I hate (almost) everything about you - del 9

Studiedag. Vilket betydde en dag ledigt för dom flesta, med undantag för pluggisarna givetvis. Under höstterminen hade dom inte haft en enda studiedag, nu var det här deras andra på bara några veckor.
Liam skulle ha antagit att Andy också varit en av dom där läxgörarna om det inte varit för att han hade sett honom lämna huset på förmiddagen. Men vad visste Liam, han kanske skulle åka till biblioteket. Eller så behövde han inte plugga alls eftersom han ändå skulle kunna allting på nästa prov. Andy hade alltid haft det lätt för sig i skolan, så hade det varit sedan första klass, och fastän dom inte längre jämförde sina prov så tvivlade inte Liam på att så fortfarande var fallet. 
Själv hade Liam inga planer på att plugga idag utan hade fått sällskap av Jake och Johan i en FIFA-turnering på x-boxen. Liam tyckte det var kul att titta på fotboll, men när det kom till att spela nöjde han sig med tv-spelsformen. Fysisk sport hade aldrig lockat honom. På skoj – visst. Han tyckte det var kul att typ spela fotboll i någon park med ett gäng kompisar på någon grillfest och sådär, idrotten gillade han också skapligt. Men han skulle inte vilja spela en lagsport på seriös nivå. Han hade alldeles för lätt att bli förbannad och hade förmodligen börjat bråka med spelarna i sitt eget lag.
”Äh ska vi ta en pizza eller?” undrade Johan och placerade en av Liams svarta kuddar bakom nacken.
Timmarna hade flugit förbi, men utanför fönstret var det fortfarande lika ljust som i förmiddags.  
”Inte för mig i alla fall. Känns som jag levt på pizza dom senaste kvällarna när morsan jobbat natt”, flinade Liam.
”Som om det skulle vara någon fara för dig?” påpekade Jake och granskade menande hans kropp. Och ja, det var väl kanske sant. Liam tränade inte mer än att han gymmade någon gång i veckan, ändå kunde han äta i princip vad som helst utan att det syntes det minsta på honom. Snabb förbränning kanske.
”Men får passa jag också, är typ pank efter den där tatueringen. Och så lovade jag mamma att hjälpa till med maten idag”, fortsatte Jake och sträckte sig efter sitt colaglas som stod på Liams överfyllda sängbord. Belamrat med CD-skivor, mobilskal, spritpennor… Allt annat än böcker.
”Vad tråkiga ni är”, klagade Johan men drog sedan upp sin mobil som precis började ringa med en sjukt gäll signal. ”Ah hallå? Jaha. Visst. Hej.” Han vände sig om mot dom andra två igen. ”Jag börjar bli saknad där hemma så verkar inte bli någon pizza för mig heller.”
”Alright. Ses imorgon då”, sa Liam och la ifrån sig sin handkontroll för att istället vila armarna mot dom uppdragna knäna.
”Eller i helgen. Jag har astmakontroll hos läkaren imorgon, och det känns onödigt att komma tillbaks för individuella valet”, log Johan oskyldigt varpå Jake suckade.
”Du har alltid någon ursäkt till att hoppa över det! Hur har du tänkt få ett G?”
”Tänkte att du fixar det åt mig. Du som kommer så bra överens med Linda.”
”Det där med att ligga för betyg funkar bara om det handlar om ens egna betyg förstår du väl. Dessutom är Linda inte sån”, sa han och verkade nästan lite besviken över just det faktumet. Han hade haft en crush på deras lärare sedan ettan och missade sällan ett tillfälle att fråga henne om något extra på lektionerna. Vilket dom såklart tyckte var skitkul att retas med honom för, särskilt eftersom han var så nojig över att det skulle komma fram till Linda. Och det var egentligen bara en tidsfråga eftersom varenda en i deras i-valskurs visste om det.

Lagom till när Liam var ensam igen började hemtelefonen ringa och han släpade sig ut från sitt rum i jakt på den bärbara telefonen som alltid tycktes vara borta.
”Liam?” andades han fram när han sprungit ett helt varv genom huset. Bäst att det var någonting viktigt.  
”Åh hej Liam, det är Magda.”
”Hej! Du jag tror morsan precis körde in på gården, jag ska kolla-”
”Faktiskt så var det dig jag ville prata med.”
Det gjorde Liam lite förvånad och för några korta sekunder trodde han att hon skulle säga någonting om den lilla cykelolyckan för någon vecka sedan. Även fast det inte varit hans fel. ”Du kan väl med datorer?”
Han kände lättnaden skölja över honom. Vad hade han trott egentligen? Att Magda skulle ha dragit upp något som hänt för så länge sedan? ”Njae… Det beror på vad.”
”Det är säkert jätteenkelt, men jag är så totalt oteknisk. Jag får inte igång internet, det visas bara något kryss.”
”Jaså, eh, har du startat om datorn då?” Varför frågade hon inte bara Andy?
”Ja det har jag gjort. Jag har tagit ur och satt i sladden igen också. Skulle du vilja komma över och kolla? Eller är du upptagen? Andy är inte hemma och jag skulle behöva komma åt ett mail.”
”Nej det är lugnt. Jag kommer strax då.”
”Toppen!”
När han plingade på dörren kunde han som vanligt inte undgå att tänka på alla dom andra gångerna han gjort det, alla gånger han frågat om Andy var hemma. Tankarna försvann dock så fort Magda hade öppnat. ”Vad snäll du är Liam, säkert att du inte var upptagen? Du har väl också studiedag?”
”Japp, fast jag var klar. Eller… jag har inte pluggat så mycket”, erkände han och trampade ur skorna.
”Jag tror faktiskt inte att Andy gjort det heller. Men det var ju så fint väder idag så jag förstår er. Här ska du få se”, fortsatte hon och gick iväg till datorn som stod i en lite mer avskild del av vardagsrummet.
Hon hade lagom hunnit visa det omtalade krysset när hennes mobil började ringa, och Liam satte sig så länge ner i den röda datastolen och lät blicken glida över det välstädade skrivbordet. Högtalarna stod prydligt bredvid skärmen, alla CD-fodral var vända åt rätt håll i sina fack och en palmliknande blomma stod uppe på den ena hyllan.      
”Liam, jag måste åka iväg lite snabbt. Andys kusin, Madelene, behöver hämtas på dagis. Det var lite småkris för Denise kommer inte ifrån jobbet riktigt än och Peter är bortrest med sitt jobb och, ja sak samma, det var lite kaos helt enkelt.”
”Ojdå, bäst du åker då.”
”Du får jättegärna försöka fixa det där”, sa hon och skyndade samtidigt ut i hallen. ”Annars är det bara att lämna det.”
”Det är lugnt”, flinade han. ”Hejdå.”
Det blev nästan kusligt tyst efter att Magda hade lämnat huset och han startade sin spotify från mobilen bara för att göra något åt det. Han var ingen dataexpert men han kunde väl försöka med standardgrejerna som att starta om routern och kolla så att alla sladdar var i. Han klickade ner mailrutan för att komma åt skrivbordet och möttes där av en leende Andy som bakgrundsbild. Kortet såg ut att vara taget efter en fotbollsmatch eller något för han hade på sig en blå glansig t-shirt med den typiska kragen fotbollströjor brukade ha. Den rödsvarta luggen låg klistrad i pannan. Dom hade säkert vunnit med tanke på hans jävla leende. Han hade säkert inte gjort ett enda mål själv. Han kanske oftast satt på bänken till och med? Om det inte vore för skytteligatabellen han läst den där gången förstås.
Han skulle precis till att klicka sig in på kontrollpanelen för att försöka lösa Magdas internetproblem när en ruta för ett inkopplat usb-minne plötsligt dök upp på skärmen. Han visste inte varför det gett sig till känna precis nu, och egentligen skulle han bara ha kryssat rutan med dom många dokumenten och mapparna. Om det inte vore för att namnet högst upp fångat hans uppmärksamhet. Usb:et hette nämligen ANDY. Han tänkte inte snoka, för vad skulle han ens ha för intresse i det? Ändå lät han musen förbli still och ögnade igenom dom olika mapp-namnen. A. Blandat. Fotboll. Grekland 2009. Skola. Valborg 2012.
Många av bildmapparna verkade definitivt vara ganska gamla. Kanske hade han någon gång flyttat över saker från en dator till en annan. Han var inte nyfiken, men han undrade ändå över den där mappen som bara hette ett enkelt A.
Vad kunde den tänkas innehålla? Svartvita ”estetiska” bilder på sönderskurna handleder? Egokort på honom själv? Selfies inifrån badrummet, snett vinklade och med luggen som täckte ena ögat? Kanske några bilder tillsammans med Pandan eller Gabriel. Vilda partybilder? Liam fnös roat till åt det sista. Okej, han var nyfiken, och den känslan vann när han snabbt, samtidigt bitandes i ringen i läppen, dubbelklickade på mappen fastän det egentligen var alldeles fel av honom.
Egokort. Så gott som i alla fall. Det var äldre bilder; två, tre år skulle han gissa på. Gabriel/Simon var som väntat med på några. På något kort såg det faktiskt ut som att dom var på en fest till och med. Sedan var det mest Andy. Han såg ännu mer emo ut än vad Liam mindes honom som, eller så var det just den uppenbara kontrastredigeringen på en del utav dom som gjorde det. Dom allra flesta skulle ha passat som profilbild på Emocore eller Myspace. Han hajade till vid en av miniatyrbilderna som visade Andy inne på sitt rum; tagen i just den där typiska emovinkeln snett uppifrån. Han hade dom vanliga svarta jeansen på sig, men inte en tråd på överkroppen. Han visste inte varför han gjorde det, för han hade ingen lust att se på Andy vare sig med eller utan kläder, men i nästa stund hade han klickat upp bilden till normalstorlek. Synen fick honom att hårt bita ihop. Liam hade uppenbarligen inte reflekterat över hur han faktiskt såg ut när dom bytte om i samma omklädningsrum på idrotten. Hans kropp såg… Han hade en snygg kropp. Det skulle bara vara fånigt av Liam att påstå någonting annat. Fastän det var Andy.

Andy tvärstannade vid tröskeln i hallen. I datorstolen i vardagsrummet satt Liam med ryggen mot honom. Det gick inte att ta miste på det där blonda rufsiga håret, det som alltid såg perfekt morgonrufsigt ut men som han säkert omsorgsfullt hade stylat för att nå just det resultatet. Det gick inte att ta miste på dom lagom breda axlarna, på… Sluta.
”Vad gör du här?”
Liam ryckte till så att han höll på att ramla ur stolen när han hörde Andys röst. Han klickade blixtsnabbt bort bildrutan innan han snurrade runt i stolen med hjärtklappning deluxe. Han hade inte hört någon öppna dörren, än mindre hur Andy hade gått över golvet. Helvete. Han trodde inte på någonting, men just då bad han både till änglar, vampyrer och elefantgudar om att Andy inte hade sett hans snokande. Att han suttit och kollat på en halvnaken bild utav honom.
”Din morsa ville att jag skulle hjälpa henne med datorn, du var tydligen inte nog kunnig.” Tack och lov hördes nog ingen nervositet på hans röst i alla fall.
”Hon har inte ens frågat”, svarade Andy utan att vare sig kunna eller vilja hålla tillbaks den irriterade tonen.   
”Du behöver inte ta allt så dödligt seriöst”, muttrade Liam och vände sig om mot skärmen igen. Fastän Andy uppenbarligen inte hade sett vad han gjort så hängde nervositeten konstigt nog kvar. ”Du var inte hemma så hon frågade mig.”
”Jaha”, sa Andy dumt. Varför lät han så ofta Liam lyckas nå honom med dom där kommentarerna?
I vilket fall kunde han inte stå kvar där och övervaka Liam så han gick istället ut i köket och öppnade ett av skåpen för att ta sig något att äta. ”Vart är ens mamma då?” frågade han ut mot vardagsrummet. Det kändes ytterst märkligt att vara ensam hemma med Liam.
”Men inte vet jag”, ropade Liam till svar och fick Andy att irriterat sucka igen. Inte för att det spelade så stor roll vart hans mamma var, utan mer för att Liam av ren princip inte skulle svara. Och av samma princip ville inte Andy ge sig.
”Hon måste väl ha sagt något?”
”Hon skulle hämta någon unge på dagis. Trodde det var du.”  
Andy stängde hårt skåpsluckan efter att ha tagit ut påsen med smörgåsar. ”Jag kan kolla vad det är för problem med datorn sen. Du kan gå nu.”
Framför datorn drog Liam på munnen för sig själv. Andy lät så frustrerad att han av den enkla anledningen inte alls tänkte gå än.  

Andy hade precis tagit en stor tugga när mobilen började ringa. ”Allå?” fick han fram efter att ha krånglat fram mobilen ur den tighta fickan.
”Hej gubben, är du hemma?”
”Ja”, sa han efter att ha svalt.
”Jag fick åka iväg lite snabbt för att hämta Madelene. Är Liam kvar? Han var snäll och kom över för att hjälpa mig med datorn.”
”Ja, han är här”, sa han och kastade en blick mot dörröppningen samtidigt som han höll tillbaks en suck.
”Tacka honom så mycket från mig om jag inte hinner hem då. Det finns förresten bullar i frysen ifall ni vill fik-”
”Nej det tror jag verkligen inte.” Orden bara slapp ur honom. Och det irriterade tonfallet.
”Nehej? Har det hänt något Andy?”
Han förstod att hon menade rent allmänt, idag, om det hade hänt Andy någonting, ändå så övervägde han i typ två sekunder att berätta allting. Att lämna Liam där inne och berätta allt i telefonen. Hur elak Liam varit, hur sårad Andy känt sig när han kommit tillbaks två månader senare. Hur han hade känt sig som en reserv, någon Liam bara kunde plocka upp igen när det inte längre var roligt att vara med dom tuffa killarna som han hade valt framför Andy. Han ångrade alla ursäkter han kommit med under dom där två månaderna, hur han sagt att han och Liam brukade träffas hos andra kompisar, att det var därför dom inte lekte med varandra hemma så mycket längre. Han ville berätta hur jävlig Liam varit på högstadiet och att det inte hade varit mycket bättre det första ett och ett halvt åren på gymnasiet heller. Han ville berätta att dom inte hade någonting gemensamt längre och att han bara tyckte att Liam var en jävla idiot. Att det var ömsesidigt.
Men det var så länge sedan allt börjat… Han ville inte dra upp det. Han ville inte att Magda skulle prata med Cathy om det. Han kunde bara tänka sig hur Liam skulle reagera. Och fastän han knappt förstod det själv så var också en av orsakerna att han lät bli att han inte ville att Cathy skulle bli besviken på Liam. Han hade det redan jobbigt med matten i skolan – och han kunde tänka sig att det var i fler ämnen också – och trots alla kompisar och fangirls han hade så verkade han inte alltid må så himla bra. Åtminstone var det så det såg ut när Andy ibland kunde se honom komma hem sent på kvällen med händerna djupt nerkörda i fickorna, axlarna lätt uppdragna och med ett nästan sorgset ansiktsuttryck – för att sedan bli betydligt mer sammanbitet dom få gånger han mött Andy under ett sådant tillfälle. Han ville inte tycka synd om honom, ändå så gjorde han det ibland. Han förtjänade det inte.
”Nej, det är inget.”
”Okej men vad bra. Men bjud Liam på något i alla fall, vi ses snart.”
Han drog långsamt handen genom håret och försökte släppa dom tunga känslorna. Efter några steg mot vardagsrummet öppnade han munnen. ”Mamma säger att jag ska bjuda dig på mellanmål.”
Enda lilla anledningen till att han faktiskt sa det var för att han inte visste när Magda skulle komma hem, och skulle hon göra det snart och se att han inte alls erbjudit Liam något så skulle han bli kvar ännu längre. Och att sitta alla tre i köket? Det var något han absolut inte orkade idag.

Liam vände sig om mot honom och var precis på väg att slänga ur sig någon mer taskig kommentar när han mindes gårdagen; då när han öppnat matteboken med en uppgiven suck men därefter insett att han faktiskt kunde en del. Tack vare Andy.
”Okej”, svarade han därför.
”Finns i köket.”
Liam reste sig upp ur stolen, drog av ren reflex handen genom håret och följde sedan efter till köket där Andy höll på att plocka fram mackor och pålägg. Dom sa ingenting under tiden, och Liam väntade tills att den svarthårige brett klart sin macka innan han själv tog plats vid bänken.
”Vad har du gjort idag?” frågade han en stund senare och sneglade upp på Andy som han nu satt mitt emot.
Andy ryckte till och mötte flyktigt hans blick. ”Va?”
”Har du pluggat?” frågade Liam och höjde lite på ena ögonbrynet.
”Nej”, svarade Andy nästan försvarande. Han ville inte höra något om att han var tråkig. ”Som att du bryr dig vad jag har gjort.”
Och det fick ju inte Liam att ha så mycket att välja på i svarsväg. ”Nej inte direkt.”
”Jag träffade några kompisar i bowlinghallen, och så käkade vi på thai.”
”Thai´en vid Kungsan? Med dom där asstora fiskarna?” Andy förvånades över det lilla, men snabba leendet som dök upp på Liams läppar.
”Ja precis… Sjukt stora”, sa han något osäkert. Det var alltid lite så när han tvingades umgås med Liam, att han gick in in något slags mentalt fight-läge, hela tiden beredd på nästa slag. Oftast beredd med ett eget slag också. För han hävdade absolut inte att han var oskyldig heller. Han var elak mot Liam också, även om han inte var det offentligt på samma sätt som den andre.
”Jag höll på att snubbla ner i den där dammen en gång. Livsfarligt när dom inte ens har ett staket, vem fan placerar en stor damm mitt i sådär bara?” sa Liam och tog en tugga och kom sedan på sig själv med att ha sagt två helt normala meningar till Andy. Oavsiktligt. Det hade bara kommit. Nästan som… ja som när dom varit små, när Andy hade varit den första han berättat saker för, när Andy var den han hade skämtat och skrattat tillsammans med.
”Hade varit kul om du gjort det”, sa Andy och gav honom en snabb blick innan han drog något på munnen. Då när han hjälpt den blonde med matteläxan hade det också fladdrat förbi några sådana där ögonblick; när dom faktiskt sagt någonting helt normalt till varandra. Andy hade sett glimtar av det där riktiga Liam-leendet, då när Liam fått tillbaks några rättade uppgifter och upptäckt att han visst kunde. Han hade förvisso snabbt slätat ut leendet igen, och dom hade inte varit direkt riktade mot Andy. Men ändå.
Nu kände sig Andy betydligt mer nervös än han gjort när dom räknat matte. Fastän det fortfarande var han hus, hans hemmaplan. Han hade knappt varit medveten om att han vänt ner blicken i bordet och när han nu såg upp igen upptäckte han att Liam fått marmelad på överläppen, något han själv verkade omedveten om. Oundvikligen gled hans blick ner till den fylligare underläppen igen och han svalde tyst.
”Du har-” Han harklade sig och strök snabbt undan luggen ur ögonen. ”Du har marmelad. På läppen.”
”Va?” Liam rynkade pannan och strök handen över munnen. Sedan reste han sig plötsligt upp. ”Jag ska nog gå nu. Säg till Magda att internet är fixat.” Han verkade tveka något och gjorde därefter en gest över bordet. ”Och tack för det här eller något.”
”Visst”, svarade Andy och satt kvar. Varför kände han sig fortfarande nervös? Liam var äntligen på väg därifrån. Det var ju vad han velat från första början.

Liam tryckte ner handtaget i hallen men stannade till när han hörde Andys något tvekande röst. Han stod lutad mot dörrkarmen i köket. ”Liam?”
”Ja?”
Det var tyst ett tag och Liam kom på sig själv med att verkligen spetsa öronen så att han inte skulle missa något. ”Äh det var inget.”
Var det allt? Vad fan var det för fel på killen? Med en låg suck gick han ut och stängde dörren efter sig, genade över staketet som skilde deras hus åt och ignorerade impulsen att vända sig om för att kolla mot köksfönstret.