”Andy! Finns på höger kant!”
Andy såg snabbt upp, registrerade Jonah som var fri från motståndarna, och sköt iväg en hård passning. En riktigt lyckad, helt felfri passning visade det sig då den brunhårige långa killen lätt tog emot fotbollen med bredsidan. Sedan var det bara att sätta fart igen, fram mot målet, försöka ignorera dom svartklädda spelarna som var irriterande närgångna och vars enda mål var att täcka just honom.
Han gillade fotboll. Nej, han älskade fotboll. Det var lite som terapi att springa där på planen. Han behövde inte tänka på världen utanför den uppritade 95x55 meter breda gräsrektangeln. När han spelade fotboll behövde han inte oroa sig för att någon skulle kasta någon kommentar efter honom eller undra vad fan han gjorde på planen. Han visste om att han var bra på det han gjorde; och det var en känsla värd att hålla fast vid.
”Jonah!” ropade han tillbaks då dom båda befann sig relativt nära målet. Det var bara slutminuterna kvar innan matchen skulle blåsas av. Det var nu det gällde; oavgjort eller vinst. Andy hade aldrig riktigt varit någon vinnarskalle; han hade aldrig velat tävla med klasskompisarna om vem som fick bäst betyg och han brydde sig inte vidare mycket i vem som vann i sällskapsspel eller kort, men när det gällde fotbollen var han snarare extrem. Där gick han alltid, alltid in till hundra procent för att vinna. Trots att han var gänglig och inte i närheten av att kunna kallas muskulös så var han förvånansvärt stark, åtminstone på fotbollsplanen när det gällde att kunna trycka ifrån med axeln när någon gick in för att ta ifrån honom bollen. Det, tillsammans med smidigheteten och snabbheten gjorde honom till en utmärkt forward. Däremot såg han kanske inte ut som den stereotypiska fotbollskillen. Han var i alla fall den enda som ibland fick ´emojävel´ skrikande till sig ifrån fotbollskanten.
Hans idrottslärare på högstadiet hade föreslagit att han borde testa på friidrott – grundade på samma kriterier; att han var snabb och smidig – men för honom hade det inte ens varit något att fundera på. Han föredrog lagsporter. (Dessutom var matchställen i fotboll betydligt snyggare än dräkterna längdhopparna klädde sig i.)
Han fick en snygg passning tillbaks, siktade på mål, och försökte förutspå åt vilket håll målvakten skulle kasta sig samtidigt som han höll tillräckligt mycket uppsikt över backarna Ett hårt skott och bollen satt i krysset. Därefter blåste domaren i visselpipan och matchen var över.
Han skrattade när hans lagkompisar kastade sig över honom i den obligatoriska högen och det var först när dom släppt honom och han återfått luften som han kastade en blick upp mot läktaren, fortfarande med leendet på läpparna. På raden längst ner fick han syn på några av sina kompisar, lika ivriga dom med, men så fick han också syn på någon som han absolut inte räknade med att se där. Några rader högre upp. Liam. Hade det bara varit hans eget leende som runnit av skulle han ha trott att han inbillat sig att deras blickar, trots avståndet, mötts för några sekunder, men när även den andres leende dog ut lika snabbt så fanns det inga tvivel.
Varför i helvete skulle han ha kollat dit för?
”Andy!”
Han höll kvar blicken i Liams ett tag men vände sig sedan sakta om för att höra vad hans lagkompisar ville.
Liams ögon hade lyst som gröna sken ifrån läktaren. Han förstod att just det varit inbillning; att dom knappast hade den effekten, men det hade sett så ut och det var tillräckligt för att han skulle hata smaragdblicken ännu mer. Varför kunde han inte bara ha gråa tråkiga ögon? Det hade passat honom mycket bättre.
”Yes! Fan vad skönt, nu tog dom ledningen i serien med en poäng”, sa Jake glatt och la upp ena armen om Liams axlar. ”Håll med om att det var ett snyggt mål!”
Liam såg ner på planen, på hemmalagets glada rop och kramar, och bortalaget som snopet gick mot utgången för att förmodligen snacka om vad som gått fel tillsammans med tränaren i omklädningsrummet. Att förlora i sista matchminuten var väl ingenting som var särskilt kul. Han såg precis hur killarna hade släppt målgöraren, Andy, och hur han i sin tur såg upp mot läktaren. Liam borde egentligen ha vänt bort blicken, men innan han hunnit det hade deras blickar mötts. Det var väl mest en principsak att han höll kvar blicken, att han inte ville vara den som såg bort först.
Sluta glo, jävla idiot.
Till sist blev det i alla fall Andy som var den första att vända bort blicken då han vände sig om mot sina polare igen.
”Liam?”
Han blinkade till lite och vände sig om mot sin vän.
”Även om du fortfarande säger att du hatar killen måste du erkänna att det var ett jävligt snyggt mål.”
Han ryckte på axlarna och suckade samtidigt inombords över Jakes ’Även om du fortfarande säger…’ Det var inget han bara sa, det var ren fakta. Permanent fakta.
”Har sett snyggare.”
”Men nu menar jag inte i jämförelse med Ronaldo och Messi, fan vad dryg du är ibland”, flinade han och knuffade lätt till honom med axeln. ”Ska vi dra oss eller?”
Och det gjorde dom. Bort ifrån den folkfyllda läktaren och mot cyklarna dom ställt vid några träd.
Han borde egentligen satsa mer på körkortet, för det skulle vara väldigt skönt att ha. Men han hade aldrig gillat att plugga i skolan, vilket hans betyg vittnade ganska tydligt om, så att ta sig igenom en tjock teoribok med tusentals olika vägmärken och regler och undantag och döda vinklar och gud vet vad. Det tog emot. Körningen skulle han säkerligen inte ha några problem med – han skulle säkert vara en naturbegåvning - men som sagt; det var teorin.
Var det något han skulle ta tag och plugga i så var det nog också bäst om han började med engelskan, matten, samhällskunskapen och alla andra sjuttioelva ämnen som han snart skulle få slutbetyg i. Ibland kändes det bara så jävla hopplöst. Han avundades dom som hade det så där oförskämt lätt i skolan, dom som kunde börja planera studenten redan nu, se fram emot alla fester, hitta en partner till den stora balen… Det var sådant som Liam fick lägga undan, framåt, tills någon gång.
På väg mot cyklarna passerade dom omklädningsrummen och hemmalaget som kom gående ditåt med vattenflaskor och benskydd i händerna. Andy bland andra. Nyss nämnda kille drog för övrigt precis upp den blåa fotbollströjan för att torka sig i pannan med kanten, och det var oundvikligt att inte låta blicken falla ner till hans mage. Det var ju en ren reflex dom flesta människor hade, eller hur?
”Vad sägs om pizza ikväll? Hemma hos mig, en bra skräckfilm?”
Jake drog åt sig Liams uppmärksamhet och han gav honom ett retsamt leende. ”Låter som att du bjuder hem mig på en dejt.”
”Ja just ja, glömde nämna att vi är ensamma hemma...” Hans kompis höjde retsamt på ögonbrynen innan han skrattande gränslade sin cykel. ”Orkar inte den pressen idag, men en annan gång ska jag bjuda dig på den där dejten, lovar.”
”Inget halvdant isåfall. Jag vill ha choklad och en fluffig nalle också.”
”Du skulle döda mig om jag gav dig en nalle.”
”True.”
Han kastade en sista blick mot fotbollsplanerna innan han också hoppade upp på sin cykel.
Andy såg snabbt upp, registrerade Jonah som var fri från motståndarna, och sköt iväg en hård passning. En riktigt lyckad, helt felfri passning visade det sig då den brunhårige långa killen lätt tog emot fotbollen med bredsidan. Sedan var det bara att sätta fart igen, fram mot målet, försöka ignorera dom svartklädda spelarna som var irriterande närgångna och vars enda mål var att täcka just honom.
Han gillade fotboll. Nej, han älskade fotboll. Det var lite som terapi att springa där på planen. Han behövde inte tänka på världen utanför den uppritade 95x55 meter breda gräsrektangeln. När han spelade fotboll behövde han inte oroa sig för att någon skulle kasta någon kommentar efter honom eller undra vad fan han gjorde på planen. Han visste om att han var bra på det han gjorde; och det var en känsla värd att hålla fast vid.
”Jonah!” ropade han tillbaks då dom båda befann sig relativt nära målet. Det var bara slutminuterna kvar innan matchen skulle blåsas av. Det var nu det gällde; oavgjort eller vinst. Andy hade aldrig riktigt varit någon vinnarskalle; han hade aldrig velat tävla med klasskompisarna om vem som fick bäst betyg och han brydde sig inte vidare mycket i vem som vann i sällskapsspel eller kort, men när det gällde fotbollen var han snarare extrem. Där gick han alltid, alltid in till hundra procent för att vinna. Trots att han var gänglig och inte i närheten av att kunna kallas muskulös så var han förvånansvärt stark, åtminstone på fotbollsplanen när det gällde att kunna trycka ifrån med axeln när någon gick in för att ta ifrån honom bollen. Det, tillsammans med smidigheteten och snabbheten gjorde honom till en utmärkt forward. Däremot såg han kanske inte ut som den stereotypiska fotbollskillen. Han var i alla fall den enda som ibland fick ´emojävel´ skrikande till sig ifrån fotbollskanten.
Hans idrottslärare på högstadiet hade föreslagit att han borde testa på friidrott – grundade på samma kriterier; att han var snabb och smidig – men för honom hade det inte ens varit något att fundera på. Han föredrog lagsporter. (Dessutom var matchställen i fotboll betydligt snyggare än dräkterna längdhopparna klädde sig i.)
Han fick en snygg passning tillbaks, siktade på mål, och försökte förutspå åt vilket håll målvakten skulle kasta sig samtidigt som han höll tillräckligt mycket uppsikt över backarna Ett hårt skott och bollen satt i krysset. Därefter blåste domaren i visselpipan och matchen var över.
Han skrattade när hans lagkompisar kastade sig över honom i den obligatoriska högen och det var först när dom släppt honom och han återfått luften som han kastade en blick upp mot läktaren, fortfarande med leendet på läpparna. På raden längst ner fick han syn på några av sina kompisar, lika ivriga dom med, men så fick han också syn på någon som han absolut inte räknade med att se där. Några rader högre upp. Liam. Hade det bara varit hans eget leende som runnit av skulle han ha trott att han inbillat sig att deras blickar, trots avståndet, mötts för några sekunder, men när även den andres leende dog ut lika snabbt så fanns det inga tvivel.
Varför i helvete skulle han ha kollat dit för?
”Andy!”
Han höll kvar blicken i Liams ett tag men vände sig sedan sakta om för att höra vad hans lagkompisar ville.
Liams ögon hade lyst som gröna sken ifrån läktaren. Han förstod att just det varit inbillning; att dom knappast hade den effekten, men det hade sett så ut och det var tillräckligt för att han skulle hata smaragdblicken ännu mer. Varför kunde han inte bara ha gråa tråkiga ögon? Det hade passat honom mycket bättre.
”Yes! Fan vad skönt, nu tog dom ledningen i serien med en poäng”, sa Jake glatt och la upp ena armen om Liams axlar. ”Håll med om att det var ett snyggt mål!”
Liam såg ner på planen, på hemmalagets glada rop och kramar, och bortalaget som snopet gick mot utgången för att förmodligen snacka om vad som gått fel tillsammans med tränaren i omklädningsrummet. Att förlora i sista matchminuten var väl ingenting som var särskilt kul. Han såg precis hur killarna hade släppt målgöraren, Andy, och hur han i sin tur såg upp mot läktaren. Liam borde egentligen ha vänt bort blicken, men innan han hunnit det hade deras blickar mötts. Det var väl mest en principsak att han höll kvar blicken, att han inte ville vara den som såg bort först.
Sluta glo, jävla idiot.
Till sist blev det i alla fall Andy som var den första att vända bort blicken då han vände sig om mot sina polare igen.
”Liam?”
Han blinkade till lite och vände sig om mot sin vän.
”Även om du fortfarande säger att du hatar killen måste du erkänna att det var ett jävligt snyggt mål.”
Han ryckte på axlarna och suckade samtidigt inombords över Jakes ’Även om du fortfarande säger…’ Det var inget han bara sa, det var ren fakta. Permanent fakta.
”Har sett snyggare.”
”Men nu menar jag inte i jämförelse med Ronaldo och Messi, fan vad dryg du är ibland”, flinade han och knuffade lätt till honom med axeln. ”Ska vi dra oss eller?”
Och det gjorde dom. Bort ifrån den folkfyllda läktaren och mot cyklarna dom ställt vid några träd.
Han borde egentligen satsa mer på körkortet, för det skulle vara väldigt skönt att ha. Men han hade aldrig gillat att plugga i skolan, vilket hans betyg vittnade ganska tydligt om, så att ta sig igenom en tjock teoribok med tusentals olika vägmärken och regler och undantag och döda vinklar och gud vet vad. Det tog emot. Körningen skulle han säkerligen inte ha några problem med – han skulle säkert vara en naturbegåvning - men som sagt; det var teorin.
Var det något han skulle ta tag och plugga i så var det nog också bäst om han började med engelskan, matten, samhällskunskapen och alla andra sjuttioelva ämnen som han snart skulle få slutbetyg i. Ibland kändes det bara så jävla hopplöst. Han avundades dom som hade det så där oförskämt lätt i skolan, dom som kunde börja planera studenten redan nu, se fram emot alla fester, hitta en partner till den stora balen… Det var sådant som Liam fick lägga undan, framåt, tills någon gång.
På väg mot cyklarna passerade dom omklädningsrummen och hemmalaget som kom gående ditåt med vattenflaskor och benskydd i händerna. Andy bland andra. Nyss nämnda kille drog för övrigt precis upp den blåa fotbollströjan för att torka sig i pannan med kanten, och det var oundvikligt att inte låta blicken falla ner till hans mage. Det var ju en ren reflex dom flesta människor hade, eller hur?
”Vad sägs om pizza ikväll? Hemma hos mig, en bra skräckfilm?”
Jake drog åt sig Liams uppmärksamhet och han gav honom ett retsamt leende. ”Låter som att du bjuder hem mig på en dejt.”
”Ja just ja, glömde nämna att vi är ensamma hemma...” Hans kompis höjde retsamt på ögonbrynen innan han skrattande gränslade sin cykel. ”Orkar inte den pressen idag, men en annan gång ska jag bjuda dig på den där dejten, lovar.”
”Inget halvdant isåfall. Jag vill ha choklad och en fluffig nalle också.”
”Du skulle döda mig om jag gav dig en nalle.”
”True.”
Han kastade en sista blick mot fotbollsplanerna innan han också hoppade upp på sin cykel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar