och lika snabbt som han närmat sig var han borta igen. Armarna sänktes. Snabba fotsteg nedför trappen. Ut från gården.
Andy stod chockat kvar, tryckt mot dörren och med häftiga andetag. Han hade trott…
Han slöt ögonen och försökte andas genom näsan. Han hade inte bara trott. Han hade velat.
Shit Andy är definitivt inte ensam om att vara mörkrädd, även fast han kanske känner så. Jag är inte så jävla modig i mörkret jämt heller ((:
SvaraRaderaLite synd att Jake inte fick dra loss handbromsen... :) hahaha nej men bilden är fortfarande fett kul i mitt huvud.
Tur att Andy är så snäll med Lisette för hade någon tvingat på mig ett leende sådär hade jag nog sprängts -.- och alltså när Liam vill backa in i skogen, ser typ hur han diskret smälter in bland träden typ som Homer i den där häcken hahaha (kan leta upp en GIF om du inte vet vilken jag menar)''
Alltså shit när Liam kommer och smäller upp Andy mot dörren.... ser hur Andy plötsligt krymper en halvmeter och har jättestora ögon när han tittar upp på honom haha c: Kan väl inte klandra honom för att bli tänd på Liam när han kommer där och är fetsnygg men kan ju bara tänka mig hur jobbigt det är sen, att tänka på det och skämmas och så, eftersom Liam är så dryg i skolan. Örk.