I hate (almost) everything about you - del 7

Två klädombyten, kallingar, deo, tandborste, hårspray, plattång, kam, mobil, kondomer, laddare och kort. Det borde räcka. Det behövdes inte så himla mycket för att festa och kanske sova några timmar. Lite piggare humör hade kanske varit trevligt men det skulle förhoppningsvis infinna sig till kvällen. Alla treor på södra skolan skulle på studentkryssning idag, något som varit efterlängtat ett bra tag. Liam skulle möta sina kompisar vid terminalen klockan fyra. Linkin Parks Bleed it out började spela i hans ficka och det var ganska väntat att det skulle stå ´morsan´ på skärmen.  
”Yes?”
”Hej gubben, har du åkt redan?”
”Nej jag var precis på väg.” Han öppnade dörren och låste efter sig.
”Var det klockan fem ni skulle åka?”
”Japp.”
Cathy hade inte varit så förtjust till idén med studentkryssningen, men Liam hade intygat att dom faktiskt inte bara skulle festa, dom hade faktiskt bokat bord till buffén också. Den egentliga anledningen till det var att det ingick gratis dryck, men det hade han låtit bli att nämna.
”Du kan väl försöka ta det lugnt i alla fall? Gå inte ut på däck på kvällen och sånt där, jag menar allvar Liam.”
”Men ja, oroa dig inte morsan”, log han.  
”Det är mitt jobb att oroa mig för dig”, sa Cathy men skrattade. ”Hoppas ni får kul i alla fall.”
”Det får vi”, log han.
”Inte för kul.”
”Lagom”, ’lovade’ han. ”Men jag behöver båda händerna nu”, sa han när låset till cykeln krånglade.  
”Okej men då ses vi imorgon kväll då, du kan väl skicka något sms.”
”Du kommer ju skicka typ hundra stycken så något lär jag kunna svara på. Hejdå.” Han la på utan att vänta på svar eftersom han aldrig skulle komma iväg annars.
Det var en så kallad kärringcykel Liam trampade iväg på mot Värtahamnen. Spraymålad i svart och med trasig baklampa. När han varit yngre hade största drömmen typ varit att ha en BMX. På den tiden som han och Andy åkt runt på sina sparkcyklar. Ibland – om än motvilligt – dök tanken upp på hur det skulle ha kunnat vara om han och Andy fortsatt vara kompisar. Skulle dom ha festat tillsammans varje helg och fortsatt hitta på dumheter som Liam mest troligt fortfarande skulle ha varit skyldig till? Eller skulle dom ha suttit på Andys rum och snackat om precis allting? Skulle Liam ha kunnat berätta om ångesten inför studenten? Det som han inte kunde snacka med grabbarna om eftersom dom bara skulle tycka att han var löjlig och dramatisk? Skulle han ha känt sig bekväm med att berätta att han var bisexuell och till och med kunnat snackat om killar med Andy? Tankarna berodde inte på att han i smyg önskade att dom fortfarande var kompisar utan var bara något som legat där och som dykt upp mer frekvent efter att emopojken hjälpt honom med matten. Helst hade han bara velat kunna stänga av dom.

Det var som att skolgården hade förflyttats till Stockholms hamn, och när det väl varit dags att gå ombord hade det bildats som långa lämmeltåg. Det hade självklart blivit kö till hissarna när alla skulle till sina hytter som var fördelade på fem olika däck, och eftersom Liam och Jake skulle bo på däcket under entréplanet så hade dom tagit sina väskor och gått ner för dom två enda trapporna.
”Pax för den högra”, sa Jake så fort dom öppnat hytten och kastade sin väska på den vitbäddade sängen.
”Dom är exakt likadana?” flinade Liam och damp ner på den vänstra.
”Jag vet, men vi kan låtsas som att den högra är lite bättre. För min skull.” Liam kunde inte göra annat än att fortsätta flina åt Jake och hans idéer. Det värsta var att den andre roades så mycket åt sig själv också. ”Ska du duscha?”
Liam nickade. ”Ja, men du kan börja.”
Dom skulle befinna sig vid buffén om ganska exakt en timme, och medan Jake intog badrummet öppnade Liam hyttdörren för att kika ut i korridoren.
”Tja Linus!” Linus gick Media och hans och Liams relation var väl inte mer än att dom brukade hänga på samma fester, men killen var schysst i alla fall.
”Men tjena”, flinade han. ”Ska vi vara grannar?”
”Kanske”, sa Liam och lutade sig runt dörren för att kolla numret. ”779 har vi.”
Linus kollade sitt kort men hann inte svara förrän några andra röster hördes.
”Var det 780 Andy?”
Liam visste inte vad killen i det vitblonda håret hette, fastän han hade både matte och idrott med honom, men han verkade vara den personen Andy hängde mest med utöver Pandan.
”Yes. Däck sex. Men det stod väl en sexa utanför hissen? Jag kollade inte ens”, flinade Andy till.
Det kunde inte vara sant. Liam strök handen genom håret och drog lite misstroget på munnen.

Andy fick fram nyckelkortet ur jeansfickan och i samma stund som han såg upp fick han syn på Liam lite längre bort i korridoren. Han kollade numret på dörren bredvid sig – 776 – och räknade snabbt dörrarna framåt. Jodå.
”Ser ut som vi blir grannar här med”, sa han till Liam samtidigt som väskan gled av hans axel.
”Var är inflyttningspresenten?”
Andy var nära att höja på ögonbrynen. Hade Liam nästan skämtat? Antingen så var han fortfarande ensam i hytten eller så delade han med Jake. Annars skulle han ha sagt något mycket mer elakt. Det var som att Liam aldrig kommit ifrån det där beteende han fått i 6an; att han skulle imponera på sina kompisar genom att bete sig som ett svin mot andra, och helst mot Andy då.
Simon snodde åt sig kortet mellan hans fingrar och öppnade deras hytt. ”Nice, havsutsikt och allting.”
”Har vi?”
”I affischform ja”, flinade hans kompis.
När Andy vände sig om mot Liam igen hade han redan försvunnit in i hytten.

Liam ville helst inte medge att han var fåfäng, fastän alla andra alltid hävdade att han var det, men det tog trots allt nästan tjugofem minuter innan han kände sig nöjd med håret.
”Jag hade hunnit springa tre varv runt däck typ”, flinade Jake. Han såg såklart lika bra ut i håret som vanligt, och för honom tog det alltid typ fem minuter. Sjukt orättvist. Jakes mörkbruna hår var en aning längre än Liams och sådär rufsigt vilt som att han skulle vara en surfare som hela tiden badade i saltvatten och lät det torka i sol och vind. Det var dock snyggt klippt också, så att det inte såg ut som en stor jävla kalufs bara. Han var en aning kortare än Liam, 1,84 enligt Jake själv, och slank men vältränad – med särskilt en mage som många var avundsjuka på. Ögonen var stora och bruna och inramade av svarta och täta ögonfransar – rena rådjursögonen. Vänstra ögonbrynet pryddes också av en liten silvrig stav.
Om det inte vore för att dom varit kompisar så länge så hade Liam säkert kunnat börja känna något mer för honom och hade säkerligen inte heller haft någonting emot att vara tillsammans med honom om det varit besvarade känslor (och om han inte varit så jävla livrädd över att andra skulle få veta att han inte var straight förstås.) Jake var nämligen snygg som få och den absolut schysstaste killen han kände. Visst, Jake kunde också hetsa upp sig ibland, men han var betydligt mer nere på jorden än vad Liam var och fastän det ibland kunde göra honom frustrerad så fattade han att det var just en sådan kompis han behövde. Någon som faktiskt kunde ifrågasätta Liam utan att han kände sig provocerad. För det mesta i alla fall. Medan Liam och hans övriga kompisar inte hade några större problem med att kasta lite elaka kommentarer efter andra så var Jake oftast den som suckade och sa att dom skulle ge sig. I ettan hade Jake varit precis likadan som dom, men sedan tydligen bestämt sig för att bli en bättre människa. Ingen risk att det skulle hända Liam. Jake hade dessutom fler kompisar i andra klasser, så även om han hade en självklar plats i deras eget gäng så var det kanske inte lika superviktigt för honom om typ Pontus, Johan och resten av kompisgänget tyckte att han var fånig någon gång som inte hängde med på allt och som kom med kommentarer om att dom skulle lägga av ibland. Så var det inte för Liam. Han visste att om han plötsligt skulle säga ´nej men ger er´ så skulle dom kolla sådär konstigt på honom, som att han var på samma låga nivå som till exempel Andy. Att han var en jävla mes.
Ända sedan i sexan hade Liam varit omgiven av massor av kompisar, men förutom Jake så var det inte någon han kommit riktigt nära. Innerst inne fattade han att det var för att han helt enkelt inte hade så mycket gemensamt med Pontus och gänget – inte mer än att dom tyckte om att festa och kunde vara stora i käften. Dom hade bara rent naturligt dragit sig till varandra den där första terminen för att dom alla varit killar som gillat att höras och synas. Relationen han hade med Jake var en helt annan. Den var mer som den han haft med Andy en gång i tiden.
”Äh håll käften”, flinade Liam och knäppte den svarta skjortan för att sedan spruta på lite parfym. Vanlig hederlig Calvin Clein.
Jake skrattade och kollade något på sin mobil innan han la ner den i fickan igen. ”Vet du vilka grannar vi har förresten?”
”Mm”, sa Liam och lutade sig närmare spegeln för att dra till luggen en extra gång. Dom smaragdgröna ögonen såg tillbaks på honom innan han riktade dom mot Jake genom spegeln.
”Nu har du ju världens chans att ´råka´ ta fel hytt ikväll”, log han retsamt.
Liam såg tillbaks på honom med höjda ögonbryn. ”Jag vet inte ens vad han heter…?” Han visste att Jake var dryg och egentligen menade Andy, men det låtsades han inte om.
”Gabriel”, sa Jake snabbt.
”Va?”
”Han ser ut som jag skulle tänka mig ängeln Gabriel. Om jag varit religiös vill säga.” Han började flina innan han fortsatte. ”Nej jag vet inte, Simon kanske? Jag tror att jag hade samma engelskakurs som honom förut och att vi jobbade ihop en lektion eller något. Det är rätt illa att vi knappt vet vad någon i A heter?”
”Varför skulle vi bry oss? Men i alla fall; han ser ut som världens mest oskyldiga person, och är förmodligen världens prydaste också. Sådär så att man inte ens skulle få peta på honom.”
”Andy skulle du säkert få peta på om du betedde dig lite snällare. Självklart var det honom jag menade.”
”Men jag vill inte peta, inte ens pyttelite, på Andy. När ska du sluta tjata?”
”När du lagt in en stöt har jag ju sagt”, log han glatt. ”Ska du ha den där karamellen förresten?”
”Hm?” Liam såg frågande på honom men upptäckte sedan den pappersinklädda godisen på det lilla sängbordet. Sådana där som oftast var färgglada men smakade jätteäckligt. ”Nej, ta den du”, sa han och gjorde en gest mot den. ”Ska vi gå?”
”Om du verkligen är säker att du är klar med håret så ja, gärna”, retades Jake.
När dom knappt två minuter senare klivit in i hissen såg Liam på Jake igen. ”Allvarligt, det där tjatet om Andy. Tycker du inte att det finns någon bättre för mig? Någon som jag tycker om kanske?”
Jake log och lutade ryggen mot spegelväggen. ”Chilla Liam, jag skojar ju med dig. Fast alltså, hade jag varit du hade jag lagt ner det där tramset och sett om det fanns någonting mer. För han är assnygg och eftersom du var bästa kompis men honom så måste han ha många bra sidor rent personlighetsmässigt också. Jag känner ju inte Andy och visst, han verkar lite emo-deppig ibland men…” Han ryckte på axlarna med ett flin. ”Hade han tyckt bättre om mig så hade jag lätt tagit honom.”
Liam rynkade pannan. ”Säg att du skämtar.”
”Spelar ingen roll, han hatar mig ändå så som jag betett mig tidigare, plus att jag hänger med dig. Du ligger förmodligen överst på hans hatlista och jag trea eller fyra.”
Liam såg roat på honom innan han vände tillbaks uppmärksamheten mot sig själv i spegeln och drog till kragen på skjortan. Han hade kämpat som ett djur för att stryka den, och nu såg skjortan ändå skrynklig ut. ”Han ligger etta på min lista också så.”

Det var först vid buffén som Andy träffade på Lisette. Hållandes i en tallrik och kikandes över det stora dessertbordet.  
”Är det okej att gå direkt på efterrätten tro?” flinade hon och synade honom sedan. ”Vad fin du är!”
”Åh, tack”, log han. Han hade inget speciellt på sig; ett par mörkgråa stuprör och en svartvitrutig skjorta. Den plattade luggen dolde som vanligt ena ögat medan resten av håret var lagom rufsigt.
”Vi ses senare då?” sa Lisette efter att med ett busigt leende lagt på en sked av chokladpuddingen på tallriken. ”Vi måste dansa.”
Andy lovade att dom skulle göra det och gick sedan tillbaks mot långbordet han själv satt vid. Det hade varit rätt väntat att dom båda SP-klasserna skulle dela bord, men det hade ändå fått Andys humör att sjunka något. Liams kompisar skulle säkert förstöra även den här kvällen för honom.
”Vart hittade du fyllisarna?” Andy vände sig om när han hörde Jakes röst och fick då också syn på Liam som satt bredvid honom, och som skrattade åt vad han sagt.
”Physalis heter det. Dom låg vid frukten.”
”Ge mig en av dina så länge.”
”Men nej”, flinade Liam och tog upp sitt vinglas. Innan han hunnit föra det till läpparna upptäckte han Andy på andra sidan bordet som såg rakt mot honom. Han höjde frågande på ögonbrynen och fick den svarthårige att snabbt vända bort blicken.

Maten hade varit jättegod. Vinet? Inte jättegott, men det tillsammans med ölen hade gjort sitt jobb och Liam var inte helt nykter när dom tagit sig upp till däck 10 och tillika discot. Johan hade precis slagit sig ner på barstolen bredvid Liam och Jake och efter att fått en likadan shot som stod framför dom och väntade höjde han sin. ”Ett, två, tre.”
Liam tömde sitt shotglas och smällde sedan ner det på disken med en grimas innan han drog luggen ur ögonen.
”En till?” undrade Jake retsamt. ”Eller ska du ha en cola?”
”Kul”, flinade Liam tillbaks. ”Två till.”

Lisette la upp armarna om Andys hals och skrattade. ”Jag kommer ha så ont i fötterna imorgon!”
Hennes vanliga turkosa Converse var utbytta till ett par svartvitprickiga klackskor och Andy hade all förståelse för att hennes fötter inte skulle må bra efter ännu fler timmars dansande.
”Tur att du har mig som i alla fall kan skjutsa hem dig imorgon då”, flinade han. ”Vill du ha något att dricka?”
”En cider tror jag, kolla om det finns någon med ananas? Och här, ta mitt kort.”
Han skakade på huvudet. ”Nej, det är lugnt.” Struntandes i Lisettes protester började han ta sig igenom folkmassan på det allt trängre dansgolvet.
”En öl och en pineapple cider”, sa han efter att förvånansvärt snabbt fått kontakt med bartendern.
”Men EmoAndy, dricker du?” Johan som han först då upptäckte satt bredvid puffade lätt till honom i sidan med en road min.
”Nej jag beställer ändå bara för att jag tycker att det är så kul”, suckade han och himlade med ögonen.
Han upptäckte även Jake och Liam på Johans andra sida, svepandes varsin shot. Att döma av deras fnissande var det inte deras första.
När dom två flaskorna placerades framför honom slösade han ingen tid med att ta sig tillbaks till Lisette.

”Don't stop believing!” Liam skreksjöng med i låten som nog älskades lika mycket som den hatades, just för att den alltid spelades överallt; på krogen, på hemmafesten, i bilen. Han drog därefter Nathalie intill sig, som i sin tur flätade samman deras fingrar. Trots att Liams nykterhetsskala sänkts ännu lite mer tyckte han att taktkänslan var på topp. Men omdömet kunde i och för sig vara lite sådär just på grund av nykterhetsnivån.

”Jag tror att vi skulle ha en bra chans på danstävlingen om vi gick på balen, eller hur?” Nathalie flinade men Liam suckade ändå tyst. Då hade det börjats igen. Nathalie hade tjatat på honom om studentbalen sedan i oktober, och svaren hon fått hade varit ytterst vaga. ´Vet inte, kanske´, ´vi får se.´ Visst, hon var söt och oftast rätt kul. Men som baldejt? Det kändes bara inte rätt. Och han bara visste att hon typ skulle prata sönder hans öron under en sådan kväll. Hon skulle inte heller släppa honom för en sekund. Kanske var det just det som skulle få avgöra vem han ville gå med; någon som han skulle vara okej med att inte bli släppt utav. Eller någon som skulle tycka det var kul att hänga ihop med ett helt gäng.
”Liiaaam.. tror inte du också det?” Hon lät fingrarna trippa över hans bröstkorg och upp till skjortöppningen. Antingen så hade hon druckit ganska mycket eller så hade hon blivit full på två cider. Förmodligen det senare.
”Fine, vi går på balen.” Han orkade inte med tjatet längre. Spela roll att det inte skulle kännas speciellt alls med henne.
Han trodde att hon skulle bli nöjd med svaret, men istället fick han en irriterad blick ifrån den kortare, rödhåriga tjejen. Handen var bortdragen från hans bröst. ”Tror du att jag vill vara något välgörenhetsfall? Att du går med mig för att vara snäll?”
”Men jag vill”, sa han utan att lyckas åstadkomma särskilt mycket övertygelse i rösten.
”Vet du vad? Skit i det Liam! Du kommer få gå helt själv, du är medveten om det va?” fräste hon till och lämnade honom på det folkfyllda golvet under discolamporna. 

”Den där har du inte testat”, flinade Andy och pekade mot en enarmad bandit med sin ölflaska.
”Dubbla eller?” frågade Nicholas och skramlade med mynten i jeansfickan.
”Självklart.” Andy skrattade lågt och tog en klunk. Den senaste halvtimmen hade det mesta varit väldigt underhållande, och han hade nu utsett sig själv till Nicholas personliga spelguru.
Hans mobil pep till och han drog upp den för att kolla ifall det kanske var Lisette. Hon hade gått ner till hytten med en kompis för ett tag sedan och inte kommit tillbaks än. Det nyinkomna sms:et talade bara om att dom kommit över på finskt vatten och dom nya telefonpriserna, men han upptäckte också ett sms från sin mamma som han tydligen hade missat.
[23:02 nytt meddelande- mamma] Har ni kul? Cathy undrar om du sett till Liam något också. Nu går jag och lägger mig, godnatt. kram
”Hallå, det här var inget bra val. Vi förlorade”, suckade Nicholas dramatiskt. ”Vilken- vad gör du?”
”Sms:ar mamma…”, flinade han. ”För att jag är mer ordentlig än Liam som uppenbarligen inte svarat när hans mamma skrivit.”
”Vem vet hur det svaret skulle ha sett ut”, sa hans kompis roat. Och det var sant. Andy var själv lite småsnurrig i huvudet och han hävdade absolut inte att han inte var full, men han kunde åtminstone gå rakt och föra normala konversationer. När han senast sett Liam hade han haft en betydligt mer vinglande gångstil. I och för sig hade det börjat gunga mycket mer efter att dom kommit ut på öppet hav, men det var knappast enda anledningen till Liams tillstånd.
”Ska jag säga att Liam är asfull?” sa han med ett flin över läpparna. ”Jag menar, hade vi varit i ombytta roller så skulle han absolut ha sagt det. Han skulle ha överdrivit också, bara för att vara elak.”
Nicholas skrattade. ”Gör det. Säg att han spytt ner sig själv eller något.”

Tanken var lockande. Och till sist vann den också, med starkt inflytande av alkoholen han själv hade fått i sig. Han drack upp det som var kvar i flaskan och skickade sedan iväg ett svar.
[01:48 sänt meddelande] japp, har jättekul :) Och ja jag har sett liam. tror han sitter i fyllecellen. Godnatt.

Det gungade rejält när Liam klev ut på däck, och det i kombination med ett snurrigt huvud var inte den bästa kombinationen. Den kyliga vinden slet tag i hans skjorta och gjorde den mer slimmad än den varit innan, medan hans hår la sig i ett ytterst snyggt backslick.  
”Hej Liam!” ropade någon. Inte Jake, Pontus eller Johan. En tjejröst.
När han vände sig om såg han först sitt ex, Emma. En brunhårig skönhet med väldigt stark vilja. Och sedan Lollo, som var den som hade ropat.
”Hej, vad gör ni här ute?” flinade han. ”Det är ju skitkallt!” Motvinden fick honom nästan att tappa andan.
”Kan ju fråga dig detsamma!” ropade hon leende tillbaks.
”Jag går in nu, vi ses vid discot?” sa Emma till sin kompis och gav sedan Liam ett något stelare leende när hon passerade. Som sagt, deras uppbrott hade inte lett till kompisrelation igen.
”Vi skulle leta efter det där rökrummet men hittade det inte”, förklarade Lollo som satt uppe på en bänk. Som nog egentligen var en sådan där låda flytvästarna förvarades i.
”Hur är det ens möjligt att misslyckas? Det finns typ två på varje däck? Förutom däcken med bara hytter då.”
”Vi kanske var dåliga på att leta bara”, flinade hon och tog ett bloss på sin cigg. Hon var klädd i en tunn svart skjortliknande klänning med lika tunna strumpbyxor till, och ett par guldiga ringar i öronen matchade dom blonda lockarna. Liam tände en cigg han också men hann inte ta mer än två bloss förrän Lollo lutade sig mot hans axel.
”Vill du veta något?”
”Är det meningen att jag ska svara ja nu eller?”
”Jag har druckit aaalldeles för mycket.” Lollo fnittrade mot hans hals innan hon sniffade lite. ”Du luktar gott.”
”Tack. Och du fryser.” Hon hade huttrat till några gånger och han inbillade sig nästan att han kunde känna den knottriga huden genom klänningstyget.
”Lite”, svarade hon varpå Liam la armen om hennes axlar för att dra henne närmare.
Två fimpade cigg och två minuter senare var deras läppar tryckta mot varandra och ivriga tungor letade sig in i varandras munnar.  
”Vilket däck bor du på?” undrade Lollo med ena handen innanför Liams skjorta.
”Vet inte”, började han och fick anstränga sig för att få hjärnan att samarbeta när det var andra kroppsdelar som krävde mer uppmärksamhet. ”Sex tror jag.”
Lollo skrattade till och strök en röd fingertopp över hans läppar. ”Passande.” Hon tryckte läpparna mot hans igen men drog sig snart ifrån, bara för att greppa tag om hans hand och dra upp även honom på fötter. ”Och närmast. Vi bor på fyra.”
En småfull Liam och en ännu fullare Lollo på höga klackar gjorde att det blev ett väldigt vinglande fram till dörren. När han väl lyckades öppna den blev vinddraget ännu starkare och håret som Liam så omsorgsfullt grejat med tidigare blev till ett enda kaosrufs. Lollo skrattade och klappade till honom i rumpan innan hon tog sig in framför honom. ”Skynda dig nu.”
Hissen plingade till på däck 6 och Liam fumlade med nyckelkortet i fickan innan han till sist fick fram det för att kunna kolla vilket nummer det var dom bodde på.
”Är det här?” frågade Lollo och stannade till utanför en dörr som såg likadan ut som alla andra. Men siffrorna stämde och snart hade Liam tagit tag om hennes överarmar, enkelt snurrat runt henne med ryggen mot dörren och tryckt upp henne mot den.
”Alldeles rätt”, mumlade han och kysste henne hårt.
Lollo slingrade in ett av sina långa ben mellan Liams och drog händerna genom hans hår när hon lika hårt kysste tillbaks.
Snart hade dom ramlat in i hytten och både skjorta, klänning och jeans hamnade på golvet. Strumpbyxorna råkade rivas sönder och dom andades ikapp med redan otåliga andetag.
”Kom igen”, sa Lollo lågt och tryckte honom bakåt mot sängen medan hon själv knäppte upp sin bh med den andra handen.
Tidigare under kvällen, innan han hunnit dricka så mycket, hade Liam spanat in en kille i svart, långt hår som uppenbarligen inte gick på deras skola och som hade kastat lika uppskattande blickar mot honom. Tanken hade fladdrat förbi att han borde ta chansen, att det skulle ha kunnat ske diskret och att någon annan aldrig skulle få reda på det. Men så hade han försvunnit i folkvimlet. Nu, med en hel del mer alkohol i kroppen, en villig Lollo och en klocka som slagit halv tre var dom tankarna som bortblåsta. Ett hest stön slapp ut mellan hans läppar när Lollo gränslade honom i sängen och förde ner handen för att sluta den om honom. Han greppade själv mjukt hennes bröst och efter ytterligare några sekunder hade han dragit ner henne över sig, rullat runt och istället sjunkit ner ovanpå henne. Lagom till att han skulle snudda vid hennes läppar öppnades dörren och en förvånad Jake uppenbarade sig.
”Oops”, flinade han till och stängde snabbt dörren igen med ett ”Sorry! Jag såg inget jag inte sett förut!”
Det var dock ingen utav dom som brydde sig särskilt mycket och när Liam långsamt trängde in i henne flämtade dom båda två.

I samma stund som Liam kommit – tätt efter Lollo – hade den tidigare höga temperaturen i hytt 779 sänkts i ett obehagligt snabbt tempo. Hans andetag var fortfarande något ansträngda där han låg med ansiktet tryckt mot kudden, och när Lollo slingrat armarna om hans överkropp hade han med ett besvärat stön vänt sig om. Han ville inte ha någon nära längre. Han ville bara få ha sängen för sig själv och sova bort alla dom där känslorna. Dom som dök upp så väldigt ofta. Han knullade med någon tjej, tyckte att det för stunden var världens skönaste bara för att sedan uppleva några skamliknande känslor efter att det var över. Tankar på att han gjorde på samma sätt alltför ofta, att det var orättvist mot tjejerna, att det var orättvist mot honom själv. Tankar och känslor han inte ville behöva hantera.

”Hur är det?” frågade Andy lågt när han gått in i den släckta hytten. Simon hade börjat bli sjösjuk redan under buffén och vid elva hade det inte gått längre utan han hade snällt fått återvända till hytten för att lägga sig. Stackaren. 
”Nu börjar det äntligen kännas som att inte hela världen snurrar”, flinade Simon efter att ha tänt den lilla sänglampan. ”Hade dock föredragit andra grannar.”
”Vadå?” frågade Andy och tog av sig skorna.
”Hade du kommit hit tio minuter tidigare hade du också tvingats höra höga stön och dunkande i väggen.”
Han rynkade näsan något. ”Kul. Liam ligger förmodligen däckad i någon korridor, så det var säkert Jake du tvingades höra då.”
Simon ryckte på axlarna. ”Förmodligen hade han roligare än mig i alla fall. Hade ni också kul?”
Andy log och nickade. ”Jättekul.” Han satte sig ner på sängen och drog av sig tröjan. ”Tyckte synd om dig bara. Men det blir säkert kul imorgon också. Jag kan bjuda dig på en öl”, flinade han och lyckades tappa balansen när han böjde sig ner för att ta av ena strumpan.
”Är du lite full Andy?” Simon såg roat på honom. 
”Jämfört med många andra så är jag helt nykter. Men annars; lite grann kanske”, log han oskyldigt.

I hate (almost) everything about you - del 6

”Oj har Kellin varit på besök?” flinade Andy när Lisette kom fram till honom med ett strålande leende. Han satt på en bänk i uppehållsrummet och hade tills för ungefär två minuter sedan haft sällskap av Nicholas. Kellin var sångaren – och tillika crush - i ett av Lisettes favoritband.
”Nej”, log hon glatt och satte sig ner bredvid honom, dagen till ära klädd i en turkos vippig kjol, svarta tjocka strumpbyxor och en svart spetströja med ett turkost linne under som lyste igenom. ”Hur är det? Inga mer konstiga Liam-ursäkter?”
Han skakade roat på huvudet. ”Nej tur nog, då skulle jag nog bli rädd. Men berätta nu.”
”Okej då”, sa hon men lät inte ett dugg besviken över att bli ´tvungen´ att berätta. ”Jag ska och fika med Tony.”
”Va?” frågade Andy förvånat men med ett stort leende.
”Jag vet!”
Lisette hade spanat på Tony i princip sedan dom börjat på gymnasiet, och det var först nu i trean som dom börjat ha en del gemensamma lektioner så att dom äntligen börjat prata. Enligt Lisette var han precis så gullig som hon alltid trott. Lisette hade haft otur med sin senaste pojkvän som varit ett otroget svin och han hoppades så mycket att hon skulle lyckas träffa någon ny. Hon förtjänade någon som uppskattade henne och förstod precis hur bäst hon var. Men enligt hans kompis verkade det inte finnas något ont i Tony i alla fall.
Fast det kunde man å andra sidan ha helt fel om. Andy hade inte trott att det fanns någonting elakt alls i Liam. Ingen av dom hade nog heller trott att det skulle bli på det sättet som det senare blev.

10 år tidigare
”Har du allt nu då?” frågade Magda Andy.
”Japp”, log han stort och tog på sig sin Spiderman-ryggsäck.  
”Då ses vi imorgon då. Försök sova lite också.” Hon gav honom en stor kram som Andy protesterande, men skrattande, drog sig ur innan han lämnade huset för att gå över till Liam.
”Andy!” ropade Liam glatt när han fick syn på sin kompis. ”Har du med luftmadrass?”
Det var tältning på Liams gård som var kvällen och nattens plan. Ett äventyr då man var åtta år och gick i tvåan.
”Behöver ni någon hjälp killar?” frågade Cathy som hade kommit ut på trappen.
”Men nej, gå!” flinade Liam och hjälpte Andy att dra ur sovsäcken ur sin påse.
”Okej god natt med er sen då. Har ni ordentligt med kläder så att ni inte fryser nu?”
Andy fnissade och såg på Liam. ”Hon låter precis som min mamma.”
Det hade precis mörknat och på himlen började stjärnorna titta fram. Det var fint, men Andy ville gärna att dom skulle krypa in i tältet nu. Han gillade inte alls att vara utomhus när det var mörkt.

”Okej jag har tidningar, kortlek, pokemonkorten och freestylen!” log Liam medan han plockade fram allt ur sin ryggsäck. Han hade konstruerat en taklampa genom att hänga fast en ficklampa i en utav tältpinnarna så att tältet nu badade i ett mysigt sken. ”Vad har du?”
”Godis”, flinade Andy och drog upp mössan en bit när den åkt ner över ögonen. ”Skivor, kakor och kamera.”
”Yey”, log Liam brett och plockade direkt upp kameran Andy lagt till prylsamlingen.
Det som fastnade på det där första av många kort under kvällen var en Liam och en Andy, båda klädda i fleecetröjor och mössa i ett ganska trångt tält med två luftmadrasser, stora duntäcken och massor av kuddar.
”Välj skiva du”, log Liam och räckte Andy ena hörsnäckan till skivspelaren. ”Vad är det där?” frågade han sedan nyfiket när han såg något lila sticka upp ur Andys väska.
Andy log lite generat. Han visste att Liam inte skulle skratta, men det kändes ändå pinsamt. Varför hade han ens tagit med den? ”Lufsen”, sa han och tog fram den lila slitna mjukishunden. ”Jag tänkte inte ta med den”, tillade han i ett försök till bortförklaring.
Liam fnissade, men inte åt Lufsen som Andy trott utan åt en grön nalle med en regnbåge på magen som han tog upp ur sin egen ryggsäck. ”Ludde fick också följa med. Ofta dom vill missa det här liksom?”
Andy log och kände sig inte längre lika töntig.

Efter massa godisätande, spelande och lyssnande på musik så hade dom slutligen krupit ner under täckena för att sova. Liam hade tyckt att det varit kallt tidigare och hade ångrat sig lite grann att han inte lyssnat på sin mamma som sagt att han borde ta på sig en extra tröja. Men i både sovsäck och under täcket var det i alla fall varmt och mysigt.
”Ska vi sova?” viskade Liam efter att ha lagt ifrån sig sin kalle anka-tidning.
”Mm okej”, log Andy men hostade sedan till flera gånger. Hans mamma hade inte tyckt att det var någon bra idé att tälta när han var så förkyld, men han hade tjatat tills att hon gått med på det ändå. Han kontrollerade att Lufsen låg kvar under täcket och vände sig sedan om på sidan för att göra det bekvämt för sig.
”Eller nej, jag vet!” utbrast Liam, plötsligt väldigt ivrig. Han ställde sig upp på knä och släckte ficklampan i taket.
”Vadå för något?” frågade Andy nyfiket.
”Vi berättar spökhistorier.”
”Jag kan inga”, sa han besviket varpå Liam glatt informerade om att han kunde massvis.
Liam var en bra spökhistorieberättare. Han pratade med låg röst, han gjorde pauser när det var som allra läskigast och han berättade detaljerat.
Och det var just detaljerna som gjort allt så skrämmande. Liam berättade om en flicka som för länge sedan hade bott i just Liams och Andys område och som hade gått på samma skola. En flicka som alltid hållit sig för sig själv och aldrig pratat med någon. Han berättade att hon en rast hade gått ner mot sjön och att några killar följt efter henne, att dom senare sett hur hon dragits ut i vattnet som av några osynliga händer och att hon försvunnit ner under ytan. Killarna hade inte gjort någonting för att hjälpa och flickan hade aldrig hittats. Ända sedan dess hade man kunnat höra fotsteg i skolans korridorer, som att någon gick med blöta fötter över golvet. Liam hade sagt att han nog faktiskt hört det någon gång och Andy hade nickat instämmande, han hade också hört. Liam hade avslutat berättelsen med att berätta att en av dom där killarna som inte hjälpt flickan en gång hade blivit inlåst på toaletten på skolan, att han hade bankat men att ingen hört och att det till sist var vaktmästaren som hade hittat honom. Dränkt i tvättstället.

Det var oundvikligt att en skrattattack skulle ske när Liam och Andy sov över hos varandra, så det hade självklart hänt denna gång också. Det var säkert en timme sedan Liam berättat sin historia, sedan dom fortsatt prata om allt och ingenting och sedan dom sagt god natt. Som så ofta hade ingen vetat vad det roliga egentligen var utan bara att det var något. Det hade varit på den där nivån att någons lite darriga utandning hade varit tillräckligt för att det skulle brista igen. Till sist gjorde Andy ett tredje försök.
”Okej nu sover vi.”
”Japp, god natt.”
Det hördes några sista tysta fniss i tältet, men sedan blev det tyst.
Andy kramade om Lufsen och såg sig omkring i mörkret. Liam hade säkert somnat. Han försökte svälja bort klumpen i halsen och blundade igen. Men det blev inte bättre, och det fanns ingen Magda som kunde komma in och klia honom på ryggen och tända sänglampan nu. Det blåste till utanför och det lät precis som att en kvist knäcktes. Som att någon gick utanför.
”Liam!” väste han.
”Mm?” sa han sömnigt.
”Det är någon utanför. Jag hörde något.”
”Va?”
”Mm.”
Det prasslade till ifrån Liams sovsäck när han verkade krypa ur den. ”Ska jag gå ut och kolla om jag ser någon?” frågade han sedan lågt.
”Nej!” utbrast Andy och famlade efter hans arm i mörkret. Men Liam hade alltid varit duktig på att göra som han själv ville, så trots Andys protester drog han upp dragkedjan till tältet och tog sig ut.
”Ser du något?” viskade Andy inifrån och bet hårt tag i läppen. Han väntade sig nästan höra ett smärtsamt skrik och att sedan se Liam släpas iväg av någon osynlig flicka.
”Nej eller-”
Det blev helt tyst och Andy kände hur hela kroppen stelnade till. ”Liam…?” viskade han. ”Liam?!”
”Lättlurad!” Gatlampan utanför gjorde att Andy kunde se Liams breda flin när han dök upp i tältöppningen igen och han gav sin blonde kompis en sur blick.
”Jag trodde att något hade hänt dig!”
”Jag mår bra. Det var ingenting där utanför”, log Liam och la sig ner igen. Sedan blev det tyst igen, Liam verkade somna, och Andy låg återigen vaken och kände hur klumpen i halsen växte sig allt större.
”Liam…”
”Jag vill sova Andy”, viskade han tillbaks.
”Men jag vill gå in tror jag.”
”Nej varför det?” frågade han och verkade vakna till lite.
”Jag fryser”, ljög han.
Det prasslade till och snart hade Andy halva Liams täcke över sig också. ”Är det bättre?”
”Mm. Tack.”
Liam la sig ner igen men hann inte somna förrän han hörde små snörvlanden ifrån Andy. Han var ju lite snorig, men snörvlandet slutade inte. ”Andy?” När han inte fick något svar satte han sig upp och letade med handen tills han kände Andys axel. ”Är du ledsen?”
”Lite”, kom det lågt till svar.
Han ville inte att Andy skulle vara ledsen alls. ”Varför det?”
En till låg snyftning.
”Vad är det Andy?” frågade han oroligt. ”Förlåt om jag skrämde dig.”
”Jag tycker inte om mörkret bara”, viskade Andy och kramade hårdare om Lufsen. Plötsligt blev det väldigt ljust i tältet när Liam tänt ficklampan och han blev tvungen att kisa.
”Varför sa du inte det?” frågade Liam förvånat. Han kände sig ledsen själv på något sätt när han såg Andys våta kinder.
”Jag går in…”, sa Andy tyst och vek undan täcket. Han skämdes jättemycket. Liam var aldrig rädd för någonting.
”Men vi kan ju ha lampan tänd”, försökte Liam med ett leende, han ville inte alls att Andy skulle gå in. ”Vi har tänt Andy! Då går det väl bra? Det är mysigt.”
Andy såg osäkert på honom. ”Vill du det?”
Liam nickade med ett leende och la sig ner.  
Det var tyst en stund tills Andy öppnade munnen. ”Tycker du jag är töntig?”
Liam skakade på huvudet och såg på honom med sina stora gröna ögon. ”Nej, inte ett dugg töntig.”
”Är du rädd för något?” frågade Andy men visste redan svaret. Liam var mycket coolare än honom.
”Ja, för spindlar. Jätterädd. Och blod.”
Att höra det gjorde åtminstone Andy lite, lite glad.
Liam flyttade sig närmare den svarthårige och la sedan armarna om honom i en hård kram. Han skulle aldrig tycka att Andy var töntig.
”Du är min bästa kompis Andy, du vet det va?”
”Du är min med.” 
Liam lossade på armarna men låg kvar alldeles nära innan han istället sträckte sig efter Ludde. ”Här, du kan ta båda.”
”Tack”, log Andy blygt och kramade om dom båda djuren. Ludde luktade Liam. ”God natt.”
”God natt.” Andy skulle alltid vara hans bästa kompis.



”Ikväll?” frågade Andy.
”Nej, direkt efter skolan. Vi slutar samtidigt.” Hon log sådär strålande igen och smittade Andy med en lika bubblande känsla.
”Lova att ringa mig på en gång efteråt.”
”Som att jag skulle kunna låta bli”, flinade hon. ”Det var länge sedan jag var såhär nervös. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar känslan eller inte.”
Andy såg roat på henne. ”Jag tycker att du ska gilla den. Ni känner ju ändå varann.”
Dom kanske inte hade haft en uttalad dejt på det här sättet, men så mycket som dom ändå umgicks under skolveckorna (där dom självklart gjorde alla grupparbeten tillsammans) så hade dom praktiskt taget dejtat i snart två terminer. 
Några högljudda röster fick dom båda att se upp och bland dom fyra killarna som kom gående i korridoren befann sig också Liam. Han skrattade åt något Jake sa och även om han sett det många gånger så fick det honom särskilt den här gången att känna som att han nästan stod och tjuvkollade i ett nyckelhål. På den gamla Liam som han känt. Det var först när dom passerade deras bänk som också Liam verkade få syn på honom, och med ens var skrattet borta och blicken mer vaksam. Vad trodde han? Att Andy skulle kasta sig upp och högt berätta för hans kompisar att Liam bett om ursäkt igår? Säkert.  


Solen värmde på riktigt idag, så pass att man till och med kunde ta av sig jackan när det inte blåste. På skolgården stod Liam med Rise Against´s Savior spelandes i öronen och med en cigg i ena handen och iphonen i den andra. Han bläddrade lite bland låtarna och kastade då och då en blick mot dörren. Pontus borde sluta ungefär nu. Dom hade haft individuellt val och efter matten så var det vad Liam tyckte minst om i skolan. Mest för att han hade inte hade fått sitt förstahandsval och inte heller det andra, utan tredjehandsvalet. Han hade valt en populär kurs med rätt få platser och lärarna hade blivit tvungna att gå på betyg, och då hamnade Liam förklarligt nog inte särskilt högt upp på listan.
”Ove är så jävla seg”, hördes plötsligt Pontus röst och när Liam vände sig om såg han honom komma ned för trappen. ”Vi slutar alltid tio minuter efter alla andra.”
Liam flinade och ryckte ur sin hörsnäckor innan han erbjöd honom en cigg. ”Hårt liv.”
”Schysst” Pontus vände på huvudet efter att ha tänt ciggen. ”Men hej! Hur mås det idag ´åh mitt liv är så tragiskt att jag vill dö´?”
Liam vände sig om för att se vem Pontus ropade till men visste såklart redan.
Han var som vanligt klädd i ett par supertighta svarta jeans med ett nitskärp i hällorna, och en bandtröja. Och så dom många armbanden runt handleden. Han checkade verkligen av varenda punkt på emolistan.
”Käften”, svarade Andy och drog till sin svarta axelremsväska. Den var dekorerad med massa olika pins men Liam kunde inte utgöra motiven från där dom stod. Fast han kunde inte påstå att han var dödligt nyfiken heller. Det var väl säkert hans favoritemoband, inte alls sådant som Liam lyssnade på.
”Jag tar det som att du mår kanon”, flinade Pontus och vände sig om mot sin blonde vän igen. ”Han är så slut i huvudet.” Han skrattade och tog ett bloss på ciggen han hade fått ifrån Liam. Självklart hade avsikten varit att Andy skulle höra. ”Ska vi dra eller?”
Liam kastade en blick efter Andy och tyckte att det såg ut som att hans axlar åkt upp en aning. Det var inte det att han tyckte synd om Andy eller något, han var ju emo. Ändå så kändes det lite onödigt att Pontus skulle ropa sånt där. Han trodde att dom hade slutat med just det. För honom dög det att bara ignorera killen.
”Yes, känns onödigt att stanna längre än nödvändigt här.”

När Andy varit på väg till fotbollsträningen hade Lisette ringt honom och sagt att dom ´måste prata´ och undrat om hon kunde komma förbi. Andy hade sagt att han var på väg till träningen men att han kunde hoppa över den om det var någonting viktigt, varpå Lisette snabbt försäkrat om att det var okej att vänta, att hon bara hade glömt bort att han hade fotboll ikväll. När han cyklade hem nästan två timmar senare, sliten efter träningen som varit tuffare än vanligt, var han faktiskt lite orolig. Lisette hade låtit stressad i telefon, och det var inte alls likt henne. Väl hemma hittade han Lisette i köket med sin mamma.
”Hej, förlåt att jag blev lite sen”, sa han och sprutade in vatten i munnen ur flaskan. ”Jag skyndar mig att duscha bara, okej?”
Lisette nickade leende och knappt tjugo minuter senare satt dom i Andys säng.
”Vad är det som har hänt Li?” Hon såg okej ut, så han kunde inte alls gissa sig till vad det här handlade om. ”Gick inte dejten bra? Jag vill ju höra allt men… Det är inte om det va?”
”Det är faktiskt om det”, sa Lisette och strök med handen över överkastet. ”Jag känner mig jättedum.”
Andy drog på sig t-shirten han dittills bara hållit i handen och såg på henne igen. ”Blev det stelt? Kan du inte bara berätta?”
”Nej det var mysigt. Det var jättebra. Men Andy, du vet, vi har ju bestämt att vi ska gå på balen tillsammans, eller hur? Du och jag?”
Han nickade leende. Det hade dom bestämt redan i början av tvåan. Det fanns ju ingen regel om att man inte fick gå som kompisar.
Till sist, efter ännu lite mer strykande över överkastet och rosa hårslingor som dragits bakom örat så hade Lisette klämt ur sig att Tony frågat om hon ville gå på balen med honom. Andys reaktion hade varit ett stort leende och en lika stor kram. Att han hade blött ner henne med sitt hår struntade han i.
”Vad kul Lisette!”
”Säg inte så.”
”Vadå? Är det inte något bra?”
”Jag sa att jag skulle höra med dig först. Att vi kanske skulle kunna gå alla tre. Annars går jag med dig.”
”Men sluta. Det är klart du ska gå med honom. Skicka ett sms på en gång och säg ja.”
”Men vi har ju bestämt”, pep Lisette fram. Hon som vanligtvis var så glad och pepp och obekymrad var så väldigt olik sig nu. Andy log bara och drog henne intill sig igen.
”Lisette. Är det här det jag oroat mig över halva kvällen?”
”Menar du att det är okej?” Hon såg upp på honom och blinkade med dom långa ögonfransarna, men som var helt naturliga. ”Jag känner mig som världens sämsta bästa kompis.”
Andy skrattade och skakade på huvudet. ”Du är inte sämst, och ja det är jätteokej. Jag hittar någon annan att gå med, jag lovar. Det är klart jag vill att min bästa kompis ska gå med sin crush istället för sin bögkompis.”
”Men jag gillar min bögkompis.” Lisette såg lite småtjurigt på honom, och även det var så ovanligt att han skrattade igen.
”Det här är slutdiskuterat. Skicka ett sms till Tony för sen vill jag höra allt om dejten.”

I hate (almost) everything about you - del 5

Måndagen betydde sovmorgon denna vecka, men inte för Andy. Han hade skippat gårdagens fotbollsträning eftersom han så nyligen varit sjuk och inte ville dra på sig något igen. Men nu började det krypa i kroppen och han tog snabbt på sig ett par svarta pumabyxor och en röd huvtröja innan han lämnade det tysta huset. Han tyckte om att springa, inte bara för att det var effektiv träning utan för att det också var skönt att slippa tänka för ett tag. Det var avslappnande att bara behöva koncentrera sig på andhämtningen och fötternas nedtrampande mot asfalten. Det var tyst utomhus så här pass tidigt på morgonen och till skillnad mot många andra som brukade springa med musik i öronen föredrog Andy att bara lyssna till just tystnaden. Med lätta steg fortsatte han ner mot sjön och strök samtidigt den rödsvarta luggen ur ögonen.

Man kunde tro att sovmorgon skulle betyda att matten skulle ha utgått, men nejdå; dubbeltimmen var bara förkortad till en timme idag. 60 långa jävla minuter.
”Ville du hänga med till tatueringsstudion?” frågade Jake när dom gick mot klassrummet.
”Var det idag?”
”Yes, klockan fyra. Så jag måste gå lite tidigare, men det hindrar väl inte dig?” flinade han.
Liam skrattade lågt. ”Inte direkt. Men ja, jag följer gärna med.” Han hade själv funderat på att tatuera sig så det skulle vara kul att vara med och se hur det gick till på nära håll liksom. Att han var nålrädd var en annan sak.
”Villkoret är dock total tystnadsplikt. Utifall att jag inte skulle palla göra klart den, ta pinsamt många pauser eller om jag kommer sitta där och ge ifrån mig plågsamma läten.”
Liam skrattade igen och la armen om Jakes axlar innan han besviket suckade. ”Inget filmande alltså?”
”Då måste jag ju kanske döda dig”, log hans kompis snällt och ryckte på axlarna.

När mattelektionen var slut var Andy en av dom första ut då han suttit långt bak. Inte långt därefter kom också Liam ut och Andy tvekade en liten stund innan han slöt upp bredvid honom.
”Hur gick det idag?” Han frågade det som en vanlig fråga utan någon sarkasm. Kapitlet dom börjat med hade handlat om just decimaler som dom hade tragglat så mycket med i helgen och han hade tyst hoppats att det gått lättare för Liam.
Liam såg förvånat mot Andy, undrade om frågan verkligen varit riktad mot honom, men jodå det såg så ut. Pontus och Johan såg lite undrande på honom, sedan menande på Andy. Dom behövde inte säga något för att Liam skulle förstå exakt vad dom tänkte.
Han drog på munnen till ett flin. ”Vad fan pratar du om? Emo.”
Pontus skrattade lågt bredvid honom och Liam föll enkelt in i det medan han fortsatte iväg mot deras skåp. Utan en enda blick mot Andy.
Kvar stod Andy och såg efter Liam. Han svalde hårt. Han kände sig bara fruktansvärt förödmjukad och dum. En av Liams kompisar, den långa rödhåriga – Johan hette han kanske – såg sig om över axeln och gav honom den där typiskt nedlåtande blicken som han sett så många gånger tidigare. Och ännu mer nu än tidigare så fick det honom att snabbt vika undan med sin egen.
Andy hade lagom tagit ut franskaböckerna och kollat schemat när någon grep tag i hans axel. I nästa sekund var han upptryckt mot skåpet och stirrade in i Liams gröna ögon.
”Vad fan håller du på med?!”
Andy såg på honom med stor blick och blev för någon sekund rädd. Liam var mycket starkare än honom och han såg fruktansvärt förbannad ut. ”Va?” var det enda lilla svar han fick fram.
”Det där igår betydde inte att vi blivit några jävla kompisar igen!” röt han till.
”Men-”
”Fattar du?” Liam tryckte till honom igen innan han släppte honom och med snabba steg försvann längs korridoren.
Liam hade självklart inte varit beredd på Andys fråga. Dom brukade ju inte ens prata med varandra i skolan. Dom pratade endast när dom var tvungna, som när deras mammor kom med någon otrolig rolig idé som innefattade även dom två. Pontus hade halvt roat, halvt skeptiskt frågat var det där handlat om när dom kommit tillbaks till skåpen efter lektionen. Liam hade spelat oförstående och sagt att han inte hade en aning. Det fanns inte på kartan att han skulle säga ´jo men jag fick mattehjälp av honom igår.´ Det var för fan Liam som hade fått dom att tycka illa om Andy från första början. Hans kompisar skulle inte bara reagera med en axelryckning om han berättat att han låtit Andy hjälpa honom med matten igår, att han spenderat flera timmar hemma hos honom – frivilligt – och att den svarthårige nu skulle börja fråga honom i korridoren hur det gick på mattelektionen.
Varför kunde Andy inte bara fortsätta hålla käften? Så som han gjort hittills? Förhoppningsvis hade han förstått budskapet i alla fall. Han skulle inte prata med Liam i skolan. Och särskilt inte inför hans kompisar.
Jake som hade stannat kvar ett tag för att prata med matteläraren kom precis ikapp Liam och både lät och såg upprörd ut. ”Vad gjorde du?!”
”Vadå?”
”Ja men där borta. Jag såg ju hur du smällde upp Andy mot skåpen!”
Jake var den enda utav hans kompisar som inte såg några större fel med EmoAndy.
”Jaha det”, flinade han. Även om Jake var hans bästa kompis hade han inte berättat något om matten med Andy för honom heller. Det skulle bara kännas pinsamt.  ”Han gjorde något för att förtjäna det.”
Jake suckade. ”Det tror jag inte. Okej jag fattar att ni inte tycker om varandra och det är klart du stör dig på att ni måste gå på samma lektion ibland, men du behöver väl inte bli så jävla våldsam.”
Liam stannade till och såg på sin kompis. ”Alltså vad håller du på med? Sedan när började du försvara honom? Vad jag vet hatar han dig lika mycket som han hatar oss andra.”
En ny suck ifrån Jake. ”Nej jag känner honom ju inte, men jag tycker bara…”
”Som att du aldrig petat på någon då? Det kanske inte alls var du som hamnade i slagsmål med den där helt okända killen på stan förra veckan till exempel?”
”Men gud ta det lugnt.” Jake såg på honom med höjda ögonbryn. ”Vad fan är det med dig? Chilla.”
Liam tänkte inte alls ta det lugnt. Irriterat började han gå igen men kastade en snabb blick över axeln på Jake som stod kvar. ”Gå och hör hur han mår då!”
”Fy fan vad omogen du är Liam!”
”Jag lägger mig åtminstone inte i sånt som jag inte har att göra med!” Jake hade inte en aning om vad grejen med Andy handlat om.
Efter att ha smällt upp dörren som ledde ut från skolan drog han direkt upp en cigarett ur jeansfickan och svor sedan lågt för sig själv när han inte hittade tändaren. Han svor åt tändare och Andy och Jake och matte och allt som kändes som att det bara jobbade emot honom.

Liam förvånade sig själv med att inte gå hem, utan var snällt med på resten utav lektionerna. Under samma lektioner hade Jake totalt ignorerat honom och han skämdes faktiskt en aning över hur han hade betett sig. Det hade ju varit Andy han varit irriterad på, inte Jake. Jake hade haft alldeles rätt i att kalla honom omogen.
När klockan var halv fyra och Jake reste sig upp från stolen och slank ut genom dörren följde Liam snabbt efter.
”Jake!”
Den brunhårige vände sig om med en suck och drog på sig jackan. ”Vad vill du?”
”Följa med…”
”Jaha”, sa han ointresserat och gick mot ytterdörren.
”Du…”, sa han när han kom ikapp. ”Förlåt för att jag bitchade sådär. Okej?”
”M-hm.”
Han gav inte upp utan följde med ut. ”Det var skitomoget. Jag var redan irriterad och så... blev det värre när du sa sådär.” Det var ju ingen nyhet för någon utav dom att Liam hade världens kortaste stubin.
Jake såg äntligen på honom. ”Jag sa inte att jag tycker om Andy och att du borde gå och krama honom eller något. Jag tycker bara det var onödigt att göra illa honom.”
Liam nickade. ”Jag vet. Sorry.”
”Det är till honom du borde säga det.” När Liam bara mumlade något ohörbart till svar fortsatte han. ”Vad handlade det ens om?”
”Inget speciellt.”
”Nehej.”
Stan låg bara fem minuter bort, men när dom gick tysta bredvid varandra kändes det mycket längre. Vad väntade sig Jake att han skulle göra? Lova att han absolut skulle be om ursäkt nästa gång han såg Andy eller? Han förstod inte ens varför Jake skulle bry sig.  
”När-” började Liam men tystnade när Jake öppnat munnen samtidigt, och tyvärr för att säga någonting på samma samtalsämne som tidigare.
”Du har inte tänkt på… Alltså ni måste ju ha varit kompisar av en anledning tidigare? Inte bara för att era morsor föste ihop er. Ni var väl med varandra frivilligt ibland också?”
”Ja det är klart, men det var länge sedan. Det är inte som att vi är samma personer fortfarande.”
”Så himla mycket förändras man inte Liam. Okej man får nya intressen och mognar, förhoppningsvis”, tillade han och såg menande på honom ”men man gör ju inte någon jättedrastisk personlighetsförändring, inte i normala fall åtminstone.”
Liam suckade och körde ner händerna i jackfickorna. ”Då är vi väl inte normala fall vi två då.”
”Lägg av, jag menar bara… okej du betedde dig tydligen som ett as mot honom på högstadiet?”
Han ryckte på axlarna. Han hade nog nämnt det ja.
”Och du har inte varit jättetrevlig mot honom på gymnasiet, men det kanske skulle vara en början att be om ursäkt? Bättre sent än aldrig du vet? Onödigt att vara så osams när ni varit polare förut.”
Var kom allt det här ifrån helt plötsligt? Liam hade inte någon längtan till att bli förlåten av Andy. Han behövde inte bli förlåten. Det spelade inte honom någon som helst roll.
”Jag har andra kompisar.”
Jake suckade bredvid honom och verkade helt enkelt ge upp. Lika så bra eftersom dom ändå inte skulle komma överens om ämnet ´Andy´.
Dom var tysta igen medan dom passerade butiker och caféer, tills att Liam vände sig om mot Jake.
 ”Är det lugnt mellan oss eller?”
Han tyckte inte om att erkänna det ens för sig själv. Han ville gärna tro att han var oövervinnlig och att han skulle fixa vilka problem som än dök upp. Men sanningen var att hans stora rädsla var att han skulle bli ensam. Att folk skulle tröttna på honom av olika anledningar. Om Jake skulle tröttna… Oros-tanken fick honom till och med att greppa tag om Jakes arm, varpå den brunhårige först såg förvånat på honom och sedan roat höjde ena ögonbrynet tills att Liam något generat släppte.
”Ja, det är lugnt. Men du beter dig fan som en pms-brud ibland.”
”Jag vet. Kanske behöver köpa lite choklad och titta på romantiska komedier.”
Jake drog på munnen. ”Och kanske se till att få dig ett ligg. Kanske därför du är så grinig, du är sexuellt frustrerad.”
Liam flinade till. ”Kanske det. Tänk att jag var hemma hela förra helgen?”
”Jag med faktiskt, eller ja hos dig då, men fortfarande nykter och ordentlig. Åh, här är det förresten.”
Han drog upp dörren vars utsida pryddes med texten Klöver – tattoo&piercing – och dom möttes direkt av det surrande ljudet från tatueringsmaskiner. Jake tog ett djupt andetag och vände sig om mot Liam. ”Kom ihåg; inga mobilkameror.”

Tre långa timmar senare gick dom ut ifrån studion, den ena mer skakig än den andra.
”Helvete alltså, jag kommer aldrig våga det där”, sa Liam och såg mot Jakes arm igen som nu var inplastad.
Jake bara skrattade. ”Du är helt vit i ansiktet. Behöver du sätta dig ner eller?”
”Nej. Men det blödde ju till och med”, mumlade han när dom började gå mot busshållplatsen. Han borde kanske ha varit beredd på det med tanke på alla nålar men… Tydligen inte.  
”Det var ju bara i slutet”, log han mot Liam. ”Jag fattar inte hur du lyckades göra den där piercingen om du blir illamående av att se en nål bara.”
”Jag blundade den gången…”, erkände han. ”Och jag fick ligga ner.”
”Fick du syrgas också eller?” Hans kompis skakade roat på huvudet innan han vred på armen för att inspektera den nya gadden. Jakes favoritdjur var av någon underlig anledning ugglor, han var till och med så nördig att han hade koll på dom olika arterna. Hela grejen var bara så otippad när det gällde Jake att det på något sätt blev gulligt. Ugglan som nu prydde hans arm var i alla fall en rostpärluggla, hade Liam fått lära sig. Att killen för övrigt knappt rört en min medan tatueraren jobbat hade gjort Liam minst sagt imponerad.

Bussen Jake skulle åka hem med kom först och det vanliga hejdå:et, halvkramen och ses imorgon:et utdelades innan även Liams buss körde in bakom. Tio minuter senare klev han av vid hållplatsen som bara låg några hundra meter ifrån deras hus. Något, eller någon rättare sagt, hann dock fånga hans uppmärksamhet innan han klivit över vägen. På motsatt sida gick Andy längs trottoaren, mot busshållplatsen in mot stan såg det ut som. En lite gnagande känsla uppenbarade sig i hans bröst, helt orsakad av vad Jake sagt. Fan, kunde han inte bara ha hållit sina åsikter för sig själv?
Andy verkade inte ha sett honom och gick i ganska snabbt tempo. Dom röda slingorna i håret syntes på långt håll och matchade t-shirten under den öppna jackan.
”Andy!” ropade han innan han skulle hinna ångra sig.

Andy vred snabbt på huvudet när han hörde sitt namn. Han hade mycket väl hört vem det var men inte lyckats hindra reflexen att ändå titta ditåt. Nu vände han hastigt tillbaks blicken och fortsatte gå. Vad skulle Liam göra? Skrika mer elaka saker efter honom? Han blev bara så jävla trött på sig själv ibland. Han blev trött på att han var för snäll, trött på att han hjälpt Liam-idioten med matten eftersom han ändå inte skulle vara tacksam över det utan lika snart igen skulle förödmjuka honom inför både sin egna kompisar och inför andra inom hörhåll. Vad fan pratar du om? Emo.
Han blev trött på att han alltid spände sig lite när Liam var i närheten.
”Men vänta då!”
Idioten småsprang faktiskt över vägen – Andy kände sig inte alls särskilt snäll när han nästan hoppades på att någon bil skulle ha kommit körandes och skrämt honom lite – och slöt sedan upp bredvid honom innan han strök den blonda luggen ur ögonen. Vad var det för fel på hans ögon som alltid tycktes lysa? Var det någon liten utomjordningsfamilj som byggt koloni inuti hans huvud och gav ifrån sig något sken som letade sig ut genom hans ög- Andy hejdade snabbt tankarna och undrade om han själv råkat ut för en hjärnblödning kanske. Utomjordingsfamilj? Koloni? Hans fantasi började spåra lite nu.  
”Du-”
”Jag vill inte höra Liam. Och du har inga kompisar att imponera på här.” Kanske var Andy själv lite lättirriterad idag – kanske hade han blivit det efter att han från ingenstans blivit upptryckt mot skåpet i skolan -, men han skulle hem till Nicholas och hade inte alls någon lust att bli stoppad av Liam som säkert skulle vara töntig och påminna honom igen om att deras lilla mattelektion inte hade förändrat någonting mellan dom. Som att Andy någonsin skulle vänta sig det.
”Men idag…”, fortsatte Liam ändå och började gå bredvid honom. Hela hans ansiktsuttryck skrek om hur besvärad och obekväm han kände sig. Det gjorde nästan Andy lite nyfiken på vad han kunde tänkas vilja säga. ”Det var dumt gjort. Okej?”
Andy stannade till sist till, chockad över vad han nyss hört men redan säker på att det fanns någon egoistisk anledning till den så kallade ursäkten. Liam bad aldrig om ursäkt.
”Dumt gjort att inte vänta tills någon såg eller?” Av vad han hunnit se hade det bara varit dom två där när Liam smällde upp honom mot skåpet. Det hade inte varit en helt ologisk rädsla han känt när han haft Liams händer tryckta mot sina axlar. Det var inget okänt faktum att Liam var stark och dessutom hade ett hett temperament. Han hade däremot aldrig, absolut inte när dom varit kompisar och inte senare heller, någonsin varit i närheten av att göra illa honom fysiskt. Inte förrän idag.
”Du vet vad jag menar”, suckade Liam. Han sneglade mot Andy och när han tyckte sig se någonting flimra förbi i hans blåa blick, någonting sorgset? så rynkade han pannan. Visst, han hade överreagerat, men han hade inte slagit honom. Och nu bad han typ om ursäkt. Det fanns ingen anledning för killen att se ut sådär. ”Jag skulle inte ha gjort illa dig”, tillade han till sist, ifall Andy verkligen behövde få det förtydligat. Liam stack sedan ner händerna i jeansfickorna då han inte visste vart han skulle göra av dom.
”Nehej”, sa Andy lågt.
´Nehej´, var det allt han hade att säga? En olustig känsla som påminde om ångest började ta plats i Liams mage och som så ofta när han kände sig besvärad gick han in i försvarsläge istället. ”Men jag trodde väl liksom att du fattade att det där inte förändrade någonting. Du hjälpte mig och det var schysst, men det var allt. Så du borde inte ens ha-”
”Men seriöst! Jag frågade inte ifall du ville hänga med mig hem, jag frågade om matten! Efter mattelektionen. Jag tycker inte att det är något extremt kompisaktigt att fråga, eller tycker du det? Om du bara ska säga en massa skit kan du lika gärna låta bli att säga något alls.”
Liam blev tyst igen. Innan han istället surnade till ännu mer. ”Men vad fan vill du att jag säga då? Förlåt! Om det är vad du vill höra.” Den första så kallade ursäkten hade varit äkta. Den här? Inte så mycket.

Dom skulle snart vara framme vid hållplatsen och Andy bet något sammanbitet ihop för att inte kasta ur sig något som skulle få honom att sjunka ner till samma barnsliga nivå som Liam.
”Är det för att du tror att jag ska berätta för mamma som kommer berätta för Cathy eller? Jag är ingen skvallrare. Du behöver inte vara orolig”, sa han med sarkasm i rösten.
Han trodde inte att Liam oroade sig i övrigt för vad hans mamma tyckte; hon hade senast i vintras fått hämta hem honom med näsblod och svullen läpp på polisstationen efter att han hamnat i bråk med några killar från en annan skola, och i skolan dagen efter hade han bara verkat roas av det hela.  Men han var säkert skiträdd för att Cathy skulle få veta att han betett sig illa mot Andy.
”Det var inte därför.” Att Liam svarade så kort och lugnt förvånade honom så pass att han själv bara kunde säga ett:
”Okej.”  
Om dom fortfarande varit kompisar skulle Andy ha försökt prata med honom för att försöka få veta vart problemet låg. För något måste det vara eftersom han betedde sig sådär. Det behövde han inte ha läst psykologi för att förstå. Men nu var dom inte kompisar och Andy skulle inte ha brytt sig om så Liam hamnat i fängelse. Eller jo. Det skulle han ha gjort. För att han var för snäll för sitt eget jävla bästa.
”Skulle inte du någonstans eller?” Liam höjde ögonbrynen men det var till hans läppar Andys blick föll eftersom solen fått silverringen att blänka till. Han hade alltid varit svag för piercingar hos killar, särskilt i läppen, och det störde honom på sätt och vis att Liam hade just en sån. Han ville säga att han inte passade i den, men han gjorde tyvärr det.
”Jo jag ska ta bussen in till stan. Om jag är fri att gå nu eller?” Andys röst dröp återigen av sarkasm, och precis lika ironiskt gjorde Liam en gest med handen för att visa att han kunde gå vart än han ville.

Det var först när Andy vänt ryggen mot honom som Liam kände hur det värkte i magen. Hela dagen hade känts förjävlig och nu ekade både Jakes och Andys ord i hans huvud.
Det skulle kännas bättre imorgon. Det hade bara varit en dålig dag.

I hate (almost) everything about you - del 4

Det var fredag morgon och alltså typ nio timmar kvar tills att det skulle vara helg för Andys del. Dagen skulle inte ens vara särskilt ansträngande men när han slog upp ögonen kändes det sjukt ansträngande att ens existera. Det var som att det skulle pågå en jordbävning inne i huvudet och han vågade knappt röra sig i rädsla för att göra det värre.
”Andy är du vaken? Ska jag låta frukosten stå framme?”
”Nej…” Det enda som kom ut var en viskning som omöjligt skulle höras ner till Magda.
Efter en stund hördes steg i trappan och inom kort befann sig hans mamma i dörröppningen.
”Är det inte dags att gå upp?” Hon rynkade pannan lite. ”Men hur är det? Mår du dåligt?”
Han nickade sakta. ”Ont i huvudet.”
Magda gick fram till sängen och la en sval hand mot hans panna. ”Men lilla vän, du är ju alldeles kokhet.”
Med tanke på att han kände sig alldeles utmattad bara utav att ha sovit så skulle det inte förvåna honom alls om så var fallet.
”Mår du illa också? Eller har du ont någon annanstans?”
”Nej”, sa han lågt och slöt ögonen. ”Vill bara sova.”
Efter att ha placerat ett vattenglas och två alvedon på det lilla nattduksbordet strök hans mamma luggen ur hans panna.
”Ring mig om det blir värre, okej?”
”Mm”, mumlade han och ville bara att hon skulle vara tyst så att dunkandet inne i huvudet kanske kunde börja lugna ner sig.
Han var mitt emellan sömn och vaket tillstånd när han hörde ytterdörren stängas, ändå lyckades han på något sätt få fram mobilen och skicka iväg ett sms till Simon – hans andra bästa kompis – om att han var sjuk och inte skulle komma till skolan idag.
Fastän att det var fredag och att det känts totalt onödigt att gå till skolan så hade Liam ändå pallrat sig iväg. Kanske mest på grund av att Cathy skulle kasta ut honom om han skolkade mer. Han hade dock ångrat sig rejält när det visat sig att dom skulle ha betygsamtal med deras mentor. Det skulle absolut inte finnas något positivt att säga på det samtalet.
”Hur tycker du själv att det går i skolan?” frågade Matthias.
”Det går väl okej.”
Hans mentor såg på honom och knackade irriterande med pennan mot pappershögen han hade framför sig på bordet. ”Det verkar inte så om jag läser här. Du har haft väldigt hög frånvaro den senaste månaden.”
Liam ryckte på axlarna. Han kunde inte direkt förneka det när det fanns skriftliga bevis.
”I vissa ämnen har du riktigt bra betyg, samhällskunskapen här ser väldigt bra ut. Men så är det ju sämre med några andra, matten till exempel. Enligt din lärare så är det lite sådär med ditt engagemang.”
”Okej.”
”Stämmer det?”
Liam ryckte på axlarna. Utåt sett uppfattades han säkert bara som barnslig som inte ens kunde svara på en fråga, men inombords hade han krupit ihop och ville helst inte höra ett enda ord till eftersom han redan var medveten om hur kass han var. Precis som betyget vittnade om.
Matthias såg ut att vänta på en fortsättning och när den inte kom la han ifrån sig pennan. ”Försöker du ens? Du går i trean Liam, det är inte läge att tramsa bort allt då.”
”Ja, jag försöker!” sa han irriterat. ”Visst jag kanske har varit hemma någon dag men...”
”Men vadå? Du vet att det är din egen framtid du sätter käppar för när du gör såhär? Jag vill ju såklart att du ska lyckas, men i det stora hela så spelar det inte mig någon roll om du får dåliga betyg och sämre chans till vidareutbildning och jobb Liam. Men det borde spela roll för dig. Du kan ju om du vill, det ser jag ju på en del av dina andra betyg.”
Liam lutade sig bakåt i stolen och ryckte än en gång på axlarna med en suck.
Matthias hade blivit nyexaminerad lärare samtidigt som Liam börjat första året på gymnasiet och han var säkert inte glad alls över att ha fått honom i sin första klass. Det var ömsesidigt; Liam gillade inte att ha fått honom som mentor heller. Han såg ut att fundera en stund innan han öppnade munnen igen. Tydligen bestämd på att fortsätta samtalet trots Liams ovilja till att bry sig. ”Det här med matten känns ju som det viktigaste just nu. Jag har pratat med er lärare, Bengt Lundkvist, och det finns en extragrupp på tisdagseftermiddagarna som du skulle kunna få vara med i. Det är en ganska liten grupp och läraren har mer tid att gå igenom sådant ni behöver mer hjälp med.”
Hade Liam inte haft mer kontroll över sig själv skulle hakan ha fallit ner. I helvete heller att han skulle vara med i någon extragrupp. Då kunde han ju lika gärna skriva ´dum i huvudet´ i pannan med spritpenna.
”Nej tack.”
Det såg ut som att Matthias började tappa tålamodet nu. ”Nej tack? Hur ska du fixa det då Liam? Har du någon egen plan? För jag vill gärna höra den.”
”Men jag fixar det”, bet han av och reste sig upp för att lämna rummet innan Matthias skulle hinna säga någonting mer.  

Klockan på väggen i cafeterian tickade långsamt mot halv tre. Vid ett av dom slitna borden satt Liam och Jake, den förstnämnde med en kaffe framför sig. Han hoppades på att den skulle ge honom lite energi, fast ärligt talat hade han aldrig märkt av den där energi-effekten som kaffedrickare pratade om, han började nästan tro att det var någon slags placebo-effekt istället. Det var säkert billigare att göra kaffe utan koffein liksom.
”Kolla dom där måste ha fått sina mössor”, sa Jake och nickade mot några tjejer som gick förbi med vita kartonger i händerna innan han sprätte iväg lite pärlsocker ifrån bordet. För att tycka att chokladbollarna var osmakligt torra åt han dom väldigt ofta.
Det kändes så avlägset med studenten. Det var ju inte förrän nyss som den sista snön smält bort. Herregud, hade dom otur kunde det till och med komma ny snö. Men alla sa ju att vårterminen gick så snabbt, att man knappt skulle hinna med. Så snart skulle dom väl vara där. Liam, och flera av hans kompisar, hade längtat efter att bli klar med skolan ända sedan i sjuan. Att slippa läxor och prov och alla slags krav på vad man skulle och inte skulle göra, vart man skulle vara och hur man skulle vara det. När dom pratat om att aldrig mer behöva sätta sin fot på en skola så hade dom bortsett från faktumet att majoriteten av dom säkert skulle plugga vidare på universitet. Ändå så kändes tanken lite konstig; att aldrig mer träffas hela klassen på samma sätt, att inte kunna sitta i cafeterian med killarna och snacka skit. På ett sätt hatade Liam att någon bestämde över honom, men på ett annat sätt så var det lite utav en trygghet att allt stod uppställt på ett schema, att veta vad man skulle göra måndag till fredag även om han längtade till helgen redan på måndagen. Fast mest skulle det bli skönt att slippa.
”Tja” Deras kompis Johan drog åt sig en stol och slog sig ner vid deras bord. ”Vad händer?”
”Inget särskilt. Väntar på att klockan ska bli tre så att vi kan få hämta våra studentmössor?” flinade Jake. ”Fan vad töntiga vi är.”
”Hur blev det med Sarah förresten? Ska ni gå på balen?”
”Japp.” Jakes leende var snett och nöjt. ”Så gott som bestämt i alla fall.”
”Nice. Du då Liam?”
”Jag har inte bestämt mig än, har en del på kö”, tillade han retsamt och ryckte på ena axeln. ”Vi får se.”
Det var inte helt och hållet lögn. Det var både ett par tjejer i deras klass och ur några andra som hade frågat. Problemet låg mer i att han själv inte visste vem han ville gå med. Han hade inte trott att han skulle bry sig, men efter att Jake tjatat ända sedan i början av tvåan om att han ville gå med Sarah så hade Liam någonstans också insett att han nog också ville att det skulle bli… Det lät ju jävla fånigt att kalla det speciellt, det skulle säkert vara skitstelt, dom skulle tvingas dansa pardans och dom skulle säkert misslyckas med att få in alkohol, men för en gångs skull ville han bry sig i något som var skolrelaterat. Han ville också gå med en ´Sarah´. Inte någon han var patetiskt och hemligt – men fortfarande väldigt uppenbart - tänd på, men som han hade kul med och som han faktiskt skulle se fram emot att gå in med på balen. Det hade varit ett enklare val i ettan då han varit tillsammans med Emma. Men det tog slut precis innan skolavslutningen och stämningen mellan dom var absolut inte på ´vi går på balen tillsammans som kompisar´-nivå. För att uttrycka det milt. Han hade förvisso tid på sig att bestämma, det var lång tid kvar och det skulle knappast bli några problem för honom att få en dejt. Han kunde tveklöst påstå att det fanns flera tjejer som skulle ge upp sina redan bestämda partners om han frågade. Hans mamma däremot, hon var stressad över en hel massa saker som tydligen behövde fixas inför bal och student. Men det fick stå för henne.

När Liam precis stängt sitt skåp och klämt in kartongen med mössan under armen la någon en hand på hans axel.
”Hej, du Liam.” Det var Adam, en av Andys klasskompisar. Varför han skulle vilja honom någonting hade han ingen aning om. ”Skulle du kunna ta med Andys mössa? Han är sjuk idag, men han vill säkert ha den.”
”Eh jaha…”, sa han och såg på kartongen Adam höll i utan att göra någon ansats att ta den ifrån honom.
”Jag ska iväg så jag hinner inte dit innan, och dom är ju inte direkt smidiga att bära på”, flinade han med kartongerna staplade på varandra mellan händerna.
”Varför kan inte hans pandavän göra det?” frågade Liam.
”Lisette?” sa Adam utan att verka bry sig särskilt mycket över Liams ordval. ”Jag hittar henne inte, tror hon slutade tidigt.”
Liam såg besvärat på kartongerna.
”Kom igen, ni bor ju grannar, kan du göra det eller inte?”
”Får jag den då”, sa han uppgivet och fick Andys kartong.
”Han är sjuk, var snäll. Okej?”
Liam gav honom bara en blick som svar och gick sedan mot dörren. Var snäll? Det var inte som att han brukade skrika efter Andy i skolan längre. Inte som på högstadiet. Han var kanske inte trevlig mot honom, men för det mesta ignorerade han honom ju bara. Det tog ändå emot att gå in på hans gård.

”Vad gör du här?” frågade en förvirrad Andy som såg ut som ett vrak rent ut sagt.
”Studentmössan”, sa han uttråkat. ”Ingen av dina vänner kan tydligen besvära sig med att gå hit så jag blev tvungen.”
”Jaha”, sa Andy och såg fortfarande förvirrad ut när han tog emot lådan. ”Tack då.”
”Jag gjorde det inte frivill-”
”Jag orkar inte idag Liam”, sa han och tog sig för pannan. ”Tack för mössan. Hejdå.”
Andy började dra igen dörren och Liam bet samtidigt tag i sin underläpp innan frågan slapp ur honom. ”Vad är du sjuk i ens? Svininfluensan eller?” Trots den sarkastiska tonen så undrade han faktiskt. Lite grann i alla fall. Andy såg ut som att han skulle falla ihop vilken sekund som helst.  
”Som att du bryr dig”, suckade den svarthårige.
”Nej det är sant, det gör jag inte”, log han.
En liten, liten sekund hade Andy varit dum och trott att Liam kanske faktiskt undrade hur det var med honom, men varför skulle han göra det? Det fanns ingen anledning för honom att bry sig längre, det var inte som förut. Andy drog igen dörren med en liten smäll.  

Efter att Liam kommit in i hallen, identiskt utformad som Andys och Magdas men stökigare så funderade han fortfarande lite på vad Andy kunde tänkas ha haft för fel. Inte av omtanke utan mest för att han undrade vad han själv skulle vänta sig ifall han hunnit bli smittad under den korta stunden. Han öppnade den vita kartongen på byrån i hallen och plockade försiktigt upp mössan. Liam Solin SP3B. Och så 2014 med guldiga siffror bak på. Lagom när han tagit på sig den öppnades dörren och Cathy kom in med två matkassar.
”Men har ni fått mössorna!? Gud vad stor du ser ut”, sa hon glatt. ”Får se baksidan.”
”Snygg va”, flinade han när han vänt sig om igen.
”Jättefin. Vi måste fixa kostym åt dig också, du lär väl inte kunna ha den från 9an.”
”Troligtvis inte, den var ju precis lagom då och jag har säkert vuxit en decimeter.”
Cathy nickade. ”Vi kan väl kika någon dag nästa vecka när jag slutar tidigt. Hjälper du mig plocka in det här?”
Han tog upp båda kassarna och gick in i köket. ”Tuff dag?” Han tyckte att hon såg tröttare ut än vanligt.
”Ja rätt så. Vi har fått en ny chef så allt är lite småkaos just nu. Det, och så fick vi in två små tjejer som varit med i en bilolycka.” 
Cathy jobbade som sjuksköterska på Karolinska. Barnmottagningen.
”Gick det bra då?”
Hon nickade och ställde in mjölken i kylen. ”Med omständigheterna så ja. Men man slappnar liksom aldrig av förrän man kommer hem.”
”Jag tar resten morsan, säkert.”
Hon log tacksamt mot honom. ”Tack. Hur gick det i skolan då?”
”Som vanligt.”
”Fått tillbaks något prov?”
”Mm.”
”Värst vad du blev fåordig då.” Hon log ändå när hon sa det. ”Vilket?”
Lektionen efter maten hade varit matte och han hade inte blivit särskilt förvånad när han fick se resultatet från måndagens prov.
”Matten. Och det gick skit. Okej?”
”Liam…” Hon strök handen över hans rygg och precis som vanligt drog han sig undan.  
”Sluta, jag orkar inte prata om det.”
Cathy lät honom vara och när han hade ställt in alla varor gick han upp på sitt rum och stängde dörren om sig. Ett tag var det alldeles tyst, sedan började det smattra lite mot fönstret och efter ytterligare två minuter lät det som att någon kastade flera nävar grus mot det. Kändes inte direkt som att dom närmade sig sommaren. Eller kanske var det precis det det gjorde. Somrarna i Sverige bestod ju oftast av 90 % regn så.
[17:02 nytt meddelande- Jake] Lust att hänga ikväll? Morsan och farsan bråkar så orkar fan inte vara här.  
[17:04 sänt meddelande] Självklart, men då får du äta tacos med mig och morsan ;D
[17:05 nytt meddelande- Jake] Och det skulle vara något dåligt eller? ;) Ses om ett tag!

Lite senare på fredagkvällen mådde Andy en aning bättre, fast han hade antagligen tagit alldeles för många alvedon för att det skulle vara nyttigt.
”Vad har du nu?” frågade Magda när termometern pep till.
”37,2.”
”Åh vad bra, då borde den nog inte komma tillbaks. Jag har hört att det går något med huvudvärk och feber, men då har det hållit i sig länge. Så det är ju skönt om du kanske fick en kortare variant av det.”
Han nickade trött och lutade sig mot Magda i soffan. Just i sådana här lägen var det ändå ganska skönt att bo hemma.
”Just ja, Lisette ringde tidigare när du sov.”
”Jag har pratat med henne”, log Andy. ”Hon erbjöd sig att komma hit med ett sjuk-kit, något om bullar, en film och massa godis”, flinade han. ”Men jag vill inte att hon ska bli smittad.”
Hans mamma skrattade till. ”Det låter typiskt Lisette.”
Han nickade och kände hur ögonlocken började bli tyngre och tyngre.
”Men gubben, du sover ju nästan. Jag orkar faktiskt inte bära dig längre så det är nog bäst att du går och lägger dig”, flinade hon och kramade om honom. ”Du mår säkert bättre imorgon.”
Han nickade och reste sig upp. ”Kul fredagssällskap jag är”, log han och sträckte sig efter vattenglaset för att dricka upp det sista.
”Jag slipper åtminstone oroa mig för vart du är ikväll då”, skämtade hon tillbaks. Hans mamma visste mycket väl att hon såg sin son betydligt oftare om helgkvällarna än vad Cathy gjorde. Och hon visste också att när han var iväg på något så kom han åtminstone hem på natten, eller hörde av sig. Hon behövde inte ens stå ut med hälften av oron som Liams mamma alltid tycktes ha.
”God natt då”, sa han och snörvlade till.
”God natt, sov gott.” 

Trots att Liam för ovanlighetens skull inte haft något planerat för fredagskvällen så hade den blivit riktigt trevlig. Jake hade ingenting alls emot att ha hemmakväll med dom. Han tyckte dessutom om Liams mamma. När han en gång för länge sedan informerat om att han tyckte hon var sjukt snygg för att vara 35 hade han dock bett honom hålla käften, det fanns liksom gränser. Hans mamma tyckte om Jake också. Betydligt mer än resten av hans kompisar som hon ärligt talat inte var särskilt förtjust i. Kanske för att hon oftast hade träffat dom när dom ramlat in sent på natten efter någon fest. Svårt att göra lika bra intryck då. Fast det skulle nog ha varit svårt i övrigt också eftersom dom inte var i närheten av lika charmiga som hans brunhårige vän kunde vara.
”Jag som tyckte det kändes ovant att ha Liam här hemma en fredagkväll, och så du också”, sa Cathy och la på köttfärs i sitt tacoskal.
”Vi har våra ordentliga sidor, även om dom oftast är väl gömda”, flinade Jake tillbaks och hällde på minst fem skedar med guacamole.
”Och av någon anledning känns det alltid som att ni har någon baktanke med det”, skämtade hans mamma. ”Men vad kul att ni fick mössorna idag. Har du någon partner till balen, Jake?”
”Ja typ, Sarah i vår klass.”
”Hill?”
”Precis”, log han.
”Då vet jag vilka hennes föräldrar är, vad trevligt. Liam då, har han frågat någon tjej än? Till mig säger han ingenting.” Hon gav honom en road blick men Liam log inte tillbaks utan suckade istället.
”Kan du sluta fråga ut mina kompisar?”
Jake skrattade. ”Nej han har faktiskt inte valt än. Han gillar att känna sig som en casanova så han drar ut på det.”

”Förresten”, sa Jake när dom senare befann sig på Liams rum, sittandes i sängen. ”Har du tänkt på att berätta för Cathy...?”
”Vadå?”
”Du vet, att du gillar killar också? Jag tror hon skulle ta det bra. Jag tänkte bara på det när hon frågade om balen.”
Det var precis vad Liam gjort också. En flyktig tanke på vad reaktionen skulle ha blivit om han sagt att det kanske inte ens skulle bli en tjej. Det skulle det ju såklart bli, men ändå.
”Vet inte. När det blir läge. Lär ju bli oundvikligt ifall jag skaffar pojkvän någon gång”, flinade han.
Det hade varit fruktansvärt nära att han ofrivilligt skulle ha råkat avslöjat det en gång tidigare. Inte bara verbalt utan genom att han haft en kille i sängen. Han hade varit både lättad och inte lättad när han klarat sig undan den gången. Men eftersom det han haft med den killen inte varit seriöst – och absolut inte långvarigt – utan snarare bara experimenterande så hade han valt att fortsätta hålla det hemligt. Det var bara Jake av hans kompisar som visste om att han var bisexuell och han hade varit så rädd att han mått illa när han berättat för honom. Vilket i sig var ganska fånigt med tanke på att Jake själv var bi. Självklart hade hans kompis inte tyckt att någonting blivit obekvämt mellan dom efter att han berättat.  Men det var Jake. Till hans andra kompisar var det helt otänkbart att nämna något. Han hade hört bögskämten under åren. Han hade för fan själv varit med och pratat om Andy som ´emobögen´. Han tänkte inte riskera att få dom blickarna Andy fick, att känna hur hans killkompisar drog sig undan i omklädningsrummet eller att dom skulle undvika dom där ryggdunkningarna. Det var inte mycket som Liam inte vågade göra, men att berätta att han tände på både killar och tjejer var definitivt en av dom sakerna. Jake hade sedan länge slutat argumentera för att han skulle berätta och Liams försvar hade alltid varit att det var annorlunda för Jake. Visst, han var också bisexuell och ingen av killarna var på honom om det, men det var annat; Jake hade sagt det med en axelryckning redan någon vecka in på första terminen i ettan. Och när han syntes på någon fest med någon så var det i nio av tio fall alltid en tjej ändå. Var det någon kille han tyckte var snygg var det Liam han nämnde det till. Dessutom umgicks Jake med fler kompisar i andra klasser, vilket inte Liam gjorde. För honom var Pontus och killarna enda tryggheten, och tanken på att bli ens i närheten av utstött av dom gjorde honom kallsvettig.
”Sant. Men det skulle kanske ändå vara skönt att berätta det? Än att hålla det inom dig bara…?”
Liams blick föll ner till dom svarta strumporna och han ryckte på axlarna. ”Det finns ju alltid en risk ändå. Hon kanske inte alls skulle ta det bra. Och hur skönt kommer det att kännas då?” Han såg upp på Jake med ett höjt ögonbryn.
”Fast om man ska tänka ´kanske´ och ´tänk om´ i alla frågor så skulle man inte få ut särskilt mycket alls.” Han log sedan och drog upp knäna för att därefter lägga armarna om dom där han satt lutad mot väggen. ”Fast du bestämmer ju såklart själv. Jag säger bara att jag tror att hon skulle ta det bra.”
Två timmar och en film senare reste sig Jake upp från sängen. ”Jag ska nog ta mig hemåt, men det var kul att hänga för en hemmakväll bara.”
Liam nickade med ett leende. ”Det var det. Vi hörs väl något mer i helgen.”
”Absolut”, log Jake snett och höjde handen i vinkning när han lämnade rummet. 

Lördagen hade inte bestått av något jättespännande. Lite träning på gymmet, en sväng på stan med Pontus och matlagning hemma i köket. Nu satt Liam i soffan och kollade på postkodmiljonären. Japp, postkodmiljonären. En lördag kväll. Andra dagen i rad som han inte var på festhumör. Definitivt rekord, och tillräckligt för att göra honom smått orolig för sig själv. Han kanske redan hade blivit smittad av Andys svininfluensa.
”Då får du vara ensam ikväll då”, sa Cathy när hon kom in i vardagsrummet med jobbväskan över axeln. ”Känns som det blir så nästan jämt dom få kvällar du är hemma”, suckade hon.
”Det är lugnt morsan. Jag tror att jag klarar mig”, flinade han.
Hon försvann ut i köket och kom sedan tillbaks med en stor godispåse och en cola. ”Jag köpte det här i alla fall.”
”Nu är jag ju inte åtta men…”, sa han roat.
”Man blir aldrig för gammal för godis”, flinade hon och snodde åt sig en lakrits. ”Får du tråkigt kan du väl gå över till Magda och Andy. Eller just ja, Magda skulle iväg ikväll, så Andy blir säkert glad att få sällskap. Han mådde mycket bättre nu sa hon.” 
Kommer aldrig hända. Däremot hade han redan vetat om att Andy verkat friskna till eftersom han sett honom vid den motsatta busshållplatsen när han själv kommit hem ifrån stan.
”Vi ses imorgon då”, log Cathy när hon inte fick något svar.
”Japp, tack för det här. Hejdå.”
Liam hade fortsatt förvåna sig själv genom att lägga sig redan innan klockan slagit ett. Man skulle nästan ha kunnat tro att han gått och blivit duktig om det inte vore för att han sittandes i fönstret rökt fyra cigg och inte ens rört matteboken där måndagens läxa fanns. Så nej, ingen duktighet, däremot började han tro att han verkligen blivit dum i huvudet när han slog ihop den jävla matteboken på söndagsförmiddagen och på riktigt övervägde det där erbjudandet han hade fått. Inte extrahjälpgruppen – det var uteslutet – utan hjälpen från emokillen i huset bredvid. Det tog verkligen emot och han hade inte ens bestämt sig för vad han skulle säga när han plingade på dörren.
”Men hej”, sa Magda glatt. ”Det var länge sedan du var här. Kom in.”
”Hej”, log han tillbaks. ”Är Andy hemma?”
”Ja han är uppe på sitt rum, ska jag ropa ner honom?”
”Nej jag går upp.”
Han förstod inte att han gjorde det här frivilligt. Men snart stod han i den fortfarande välbekanta hallen och knackade en gång på Andys dörr innan han själv öppnade den.
Andys rum var så olikt hans eget. Sängen var faktiskt bäddad, och även om det låg lite grejer på golvet så kunde man åtminstone se mattan. Väggarna var svartmålade och prydda med affischer utav hans favoritband – emo allihop – och en stor tavla med Brooklyn bridge som var placerad på väggen intill sängen. Medan Liams fönster gapade tomma efter att han råkat ta död på blommorna Cathy ställt in så hade Andy tre kaktusar som såg ut att må bra. Fast å andra sidan krävde väl inte dom särskilt mycket heller.
”Vad gör du här?” frågade den svarthårige snabbt och såg upp från något som såg ut som ett skrivblock.
Det var bara att säga det rakt ut. ”Det där du sa om matten…”
”Vad?” frågade Andy misstänksamt. Kom Liam hem till honom helt frivilligt? (Nykter dessutom.) Det fanns liksom inte. Han fortsatte vaksamt se på honom medan han väntade på en fortsättning.
”Ja men, kunde du hjälpa mig eller?”
Andy höjde på ögonbrynen. ”Sist skulle jag ´lägga ner vad det än var jag höll på med´ när jag frågade.” Han ångrade direkt det han sagt eftersom han därmed avslöjat att han mindes dom exakta orden Liam hade använt. Som att han verkligen hade tagit åt sig där i korridoren.  
”Skit i det då, glöm att jag frågade”, suckade den blonde och vände sig om.
”Vänta!”
Liam vände sig om igen.
”Har du ens boken med dig?” frågade Andy.
Liam höll upp den utan att säga något och nu var det istället Andy som suckade lågt. ”Men kom in då.” Varför hade han ens erbjudit Liam det här från första början?
Den andre satte sig ner på sängen – för dagen klädd i ett par ljusa jeans, en vit t-shirt och en svart enkel huvtröja – och la ner boken. Han såg allt annat än bekväm ut.
”Vad behöver du hjälp med?”
Liam ryckte på axlarna. ”Allt?”
En till suck slapp ut mellan Andys läppar. ”Har du gjort övningsprovet? Det vi fick i läxa.”
”Försökte”, ljög Liam. Det här kändes bara jättejobbigt. Han ville inte behöva be Andy om hjälp, men han behövde ett G.
”Okej, men då börjar vi där”, sa Andy och bläddrade fram till rätt sida.

”Här då? Jag fattar inte hur jag ska ställa upp”, sa Liam och drog en hand genom håret. Till och med den enkla rörelsen lyckades se irriterad ut.  
”Det är jätteenkelt. Börja alltid med det högsta, sen tar du decimalerna sist. Koncentrera dig på det stora talet till att börja med”, förklarade Andy och såg upp då och då för att kolla så att Liam verkade förstå. ”Börja med det så tar vi resten sen.”
Han såg på Liam som bet sig i läppen och skrev. Strök över. Skrev igen.
”Så?”
”Men du försöker ju inte ens.” Han hade gått med på att hjälpa Liam, men då väntade han sig åtminstone att han skulle försöka ordentligt, och just nu gjorde han inte det. Han hade redan gett upp.
”Det gör jag visst!”
”Du chansade ju bara. Börja om igen.”
”Eller så gör vi det enkelt med att jag drar härifrån bara. Jag skiter i det här”, muttrade Liam och slog ihop boken.
Visst, det kunde han göra. Andy skulle inte få sämre betyg för det. Men på något sätt ville han att Liam skulle lyckas. Det fanns en anledning till att han varit hans bästa kompis, och även om så inte var fallet längre så… Han antog att dom där känslorna ändå fanns kvar långt där inne någonstans. Att han brydde sig om honom. Och samtidigt hatade han honom och ville inte behöva umgås en sekund med honom. Om det lät förvirrande och jobbigt så stämde det in väldigt bra på hur Andy kände sig.  
”Lägg av Liam, räkna nu.” Det fanns säkert dom som tolererade Liams tjurande men Andy tänkte absolut inte göra det. Han hade däremot väntat sig att det var just på grund av det som Liam skulle ta sina saker och faktiskt dra därifrån. För att han var van vid att få som han ville, och egentligen utan att ens förtjäna det. Istället gav den blonde honom bara en blick utan att säga någonting, slet av sig huvtröjan och öppnade boken igen.
Efter några långa minuter sköt han över både den och skrivhäftet mot Andy. ”Fel igen eller?”
Andy log när han såg Liams uträkning. ”Nej det var rätt. Bra!”
”Du behöver inte ta i så du spricker. Nu då?”
”Nu avrundar du decimalerna. Du vet när det ska rundas upp eller ner va?”
”Men ja det är klart”, suckade Liam och drog åt sig blocket igen. Han såg sakta upp. ”Fem är neråt va?” frågade han lågt.
”Upp.”
En ny suck ifrån Liam, men han lät åtminstone Andy fortsätta förklara och efter ett tag verkade en del ha lossnat. Efter flera korrekta uträkningar som han dessutom gjort helt själv insåg Andy hur han själv blivit lite gladare för varje rätt svar. Det irriterade honom nästan, att Liam fick honom att känna så. Han ville hjälpa, men han ville inte… påverkas så mycket.
”Nummer två är fel”, sa han och pekade. ”Delade du eller gångade?”
”Men vad fan!” stönade Liam till och hade uppenbart tappat tålamodet igen fastän det gått så bra. ”Det går inte. Jag struntar i det här”, fräste han till och reste sig upp från sängen. Igen. Hur många gånger hade han sagt samma sak nu? Fyra? Andy behövde inte längre oroa sig över att han kanske brydde sig för mycket – Liam var inte en mindre idiot än han varit igår och Andy orkade fan inte med honom. 
Liam försökte verkligen. När det hade gått bra så hade det känts… bra. Men när det blev fel tog frustrationen helt över och allt blev mycket känsligare när det var Andy som sa att det var fel. Han ville inte visa sina svagheter för honom. Än mindre få dom påpekade.
”Men ge upp då, om det känns bättre!” kastade Andy ur sig. ”Ge upp direkt det bli lite motgång. Den strategin kommer du säkert långt med.”
Liam såg faktiskt ut att tveka och Andy fortsatte. ”Antingen så drar du härifrån på en gång eller så sätter du dig så att jag får förklara en gång till. Och säger du en gång till att du skiter i det här så kastar jag ut dig, förstår du det?”
Liam förvånade sig själv genom att lydigt sätta sig ner igen. Han hade inte varit beredd på att Andy skulle bli så förbannad. ”Förklara då.”

När Liam slog ihop boken – utan utbrott denna gång - hade han varit där i över två timmar och han fick väl säga att det kändes lite, lite bättre med matten nu i alla fall.
”Du kan ju när du vill”, sa Andy och log svagt.
”Jag bad om din hjälp, inte att du ska sitta och komma med något fånigt beröm.” Kommentaren var inte oväntad. Tvärtom så var det väldigt Liam. Ändå kändes det som ett litet slag i magen, dom hårda orden.
”Jag menade det inte som något beröm att du lärt dig det alla andra kunde redan i sexan.” Hans svar verkade få Liam lite ställd och innan han skulle göra något dumt som att ta tillbaks det han nyss sagt för att han själv hört att det lät taskigt – fastän det var vad Liam förtjänade – så skyndade han sig att fortsätta. ”Lektionen är slut nu.” Kunde han inte bara ha sagt tack eller något? Knappt hade han hunnit tänka klart tanken förrän han blev irriterad på sig själv. Vad var det med honom? Sedan när hade han blivit så desperat efter att få höra ´tack´ hit och dit? Och vad var grejen med att vänta sig det från den personen som han visste allra minst skulle säga det? Liam hade förmodligen inte ens sagt tack om det varit någon av hans kompisar som hjälpt honom.
”Du.” Liam hade hunnit fram till dörren, men väl där stannat till. ”Det var schysst att du hjälpte mig.” Det såg nästan ut som att det drog lite svagt i Liams ena mungipa, men om det var ett försök till ett leende eller en grimas kunde han inte avgöra.