Pluggdag var kanske inte det första andra
förknippade söndagar med, och hade det varit bättre väder än det pågående
spöregnet så hade nog Andy hittat på något roligare också. Men nu när vädret
var som det var och han dessutom ville ha så bra betyg som möjligt för att
kunna komma in på den högskolan han ville så kändes det som ett bra tillfälle att
ta tag i kommande inlämningar och annat skoj… Det var historieboken han hade
uppslagen framför sig och han ansträngde sig faktiskt för att åtminstone försöka tycka att franska revolutionen
var intressant, men han hade inte tyckt det under högstadiet och han lyckades
tyvärr inte tycka det nu heller. Sms-signalen gav honom en välbehövlig paus och
han drog upp sin slitna men fortfarande fungerande Samsung. Det fanns annat som
han betydligt hellre la pengar på. Kläder, accessoarer, musik, senaste FIFA.
[13:05 nytt meddelande- Lisette] Jag är sällskapssjuk, vill du ha mitt sällskap? Jag tar med bullar (a)
Lisette var en av hans absolut bästa kompisar. Om han fortfarande hade använt uttrycket bästis så skulle det ha innefattat henne. Han knappade flinande in ett snabbt svar.
[13:05 sänt meddelande] Vill gärna ha ditt sällskap. Med eller utan bullar.
[13:06 nytt meddelande- Lisette] erkänn att du väldigt gärna vill ha bullar.
[13:06 sänt meddelande] (((((:
[13:06 nytt meddelande- Lisette] exakt. haha, jag är hos dig om 10!
Nästan exakt tio minuter senare plingade det på dörren och när han kom ut i hallen möttes han av Lisette som hade dom utlovade bullarna i en stor plastpåse, smyckad med en röd presentsnöresrosett. Lisette var inte typen som använde vanliga tråkiga påsklämmor. Tråkig var för övrigt det ordet som allra minst skulle kunna passa in på hans kompis. Första året på gymnasiet hade hon haft lika svart hår som Andy – nu var det långa och stora håret färgat i en pastellrosa nyans. Ögonen var sotigt inramade med svart och rosa och matchade också knästrumporna i samma färger. Till dom hade hon en svart hängselklänning med stora knappar framtill.
”Hej”, log hon glatt och gav honom en varm kram. ”Jobbar din mamma?”
”Japp, bara jag hemma.”
Hon hängde av sig sin vita kavaj och snurrade sedan runt mot honom igen. Andy kände sig oftast väldigt kort, tyvärr hade han inte fått fler centimeter än 175, men Lisette var åtminstone en av få personer som inte var längre än honom. En liten tröst. ”Jag träffade på Liam utanför, han såg inte sådär jätteglad ut om man säger så, såg ut som att han skulle sparka sönder postlådan eller något.”
Andy suckade lågt. ”Han har väl allvarliga problem, hårsprayen kanske var slut.”
Lisette flinade till. ”Vad taskig du är, han kanske faktiskt mår dåligt över något?”
”Varför diskuterar vi ens Liams eventuella problem? Ska vi äta dom där eller?” flinade han och pekade på påsen.
”Ditt rum eller köket?”
”Om vi sitter på mitt rum får vi umgås med Ludvig också.”
Hon såg undrande på honom. ”Ludvig?”
”Den fjortonde”, suckade Andy. ”Historieprov imorgon.”
”Åh.” Lisette såg medlidande på honom. ”Fika först så kan jag förhöra dig lite sedan?”
”Det skulle vara jättesnällt”, sa Andy tacksamt och gick in i köket.
Lisette gick också i trean, men estet medan Andy gick Sam. Han hade ingen aning vad han ville bli när han blev stor, så det var egentligen anledningen till att han valt den linjen, att den var bred. Han visste dock inte hur många gånger han hade hört att han såg ut som den typiska ’estetkillen’ (eller emojävel beroende på vem man frågade) och folk förvånades alltid över att han faktiskt gick Sam.
Liam visste inte riktigt vart han var på väg. Han hade kanske överreagerat men samtidigt så kändes det inte alls så. Det hade börjat med någon småsak, inte ens värd att nämna, och sedan hade han kastat ur sig något han egentligen inte alls menat. ´Jag förstår att pappa lämnade dig!´ Sådant där som han visste skulle såra. Och det var väl samma sak som hänt Cathy, att hon bara kastat ur sig något som hon – förhoppningsvis – inte menade. ´Ibland skulle det vara väldigt skönt ifall han tagit dig med sig! Du är ju helt hopplös!´ Inte hade det blivit bättre av att Lisette, den där estet-pandan Andy hängde med, kommit gående precis efter att han smällt igen dörren och stormat ut på gården. Och fastän det var hon som såg ut som någon blandning av tvättbjörn och panda så var det Liam hon hade glott på som att han vore något jävla cirkusnummer. Kanske var det så det hade sett ut.
Hans Converseklädda fötter visade sig leda honom mot skolan, en sträcka som han annars oftast brukade åka med antingen buss, tunnelbana eller cykel. Det var dock inte skolan han skulle till på deras lediga dag utan ungdomsgården. Det var både högstadiet och gymnasiet som hörde dit, men mestadels var det högstadieungarna som höll till där. Tidigare hade fritidsgården Ugglan varit öppen från eftermiddagen till klockan sju på vardagskvällarna, tills för några månader sedan då dom insett att det var en hel del ungdomar som verkligen behövde något ställe också senare på kvällarna, och under helgerna, för att inte syssla med andra dumheter. Så några vänliga själar hade öppnat upp den fram till halv elva om kvällarna istället, både vardagar och helger. Säkert utan någon lön överhuvudtaget. Liam själv hade inte varit där under hela trean, men nu var det alltså dit fötterna hade tagit honom.
Väl inne i hallen sparkade han av sig skorna och lät snabbt blicken svepa över rummet. Det var ett gäng där, men som väntat mest 14, 15-åringar. Han övervägde att vända sig om och gå igen då han hörde en bekant röst.
”Liam?”
”Men tja”, flinade han då han såg Joel.
Joel hade jobbat som fältare på högstadiet redan då Liam gick där, och även om han just under den perioden inte hade velat medge att han tyckte det var helt okej att snacka med honom så hade han uppskattat den då tjugofemåriga killen som ändå hade ganska färskt minne av hur det var att gå på högstadiet.
”Det var ett tag sedan, hur är läget?”
”Allmänt? Rätt bra. Just idag? Inte så bra”, sa han och tog sikte på gitarren som låg i den nedsuttna bruna soffan.
”Alright.” Joel var bra på det sättet, han frågade inte så mycket.
Med gitarren i knäet och fingrarna spelandes över strängarna hade det inte dröjt alltför länge förrän han blivit på lite bättre humör, och när Joel gjorde ett nytt försök att starta upp ett samtal var Liam inte lika fåordig.
”Inte så jättelänge kvar i skolan nu då, blir det att plugga vidare sen eller?”
”Antar det. Eller helst något jobb men det lär väl inte bli så lätt utan inriktad linje liksom. Vet inte vad jag skulle vilja jobba med heller faktiskt.”
Han var redan skoltrött och tanken på att börja om igen i höst med ett antal plugg-år framför sig lockade honom inte alls. Cathy hade hjälpt honom kolla på kurser, försökt hitta någon han tyckte lät intressant, men än hade dom inte lyckats. Det skulle vara något med musik då, fast det skulle ju inte heller leda till något jobb.
”Du ska se att det ordnar sig. Du påminner om min lillebrorsa faktiskt. Han spelar gitarr, har ett något… intensivt humör,” han gav Liam ett leende och eftersom Liam tur nog inte var lika förbannad som när han gått hemifrån kunde han roat le tillbaks. ”var trött på pluggandet och ville bara komma igång och tjäna pengar istället.”
”Hur gick det för honom då?” frågade Liam och började spela på en annan melodi.
”Tro det eller ej men han gjorde en helomvändning efter ett sabbatsår och började plugga till lärare istället.”
”Men fy fan”, skrattade Liam. ”Det kommer inte hända mig i alla fall. Kommer inte sätta min fot på en skola igen om det inte är för nödvändigt pluggande.”
”Det var vad han sa också. Ibland överraskar man till och med sig själv.”
”Åh det här har faktiskt varit en ovanligt bra dag, men nu börjar jag få söndagsångesten”, suckade Lisette och sjönk ihop över bordet med överkroppen. Det hade ärligt talat blivit mer bullätande än pluggande resten av eftermiddagen, men Andy ansåg att det var okej eftersom han åtminstone skrivit klart en uppsats.
”Äh så farligt är det väl inte?” flinade Andy. ”Du har säkert en bättre måndag än mig i alla fall? Åtta, halvfem.”
”Elva, tre”, erkände Lisette och såg upp med ett litet leende innan hon drog undan den ljusrosa luggen ur ögonen. I vanliga fall brukade hon ha den uppsatt med ett hårspänne, oftast en svart rosett eller någon gullig katt, men inte idag.
”Och du klagar över söndagsångest! Första lektionen då?”
”Dubbeltimme i bild.”
”Du älskar bilden”, sa Andy roat. ”Jag har 80 minuter matte, med Liams klass.”
”Okej du vinner. Eller förlorar kanske man säger? Men allvarligt, kan ni inte komma över det där snart? Du säger ju att det där från högstadiet är bortglömt?”
”Jo alltså det struntar jag i, det var länge sedan. Men det ändrar inte det faktum att han är en idiot och att jag hatar att behöva umgås med honom både i skolan och på fritiden.”
”Han kanske inte alls hatar dig längre? Bara att han märker att du inte vill snacka.”
Andy höjde på ögonbrynen och såg på sin kompis. ”Ska jag berätta om senaste middagen igen?”
Lisettes axlar sjönk ner en bit. ”Nej okej det verkar rätt hopplöst, men jag kan väl få hoppas ändå?”
”Hoppas på du, men vi hatar varandra lika mycket”, flinade han och tog upp den sista bullen. ”Dela?”
”Men just ja, sopbilen kommer imorgon”, sa Magda och började resa sig upp ur soffan. Hon hade kommit hem rätt sent och efter att dom ätit middagen som Andy lagat hade hon tagit ett långt bad och var nu iklädd morgonrock och tofflor. Hon hade haft mycket på jobbet på sistone och han visste att hon var totalt slut.
”Jag ställer ut dom, sätt dig du mamma”, log Andy. Han tyckte ändå inte att Hela Sverige bakar var särskilt intressant.
”Åh tack, vad snällt av dig Andy.”
Han stack i fötterna i ett par skor i hallen och gick sedan ut på gården för att dra ut soptunnorna. Någon annan verkade tydligen haft samma plan märkte han då han hörde en hostning och sedan det identiska ljudet av hjul mot marken. Sekunderna senare uppenbarade sig Liam på gården med två soptunnor dragandes efter sig. Dom såg kort mot varandra.
”Hörde från Lisette att någon var lite sur tidigare”, sa Andy menande och ställde tunnorna utanför staketet. Lite, lite nyfiken var han faktiskt på vad det var som hade hänt.
”Alla kan ju inte vara lika duktiga och ordentliga som du”, kontrade Liam och suckade frustrerat inombords åt att Lisette självklart berättat för Andy. Hade dom diskuterat olika tänkbara teorier till hans lilla utbrott också eller?
”Nej det är ju ingen risk för dig i alla fall.” Andy kände sig nästan lite elak efter att han hade sagt det eftersom han syftat på vad Cathy sagt om hans matte under middagen, men Liam skulle säkert inte koppla hans kommentar till just det så han tryckte bort den tanken. Dessutom ångrade väl Liam aldrig någonsin någonting utav det han sa liksom. Det kändes fortfarande helt absurt att han faktiskt sovit hemma hos honom för en vecka sedan.
”Thank god. Jag menar; vilket jävla tråkigt liv jag skulle ha då.”
Andy försökte att inte visa irritationen eftersom det bara skulle tillfredsställa Liam. Nog för att han hade bra betyg och inte ljög för sin mamma och smet ut på samma sätt som Liam, men han hade inte alls ett tråkigt liv.
”Godnatt Liam”, sa han sarkastiskt och började gå inåt igen.
”Godnatt Andy”, svarade Liam lika ironiskt bakom honom.
[13:05 nytt meddelande- Lisette] Jag är sällskapssjuk, vill du ha mitt sällskap? Jag tar med bullar (a)
Lisette var en av hans absolut bästa kompisar. Om han fortfarande hade använt uttrycket bästis så skulle det ha innefattat henne. Han knappade flinande in ett snabbt svar.
[13:05 sänt meddelande] Vill gärna ha ditt sällskap. Med eller utan bullar.
[13:06 nytt meddelande- Lisette] erkänn att du väldigt gärna vill ha bullar.
[13:06 sänt meddelande] (((((:
[13:06 nytt meddelande- Lisette] exakt. haha, jag är hos dig om 10!
Nästan exakt tio minuter senare plingade det på dörren och när han kom ut i hallen möttes han av Lisette som hade dom utlovade bullarna i en stor plastpåse, smyckad med en röd presentsnöresrosett. Lisette var inte typen som använde vanliga tråkiga påsklämmor. Tråkig var för övrigt det ordet som allra minst skulle kunna passa in på hans kompis. Första året på gymnasiet hade hon haft lika svart hår som Andy – nu var det långa och stora håret färgat i en pastellrosa nyans. Ögonen var sotigt inramade med svart och rosa och matchade också knästrumporna i samma färger. Till dom hade hon en svart hängselklänning med stora knappar framtill.
”Hej”, log hon glatt och gav honom en varm kram. ”Jobbar din mamma?”
”Japp, bara jag hemma.”
Hon hängde av sig sin vita kavaj och snurrade sedan runt mot honom igen. Andy kände sig oftast väldigt kort, tyvärr hade han inte fått fler centimeter än 175, men Lisette var åtminstone en av få personer som inte var längre än honom. En liten tröst. ”Jag träffade på Liam utanför, han såg inte sådär jätteglad ut om man säger så, såg ut som att han skulle sparka sönder postlådan eller något.”
Andy suckade lågt. ”Han har väl allvarliga problem, hårsprayen kanske var slut.”
Lisette flinade till. ”Vad taskig du är, han kanske faktiskt mår dåligt över något?”
”Varför diskuterar vi ens Liams eventuella problem? Ska vi äta dom där eller?” flinade han och pekade på påsen.
”Ditt rum eller köket?”
”Om vi sitter på mitt rum får vi umgås med Ludvig också.”
Hon såg undrande på honom. ”Ludvig?”
”Den fjortonde”, suckade Andy. ”Historieprov imorgon.”
”Åh.” Lisette såg medlidande på honom. ”Fika först så kan jag förhöra dig lite sedan?”
”Det skulle vara jättesnällt”, sa Andy tacksamt och gick in i köket.
Lisette gick också i trean, men estet medan Andy gick Sam. Han hade ingen aning vad han ville bli när han blev stor, så det var egentligen anledningen till att han valt den linjen, att den var bred. Han visste dock inte hur många gånger han hade hört att han såg ut som den typiska ’estetkillen’ (eller emojävel beroende på vem man frågade) och folk förvånades alltid över att han faktiskt gick Sam.
Liam visste inte riktigt vart han var på väg. Han hade kanske överreagerat men samtidigt så kändes det inte alls så. Det hade börjat med någon småsak, inte ens värd att nämna, och sedan hade han kastat ur sig något han egentligen inte alls menat. ´Jag förstår att pappa lämnade dig!´ Sådant där som han visste skulle såra. Och det var väl samma sak som hänt Cathy, att hon bara kastat ur sig något som hon – förhoppningsvis – inte menade. ´Ibland skulle det vara väldigt skönt ifall han tagit dig med sig! Du är ju helt hopplös!´ Inte hade det blivit bättre av att Lisette, den där estet-pandan Andy hängde med, kommit gående precis efter att han smällt igen dörren och stormat ut på gården. Och fastän det var hon som såg ut som någon blandning av tvättbjörn och panda så var det Liam hon hade glott på som att han vore något jävla cirkusnummer. Kanske var det så det hade sett ut.
Hans Converseklädda fötter visade sig leda honom mot skolan, en sträcka som han annars oftast brukade åka med antingen buss, tunnelbana eller cykel. Det var dock inte skolan han skulle till på deras lediga dag utan ungdomsgården. Det var både högstadiet och gymnasiet som hörde dit, men mestadels var det högstadieungarna som höll till där. Tidigare hade fritidsgården Ugglan varit öppen från eftermiddagen till klockan sju på vardagskvällarna, tills för några månader sedan då dom insett att det var en hel del ungdomar som verkligen behövde något ställe också senare på kvällarna, och under helgerna, för att inte syssla med andra dumheter. Så några vänliga själar hade öppnat upp den fram till halv elva om kvällarna istället, både vardagar och helger. Säkert utan någon lön överhuvudtaget. Liam själv hade inte varit där under hela trean, men nu var det alltså dit fötterna hade tagit honom.
Väl inne i hallen sparkade han av sig skorna och lät snabbt blicken svepa över rummet. Det var ett gäng där, men som väntat mest 14, 15-åringar. Han övervägde att vända sig om och gå igen då han hörde en bekant röst.
”Liam?”
”Men tja”, flinade han då han såg Joel.
Joel hade jobbat som fältare på högstadiet redan då Liam gick där, och även om han just under den perioden inte hade velat medge att han tyckte det var helt okej att snacka med honom så hade han uppskattat den då tjugofemåriga killen som ändå hade ganska färskt minne av hur det var att gå på högstadiet.
”Det var ett tag sedan, hur är läget?”
”Allmänt? Rätt bra. Just idag? Inte så bra”, sa han och tog sikte på gitarren som låg i den nedsuttna bruna soffan.
”Alright.” Joel var bra på det sättet, han frågade inte så mycket.
Med gitarren i knäet och fingrarna spelandes över strängarna hade det inte dröjt alltför länge förrän han blivit på lite bättre humör, och när Joel gjorde ett nytt försök att starta upp ett samtal var Liam inte lika fåordig.
”Inte så jättelänge kvar i skolan nu då, blir det att plugga vidare sen eller?”
”Antar det. Eller helst något jobb men det lär väl inte bli så lätt utan inriktad linje liksom. Vet inte vad jag skulle vilja jobba med heller faktiskt.”
Han var redan skoltrött och tanken på att börja om igen i höst med ett antal plugg-år framför sig lockade honom inte alls. Cathy hade hjälpt honom kolla på kurser, försökt hitta någon han tyckte lät intressant, men än hade dom inte lyckats. Det skulle vara något med musik då, fast det skulle ju inte heller leda till något jobb.
”Du ska se att det ordnar sig. Du påminner om min lillebrorsa faktiskt. Han spelar gitarr, har ett något… intensivt humör,” han gav Liam ett leende och eftersom Liam tur nog inte var lika förbannad som när han gått hemifrån kunde han roat le tillbaks. ”var trött på pluggandet och ville bara komma igång och tjäna pengar istället.”
”Hur gick det för honom då?” frågade Liam och började spela på en annan melodi.
”Tro det eller ej men han gjorde en helomvändning efter ett sabbatsår och började plugga till lärare istället.”
”Men fy fan”, skrattade Liam. ”Det kommer inte hända mig i alla fall. Kommer inte sätta min fot på en skola igen om det inte är för nödvändigt pluggande.”
”Det var vad han sa också. Ibland överraskar man till och med sig själv.”
”Åh det här har faktiskt varit en ovanligt bra dag, men nu börjar jag få söndagsångesten”, suckade Lisette och sjönk ihop över bordet med överkroppen. Det hade ärligt talat blivit mer bullätande än pluggande resten av eftermiddagen, men Andy ansåg att det var okej eftersom han åtminstone skrivit klart en uppsats.
”Äh så farligt är det väl inte?” flinade Andy. ”Du har säkert en bättre måndag än mig i alla fall? Åtta, halvfem.”
”Elva, tre”, erkände Lisette och såg upp med ett litet leende innan hon drog undan den ljusrosa luggen ur ögonen. I vanliga fall brukade hon ha den uppsatt med ett hårspänne, oftast en svart rosett eller någon gullig katt, men inte idag.
”Och du klagar över söndagsångest! Första lektionen då?”
”Dubbeltimme i bild.”
”Du älskar bilden”, sa Andy roat. ”Jag har 80 minuter matte, med Liams klass.”
”Okej du vinner. Eller förlorar kanske man säger? Men allvarligt, kan ni inte komma över det där snart? Du säger ju att det där från högstadiet är bortglömt?”
”Jo alltså det struntar jag i, det var länge sedan. Men det ändrar inte det faktum att han är en idiot och att jag hatar att behöva umgås med honom både i skolan och på fritiden.”
”Han kanske inte alls hatar dig längre? Bara att han märker att du inte vill snacka.”
Andy höjde på ögonbrynen och såg på sin kompis. ”Ska jag berätta om senaste middagen igen?”
Lisettes axlar sjönk ner en bit. ”Nej okej det verkar rätt hopplöst, men jag kan väl få hoppas ändå?”
”Hoppas på du, men vi hatar varandra lika mycket”, flinade han och tog upp den sista bullen. ”Dela?”
”Men just ja, sopbilen kommer imorgon”, sa Magda och började resa sig upp ur soffan. Hon hade kommit hem rätt sent och efter att dom ätit middagen som Andy lagat hade hon tagit ett långt bad och var nu iklädd morgonrock och tofflor. Hon hade haft mycket på jobbet på sistone och han visste att hon var totalt slut.
”Jag ställer ut dom, sätt dig du mamma”, log Andy. Han tyckte ändå inte att Hela Sverige bakar var särskilt intressant.
”Åh tack, vad snällt av dig Andy.”
Han stack i fötterna i ett par skor i hallen och gick sedan ut på gården för att dra ut soptunnorna. Någon annan verkade tydligen haft samma plan märkte han då han hörde en hostning och sedan det identiska ljudet av hjul mot marken. Sekunderna senare uppenbarade sig Liam på gården med två soptunnor dragandes efter sig. Dom såg kort mot varandra.
”Hörde från Lisette att någon var lite sur tidigare”, sa Andy menande och ställde tunnorna utanför staketet. Lite, lite nyfiken var han faktiskt på vad det var som hade hänt.
”Alla kan ju inte vara lika duktiga och ordentliga som du”, kontrade Liam och suckade frustrerat inombords åt att Lisette självklart berättat för Andy. Hade dom diskuterat olika tänkbara teorier till hans lilla utbrott också eller?
”Nej det är ju ingen risk för dig i alla fall.” Andy kände sig nästan lite elak efter att han hade sagt det eftersom han syftat på vad Cathy sagt om hans matte under middagen, men Liam skulle säkert inte koppla hans kommentar till just det så han tryckte bort den tanken. Dessutom ångrade väl Liam aldrig någonsin någonting utav det han sa liksom. Det kändes fortfarande helt absurt att han faktiskt sovit hemma hos honom för en vecka sedan.
”Thank god. Jag menar; vilket jävla tråkigt liv jag skulle ha då.”
Andy försökte att inte visa irritationen eftersom det bara skulle tillfredsställa Liam. Nog för att han hade bra betyg och inte ljög för sin mamma och smet ut på samma sätt som Liam, men han hade inte alls ett tråkigt liv.
”Godnatt Liam”, sa han sarkastiskt och började gå inåt igen.
”Godnatt Andy”, svarade Liam lika ironiskt bakom honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar