I hate (almost) everything about you - del 1

Lördagskvällar brukade oftast innebära något positivt för Liam. Festa hemma hos någon, grabbkväll med fotbollsmatch eller något annat som var synonymt med kul. Men inte ikväll. 

”Liam! Kommer du och gör salladen är du snäll?” ropade hans mamma ifrån nedervåningen.
Han knäppte irriterat den sista knappen i skjortan och rufsade snabbt till det blonda håret när han passerade spegeln på väg ut ifrån sitt rum. Det fick duga. Varför skulle han lägga ner mer tid inför något han inte alls såg fram emot? Typ lika lite som han såg fram emot slutproven i matten. Trots oviljan till kvällens aktivitet gick han lydigt ner till köket och öppnade kylskåpet för att plocka fram tomater och isbergssallad. Lyckligtvis inte ruccola. Fanns det någon statistik på hur många som hade kvävts utav att ha satt den där slingrande ruccolan i halsen? Han kunde slå vad om att det var en hel del.
Hans mamma, Cathy, vände sig leende om mot honom. ”Vad fin du är. Det finns paprika också som du kan ta fram.”
”Jaha.” Han la ifrån sig kniven och vände sig strax om mot sin mamma igen. ”Alltså varför går du och Magda inte ut och äter på restaurang eller något istället? Du kan behöva skämma bort dig lite”, tillade han leende. Han tyckte förvisso att hon kunde behöva göra det, men det var av minst lika egoistiska skäl han föreslagit det.
”Och vad är den egentliga anledningen till att du vill ha ut oss härifrån?” skrattade hon. ”Det är klart att vi vill umgås med våra pojkar också, det var ju längesedan nu. Du och Andy har väl också kul.”
”Jag och Andy har inte haft kul på år morsan.”
För ja, det var där problemet låg, det var därför den här lördagen hade förstörts. Cathys bästa kompis hette Magda. Hon hade en son som hette Andy. Magda och Andy hade också varit deras grannar i hela Liams artonåriga liv. Lät väl inte så hemskt? Och nej, till den början hade det absolut inte heller varit det.
Liam och Andy hade ganska naturligt blivit att umgås rätt mycket då deras mammor hade gjort det. Det hade varit utflykter, lek i parken, fika hos varandra, hopslagna kalas då dom fyllde med en veckas mellanrum, övernattningar och läsande under täcket med ficklampa and so on. Allt roligt och bra så långt. När det var dags att börja ettan hade dom lyckligtvis hamnat i samma klass, och termen Liam&Andy hade snabbt blivit ett känt begrepp. Dom hade varit i princip oskiljaktiga. Tills i sexan då Liam fått nya kompisar.

6 år tidigare
”Hänger du med hem?” log Andy då engelskalektionen var slut och därmed skoldagen också.
”Njae, jag ska med Nick och dom till glasskiosken”, sa Liam undvikande och drog på sig sin ryggsäck.
”Kan jag följa med då?” frågade Andy, fortfarande med ett leende på läpparna. Han hade ofta det, var glad och snäll och ville alla väl.
Liam sneglade mot Nick och gänget som stod vid dörren och väntade. Nick såg ut att sucka över att det tog sådan tid.
”Kan fråga…”
Andy stod kvar och tittade mot Liam och killarna, såg Nicks blick och huvudskakning, hörde hans skratt.
Liam skrattade också, kastade en blick mot Andy och följde sedan med ut ifrån grupprummet och vidare till skolgården.

Andy kände en klump i halsen som inte funnits där tidigare, och han la sakta ner boken i ryggsäcken innan han lämnade klassrummet. 

Efter den dagen hände det allt oftare att Liam ’inte hade tid’ eller inte svarade överhuvudtaget när Andy ringde. Och sedan kunde han ändå se Liam lämna huset fem minuter senare.
Så när väl hans blonde granne knackade på dörren två månader senare och undrade om han ville hitta på något så sa Andy nej. Dom hade varit bästa kompisar. Man kunde inte pausa i två månader och inte vara kompisar alls. Andy hade velat säga ja och hoppas  att allt skulle bli som vanligt igen. Men något hade tagit emot. Känslan av att vilja stå upp för sig själv kanske.
- - - - - - 
När salladen var klar och det doftade av goda kryddor i hela köket verkade det som att Magda och Andy var på ingående.
”Häller du upp välkomstdrinkarna? Jag har ställt fram båda flaskorna”, sa Cathy och vek den sista servetten som hon sedan satte i det väntande kristallglaset på bordet. Hans mamma gillade att pyssla med det mesta; så som att sy och inreda. Tidigare hade hon målat mycket också, och det var förmodligen ifrån henne Liam hade fått sitt kreativa intresse även om det inte innefattade just samma områden. Om sin pappa visste han inte mycket alls, och inte Cathy heller sorgligt nog. Han hade lämnat henne åtta månader in i graviditeten. Men dom hade klarat sig fint själva. Någorlunda i alla fall. Liam var medveten om att han inte alltid gjorde det särskilt lätt för sin mamma.
Innan han hunnit göra något åt välkomstdrinkarna påkallade hans vibrerande mobil hans uppmärksamhet.
[18:34 nytt meddelande- Jake] Kommer du på festen eller inte??
”Jake vill att jag kommer på fest.”
”Lägg av nu Liam, jag ber dig uppföra dig en enda kväll, gör det för min skull.”
Med en återhållen suck la han ner mobilen i fickan igen och greppade flaskan med det mousserande vinet.
”Jag ska också ha en med alkohol.” Det var det minsta han tänkte begära för att stanna hemma ikväll.
Cathy såg uppgivet på honom men nickade. Hon ville egentligen inte att han drack förrän han var typ tjugo, eller säkert fyrtio om hon fick bestämma. Ändå visste hon mycket väl att han drack på fester och att han gjort det i flera år. Innan hon hann säga någonting plingade det på dörren och snart kunde han höra hennes kvittrande ”Hej, kom in!” ifrån hallen. Det var också ditåt Liam snart gick med två av dom fyllda glasen. Allt kändes bara så sjukt oäkta. Varför skulle han låtsas stå ut med något när han i själva verket skulle hata varenda sekunda av det?  
”Hej Liam!” log Magda efter att hon kramat Cathy. ”Är det bra?”
Han log och nickade. ”Absolut. Här.” Han räckte henne det ena glaset och sin mamma det andra.
Först efter det kastade han en blick mot Andy. När dom varit yngre hade dom varit jämnlånga, nu var Liam betydligt längre. Andys hår var också en aning rufsigt, precis som hans eget, fast svart som natten och med ett par blodröda slingor i luggen. Hans klädval, svarta jeans och en mörkgrå t-shirt, fick honom dock att ångra sina egna kläder. Han såg alldeles för uppklädd ut med sin svarta skjorta och han drog lite i kragen på den. Den skavde som fan.
Av Andys min att döma var han lika motvillig till det här som Liam, fast det hade han i och för sig inte behövt en min för att förstå. Ingen utav dom ville det här. Det var bara deras mammor som inte hade förstått än att dom inte var i närheten av kompisar längre. Inte kompisar alls faktiskt.
”Det är alkohol i. Vill du ha en barndrink istället?” frågade Liam, precis så lågt att Cathy och Magda inte skulle höra, när dom gått in i köket och han räckt Andy ett glas. Den alkoholfria ciderflaskan hade han inte ens gjort sig besväret med att öppna. När han såg hur Cathy vänt blicken mot dom log han snällt. Han ville helst inte ge Andy några komplimanger, men dom hade blivit experter båda två på att dölja dom allt som oftast spydiga kommentarerna till varandra för deras mammor.
”Ha ha.” Andy gav honom ett ytterst ironiskt leende innan han drog åt sig glaset ur Liams hand. Blicken var mörk, precis som den sotiga kajalen.
Liam svepte sitt eget på en gång med den enda anledningen att han gärna ville överleva kvällen eftersom det fanns ett liv efter den också. Att det mousserande vinet egentligen smakade piss struntade han självfallet i.
”Nu har jag inte gjort någonting speciellt”, sa Cathy leende när hon ställde fram potatisgratängen och fatet med kött, varpå Magda svarade att det både såg och luktade jättegott.  

När dom en stund senare satt sig vid bordet fyllde Cathy Magdas glas med vin och såg sedan mot Andy.
”Hur är det ni brukar göra…? Vad vill du ha Andy? Cola?”
”Jag tar gärna vin-” började Andy innan Magda avbröt honom med ett leende. ”Han tar läsk.”
Tack för den mamma. Andy bet lätt ihop och försökte hålla eventuell rodnad borta från kinderna. Det blev inte bättre av att Liam roat flinade mot honom över bordet.
”Liam med”, sa Cathy.
Andy log skadeglatt tillbaks.
1-1.
Maten smakade väl bra och allt sånt, men det fick inte Liam att bli på bättre humör. Det var inte det mest underhållande att sitta och lyssna på deras mammors pratande, och han och Andy hade knappast någonting att säga till varandra heller. Inget som kunde sägas inför Cathy och Magda i alla fall.
”Din mamma säger att du har jättefina betyg Andy”, log Cathy och såg mot honom. ”Du kanske skulle vilja hjälpa Liam med matten någon dag? Det är ju så viktigt Det är ju så viktigt såhär sista terminen.”
”Morsan.” Liam gav henne en inte helt uppskattande blick. Hur gamla trodde hon att dom var? Sju? Skulle hon fråga om han fick komma över och leka någon dag också eller?
”Men det skulle väl vara jättebra, eftersom just den varit lite kämpig? Det finns säkert något du kan hjälpa Andy med också.”
Han ville bara sjunka genom golvet. Nog för att han verkligen hade problem med matten och inte riktigt visste hur han skulle få ihop till ett G innan trean var slut, men ändå. Det var inget Andy behövde veta.
”Men absolut, det är väl perfekt om ni kan hjälpas åt”, höll Magda med.
Dom var så ovetandes att det nästan blev skrattretande. För dom var det väl en självklarhet att Liam och Andy visste om varandras svagheter, att dom självklart skulle vilja hjälpa varandra, att det här var jättetrevligt och bra och… Liam sträckte sig efter vinflaskan och ignorerade den lika varnande blicken han fick tillbaks från sin mamma.
”Vadå gick det inget bra på nationella för dig?” frågade Andy.
I deras mammors öron lät det säkert som medlidande, en vanlig fråga. Men Liam hörde mycket väl undertonen i det. ’Suger du på matte? Tråkigt för dig, hehe’ typ.
”Något poäng ifrån G bara, slarvfel”, svarade Liam utan att vika undan med blicken.
”Visst, jag kan nog hjälpa dig”, svarade Andy med sitt vanliga leende.
Det kändes som att dom hade suttit där i en evighet. Tallrikarna efter maten stod staplade på köksbänken och Cathy och Magda var inne i ytterligare någon ivrig diskussion om någonting helt ointressant. I ett hopp om att skynda på kvällen lite så att Magda och Andy snart kunde gå hem hade Liam tagit hand om disken och därefter frågat ifall dom kanske skulle ta fram den där desserten, bara för att få ett leende svar från sin mamma att dom kunde vänta med det. Dom var ju fortfarande så mätta efter maten… Som att han inte varit tillräckligt frustrerad redan hade Cathy dessutom sagt att ´men inte behöver väl ni två sitta här heller´, återigen som att dom skulle ha varit sju år gamla, och Liam hade hållit tillbaks sin femte suck på mindre än en timme när han insett att han inte hade så mycket att välja på än att ta med Andy till sitt rum. Stämningen blev alltid hundra gånger värre när dom tvingades umgås ensamma.

Han hörde Andys steg efter sig i trappen. Kunde fotsteg verkligen låta motvilliga? Den svarthårige lyckades åtminstone med den bedriften. När dom tagit sig upp till övervåningen slängde Liam upp dörren till sitt stökiga rum och sjönk sedan ner på den obäddade sängen. Andy placerade sig i skrivbordsstolen och såg måttligt road ut. Varför kunde han inte bara fejka en magsjuka så att dom kunde gå hem? Då skulle dom slippa allt det här. Andy hade faktiskt gjort det en gång tidigare, ganska underhållande.
Liam visste inte alls vad han skulle säga. Dom gick inte i tvåan längre så att han kunde visa några nya leksaker direkt.
”Kul lördagskväll”, suckade han till sist.
”Ja för du hade hellre varit ute och festat och supit dig full för att sedan kunna skryta på måndag om att du har ´så jävla många minnesluckor´. Lägg bara ner, jag blir inte imponerad.”
Liam kom av sig men fnös sedan till. Han hade aldrig skrutit om, eller ens haft några, minnesluckor men valde att inte kommentera just det.
”Vad hade du själv gjort ikväll annars då? Haft filmkväll med Magda? Jag hade åtminstone umgåtts med riktiga kompisar.”
Andy suckade bara till svar och tog sedan upp sin mobil ur fickan istället. Liam drog åt sig fjärrkontrollen till stereon och tryckte igång den. En gång i tiden hade han och Andy gillat samma musik, bytt skivor och sådant där. Nu visste han inte ens vad Andy lyssnade på. Men han hade inget vidare intresse av att veta heller.  
Musiken var något som Liam hållit fast vid och han spelade numera både gitarr och skrev egna låtar. Rätt hyfsade enligt honom själv. Andy brukade han däremot se med en fotboll vid fötterna rätt ofta utanför fönstret, så han hade uppenbarligen fått ett nytt intresse sedan dom var små. Han hade ett svagt minne av att han sett Andys namn i sportbilagan till morgontidningen någon gång. Målskyttar i någon serie eller så. Vilket lag det var mindes han inte.
När en irriterande melodi började spela ifrån Andys mobil – uppenbarligen något spel – kände Liam att han var på väg att tappa humöret totalt. Kunde någon bara rädda honom?
”Du, kan vi inte säga att du ska visa mig någonting hemma hos er, och sedan kan jag dra hem till Jake istället? Jag orkar inte med det här.”
Andy slog upp blicken och ryckte på axlarna. ”Visst.”
Det förvånade faktiskt Liam att Andy gått med på det så snabbt.  ”Tack.”
”Jag gör det inte för din skull fattar du väl, tror du att jag vill vara här eller? Att titta på bingolotto skulle vara roligare.”
Vad trodde Liam egentligen? Det var år sedan Andy hade slutat göra honom några tjänster. Han ville bara därifrån nu.
”Du får säga det”, sa Liam som redan hade rest sig upp och gått fram till dörren. ”Morsan kommer inte tro på mig om jag säger det.”
Andy höjde på ögonbrynen och trängde sig förbi den andre för att lämna hans rum. Han tyckte faktiskt synd om Cathy, Liam hade med största säkerhet ljugit fler gånger än han talat sanning till henne. Och om mindre oskyldiga grejer än det här.
Väl nere i köket puttade Liam till Andy lite med armbågen varpå han öppnade munnen.
”Jag ska bara visa Liam en sak hemma, en… skolgrej.”
Liam stönade till inombords. Han kunde inte ha kommit på något mindre trovärdigt att säga?   
”Vad ambitiöst”, sa Cathy förvånat. ”Men vill ni inte ha efterrätt först?”
”Nej det är lugnt, börja ni så kan vi ta sedan”, svarade Liam.
”Ni kommer väl tillbaks snart då?” frågade Magda och tog en klunk av sitt vin.  
”Vet inte hur lång tid det tar, men visst”, svarade Andy lite undvikande. Han tyckte inte om att ljuga.
”Hejdå”, sa Liam glatt och drog med Andy ut i hallen.
I samma stund som dom stängt dörren efter sig och därmed var fria fiskade Liam upp ett ciggpaket ur jackfickan och började gå mot Andys hus, ifall deras mammor skulle få för sig att se ut genom fönstret. Skulle ju vara dumt att avslöja sig på en gång. Hur det skulle gå när Magda kom hem och insåg att Liam inte alls var där visste han inte riktigt. Andy skulle förmodligen skvallra, men det fick han ta itu med imorgon.

Det var efter elva som sms:en började komma. Magda hade uppenbarligen gått hem och Cathy var inte överdrivet glad då Liam bekände att han ´råkat´ åka till Jake istället. Det var efter att standardmeddelandet - ´Jag är jättebesviken på dig Liam.´ - kom som han stängde av mobilen.
”Skål Liam!” Jakes arm låg plötsligt runt hans axlar och han fick en smackande puss på kinden. Han fick ta tag i eventuella ursäkter till sin mamma när han kom hem inatt. 
Riktigt så blev det dock inte. Det var först vid halv fyra som han började gå – vingla – hemåt. Irritationen över den tidigare kvällen hade fått honom att ta någon shot för mycket och han fick uppenbarligen tillbaks för det redan i natt. Så pass att han väldigt snart kunde känna hur magen vände sig ut och in och i nästa sekund fick honom att huka sig ner över en buske där han lät all alkohol, kött och potatisgratäng och diverse annat komma ut. Han stönade till och drog med handen över munnen innan han spottade en extra gång. Det var verkligen inte coolt att bli såhär efter en fest när man passerat femton år. Han skulle omöjligt kunna gå hem till Cathy i skicket han befann sig – så vidare han inte ville ha utegångsförbud i typ ett halvår. Vilket i sin tur skulle betyda: inga studentskivor. Känslan han fick när han gick längs dom mörka och tomma gatorna var väldigt lik den han känt i Lustiga huset sist han varit på Gröna lund, den där bron som höjdes och sänktes och fick det att kännas som att man var mitt ute på havet i stora vågor.
En evighet senare hade han tagit sig till rätt gata och det värsta illamåendet hade lagt sig. Istället kände han sig på förvånansvärt bra humör och fann det mesta ganska roande för tillfället. Han bet sig fundersamt i läppen – som även pryddes utav en silvrig ring – och såg mot Andys nedsläckta hus. Ibland imponerades han av sin egen smarthet. Han smög fram till dom låga buskarna som inhägnade huset och tog sedan ett stort kliv över. Ett steg som tydligt inte varit tillräckligt stort då han snubblade och landade med ett förstklassigt magplask.
”Fan också…”, stönade han och rätade på sig igen.
Andy hade sitt rum på nedervåningen och när dom varit små hade dom ofta öppnat upp hans fönster och lekt affär där inifrån. Nu hade han dock helt andra planer än att leka. Han vinglade till och tog stöd med handen mot den bruna stenfasaden innan han knackade på fönstret.

Först trodde han att det var någonting han hörde i sömnen men knackandet blev alltmer tydligt. Med en tung suck vek Andy undan täcket och gnuggade sig lite i ögonen, tände sänglampan och blinkade till av det starka skenet. Det knackade igen och han insåg att det var ifrån fönstret och inte dörren som han först trott. När han drog upp persiennen fick han sig en mindre chock. Vad i helvete gjorde Liam där utanför?
”Öppna!” mimade han och log brett.
Vad fan?
”Äntligen!” sa Liam när Andy till sist öppnade fönstret.
”Vad gör du här?” frågade han, inte så glatt och absolut inte med ett brett leende. ”Klockan är…” Han kastade en blick på klockradion. ”Kvart över fyra.”
”Oops”, flinade Liam. ”Får jag komma in?” Han drog handen genom håret och verkade samtidigt vara på väg att tappa balansen. Måste ha varit en bra fest…  
”Nej, varför det? Gå hem. Du bor här bredvid om du minns”, sa han trött och pekade.
”Men… jag kan inte. Jag är full”, sa Liam med ett alldeles för brett leende.
”Verkligen..?”
”Råkade spy där… längre bort. Ser du lampan? Den långa? Alldeles bred-”
”Jag vill inte veta vart du spydde Liam.” Ändå hade han redan bestämt sig för att vara snällare än vad Liam förtjänade. Varför fattade han verkligen inte.
För om Liam varit taskig i 6an så var det ingenting mot hur han varit på högstadiet.

Att börja 7an hade varit en stor omställning från det trygga mellanstadiet, och att möta sin förra bästa kompis i korridoren och bli totalt ignorerad hade inte gjort det lättare. Liam hade kanske alltid varit lite sådan; tyckt att dom äldre killarna var häftiga, och på högstadiet fanns det gott om dom. När han och Andy haft treväxlade monark-cyklar hade Liam tyckt att killarna som hade BMX var jättecoola. När dom hade fått 21-växlade cyklar med horn på styrena tyckte han skejtarna var ashäftiga. När dom började högstadiet var det moppekillarna som var dom coola och som han umgicks med. Det var först senare han förstått att det nog egentligen bara handlat om egen osäkerhet. Andy fick andra kompisar i sin nya klass och efter ett tag spelade det inte så stor roll med Liam. Tills i åttan när den blondes kompisar fick för sig att börja trakassera Andy vill säga. Hade det bara varit dom hade det kanske inte känts fullt så jävligt, men att höra även Liam säga ´nu kommer emokidet´ och få den där lite hånfulla blicken, att höra hur han skrattade med dom andra, det hade gjort ont. Även om han förmodligen bara gjort det för att imponera på sina häftiga kompisar, visa att han minsann vågade vara lika elaka som dom, så hade det fått Andys självförtroende att åka i botten.  
Tur nog hade den där perioden bara pågått i åttan. Kanske skämdes Liam för att ha betett sig sådär, kanske hade han bara tröttnat, kanske hade han blivit rädd att Andy skulle säga något till Magda. Han brydde sig egentligen inte om anledningen. Men Andy hade aldrig berättat något för sin mamma om hur Liam betett sig.
Efter det hade dom bara återgått till att ignorera varandra istället. Ett tyst hat mot varandra. Fastän Andy egentligen aldrig hade gjort något fel.

”Kom in då”, suckade han och flyttade sig åt sidan. Det blev lite kyligt när den kalla nattluften kom in, och han påmindes i samma stund om att han faktiskt bara hade underkläder på sig. Det var vad han brukade sova i, och han hade inte väntat sig besök. Det var väl inte hela världen ifall Liam såg honom halvnaken, och det skulle i vilket fall ha blivit alldeles för konstigt om han skulle gå fram till garderoben och börja leta fram något annat att sova i, men han kunde inte påstå att han kände sig särskilt bekväm heller. Liam gjorde allt annat än en snygg entré när han ramlade in i Andys rum, och han himlade lätt med ögonen.
”Kom ihåg imorgon att det här inte var min idé”, muttrade han och stängde fönstret efter den andre.
”Ska du inte fråga om jag har haft kul?” frågade Liam med det fortfarande breda leendet. Bara den saken skulle ha gjort det extremt tydligt att han var onykter. Liam log aldrig mot honom annars. Så länge det inte var ett elakt eller roat sådant.
”Jag bryr mig faktiskt inte. Men jag ska fråga imorgon när du mår som ett as.”
Liam flinade och upptäckte först efter det att hans svarthårige granne bara hade boxers på sig. Inte boxershorts som han själv sov i ibland utan den där riktigt tighta sorten. Dom såg ut att sitta bra i alla fall, som att han åtminstone hade någonting att fylla ut med. Varför han kände behovet av att reflektera hur Andys kalsonger såg ut på honom hade han absolut ingen aning om.  
”Sov du?” Han såg lite undrande på honom och sedan mot sängen.  
”Men ja det är klart, jag sa ju att klockan är fyra? Och jag tänker fortsätta sova nu. Gör vad du vill men var tyst när du gör det.”
Liam såg sig lite omkring i Andys rum, mycket mer välstädat än hans eget, och la sig sedan ner på mattan. Den där promenaden från Jake hade verkligen varit utmattande.

Andy vände sig om efter en stund och såg Liam ligga på golvet. Han var för snäll för sitt eget bästa ibland, för några sekunder senare hade han tagit upp överkastet ifrån fotändan och kastat ner till honom.
”Åh, tack”, log Liam upp mot honom. ”Känns ju mysigt det här!”
Det kändes konstigt att ha Liam sovandes över, det var ju ungefär 8 år sedan sist. Men nu när han låg där med slutna ögon och det blonda rufsiga håret ner över dom så kunde han faktiskt se sin gamla kompis i honom. En äldre variant av den där livliga, något vilda killen. Några av dom egenskaperna hade han definitivt också kvar, bara att det där vilda hade övergått till något mer bråkigt. Andy hade aldrig haft en kvarsittning, medan han sett Liam lunkat iväg till ett antal under högstadiet. Han hade egentligen aldrig varit med i något riktigt slagsmål, medan han sett Liam med både blåöga och svullen näsa. Sedan hade han såklart hört en del genom åren när hans mamma pratade med Cathy också. Och trots det, fastän dom pratade så mycket med varandra, så hade ingen av dom insett att Liam och Andy inte ens var kompisar längre. Att deras relation blivit till någonting icke existerande.
Konstigt nog hade han aldrig ens övervägt att berätta något fastän allt känts så jobbigt emellanåt. Kanske hade det till en början berott på att han tyckte det var pinsamt, han hade inte velat berätta för sin mamma att han i princip blivit mobbad, inte bara utav Liam utan av flera killar, och nu såg han bara ingen mening i att berätta det längre. Det spelade ingen roll. Han ville inte ha några frågor. ´När slutade ni vara kompisar?´ ´Har det hänt någonting?´ ´Varför har du inte berättat, Andy?!´
Först när det lät som att Liam somnat där nere på golvet kunde han själv slappna av och sov snart han också. 

Liam vaknade av att det knackade på dörren och såg förvirrat upp på Andys mamma. Med tanke på att han var hemma hos Andy borde han inte bli så förvånad, men det blev han.
”Men Liam, är du här? Din mamma var jätteorolig igår när du inte kom hem, hon fick inte tag på dig på mobilen.”
Han suckade lågt och vände sig om på golvet.
”Är Andy vaken?” fortsatte hon.
”Mhm…”, mumlade Liam utan att veta vad han svarade på. Någonting om Andy hade han uppfattat i alla fall.
”Jag ringer Cathy”, sa Magda innan dörren stängdes igen.
Efter att ha plågats av mardrömmar som avlöst varandra tyckte Andy det var otroligt skönt att vakna. Känslan byttes dock snabbt ut då han såg vem som låg på golvet.
”Liam”, väste han.
Det tog ett tag innan hans blonde granne, och övernattningsgäst, vände sig om och han såg allt annat än pigg ut. Rätt åt honom.
”Vad är det?” sa Liam en aning irriterat och började sakta ångra sig att han gått dit i natt. Det var för fan Andy. Han borde absolut inte ha sovit hemma hos honom. Hur hade han ens tänkt? Inte alls uppenbarligen eftersom han trots allt låg på golvet i hans rum och nu såg upp på den svarthårige.
”Vad är det?” härmade Andy honom och gjorde en gest mot dörren. ”Det är inget hotell, jag kommer inte bjuda dig på frukost, du kan gå nu.”
Liam stönade till igen, insåg att hans rygg inte hade gillat att sova på ett hårt golv, och kämpade sig upp på fötter innan han drog handen genom det rufsiga håret. Stelt av hårspray som ändå inte hållit vad den lovat.
”Det var ett nödfall, jag hade inte gått hit om jag haft andra alternativ”, mumlade han och tog sig för huvudet. Helvete vad det dunkade.
”Kul fest igår?” kunde Andy inte låta bli att fråga och drog på munnen i ett allt annat än snällt leende.
”Som fan”, mumlade Liam tillbaks och släntrade iväg mot dörren som en zombie innan han lämnade rummet och fick Andy att lättat andas ut.
Pikar, taskiga kommentarer, irriterande blickar och ignorerande hade hört till deras vanliga mönster dom senaste åren. Det här var det första som hade brutit det och Andy gillade inte alls att han varit orsaken till att ha låtit det inträffa. Inte när han hade gjort den andre en tjänst han inte förtjänade och killen ifråga inte ens kunnat slänga ur sig ett litet jävla tack.

”Liam.” Han var på väg att vända i dörren när han hörde sin mammas röst. ”Vad håller du på med egentligen?” frågade hon och kom ut i hallen. Det såg inte ut som att hon hade sovit så mycket heller.
”Men… Jag var med på middagen som du bad, jag tyckte det var jättetråkigt och jag ville göra något roligare..?”
”Det är ingen ursäkt. Vi skulle ha en trevlig middag, men istället ljuger du för mig och drar dessutom med Andy i dina dumheter.”
”Han ville inte heller vara kvar”, försökte han försvara sig samtidigt som huvudet hotade att sprängas.
”Han smet åtminstone inte iväg på fest. Jag visste inte ens vart du sov! Det fick jag veta av Magda nu. Du förstår väl att jag blir orolig Liam?”
”Ja okej, kan vi ta det senare? Jag måste... gå och lägga mig.” Han hann dock inte längre fram än till trappan förrän illamåendet slog till igen, och det var på det nedersta trappsteget hans spya hamnade.
När det knackade på dörren till hans sovrum senare orkade han inte ens vända sig om mot väggen, mest i rädsla över att spy igen. Han hade ingen uppfattning om hur länge han legat där. En timme kanske?
Det var dock inte hans mamma som kom in genom dörren som han väntat sig, utan Jake.
”Tja, här mår vi bra ser jag.”
”Stick”, mumlade han bara till svar men Jake satte sig glatt på sängen, oförskämt pigg.
”Kom du hem i natt?” frågade han.
”Mm. Till Andy.”
”Va?” Jake skrattade till.
”Mm. Jag var för full för att gå hem.”
”Ursäkta, pratar vi om samma Andy? Andy som i Andy som du smet från igår och som du alltid gnäller över att du hatar? Du var för full för att gå hem så du valde… att sova hos Andy?”
”Mitt i prick.”
”Jaha där ser man”, flinade Jake. ”Och det var han villig till? Att bara låta dig sova över där?”
”Snälla Jake, jag spyr om jag pratar mer, och du sitter väldigt dåligt till.”
”Jag tycker fortfarande han är snygg i alla fall, hur ser hans morgonfrilla ut? Säkert sexig”, fortsatte Jake ändå och klappade sedan Liam lite på axeln. ”Du är inte dödssjuk. Konsekvenserna av en fjortisfylla kallas det.”
”Käften.”
Jake tjatade jämt om att Liam borde sluta fåna sig med att hata Andy och lägga in en stöt istället.
Vilket var så skrattretande att det inte ens borde vara värt att kommentera. Visst såg han bra ut, snygg till och med, men det fanns inte en chans på jorden att det någonsin skulle kunnat bli något mellan dom. Orsak nummer 1 var att Liam hatade Andy. Orsak 2 att Andy hatade Liam. End of story.