I hate (almost) everything about you - del 5

Måndagen betydde sovmorgon denna vecka, men inte för Andy. Han hade skippat gårdagens fotbollsträning eftersom han så nyligen varit sjuk och inte ville dra på sig något igen. Men nu började det krypa i kroppen och han tog snabbt på sig ett par svarta pumabyxor och en röd huvtröja innan han lämnade det tysta huset. Han tyckte om att springa, inte bara för att det var effektiv träning utan för att det också var skönt att slippa tänka för ett tag. Det var avslappnande att bara behöva koncentrera sig på andhämtningen och fötternas nedtrampande mot asfalten. Det var tyst utomhus så här pass tidigt på morgonen och till skillnad mot många andra som brukade springa med musik i öronen föredrog Andy att bara lyssna till just tystnaden. Med lätta steg fortsatte han ner mot sjön och strök samtidigt den rödsvarta luggen ur ögonen.

Man kunde tro att sovmorgon skulle betyda att matten skulle ha utgått, men nejdå; dubbeltimmen var bara förkortad till en timme idag. 60 långa jävla minuter.
”Ville du hänga med till tatueringsstudion?” frågade Jake när dom gick mot klassrummet.
”Var det idag?”
”Yes, klockan fyra. Så jag måste gå lite tidigare, men det hindrar väl inte dig?” flinade han.
Liam skrattade lågt. ”Inte direkt. Men ja, jag följer gärna med.” Han hade själv funderat på att tatuera sig så det skulle vara kul att vara med och se hur det gick till på nära håll liksom. Att han var nålrädd var en annan sak.
”Villkoret är dock total tystnadsplikt. Utifall att jag inte skulle palla göra klart den, ta pinsamt många pauser eller om jag kommer sitta där och ge ifrån mig plågsamma läten.”
Liam skrattade igen och la armen om Jakes axlar innan han besviket suckade. ”Inget filmande alltså?”
”Då måste jag ju kanske döda dig”, log hans kompis snällt och ryckte på axlarna.

När mattelektionen var slut var Andy en av dom första ut då han suttit långt bak. Inte långt därefter kom också Liam ut och Andy tvekade en liten stund innan han slöt upp bredvid honom.
”Hur gick det idag?” Han frågade det som en vanlig fråga utan någon sarkasm. Kapitlet dom börjat med hade handlat om just decimaler som dom hade tragglat så mycket med i helgen och han hade tyst hoppats att det gått lättare för Liam.
Liam såg förvånat mot Andy, undrade om frågan verkligen varit riktad mot honom, men jodå det såg så ut. Pontus och Johan såg lite undrande på honom, sedan menande på Andy. Dom behövde inte säga något för att Liam skulle förstå exakt vad dom tänkte.
Han drog på munnen till ett flin. ”Vad fan pratar du om? Emo.”
Pontus skrattade lågt bredvid honom och Liam föll enkelt in i det medan han fortsatte iväg mot deras skåp. Utan en enda blick mot Andy.
Kvar stod Andy och såg efter Liam. Han svalde hårt. Han kände sig bara fruktansvärt förödmjukad och dum. En av Liams kompisar, den långa rödhåriga – Johan hette han kanske – såg sig om över axeln och gav honom den där typiskt nedlåtande blicken som han sett så många gånger tidigare. Och ännu mer nu än tidigare så fick det honom att snabbt vika undan med sin egen.
Andy hade lagom tagit ut franskaböckerna och kollat schemat när någon grep tag i hans axel. I nästa sekund var han upptryckt mot skåpet och stirrade in i Liams gröna ögon.
”Vad fan håller du på med?!”
Andy såg på honom med stor blick och blev för någon sekund rädd. Liam var mycket starkare än honom och han såg fruktansvärt förbannad ut. ”Va?” var det enda lilla svar han fick fram.
”Det där igår betydde inte att vi blivit några jävla kompisar igen!” röt han till.
”Men-”
”Fattar du?” Liam tryckte till honom igen innan han släppte honom och med snabba steg försvann längs korridoren.
Liam hade självklart inte varit beredd på Andys fråga. Dom brukade ju inte ens prata med varandra i skolan. Dom pratade endast när dom var tvungna, som när deras mammor kom med någon otrolig rolig idé som innefattade även dom två. Pontus hade halvt roat, halvt skeptiskt frågat var det där handlat om när dom kommit tillbaks till skåpen efter lektionen. Liam hade spelat oförstående och sagt att han inte hade en aning. Det fanns inte på kartan att han skulle säga ´jo men jag fick mattehjälp av honom igår.´ Det var för fan Liam som hade fått dom att tycka illa om Andy från första början. Hans kompisar skulle inte bara reagera med en axelryckning om han berättat att han låtit Andy hjälpa honom med matten igår, att han spenderat flera timmar hemma hos honom – frivilligt – och att den svarthårige nu skulle börja fråga honom i korridoren hur det gick på mattelektionen.
Varför kunde Andy inte bara fortsätta hålla käften? Så som han gjort hittills? Förhoppningsvis hade han förstått budskapet i alla fall. Han skulle inte prata med Liam i skolan. Och särskilt inte inför hans kompisar.
Jake som hade stannat kvar ett tag för att prata med matteläraren kom precis ikapp Liam och både lät och såg upprörd ut. ”Vad gjorde du?!”
”Vadå?”
”Ja men där borta. Jag såg ju hur du smällde upp Andy mot skåpen!”
Jake var den enda utav hans kompisar som inte såg några större fel med EmoAndy.
”Jaha det”, flinade han. Även om Jake var hans bästa kompis hade han inte berättat något om matten med Andy för honom heller. Det skulle bara kännas pinsamt.  ”Han gjorde något för att förtjäna det.”
Jake suckade. ”Det tror jag inte. Okej jag fattar att ni inte tycker om varandra och det är klart du stör dig på att ni måste gå på samma lektion ibland, men du behöver väl inte bli så jävla våldsam.”
Liam stannade till och såg på sin kompis. ”Alltså vad håller du på med? Sedan när började du försvara honom? Vad jag vet hatar han dig lika mycket som han hatar oss andra.”
En ny suck ifrån Jake. ”Nej jag känner honom ju inte, men jag tycker bara…”
”Som att du aldrig petat på någon då? Det kanske inte alls var du som hamnade i slagsmål med den där helt okända killen på stan förra veckan till exempel?”
”Men gud ta det lugnt.” Jake såg på honom med höjda ögonbryn. ”Vad fan är det med dig? Chilla.”
Liam tänkte inte alls ta det lugnt. Irriterat började han gå igen men kastade en snabb blick över axeln på Jake som stod kvar. ”Gå och hör hur han mår då!”
”Fy fan vad omogen du är Liam!”
”Jag lägger mig åtminstone inte i sånt som jag inte har att göra med!” Jake hade inte en aning om vad grejen med Andy handlat om.
Efter att ha smällt upp dörren som ledde ut från skolan drog han direkt upp en cigarett ur jeansfickan och svor sedan lågt för sig själv när han inte hittade tändaren. Han svor åt tändare och Andy och Jake och matte och allt som kändes som att det bara jobbade emot honom.

Liam förvånade sig själv med att inte gå hem, utan var snällt med på resten utav lektionerna. Under samma lektioner hade Jake totalt ignorerat honom och han skämdes faktiskt en aning över hur han hade betett sig. Det hade ju varit Andy han varit irriterad på, inte Jake. Jake hade haft alldeles rätt i att kalla honom omogen.
När klockan var halv fyra och Jake reste sig upp från stolen och slank ut genom dörren följde Liam snabbt efter.
”Jake!”
Den brunhårige vände sig om med en suck och drog på sig jackan. ”Vad vill du?”
”Följa med…”
”Jaha”, sa han ointresserat och gick mot ytterdörren.
”Du…”, sa han när han kom ikapp. ”Förlåt för att jag bitchade sådär. Okej?”
”M-hm.”
Han gav inte upp utan följde med ut. ”Det var skitomoget. Jag var redan irriterad och så... blev det värre när du sa sådär.” Det var ju ingen nyhet för någon utav dom att Liam hade världens kortaste stubin.
Jake såg äntligen på honom. ”Jag sa inte att jag tycker om Andy och att du borde gå och krama honom eller något. Jag tycker bara det var onödigt att göra illa honom.”
Liam nickade. ”Jag vet. Sorry.”
”Det är till honom du borde säga det.” När Liam bara mumlade något ohörbart till svar fortsatte han. ”Vad handlade det ens om?”
”Inget speciellt.”
”Nehej.”
Stan låg bara fem minuter bort, men när dom gick tysta bredvid varandra kändes det mycket längre. Vad väntade sig Jake att han skulle göra? Lova att han absolut skulle be om ursäkt nästa gång han såg Andy eller? Han förstod inte ens varför Jake skulle bry sig.  
”När-” började Liam men tystnade när Jake öppnat munnen samtidigt, och tyvärr för att säga någonting på samma samtalsämne som tidigare.
”Du har inte tänkt på… Alltså ni måste ju ha varit kompisar av en anledning tidigare? Inte bara för att era morsor föste ihop er. Ni var väl med varandra frivilligt ibland också?”
”Ja det är klart, men det var länge sedan. Det är inte som att vi är samma personer fortfarande.”
”Så himla mycket förändras man inte Liam. Okej man får nya intressen och mognar, förhoppningsvis”, tillade han och såg menande på honom ”men man gör ju inte någon jättedrastisk personlighetsförändring, inte i normala fall åtminstone.”
Liam suckade och körde ner händerna i jackfickorna. ”Då är vi väl inte normala fall vi två då.”
”Lägg av, jag menar bara… okej du betedde dig tydligen som ett as mot honom på högstadiet?”
Han ryckte på axlarna. Han hade nog nämnt det ja.
”Och du har inte varit jättetrevlig mot honom på gymnasiet, men det kanske skulle vara en början att be om ursäkt? Bättre sent än aldrig du vet? Onödigt att vara så osams när ni varit polare förut.”
Var kom allt det här ifrån helt plötsligt? Liam hade inte någon längtan till att bli förlåten av Andy. Han behövde inte bli förlåten. Det spelade inte honom någon som helst roll.
”Jag har andra kompisar.”
Jake suckade bredvid honom och verkade helt enkelt ge upp. Lika så bra eftersom dom ändå inte skulle komma överens om ämnet ´Andy´.
Dom var tysta igen medan dom passerade butiker och caféer, tills att Liam vände sig om mot Jake.
 ”Är det lugnt mellan oss eller?”
Han tyckte inte om att erkänna det ens för sig själv. Han ville gärna tro att han var oövervinnlig och att han skulle fixa vilka problem som än dök upp. Men sanningen var att hans stora rädsla var att han skulle bli ensam. Att folk skulle tröttna på honom av olika anledningar. Om Jake skulle tröttna… Oros-tanken fick honom till och med att greppa tag om Jakes arm, varpå den brunhårige först såg förvånat på honom och sedan roat höjde ena ögonbrynet tills att Liam något generat släppte.
”Ja, det är lugnt. Men du beter dig fan som en pms-brud ibland.”
”Jag vet. Kanske behöver köpa lite choklad och titta på romantiska komedier.”
Jake drog på munnen. ”Och kanske se till att få dig ett ligg. Kanske därför du är så grinig, du är sexuellt frustrerad.”
Liam flinade till. ”Kanske det. Tänk att jag var hemma hela förra helgen?”
”Jag med faktiskt, eller ja hos dig då, men fortfarande nykter och ordentlig. Åh, här är det förresten.”
Han drog upp dörren vars utsida pryddes med texten Klöver – tattoo&piercing – och dom möttes direkt av det surrande ljudet från tatueringsmaskiner. Jake tog ett djupt andetag och vände sig om mot Liam. ”Kom ihåg; inga mobilkameror.”

Tre långa timmar senare gick dom ut ifrån studion, den ena mer skakig än den andra.
”Helvete alltså, jag kommer aldrig våga det där”, sa Liam och såg mot Jakes arm igen som nu var inplastad.
Jake bara skrattade. ”Du är helt vit i ansiktet. Behöver du sätta dig ner eller?”
”Nej. Men det blödde ju till och med”, mumlade han när dom började gå mot busshållplatsen. Han borde kanske ha varit beredd på det med tanke på alla nålar men… Tydligen inte.  
”Det var ju bara i slutet”, log han mot Liam. ”Jag fattar inte hur du lyckades göra den där piercingen om du blir illamående av att se en nål bara.”
”Jag blundade den gången…”, erkände han. ”Och jag fick ligga ner.”
”Fick du syrgas också eller?” Hans kompis skakade roat på huvudet innan han vred på armen för att inspektera den nya gadden. Jakes favoritdjur var av någon underlig anledning ugglor, han var till och med så nördig att han hade koll på dom olika arterna. Hela grejen var bara så otippad när det gällde Jake att det på något sätt blev gulligt. Ugglan som nu prydde hans arm var i alla fall en rostpärluggla, hade Liam fått lära sig. Att killen för övrigt knappt rört en min medan tatueraren jobbat hade gjort Liam minst sagt imponerad.

Bussen Jake skulle åka hem med kom först och det vanliga hejdå:et, halvkramen och ses imorgon:et utdelades innan även Liams buss körde in bakom. Tio minuter senare klev han av vid hållplatsen som bara låg några hundra meter ifrån deras hus. Något, eller någon rättare sagt, hann dock fånga hans uppmärksamhet innan han klivit över vägen. På motsatt sida gick Andy längs trottoaren, mot busshållplatsen in mot stan såg det ut som. En lite gnagande känsla uppenbarade sig i hans bröst, helt orsakad av vad Jake sagt. Fan, kunde han inte bara ha hållit sina åsikter för sig själv?
Andy verkade inte ha sett honom och gick i ganska snabbt tempo. Dom röda slingorna i håret syntes på långt håll och matchade t-shirten under den öppna jackan.
”Andy!” ropade han innan han skulle hinna ångra sig.

Andy vred snabbt på huvudet när han hörde sitt namn. Han hade mycket väl hört vem det var men inte lyckats hindra reflexen att ändå titta ditåt. Nu vände han hastigt tillbaks blicken och fortsatte gå. Vad skulle Liam göra? Skrika mer elaka saker efter honom? Han blev bara så jävla trött på sig själv ibland. Han blev trött på att han var för snäll, trött på att han hjälpt Liam-idioten med matten eftersom han ändå inte skulle vara tacksam över det utan lika snart igen skulle förödmjuka honom inför både sin egna kompisar och inför andra inom hörhåll. Vad fan pratar du om? Emo.
Han blev trött på att han alltid spände sig lite när Liam var i närheten.
”Men vänta då!”
Idioten småsprang faktiskt över vägen – Andy kände sig inte alls särskilt snäll när han nästan hoppades på att någon bil skulle ha kommit körandes och skrämt honom lite – och slöt sedan upp bredvid honom innan han strök den blonda luggen ur ögonen. Vad var det för fel på hans ögon som alltid tycktes lysa? Var det någon liten utomjordningsfamilj som byggt koloni inuti hans huvud och gav ifrån sig något sken som letade sig ut genom hans ög- Andy hejdade snabbt tankarna och undrade om han själv råkat ut för en hjärnblödning kanske. Utomjordingsfamilj? Koloni? Hans fantasi började spåra lite nu.  
”Du-”
”Jag vill inte höra Liam. Och du har inga kompisar att imponera på här.” Kanske var Andy själv lite lättirriterad idag – kanske hade han blivit det efter att han från ingenstans blivit upptryckt mot skåpet i skolan -, men han skulle hem till Nicholas och hade inte alls någon lust att bli stoppad av Liam som säkert skulle vara töntig och påminna honom igen om att deras lilla mattelektion inte hade förändrat någonting mellan dom. Som att Andy någonsin skulle vänta sig det.
”Men idag…”, fortsatte Liam ändå och började gå bredvid honom. Hela hans ansiktsuttryck skrek om hur besvärad och obekväm han kände sig. Det gjorde nästan Andy lite nyfiken på vad han kunde tänkas vilja säga. ”Det var dumt gjort. Okej?”
Andy stannade till sist till, chockad över vad han nyss hört men redan säker på att det fanns någon egoistisk anledning till den så kallade ursäkten. Liam bad aldrig om ursäkt.
”Dumt gjort att inte vänta tills någon såg eller?” Av vad han hunnit se hade det bara varit dom två där när Liam smällde upp honom mot skåpet. Det hade inte varit en helt ologisk rädsla han känt när han haft Liams händer tryckta mot sina axlar. Det var inget okänt faktum att Liam var stark och dessutom hade ett hett temperament. Han hade däremot aldrig, absolut inte när dom varit kompisar och inte senare heller, någonsin varit i närheten av att göra illa honom fysiskt. Inte förrän idag.
”Du vet vad jag menar”, suckade Liam. Han sneglade mot Andy och när han tyckte sig se någonting flimra förbi i hans blåa blick, någonting sorgset? så rynkade han pannan. Visst, han hade överreagerat, men han hade inte slagit honom. Och nu bad han typ om ursäkt. Det fanns ingen anledning för killen att se ut sådär. ”Jag skulle inte ha gjort illa dig”, tillade han till sist, ifall Andy verkligen behövde få det förtydligat. Liam stack sedan ner händerna i jeansfickorna då han inte visste vart han skulle göra av dom.
”Nehej”, sa Andy lågt.
´Nehej´, var det allt han hade att säga? En olustig känsla som påminde om ångest började ta plats i Liams mage och som så ofta när han kände sig besvärad gick han in i försvarsläge istället. ”Men jag trodde väl liksom att du fattade att det där inte förändrade någonting. Du hjälpte mig och det var schysst, men det var allt. Så du borde inte ens ha-”
”Men seriöst! Jag frågade inte ifall du ville hänga med mig hem, jag frågade om matten! Efter mattelektionen. Jag tycker inte att det är något extremt kompisaktigt att fråga, eller tycker du det? Om du bara ska säga en massa skit kan du lika gärna låta bli att säga något alls.”
Liam blev tyst igen. Innan han istället surnade till ännu mer. ”Men vad fan vill du att jag säga då? Förlåt! Om det är vad du vill höra.” Den första så kallade ursäkten hade varit äkta. Den här? Inte så mycket.

Dom skulle snart vara framme vid hållplatsen och Andy bet något sammanbitet ihop för att inte kasta ur sig något som skulle få honom att sjunka ner till samma barnsliga nivå som Liam.
”Är det för att du tror att jag ska berätta för mamma som kommer berätta för Cathy eller? Jag är ingen skvallrare. Du behöver inte vara orolig”, sa han med sarkasm i rösten.
Han trodde inte att Liam oroade sig i övrigt för vad hans mamma tyckte; hon hade senast i vintras fått hämta hem honom med näsblod och svullen läpp på polisstationen efter att han hamnat i bråk med några killar från en annan skola, och i skolan dagen efter hade han bara verkat roas av det hela.  Men han var säkert skiträdd för att Cathy skulle få veta att han betett sig illa mot Andy.
”Det var inte därför.” Att Liam svarade så kort och lugnt förvånade honom så pass att han själv bara kunde säga ett:
”Okej.”  
Om dom fortfarande varit kompisar skulle Andy ha försökt prata med honom för att försöka få veta vart problemet låg. För något måste det vara eftersom han betedde sig sådär. Det behövde han inte ha läst psykologi för att förstå. Men nu var dom inte kompisar och Andy skulle inte ha brytt sig om så Liam hamnat i fängelse. Eller jo. Det skulle han ha gjort. För att han var för snäll för sitt eget jävla bästa.
”Skulle inte du någonstans eller?” Liam höjde ögonbrynen men det var till hans läppar Andys blick föll eftersom solen fått silverringen att blänka till. Han hade alltid varit svag för piercingar hos killar, särskilt i läppen, och det störde honom på sätt och vis att Liam hade just en sån. Han ville säga att han inte passade i den, men han gjorde tyvärr det.
”Jo jag ska ta bussen in till stan. Om jag är fri att gå nu eller?” Andys röst dröp återigen av sarkasm, och precis lika ironiskt gjorde Liam en gest med handen för att visa att han kunde gå vart än han ville.

Det var först när Andy vänt ryggen mot honom som Liam kände hur det värkte i magen. Hela dagen hade känts förjävlig och nu ekade både Jakes och Andys ord i hans huvud.
Det skulle kännas bättre imorgon. Det hade bara varit en dålig dag.