I hate (almost) everything about you - del 6

”Oj har Kellin varit på besök?” flinade Andy när Lisette kom fram till honom med ett strålande leende. Han satt på en bänk i uppehållsrummet och hade tills för ungefär två minuter sedan haft sällskap av Nicholas. Kellin var sångaren – och tillika crush - i ett av Lisettes favoritband.
”Nej”, log hon glatt och satte sig ner bredvid honom, dagen till ära klädd i en turkos vippig kjol, svarta tjocka strumpbyxor och en svart spetströja med ett turkost linne under som lyste igenom. ”Hur är det? Inga mer konstiga Liam-ursäkter?”
Han skakade roat på huvudet. ”Nej tur nog, då skulle jag nog bli rädd. Men berätta nu.”
”Okej då”, sa hon men lät inte ett dugg besviken över att bli ´tvungen´ att berätta. ”Jag ska och fika med Tony.”
”Va?” frågade Andy förvånat men med ett stort leende.
”Jag vet!”
Lisette hade spanat på Tony i princip sedan dom börjat på gymnasiet, och det var först nu i trean som dom börjat ha en del gemensamma lektioner så att dom äntligen börjat prata. Enligt Lisette var han precis så gullig som hon alltid trott. Lisette hade haft otur med sin senaste pojkvän som varit ett otroget svin och han hoppades så mycket att hon skulle lyckas träffa någon ny. Hon förtjänade någon som uppskattade henne och förstod precis hur bäst hon var. Men enligt hans kompis verkade det inte finnas något ont i Tony i alla fall.
Fast det kunde man å andra sidan ha helt fel om. Andy hade inte trott att det fanns någonting elakt alls i Liam. Ingen av dom hade nog heller trott att det skulle bli på det sättet som det senare blev.

10 år tidigare
”Har du allt nu då?” frågade Magda Andy.
”Japp”, log han stort och tog på sig sin Spiderman-ryggsäck.  
”Då ses vi imorgon då. Försök sova lite också.” Hon gav honom en stor kram som Andy protesterande, men skrattande, drog sig ur innan han lämnade huset för att gå över till Liam.
”Andy!” ropade Liam glatt när han fick syn på sin kompis. ”Har du med luftmadrass?”
Det var tältning på Liams gård som var kvällen och nattens plan. Ett äventyr då man var åtta år och gick i tvåan.
”Behöver ni någon hjälp killar?” frågade Cathy som hade kommit ut på trappen.
”Men nej, gå!” flinade Liam och hjälpte Andy att dra ur sovsäcken ur sin påse.
”Okej god natt med er sen då. Har ni ordentligt med kläder så att ni inte fryser nu?”
Andy fnissade och såg på Liam. ”Hon låter precis som min mamma.”
Det hade precis mörknat och på himlen började stjärnorna titta fram. Det var fint, men Andy ville gärna att dom skulle krypa in i tältet nu. Han gillade inte alls att vara utomhus när det var mörkt.

”Okej jag har tidningar, kortlek, pokemonkorten och freestylen!” log Liam medan han plockade fram allt ur sin ryggsäck. Han hade konstruerat en taklampa genom att hänga fast en ficklampa i en utav tältpinnarna så att tältet nu badade i ett mysigt sken. ”Vad har du?”
”Godis”, flinade Andy och drog upp mössan en bit när den åkt ner över ögonen. ”Skivor, kakor och kamera.”
”Yey”, log Liam brett och plockade direkt upp kameran Andy lagt till prylsamlingen.
Det som fastnade på det där första av många kort under kvällen var en Liam och en Andy, båda klädda i fleecetröjor och mössa i ett ganska trångt tält med två luftmadrasser, stora duntäcken och massor av kuddar.
”Välj skiva du”, log Liam och räckte Andy ena hörsnäckan till skivspelaren. ”Vad är det där?” frågade han sedan nyfiket när han såg något lila sticka upp ur Andys väska.
Andy log lite generat. Han visste att Liam inte skulle skratta, men det kändes ändå pinsamt. Varför hade han ens tagit med den? ”Lufsen”, sa han och tog fram den lila slitna mjukishunden. ”Jag tänkte inte ta med den”, tillade han i ett försök till bortförklaring.
Liam fnissade, men inte åt Lufsen som Andy trott utan åt en grön nalle med en regnbåge på magen som han tog upp ur sin egen ryggsäck. ”Ludde fick också följa med. Ofta dom vill missa det här liksom?”
Andy log och kände sig inte längre lika töntig.

Efter massa godisätande, spelande och lyssnande på musik så hade dom slutligen krupit ner under täckena för att sova. Liam hade tyckt att det varit kallt tidigare och hade ångrat sig lite grann att han inte lyssnat på sin mamma som sagt att han borde ta på sig en extra tröja. Men i både sovsäck och under täcket var det i alla fall varmt och mysigt.
”Ska vi sova?” viskade Liam efter att ha lagt ifrån sig sin kalle anka-tidning.
”Mm okej”, log Andy men hostade sedan till flera gånger. Hans mamma hade inte tyckt att det var någon bra idé att tälta när han var så förkyld, men han hade tjatat tills att hon gått med på det ändå. Han kontrollerade att Lufsen låg kvar under täcket och vände sig sedan om på sidan för att göra det bekvämt för sig.
”Eller nej, jag vet!” utbrast Liam, plötsligt väldigt ivrig. Han ställde sig upp på knä och släckte ficklampan i taket.
”Vadå för något?” frågade Andy nyfiket.
”Vi berättar spökhistorier.”
”Jag kan inga”, sa han besviket varpå Liam glatt informerade om att han kunde massvis.
Liam var en bra spökhistorieberättare. Han pratade med låg röst, han gjorde pauser när det var som allra läskigast och han berättade detaljerat.
Och det var just detaljerna som gjort allt så skrämmande. Liam berättade om en flicka som för länge sedan hade bott i just Liams och Andys område och som hade gått på samma skola. En flicka som alltid hållit sig för sig själv och aldrig pratat med någon. Han berättade att hon en rast hade gått ner mot sjön och att några killar följt efter henne, att dom senare sett hur hon dragits ut i vattnet som av några osynliga händer och att hon försvunnit ner under ytan. Killarna hade inte gjort någonting för att hjälpa och flickan hade aldrig hittats. Ända sedan dess hade man kunnat höra fotsteg i skolans korridorer, som att någon gick med blöta fötter över golvet. Liam hade sagt att han nog faktiskt hört det någon gång och Andy hade nickat instämmande, han hade också hört. Liam hade avslutat berättelsen med att berätta att en av dom där killarna som inte hjälpt flickan en gång hade blivit inlåst på toaletten på skolan, att han hade bankat men att ingen hört och att det till sist var vaktmästaren som hade hittat honom. Dränkt i tvättstället.

Det var oundvikligt att en skrattattack skulle ske när Liam och Andy sov över hos varandra, så det hade självklart hänt denna gång också. Det var säkert en timme sedan Liam berättat sin historia, sedan dom fortsatt prata om allt och ingenting och sedan dom sagt god natt. Som så ofta hade ingen vetat vad det roliga egentligen var utan bara att det var något. Det hade varit på den där nivån att någons lite darriga utandning hade varit tillräckligt för att det skulle brista igen. Till sist gjorde Andy ett tredje försök.
”Okej nu sover vi.”
”Japp, god natt.”
Det hördes några sista tysta fniss i tältet, men sedan blev det tyst.
Andy kramade om Lufsen och såg sig omkring i mörkret. Liam hade säkert somnat. Han försökte svälja bort klumpen i halsen och blundade igen. Men det blev inte bättre, och det fanns ingen Magda som kunde komma in och klia honom på ryggen och tända sänglampan nu. Det blåste till utanför och det lät precis som att en kvist knäcktes. Som att någon gick utanför.
”Liam!” väste han.
”Mm?” sa han sömnigt.
”Det är någon utanför. Jag hörde något.”
”Va?”
”Mm.”
Det prasslade till ifrån Liams sovsäck när han verkade krypa ur den. ”Ska jag gå ut och kolla om jag ser någon?” frågade han sedan lågt.
”Nej!” utbrast Andy och famlade efter hans arm i mörkret. Men Liam hade alltid varit duktig på att göra som han själv ville, så trots Andys protester drog han upp dragkedjan till tältet och tog sig ut.
”Ser du något?” viskade Andy inifrån och bet hårt tag i läppen. Han väntade sig nästan höra ett smärtsamt skrik och att sedan se Liam släpas iväg av någon osynlig flicka.
”Nej eller-”
Det blev helt tyst och Andy kände hur hela kroppen stelnade till. ”Liam…?” viskade han. ”Liam?!”
”Lättlurad!” Gatlampan utanför gjorde att Andy kunde se Liams breda flin när han dök upp i tältöppningen igen och han gav sin blonde kompis en sur blick.
”Jag trodde att något hade hänt dig!”
”Jag mår bra. Det var ingenting där utanför”, log Liam och la sig ner igen. Sedan blev det tyst igen, Liam verkade somna, och Andy låg återigen vaken och kände hur klumpen i halsen växte sig allt större.
”Liam…”
”Jag vill sova Andy”, viskade han tillbaks.
”Men jag vill gå in tror jag.”
”Nej varför det?” frågade han och verkade vakna till lite.
”Jag fryser”, ljög han.
Det prasslade till och snart hade Andy halva Liams täcke över sig också. ”Är det bättre?”
”Mm. Tack.”
Liam la sig ner igen men hann inte somna förrän han hörde små snörvlanden ifrån Andy. Han var ju lite snorig, men snörvlandet slutade inte. ”Andy?” När han inte fick något svar satte han sig upp och letade med handen tills han kände Andys axel. ”Är du ledsen?”
”Lite”, kom det lågt till svar.
Han ville inte att Andy skulle vara ledsen alls. ”Varför det?”
En till låg snyftning.
”Vad är det Andy?” frågade han oroligt. ”Förlåt om jag skrämde dig.”
”Jag tycker inte om mörkret bara”, viskade Andy och kramade hårdare om Lufsen. Plötsligt blev det väldigt ljust i tältet när Liam tänt ficklampan och han blev tvungen att kisa.
”Varför sa du inte det?” frågade Liam förvånat. Han kände sig ledsen själv på något sätt när han såg Andys våta kinder.
”Jag går in…”, sa Andy tyst och vek undan täcket. Han skämdes jättemycket. Liam var aldrig rädd för någonting.
”Men vi kan ju ha lampan tänd”, försökte Liam med ett leende, han ville inte alls att Andy skulle gå in. ”Vi har tänt Andy! Då går det väl bra? Det är mysigt.”
Andy såg osäkert på honom. ”Vill du det?”
Liam nickade med ett leende och la sig ner.  
Det var tyst en stund tills Andy öppnade munnen. ”Tycker du jag är töntig?”
Liam skakade på huvudet och såg på honom med sina stora gröna ögon. ”Nej, inte ett dugg töntig.”
”Är du rädd för något?” frågade Andy men visste redan svaret. Liam var mycket coolare än honom.
”Ja, för spindlar. Jätterädd. Och blod.”
Att höra det gjorde åtminstone Andy lite, lite glad.
Liam flyttade sig närmare den svarthårige och la sedan armarna om honom i en hård kram. Han skulle aldrig tycka att Andy var töntig.
”Du är min bästa kompis Andy, du vet det va?”
”Du är min med.” 
Liam lossade på armarna men låg kvar alldeles nära innan han istället sträckte sig efter Ludde. ”Här, du kan ta båda.”
”Tack”, log Andy blygt och kramade om dom båda djuren. Ludde luktade Liam. ”God natt.”
”God natt.” Andy skulle alltid vara hans bästa kompis.



”Ikväll?” frågade Andy.
”Nej, direkt efter skolan. Vi slutar samtidigt.” Hon log sådär strålande igen och smittade Andy med en lika bubblande känsla.
”Lova att ringa mig på en gång efteråt.”
”Som att jag skulle kunna låta bli”, flinade hon. ”Det var länge sedan jag var såhär nervös. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar känslan eller inte.”
Andy såg roat på henne. ”Jag tycker att du ska gilla den. Ni känner ju ändå varann.”
Dom kanske inte hade haft en uttalad dejt på det här sättet, men så mycket som dom ändå umgicks under skolveckorna (där dom självklart gjorde alla grupparbeten tillsammans) så hade dom praktiskt taget dejtat i snart två terminer. 
Några högljudda röster fick dom båda att se upp och bland dom fyra killarna som kom gående i korridoren befann sig också Liam. Han skrattade åt något Jake sa och även om han sett det många gånger så fick det honom särskilt den här gången att känna som att han nästan stod och tjuvkollade i ett nyckelhål. På den gamla Liam som han känt. Det var först när dom passerade deras bänk som också Liam verkade få syn på honom, och med ens var skrattet borta och blicken mer vaksam. Vad trodde han? Att Andy skulle kasta sig upp och högt berätta för hans kompisar att Liam bett om ursäkt igår? Säkert.  


Solen värmde på riktigt idag, så pass att man till och med kunde ta av sig jackan när det inte blåste. På skolgården stod Liam med Rise Against´s Savior spelandes i öronen och med en cigg i ena handen och iphonen i den andra. Han bläddrade lite bland låtarna och kastade då och då en blick mot dörren. Pontus borde sluta ungefär nu. Dom hade haft individuellt val och efter matten så var det vad Liam tyckte minst om i skolan. Mest för att han hade inte hade fått sitt förstahandsval och inte heller det andra, utan tredjehandsvalet. Han hade valt en populär kurs med rätt få platser och lärarna hade blivit tvungna att gå på betyg, och då hamnade Liam förklarligt nog inte särskilt högt upp på listan.
”Ove är så jävla seg”, hördes plötsligt Pontus röst och när Liam vände sig om såg han honom komma ned för trappen. ”Vi slutar alltid tio minuter efter alla andra.”
Liam flinade och ryckte ur sin hörsnäckor innan han erbjöd honom en cigg. ”Hårt liv.”
”Schysst” Pontus vände på huvudet efter att ha tänt ciggen. ”Men hej! Hur mås det idag ´åh mitt liv är så tragiskt att jag vill dö´?”
Liam vände sig om för att se vem Pontus ropade till men visste såklart redan.
Han var som vanligt klädd i ett par supertighta svarta jeans med ett nitskärp i hällorna, och en bandtröja. Och så dom många armbanden runt handleden. Han checkade verkligen av varenda punkt på emolistan.
”Käften”, svarade Andy och drog till sin svarta axelremsväska. Den var dekorerad med massa olika pins men Liam kunde inte utgöra motiven från där dom stod. Fast han kunde inte påstå att han var dödligt nyfiken heller. Det var väl säkert hans favoritemoband, inte alls sådant som Liam lyssnade på.
”Jag tar det som att du mår kanon”, flinade Pontus och vände sig om mot sin blonde vän igen. ”Han är så slut i huvudet.” Han skrattade och tog ett bloss på ciggen han hade fått ifrån Liam. Självklart hade avsikten varit att Andy skulle höra. ”Ska vi dra eller?”
Liam kastade en blick efter Andy och tyckte att det såg ut som att hans axlar åkt upp en aning. Det var inte det att han tyckte synd om Andy eller något, han var ju emo. Ändå så kändes det lite onödigt att Pontus skulle ropa sånt där. Han trodde att dom hade slutat med just det. För honom dög det att bara ignorera killen.
”Yes, känns onödigt att stanna längre än nödvändigt här.”

När Andy varit på väg till fotbollsträningen hade Lisette ringt honom och sagt att dom ´måste prata´ och undrat om hon kunde komma förbi. Andy hade sagt att han var på väg till träningen men att han kunde hoppa över den om det var någonting viktigt, varpå Lisette snabbt försäkrat om att det var okej att vänta, att hon bara hade glömt bort att han hade fotboll ikväll. När han cyklade hem nästan två timmar senare, sliten efter träningen som varit tuffare än vanligt, var han faktiskt lite orolig. Lisette hade låtit stressad i telefon, och det var inte alls likt henne. Väl hemma hittade han Lisette i köket med sin mamma.
”Hej, förlåt att jag blev lite sen”, sa han och sprutade in vatten i munnen ur flaskan. ”Jag skyndar mig att duscha bara, okej?”
Lisette nickade leende och knappt tjugo minuter senare satt dom i Andys säng.
”Vad är det som har hänt Li?” Hon såg okej ut, så han kunde inte alls gissa sig till vad det här handlade om. ”Gick inte dejten bra? Jag vill ju höra allt men… Det är inte om det va?”
”Det är faktiskt om det”, sa Lisette och strök med handen över överkastet. ”Jag känner mig jättedum.”
Andy drog på sig t-shirten han dittills bara hållit i handen och såg på henne igen. ”Blev det stelt? Kan du inte bara berätta?”
”Nej det var mysigt. Det var jättebra. Men Andy, du vet, vi har ju bestämt att vi ska gå på balen tillsammans, eller hur? Du och jag?”
Han nickade leende. Det hade dom bestämt redan i början av tvåan. Det fanns ju ingen regel om att man inte fick gå som kompisar.
Till sist, efter ännu lite mer strykande över överkastet och rosa hårslingor som dragits bakom örat så hade Lisette klämt ur sig att Tony frågat om hon ville gå på balen med honom. Andys reaktion hade varit ett stort leende och en lika stor kram. Att han hade blött ner henne med sitt hår struntade han i.
”Vad kul Lisette!”
”Säg inte så.”
”Vadå? Är det inte något bra?”
”Jag sa att jag skulle höra med dig först. Att vi kanske skulle kunna gå alla tre. Annars går jag med dig.”
”Men sluta. Det är klart du ska gå med honom. Skicka ett sms på en gång och säg ja.”
”Men vi har ju bestämt”, pep Lisette fram. Hon som vanligtvis var så glad och pepp och obekymrad var så väldigt olik sig nu. Andy log bara och drog henne intill sig igen.
”Lisette. Är det här det jag oroat mig över halva kvällen?”
”Menar du att det är okej?” Hon såg upp på honom och blinkade med dom långa ögonfransarna, men som var helt naturliga. ”Jag känner mig som världens sämsta bästa kompis.”
Andy skrattade och skakade på huvudet. ”Du är inte sämst, och ja det är jätteokej. Jag hittar någon annan att gå med, jag lovar. Det är klart jag vill att min bästa kompis ska gå med sin crush istället för sin bögkompis.”
”Men jag gillar min bögkompis.” Lisette såg lite småtjurigt på honom, och även det var så ovanligt att han skrattade igen.
”Det här är slutdiskuterat. Skicka ett sms till Tony för sen vill jag höra allt om dejten.”