I hate (almost) everything about you - del 4

Det var fredag morgon och alltså typ nio timmar kvar tills att det skulle vara helg för Andys del. Dagen skulle inte ens vara särskilt ansträngande men när han slog upp ögonen kändes det sjukt ansträngande att ens existera. Det var som att det skulle pågå en jordbävning inne i huvudet och han vågade knappt röra sig i rädsla för att göra det värre.
”Andy är du vaken? Ska jag låta frukosten stå framme?”
”Nej…” Det enda som kom ut var en viskning som omöjligt skulle höras ner till Magda.
Efter en stund hördes steg i trappan och inom kort befann sig hans mamma i dörröppningen.
”Är det inte dags att gå upp?” Hon rynkade pannan lite. ”Men hur är det? Mår du dåligt?”
Han nickade sakta. ”Ont i huvudet.”
Magda gick fram till sängen och la en sval hand mot hans panna. ”Men lilla vän, du är ju alldeles kokhet.”
Med tanke på att han kände sig alldeles utmattad bara utav att ha sovit så skulle det inte förvåna honom alls om så var fallet.
”Mår du illa också? Eller har du ont någon annanstans?”
”Nej”, sa han lågt och slöt ögonen. ”Vill bara sova.”
Efter att ha placerat ett vattenglas och två alvedon på det lilla nattduksbordet strök hans mamma luggen ur hans panna.
”Ring mig om det blir värre, okej?”
”Mm”, mumlade han och ville bara att hon skulle vara tyst så att dunkandet inne i huvudet kanske kunde börja lugna ner sig.
Han var mitt emellan sömn och vaket tillstånd när han hörde ytterdörren stängas, ändå lyckades han på något sätt få fram mobilen och skicka iväg ett sms till Simon – hans andra bästa kompis – om att han var sjuk och inte skulle komma till skolan idag.
Fastän att det var fredag och att det känts totalt onödigt att gå till skolan så hade Liam ändå pallrat sig iväg. Kanske mest på grund av att Cathy skulle kasta ut honom om han skolkade mer. Han hade dock ångrat sig rejält när det visat sig att dom skulle ha betygsamtal med deras mentor. Det skulle absolut inte finnas något positivt att säga på det samtalet.
”Hur tycker du själv att det går i skolan?” frågade Matthias.
”Det går väl okej.”
Hans mentor såg på honom och knackade irriterande med pennan mot pappershögen han hade framför sig på bordet. ”Det verkar inte så om jag läser här. Du har haft väldigt hög frånvaro den senaste månaden.”
Liam ryckte på axlarna. Han kunde inte direkt förneka det när det fanns skriftliga bevis.
”I vissa ämnen har du riktigt bra betyg, samhällskunskapen här ser väldigt bra ut. Men så är det ju sämre med några andra, matten till exempel. Enligt din lärare så är det lite sådär med ditt engagemang.”
”Okej.”
”Stämmer det?”
Liam ryckte på axlarna. Utåt sett uppfattades han säkert bara som barnslig som inte ens kunde svara på en fråga, men inombords hade han krupit ihop och ville helst inte höra ett enda ord till eftersom han redan var medveten om hur kass han var. Precis som betyget vittnade om.
Matthias såg ut att vänta på en fortsättning och när den inte kom la han ifrån sig pennan. ”Försöker du ens? Du går i trean Liam, det är inte läge att tramsa bort allt då.”
”Ja, jag försöker!” sa han irriterat. ”Visst jag kanske har varit hemma någon dag men...”
”Men vadå? Du vet att det är din egen framtid du sätter käppar för när du gör såhär? Jag vill ju såklart att du ska lyckas, men i det stora hela så spelar det inte mig någon roll om du får dåliga betyg och sämre chans till vidareutbildning och jobb Liam. Men det borde spela roll för dig. Du kan ju om du vill, det ser jag ju på en del av dina andra betyg.”
Liam lutade sig bakåt i stolen och ryckte än en gång på axlarna med en suck.
Matthias hade blivit nyexaminerad lärare samtidigt som Liam börjat första året på gymnasiet och han var säkert inte glad alls över att ha fått honom i sin första klass. Det var ömsesidigt; Liam gillade inte att ha fått honom som mentor heller. Han såg ut att fundera en stund innan han öppnade munnen igen. Tydligen bestämd på att fortsätta samtalet trots Liams ovilja till att bry sig. ”Det här med matten känns ju som det viktigaste just nu. Jag har pratat med er lärare, Bengt Lundkvist, och det finns en extragrupp på tisdagseftermiddagarna som du skulle kunna få vara med i. Det är en ganska liten grupp och läraren har mer tid att gå igenom sådant ni behöver mer hjälp med.”
Hade Liam inte haft mer kontroll över sig själv skulle hakan ha fallit ner. I helvete heller att han skulle vara med i någon extragrupp. Då kunde han ju lika gärna skriva ´dum i huvudet´ i pannan med spritpenna.
”Nej tack.”
Det såg ut som att Matthias började tappa tålamodet nu. ”Nej tack? Hur ska du fixa det då Liam? Har du någon egen plan? För jag vill gärna höra den.”
”Men jag fixar det”, bet han av och reste sig upp för att lämna rummet innan Matthias skulle hinna säga någonting mer.  

Klockan på väggen i cafeterian tickade långsamt mot halv tre. Vid ett av dom slitna borden satt Liam och Jake, den förstnämnde med en kaffe framför sig. Han hoppades på att den skulle ge honom lite energi, fast ärligt talat hade han aldrig märkt av den där energi-effekten som kaffedrickare pratade om, han började nästan tro att det var någon slags placebo-effekt istället. Det var säkert billigare att göra kaffe utan koffein liksom.
”Kolla dom där måste ha fått sina mössor”, sa Jake och nickade mot några tjejer som gick förbi med vita kartonger i händerna innan han sprätte iväg lite pärlsocker ifrån bordet. För att tycka att chokladbollarna var osmakligt torra åt han dom väldigt ofta.
Det kändes så avlägset med studenten. Det var ju inte förrän nyss som den sista snön smält bort. Herregud, hade dom otur kunde det till och med komma ny snö. Men alla sa ju att vårterminen gick så snabbt, att man knappt skulle hinna med. Så snart skulle dom väl vara där. Liam, och flera av hans kompisar, hade längtat efter att bli klar med skolan ända sedan i sjuan. Att slippa läxor och prov och alla slags krav på vad man skulle och inte skulle göra, vart man skulle vara och hur man skulle vara det. När dom pratat om att aldrig mer behöva sätta sin fot på en skola så hade dom bortsett från faktumet att majoriteten av dom säkert skulle plugga vidare på universitet. Ändå så kändes tanken lite konstig; att aldrig mer träffas hela klassen på samma sätt, att inte kunna sitta i cafeterian med killarna och snacka skit. På ett sätt hatade Liam att någon bestämde över honom, men på ett annat sätt så var det lite utav en trygghet att allt stod uppställt på ett schema, att veta vad man skulle göra måndag till fredag även om han längtade till helgen redan på måndagen. Fast mest skulle det bli skönt att slippa.
”Tja” Deras kompis Johan drog åt sig en stol och slog sig ner vid deras bord. ”Vad händer?”
”Inget särskilt. Väntar på att klockan ska bli tre så att vi kan få hämta våra studentmössor?” flinade Jake. ”Fan vad töntiga vi är.”
”Hur blev det med Sarah förresten? Ska ni gå på balen?”
”Japp.” Jakes leende var snett och nöjt. ”Så gott som bestämt i alla fall.”
”Nice. Du då Liam?”
”Jag har inte bestämt mig än, har en del på kö”, tillade han retsamt och ryckte på ena axeln. ”Vi får se.”
Det var inte helt och hållet lögn. Det var både ett par tjejer i deras klass och ur några andra som hade frågat. Problemet låg mer i att han själv inte visste vem han ville gå med. Han hade inte trott att han skulle bry sig, men efter att Jake tjatat ända sedan i början av tvåan om att han ville gå med Sarah så hade Liam någonstans också insett att han nog också ville att det skulle bli… Det lät ju jävla fånigt att kalla det speciellt, det skulle säkert vara skitstelt, dom skulle tvingas dansa pardans och dom skulle säkert misslyckas med att få in alkohol, men för en gångs skull ville han bry sig i något som var skolrelaterat. Han ville också gå med en ´Sarah´. Inte någon han var patetiskt och hemligt – men fortfarande väldigt uppenbart - tänd på, men som han hade kul med och som han faktiskt skulle se fram emot att gå in med på balen. Det hade varit ett enklare val i ettan då han varit tillsammans med Emma. Men det tog slut precis innan skolavslutningen och stämningen mellan dom var absolut inte på ´vi går på balen tillsammans som kompisar´-nivå. För att uttrycka det milt. Han hade förvisso tid på sig att bestämma, det var lång tid kvar och det skulle knappast bli några problem för honom att få en dejt. Han kunde tveklöst påstå att det fanns flera tjejer som skulle ge upp sina redan bestämda partners om han frågade. Hans mamma däremot, hon var stressad över en hel massa saker som tydligen behövde fixas inför bal och student. Men det fick stå för henne.

När Liam precis stängt sitt skåp och klämt in kartongen med mössan under armen la någon en hand på hans axel.
”Hej, du Liam.” Det var Adam, en av Andys klasskompisar. Varför han skulle vilja honom någonting hade han ingen aning om. ”Skulle du kunna ta med Andys mössa? Han är sjuk idag, men han vill säkert ha den.”
”Eh jaha…”, sa han och såg på kartongen Adam höll i utan att göra någon ansats att ta den ifrån honom.
”Jag ska iväg så jag hinner inte dit innan, och dom är ju inte direkt smidiga att bära på”, flinade han med kartongerna staplade på varandra mellan händerna.
”Varför kan inte hans pandavän göra det?” frågade Liam.
”Lisette?” sa Adam utan att verka bry sig särskilt mycket över Liams ordval. ”Jag hittar henne inte, tror hon slutade tidigt.”
Liam såg besvärat på kartongerna.
”Kom igen, ni bor ju grannar, kan du göra det eller inte?”
”Får jag den då”, sa han uppgivet och fick Andys kartong.
”Han är sjuk, var snäll. Okej?”
Liam gav honom bara en blick som svar och gick sedan mot dörren. Var snäll? Det var inte som att han brukade skrika efter Andy i skolan längre. Inte som på högstadiet. Han var kanske inte trevlig mot honom, men för det mesta ignorerade han honom ju bara. Det tog ändå emot att gå in på hans gård.

”Vad gör du här?” frågade en förvirrad Andy som såg ut som ett vrak rent ut sagt.
”Studentmössan”, sa han uttråkat. ”Ingen av dina vänner kan tydligen besvära sig med att gå hit så jag blev tvungen.”
”Jaha”, sa Andy och såg fortfarande förvirrad ut när han tog emot lådan. ”Tack då.”
”Jag gjorde det inte frivill-”
”Jag orkar inte idag Liam”, sa han och tog sig för pannan. ”Tack för mössan. Hejdå.”
Andy började dra igen dörren och Liam bet samtidigt tag i sin underläpp innan frågan slapp ur honom. ”Vad är du sjuk i ens? Svininfluensan eller?” Trots den sarkastiska tonen så undrade han faktiskt. Lite grann i alla fall. Andy såg ut som att han skulle falla ihop vilken sekund som helst.  
”Som att du bryr dig”, suckade den svarthårige.
”Nej det är sant, det gör jag inte”, log han.
En liten, liten sekund hade Andy varit dum och trott att Liam kanske faktiskt undrade hur det var med honom, men varför skulle han göra det? Det fanns ingen anledning för honom att bry sig längre, det var inte som förut. Andy drog igen dörren med en liten smäll.  

Efter att Liam kommit in i hallen, identiskt utformad som Andys och Magdas men stökigare så funderade han fortfarande lite på vad Andy kunde tänkas ha haft för fel. Inte av omtanke utan mest för att han undrade vad han själv skulle vänta sig ifall han hunnit bli smittad under den korta stunden. Han öppnade den vita kartongen på byrån i hallen och plockade försiktigt upp mössan. Liam Solin SP3B. Och så 2014 med guldiga siffror bak på. Lagom när han tagit på sig den öppnades dörren och Cathy kom in med två matkassar.
”Men har ni fått mössorna!? Gud vad stor du ser ut”, sa hon glatt. ”Får se baksidan.”
”Snygg va”, flinade han när han vänt sig om igen.
”Jättefin. Vi måste fixa kostym åt dig också, du lär väl inte kunna ha den från 9an.”
”Troligtvis inte, den var ju precis lagom då och jag har säkert vuxit en decimeter.”
Cathy nickade. ”Vi kan väl kika någon dag nästa vecka när jag slutar tidigt. Hjälper du mig plocka in det här?”
Han tog upp båda kassarna och gick in i köket. ”Tuff dag?” Han tyckte att hon såg tröttare ut än vanligt.
”Ja rätt så. Vi har fått en ny chef så allt är lite småkaos just nu. Det, och så fick vi in två små tjejer som varit med i en bilolycka.” 
Cathy jobbade som sjuksköterska på Karolinska. Barnmottagningen.
”Gick det bra då?”
Hon nickade och ställde in mjölken i kylen. ”Med omständigheterna så ja. Men man slappnar liksom aldrig av förrän man kommer hem.”
”Jag tar resten morsan, säkert.”
Hon log tacksamt mot honom. ”Tack. Hur gick det i skolan då?”
”Som vanligt.”
”Fått tillbaks något prov?”
”Mm.”
”Värst vad du blev fåordig då.” Hon log ändå när hon sa det. ”Vilket?”
Lektionen efter maten hade varit matte och han hade inte blivit särskilt förvånad när han fick se resultatet från måndagens prov.
”Matten. Och det gick skit. Okej?”
”Liam…” Hon strök handen över hans rygg och precis som vanligt drog han sig undan.  
”Sluta, jag orkar inte prata om det.”
Cathy lät honom vara och när han hade ställt in alla varor gick han upp på sitt rum och stängde dörren om sig. Ett tag var det alldeles tyst, sedan började det smattra lite mot fönstret och efter ytterligare två minuter lät det som att någon kastade flera nävar grus mot det. Kändes inte direkt som att dom närmade sig sommaren. Eller kanske var det precis det det gjorde. Somrarna i Sverige bestod ju oftast av 90 % regn så.
[17:02 nytt meddelande- Jake] Lust att hänga ikväll? Morsan och farsan bråkar så orkar fan inte vara här.  
[17:04 sänt meddelande] Självklart, men då får du äta tacos med mig och morsan ;D
[17:05 nytt meddelande- Jake] Och det skulle vara något dåligt eller? ;) Ses om ett tag!

Lite senare på fredagkvällen mådde Andy en aning bättre, fast han hade antagligen tagit alldeles för många alvedon för att det skulle vara nyttigt.
”Vad har du nu?” frågade Magda när termometern pep till.
”37,2.”
”Åh vad bra, då borde den nog inte komma tillbaks. Jag har hört att det går något med huvudvärk och feber, men då har det hållit i sig länge. Så det är ju skönt om du kanske fick en kortare variant av det.”
Han nickade trött och lutade sig mot Magda i soffan. Just i sådana här lägen var det ändå ganska skönt att bo hemma.
”Just ja, Lisette ringde tidigare när du sov.”
”Jag har pratat med henne”, log Andy. ”Hon erbjöd sig att komma hit med ett sjuk-kit, något om bullar, en film och massa godis”, flinade han. ”Men jag vill inte att hon ska bli smittad.”
Hans mamma skrattade till. ”Det låter typiskt Lisette.”
Han nickade och kände hur ögonlocken började bli tyngre och tyngre.
”Men gubben, du sover ju nästan. Jag orkar faktiskt inte bära dig längre så det är nog bäst att du går och lägger dig”, flinade hon och kramade om honom. ”Du mår säkert bättre imorgon.”
Han nickade och reste sig upp. ”Kul fredagssällskap jag är”, log han och sträckte sig efter vattenglaset för att dricka upp det sista.
”Jag slipper åtminstone oroa mig för vart du är ikväll då”, skämtade hon tillbaks. Hans mamma visste mycket väl att hon såg sin son betydligt oftare om helgkvällarna än vad Cathy gjorde. Och hon visste också att när han var iväg på något så kom han åtminstone hem på natten, eller hörde av sig. Hon behövde inte ens stå ut med hälften av oron som Liams mamma alltid tycktes ha.
”God natt då”, sa han och snörvlade till.
”God natt, sov gott.” 

Trots att Liam för ovanlighetens skull inte haft något planerat för fredagskvällen så hade den blivit riktigt trevlig. Jake hade ingenting alls emot att ha hemmakväll med dom. Han tyckte dessutom om Liams mamma. När han en gång för länge sedan informerat om att han tyckte hon var sjukt snygg för att vara 35 hade han dock bett honom hålla käften, det fanns liksom gränser. Hans mamma tyckte om Jake också. Betydligt mer än resten av hans kompisar som hon ärligt talat inte var särskilt förtjust i. Kanske för att hon oftast hade träffat dom när dom ramlat in sent på natten efter någon fest. Svårt att göra lika bra intryck då. Fast det skulle nog ha varit svårt i övrigt också eftersom dom inte var i närheten av lika charmiga som hans brunhårige vän kunde vara.
”Jag som tyckte det kändes ovant att ha Liam här hemma en fredagkväll, och så du också”, sa Cathy och la på köttfärs i sitt tacoskal.
”Vi har våra ordentliga sidor, även om dom oftast är väl gömda”, flinade Jake tillbaks och hällde på minst fem skedar med guacamole.
”Och av någon anledning känns det alltid som att ni har någon baktanke med det”, skämtade hans mamma. ”Men vad kul att ni fick mössorna idag. Har du någon partner till balen, Jake?”
”Ja typ, Sarah i vår klass.”
”Hill?”
”Precis”, log han.
”Då vet jag vilka hennes föräldrar är, vad trevligt. Liam då, har han frågat någon tjej än? Till mig säger han ingenting.” Hon gav honom en road blick men Liam log inte tillbaks utan suckade istället.
”Kan du sluta fråga ut mina kompisar?”
Jake skrattade. ”Nej han har faktiskt inte valt än. Han gillar att känna sig som en casanova så han drar ut på det.”

”Förresten”, sa Jake när dom senare befann sig på Liams rum, sittandes i sängen. ”Har du tänkt på att berätta för Cathy...?”
”Vadå?”
”Du vet, att du gillar killar också? Jag tror hon skulle ta det bra. Jag tänkte bara på det när hon frågade om balen.”
Det var precis vad Liam gjort också. En flyktig tanke på vad reaktionen skulle ha blivit om han sagt att det kanske inte ens skulle bli en tjej. Det skulle det ju såklart bli, men ändå.
”Vet inte. När det blir läge. Lär ju bli oundvikligt ifall jag skaffar pojkvän någon gång”, flinade han.
Det hade varit fruktansvärt nära att han ofrivilligt skulle ha råkat avslöjat det en gång tidigare. Inte bara verbalt utan genom att han haft en kille i sängen. Han hade varit både lättad och inte lättad när han klarat sig undan den gången. Men eftersom det han haft med den killen inte varit seriöst – och absolut inte långvarigt – utan snarare bara experimenterande så hade han valt att fortsätta hålla det hemligt. Det var bara Jake av hans kompisar som visste om att han var bisexuell och han hade varit så rädd att han mått illa när han berättat för honom. Vilket i sig var ganska fånigt med tanke på att Jake själv var bi. Självklart hade hans kompis inte tyckt att någonting blivit obekvämt mellan dom efter att han berättat.  Men det var Jake. Till hans andra kompisar var det helt otänkbart att nämna något. Han hade hört bögskämten under åren. Han hade för fan själv varit med och pratat om Andy som ´emobögen´. Han tänkte inte riskera att få dom blickarna Andy fick, att känna hur hans killkompisar drog sig undan i omklädningsrummet eller att dom skulle undvika dom där ryggdunkningarna. Det var inte mycket som Liam inte vågade göra, men att berätta att han tände på både killar och tjejer var definitivt en av dom sakerna. Jake hade sedan länge slutat argumentera för att han skulle berätta och Liams försvar hade alltid varit att det var annorlunda för Jake. Visst, han var också bisexuell och ingen av killarna var på honom om det, men det var annat; Jake hade sagt det med en axelryckning redan någon vecka in på första terminen i ettan. Och när han syntes på någon fest med någon så var det i nio av tio fall alltid en tjej ändå. Var det någon kille han tyckte var snygg var det Liam han nämnde det till. Dessutom umgicks Jake med fler kompisar i andra klasser, vilket inte Liam gjorde. För honom var Pontus och killarna enda tryggheten, och tanken på att bli ens i närheten av utstött av dom gjorde honom kallsvettig.
”Sant. Men det skulle kanske ändå vara skönt att berätta det? Än att hålla det inom dig bara…?”
Liams blick föll ner till dom svarta strumporna och han ryckte på axlarna. ”Det finns ju alltid en risk ändå. Hon kanske inte alls skulle ta det bra. Och hur skönt kommer det att kännas då?” Han såg upp på Jake med ett höjt ögonbryn.
”Fast om man ska tänka ´kanske´ och ´tänk om´ i alla frågor så skulle man inte få ut särskilt mycket alls.” Han log sedan och drog upp knäna för att därefter lägga armarna om dom där han satt lutad mot väggen. ”Fast du bestämmer ju såklart själv. Jag säger bara att jag tror att hon skulle ta det bra.”
Två timmar och en film senare reste sig Jake upp från sängen. ”Jag ska nog ta mig hemåt, men det var kul att hänga för en hemmakväll bara.”
Liam nickade med ett leende. ”Det var det. Vi hörs väl något mer i helgen.”
”Absolut”, log Jake snett och höjde handen i vinkning när han lämnade rummet. 

Lördagen hade inte bestått av något jättespännande. Lite träning på gymmet, en sväng på stan med Pontus och matlagning hemma i köket. Nu satt Liam i soffan och kollade på postkodmiljonären. Japp, postkodmiljonären. En lördag kväll. Andra dagen i rad som han inte var på festhumör. Definitivt rekord, och tillräckligt för att göra honom smått orolig för sig själv. Han kanske redan hade blivit smittad av Andys svininfluensa.
”Då får du vara ensam ikväll då”, sa Cathy när hon kom in i vardagsrummet med jobbväskan över axeln. ”Känns som det blir så nästan jämt dom få kvällar du är hemma”, suckade hon.
”Det är lugnt morsan. Jag tror att jag klarar mig”, flinade han.
Hon försvann ut i köket och kom sedan tillbaks med en stor godispåse och en cola. ”Jag köpte det här i alla fall.”
”Nu är jag ju inte åtta men…”, sa han roat.
”Man blir aldrig för gammal för godis”, flinade hon och snodde åt sig en lakrits. ”Får du tråkigt kan du väl gå över till Magda och Andy. Eller just ja, Magda skulle iväg ikväll, så Andy blir säkert glad att få sällskap. Han mådde mycket bättre nu sa hon.” 
Kommer aldrig hända. Däremot hade han redan vetat om att Andy verkat friskna till eftersom han sett honom vid den motsatta busshållplatsen när han själv kommit hem ifrån stan.
”Vi ses imorgon då”, log Cathy när hon inte fick något svar.
”Japp, tack för det här. Hejdå.”
Liam hade fortsatt förvåna sig själv genom att lägga sig redan innan klockan slagit ett. Man skulle nästan ha kunnat tro att han gått och blivit duktig om det inte vore för att han sittandes i fönstret rökt fyra cigg och inte ens rört matteboken där måndagens läxa fanns. Så nej, ingen duktighet, däremot började han tro att han verkligen blivit dum i huvudet när han slog ihop den jävla matteboken på söndagsförmiddagen och på riktigt övervägde det där erbjudandet han hade fått. Inte extrahjälpgruppen – det var uteslutet – utan hjälpen från emokillen i huset bredvid. Det tog verkligen emot och han hade inte ens bestämt sig för vad han skulle säga när han plingade på dörren.
”Men hej”, sa Magda glatt. ”Det var länge sedan du var här. Kom in.”
”Hej”, log han tillbaks. ”Är Andy hemma?”
”Ja han är uppe på sitt rum, ska jag ropa ner honom?”
”Nej jag går upp.”
Han förstod inte att han gjorde det här frivilligt. Men snart stod han i den fortfarande välbekanta hallen och knackade en gång på Andys dörr innan han själv öppnade den.
Andys rum var så olikt hans eget. Sängen var faktiskt bäddad, och även om det låg lite grejer på golvet så kunde man åtminstone se mattan. Väggarna var svartmålade och prydda med affischer utav hans favoritband – emo allihop – och en stor tavla med Brooklyn bridge som var placerad på väggen intill sängen. Medan Liams fönster gapade tomma efter att han råkat ta död på blommorna Cathy ställt in så hade Andy tre kaktusar som såg ut att må bra. Fast å andra sidan krävde väl inte dom särskilt mycket heller.
”Vad gör du här?” frågade den svarthårige snabbt och såg upp från något som såg ut som ett skrivblock.
Det var bara att säga det rakt ut. ”Det där du sa om matten…”
”Vad?” frågade Andy misstänksamt. Kom Liam hem till honom helt frivilligt? (Nykter dessutom.) Det fanns liksom inte. Han fortsatte vaksamt se på honom medan han väntade på en fortsättning.
”Ja men, kunde du hjälpa mig eller?”
Andy höjde på ögonbrynen. ”Sist skulle jag ´lägga ner vad det än var jag höll på med´ när jag frågade.” Han ångrade direkt det han sagt eftersom han därmed avslöjat att han mindes dom exakta orden Liam hade använt. Som att han verkligen hade tagit åt sig där i korridoren.  
”Skit i det då, glöm att jag frågade”, suckade den blonde och vände sig om.
”Vänta!”
Liam vände sig om igen.
”Har du ens boken med dig?” frågade Andy.
Liam höll upp den utan att säga något och nu var det istället Andy som suckade lågt. ”Men kom in då.” Varför hade han ens erbjudit Liam det här från första början?
Den andre satte sig ner på sängen – för dagen klädd i ett par ljusa jeans, en vit t-shirt och en svart enkel huvtröja – och la ner boken. Han såg allt annat än bekväm ut.
”Vad behöver du hjälp med?”
Liam ryckte på axlarna. ”Allt?”
En till suck slapp ut mellan Andys läppar. ”Har du gjort övningsprovet? Det vi fick i läxa.”
”Försökte”, ljög Liam. Det här kändes bara jättejobbigt. Han ville inte behöva be Andy om hjälp, men han behövde ett G.
”Okej, men då börjar vi där”, sa Andy och bläddrade fram till rätt sida.

”Här då? Jag fattar inte hur jag ska ställa upp”, sa Liam och drog en hand genom håret. Till och med den enkla rörelsen lyckades se irriterad ut.  
”Det är jätteenkelt. Börja alltid med det högsta, sen tar du decimalerna sist. Koncentrera dig på det stora talet till att börja med”, förklarade Andy och såg upp då och då för att kolla så att Liam verkade förstå. ”Börja med det så tar vi resten sen.”
Han såg på Liam som bet sig i läppen och skrev. Strök över. Skrev igen.
”Så?”
”Men du försöker ju inte ens.” Han hade gått med på att hjälpa Liam, men då väntade han sig åtminstone att han skulle försöka ordentligt, och just nu gjorde han inte det. Han hade redan gett upp.
”Det gör jag visst!”
”Du chansade ju bara. Börja om igen.”
”Eller så gör vi det enkelt med att jag drar härifrån bara. Jag skiter i det här”, muttrade Liam och slog ihop boken.
Visst, det kunde han göra. Andy skulle inte få sämre betyg för det. Men på något sätt ville han att Liam skulle lyckas. Det fanns en anledning till att han varit hans bästa kompis, och även om så inte var fallet längre så… Han antog att dom där känslorna ändå fanns kvar långt där inne någonstans. Att han brydde sig om honom. Och samtidigt hatade han honom och ville inte behöva umgås en sekund med honom. Om det lät förvirrande och jobbigt så stämde det in väldigt bra på hur Andy kände sig.  
”Lägg av Liam, räkna nu.” Det fanns säkert dom som tolererade Liams tjurande men Andy tänkte absolut inte göra det. Han hade däremot väntat sig att det var just på grund av det som Liam skulle ta sina saker och faktiskt dra därifrån. För att han var van vid att få som han ville, och egentligen utan att ens förtjäna det. Istället gav den blonde honom bara en blick utan att säga någonting, slet av sig huvtröjan och öppnade boken igen.
Efter några långa minuter sköt han över både den och skrivhäftet mot Andy. ”Fel igen eller?”
Andy log när han såg Liams uträkning. ”Nej det var rätt. Bra!”
”Du behöver inte ta i så du spricker. Nu då?”
”Nu avrundar du decimalerna. Du vet när det ska rundas upp eller ner va?”
”Men ja det är klart”, suckade Liam och drog åt sig blocket igen. Han såg sakta upp. ”Fem är neråt va?” frågade han lågt.
”Upp.”
En ny suck ifrån Liam, men han lät åtminstone Andy fortsätta förklara och efter ett tag verkade en del ha lossnat. Efter flera korrekta uträkningar som han dessutom gjort helt själv insåg Andy hur han själv blivit lite gladare för varje rätt svar. Det irriterade honom nästan, att Liam fick honom att känna så. Han ville hjälpa, men han ville inte… påverkas så mycket.
”Nummer två är fel”, sa han och pekade. ”Delade du eller gångade?”
”Men vad fan!” stönade Liam till och hade uppenbart tappat tålamodet igen fastän det gått så bra. ”Det går inte. Jag struntar i det här”, fräste han till och reste sig upp från sängen. Igen. Hur många gånger hade han sagt samma sak nu? Fyra? Andy behövde inte längre oroa sig över att han kanske brydde sig för mycket – Liam var inte en mindre idiot än han varit igår och Andy orkade fan inte med honom. 
Liam försökte verkligen. När det hade gått bra så hade det känts… bra. Men när det blev fel tog frustrationen helt över och allt blev mycket känsligare när det var Andy som sa att det var fel. Han ville inte visa sina svagheter för honom. Än mindre få dom påpekade.
”Men ge upp då, om det känns bättre!” kastade Andy ur sig. ”Ge upp direkt det bli lite motgång. Den strategin kommer du säkert långt med.”
Liam såg faktiskt ut att tveka och Andy fortsatte. ”Antingen så drar du härifrån på en gång eller så sätter du dig så att jag får förklara en gång till. Och säger du en gång till att du skiter i det här så kastar jag ut dig, förstår du det?”
Liam förvånade sig själv genom att lydigt sätta sig ner igen. Han hade inte varit beredd på att Andy skulle bli så förbannad. ”Förklara då.”

När Liam slog ihop boken – utan utbrott denna gång - hade han varit där i över två timmar och han fick väl säga att det kändes lite, lite bättre med matten nu i alla fall.
”Du kan ju när du vill”, sa Andy och log svagt.
”Jag bad om din hjälp, inte att du ska sitta och komma med något fånigt beröm.” Kommentaren var inte oväntad. Tvärtom så var det väldigt Liam. Ändå kändes det som ett litet slag i magen, dom hårda orden.
”Jag menade det inte som något beröm att du lärt dig det alla andra kunde redan i sexan.” Hans svar verkade få Liam lite ställd och innan han skulle göra något dumt som att ta tillbaks det han nyss sagt för att han själv hört att det lät taskigt – fastän det var vad Liam förtjänade – så skyndade han sig att fortsätta. ”Lektionen är slut nu.” Kunde han inte bara ha sagt tack eller något? Knappt hade han hunnit tänka klart tanken förrän han blev irriterad på sig själv. Vad var det med honom? Sedan när hade han blivit så desperat efter att få höra ´tack´ hit och dit? Och vad var grejen med att vänta sig det från den personen som han visste allra minst skulle säga det? Liam hade förmodligen inte ens sagt tack om det varit någon av hans kompisar som hjälpt honom.
”Du.” Liam hade hunnit fram till dörren, men väl där stannat till. ”Det var schysst att du hjälpte mig.” Det såg nästan ut som att det drog lite svagt i Liams ena mungipa, men om det var ett försök till ett leende eller en grimas kunde han inte avgöra.