I hate (almost) everything about you - del 12

Liam såg på den allt mindre glöden tills att den slocknade helt och släppte sedan ner ciggen för att göra högen nedanför sällskap. Riktigt så illa som att det var han som rökt hela högen av fimpar var det inte, det var bara ett populärt ställe att sitta och röka på. Resten av hans klass satt förmodligen och pratade om renässansen just nu. Själv hade han inte ens någon aning om vilka årtal den hörde till. Den där planen om att försöka skärpa sig lite i skolan hade spruckit ganska snabbt. Han hade alltid varit sådan att han blev frustrerad när han inte förstod någonting på en gång. Det låste sig. Han blev ännu mer frustrerad och till slut gav han bara upp. Slutbetygen skulle fixa sig ändå – det var dom tvungna att göra.
.. to feel what lies beneath our eyes. Never give in- ”Hallå?”
Någon annans röst blandade sig in tillsammans med musiken han lyssnade på och han såg förvirrat upp.
”Välkommen ut i världen igen”, flinade Johan.
Liam tog ur ena hörsnäckan samtidigt som hans kompis satte sig bredvid uppe på bordet, även han med fötterna på den tillhörande bänken som det egentligen var tänkt att man skulle sitta på.
”Hade lite hög volym kanske”, log han snett tillbaks. ”Och du överlevde historian ser jag.”
Johan nickade och drog handen genom det röda håret. ”Alltså det var inte så tungt, men vi gick igenom ganska mycket till provet så du kanske bor-”
”Jag borde ingenting, okej?”
Och det borde verkligen inte komma någonting sådant ifrån Johan som brukade skolka ännu mer än vad Liam gjorde.
”Aja skulle vi kolla matchen hemma hos dig eller?” sa han och bytte smart nog samtalsämne.
”Nej det blir hos Pontus. Morsan bytte skift så hon blir hemma, och det blir för trångt på mitt rum.”
Det var el clasicò-match ikväll och det hade blivit som en tradition att dom kollade det tillsammans.
Några höga, ljusa skratt fick Liam att se upp och det tog inte lång tid förrän blicken fastnade på den färgglada estetpandan. Om han inte såg fel så hade hon också en ryggsäck i form av en panda på ryggen. Hur fungerade ens hjärna när man valde att köpa en sån? Han kom på sig själv med att svepa blicken över skolgården för att se om emopojken också kom på eftersläp bara för att i nästa sekund irriteras över att tanken ens dykt upp. Han var nöjd med att inte ha sett till honom i skolan än så länge idag. När han vaknat förmiddagen efter festen och sakta börjat minnas natten så hade det största irritationsobjektet varit honom själv. Höll han på att tappa greppet helt? Han hade varit ganska full men hur hade det kunnat resultera i att han valde att gå hem tillsammans med Andy? Han hade redan påmint Andy både en och två gånger tidigare om att ingenting hade förändrats och att han inte skulle få för sig att dom var några slags kompisar igen, men hur bra var han på att gestalta sina egna ord egentligen?

Hemma hos Pontus fanns det gott om plats då han hade egen lägenhet. Han hade haft det sedan nian och vad Liam förstått så hade det inte ens varit frivilligt från första början utan han hade mer eller mindre blivit utkastad av sina föräldrar. Någonting sådant.
Ännu något som gjorde det tydligt att dom inte var kompisar på något särskilt djupt plan; ’Någonting sådant.’ när det handlade om att ens polares föräldrar kastat ut honom… Hade det varit Jake skulle Liam ha vetat allt om det.  
”Men satan!” svor Pontus till. ”Äckliga filmare!”
”Det var inte filmning!” protesterade Liam. ”Han sparkade ju för fan på honom.”
Han såg hur Jake drog på munnen bredvid honom och gav honom en blick. ”Vad?”
”Nej ingenting”, log han oskyldigt. 
Pontus verkade inte höra något alls utav vad dom sa utan såg mer ut att vara på väg att ställa sig upp.
”Han blir orättvist behandlad. Det ser vem som helst.” Ändå kunde han inte låta bli att flina. Liam skulle aldrig ta ett så fånigt uttryck som mancrush i sin mun, men om han hade gjort det så skulle väl den portugisiske fotbollsspelaren ha platsat in ganska bra under den kategorin. I största hemlighet dock. Förutom för Jake kanske.
Andra halvlek började lida mot sitt slut och det syntes också på bordet framför dom. Ölburkar, pizzakartonger och en tom popcornskål låg utspridda och av någon anledning (Pontus) hade dessutom ett antal soffkuddar hamnat framför tv:n. Det var tur att Pontus inte fått för sig att spela fotboll själv för då skulle seriöst spelare ha blivit nedslagna.
”Jävla skitma-”
”Stäng inte av, jag vill se eftersnacket.”
Pontus gav Liam en trött blick och reste sig sedan upp från soffan för att ta med pizzakartongerna till köket. Johan verkade istället ta sikte på badrummet.
”’Jag vill se eftersnacket’”, härmade Jake roat. ”Du vill se när dom tackar varandra eftersom det innebär att Ronaldo tar av sig tröjan”, tillade han något lägre.
”Men säkert.” Han himlade med ögonen men kunde inte låta bli att flina över hur mitt i prick det Jake sa var. Klart han ville se honom utan tröja.
”Du”, sa Jake när dom en timme senare lämnade Pontus lägenhet och började gå mot stan. ”Vill du hänga med på match imorgon? Det är nere på lilla stadion, dom ligger tvåa i serien så det kommer bli sjukt spännande.”
”Vadå vilka är det då?”
”Djurgården mot AIK, p18.”
Han ryckte på axlarna med ett leende. ”Visst det kan jag väl.”
”Härligt. Jag har biljetter.” Han kastade en blick mot hållplatsen där hans buss precis svängt in och började samtidigt snabba på stegen, dock inte utan att se sig om över axeln på Liam igen. ”men vi ses väl i skolan innan, matchen är halv se-”
”Absolut, spring nu”, skrattade han. ”Eller gå förresten! Busschaufförer älskar ju att dra iväg precis när man fått upp farten.”
Han själv skulle få vänta en kvart på sin buss, men så länge den inte regnade så var det ingen större fara.


                                                                       *

Nästa eftermiddag öste regnet ner och mullrandet fick rutorna i idrottshallen att skallra. Lektionen hade förståeligt blivit inflyttad till gympahallen, och det var där inne Andys klass och den andra Sam-klassen för närvarande befann sig.
”Jag hade tänkt att vi skulle passa på att träna till dansen inför balen…”, började deras idrottslärare Jasmin men blev avbruten av flera killar med höga protester. Liams klass.
”Men!” fortsatte hon och spände blicken i dom skyldiga. ”… tyvärr så har stereon gått sönder så det går inte idag. Ni får värma upp med jägarboll istället och så kör vi Borgboll efter det.”

”Väggen håller på och rasar!” ropade Nicholas som stod alldeles bredvid Andy och pekade åt sidan där flera mattor höll på att glida ner och därmed göra deras så kallade borg mycket ömtåligare. Bollar ven fram och tillbaks i den stora gympahallen och Andy fick snart tag i en. Smygande bakom en plint skickade han hårt iväg bollen och träffade Wera i det andra laget.
”Wera, tio armhävningar!” ropade Jasmin. ”Du också där borta, Liam!”
Andy var precis på väg att ta skydd igen då hans blick fångade upp Liam på mitten av golvet mellan deras borgar, nu i armhävningsposition. Han hade ett par vanliga fotbollsshorts på sig, samt en svart t-shirt som nu hängde så pass löst i halsen att den gav fyll insyn till hans bröst och mage varje gång han sjönk ner eller hävde sig upp på till synes starka armar. Det såg inte ens ansträngande ut för honom. Den blonda luggen hade fallit ner i hans ögon och Andy bara väntade på att han skulle stryka undan de-
Tankarna avbröts av att han fick en boll rakt i huvudet och han blinkade snabbt till. Den följande halvtimmen såg han till att koncentrera sig mer på matchen än på vad Liam gjorde och inte gjorde.
Med tanke på att han var snabb och smidig var det dumt att inte försöka; så han tog en chansning att springa över planen när dom flesta hade fokus på höger sida där Nicholas och några till var i full färd med att peppra bollar. När han var alldeles bakom en av madrassväggarna höjde han armen och tog ett sista steg för att kasta bollen på Pontus. Dessvärre hade skosnöret åkt upp och det hela resulterade i att han istället snubblade och ramlade rakt in i honom.
”Vad i helvete gör du?!”
Andy kom snabbt upp på fötter och såg upp på Pontus. ”Det var inte meningen fattar du väl!”
”Säkert, jävla bög! Gå och tafsa på någon annan!”
”Pontus!” röt Jasmin till som uppenbarligen varit i närheten. Andy hade dock blicken fäst på Pontus och bet ihop så hårt att tänderna gjorde ont. Han hatade honom. Han hatade honom så himla mycket. Den här gången kunde han inte hejda sig. Utan förvarning knuffade han till Pontus så hårt han kunde i bröstet. ”Håll käften!”
”Men ditt jävla äckel!” Pontus hade bara snubblat bak något steg så han kunde med lätthet knuffa tillbaks Andy som med sin betydligt mindre kropp föll till golvet.
”Du går ut härifrån på en gång!” Jasmin hade kommit fram och slet tag i Pontus arm innan hon pekade mot omklädningsrummet. ”Nu!”
”Men vad har jag gjort?! Det var den där bö-”
”UT!”
Andy svalde hårt och kände hur det sved i händerna på grund av det sträva golvet. Han tvingade långsamt upp blicken och insåg att alla hade stannat upp och hade blicken riktad mot honom och Jasmin. Pontus stormade iväg och Jasmin tog tag om Andys arm för att hjälpa honom upp. Han drog sig dock loss och ställde sig upp själv. Klumpen i halsen växte ytterligare och han försökte undvika allas ögon.
”Fan, han knuffade honom ju!” Det var en av killarna som Liam hängde med ibland som bröt tystnaden. ”Jag såg att det var Andy som bör-”
”Är det fler som vill gå ut?!”
 Han orkade inte höra mer. Förödmjukelsen var vidrig och han tänkte inte stå kvar där och behöva bli försvarad av Jasmin. Istället tog han till flykten åt samma håll som Pontus försvunnit och önskade samtidigt tyst att han inte skulle vara kvar där inne.
Eller kanske skulle det vara skönt om han var just det. Den där knuffen hade varit alldeles för snäll. Även om Andy inte brukade slåss så skulle han inte ha några problem med att rikta en knytnäve mot det där ansiktet just nu.
Omklädningsrummet ekade dock tomt och han vred snabbt på kranen inne i badrummet för att skölja dom svidande händerna i kallvatten. Det var först när han såg upp i spegeln som han insåg att han fortfarande hade käkarna hårt sammanbitna.
”Andy?!” Det var Simons röst men istället för att svara stod han bara alldeles tyst vid den nu avstängda kranen och hoppades att han skulle gå igen. ”Andy, är du här?” Han hörde steg genom omklädningsrummet, vidare mot duscharna och sedan försvann dom igen. Han tog ett djupt andetag men hörde själv hur darrande det lät. Han är inte värd det.  Han bet sig hårt i läppen och knöt nävarna, försökte hålla tillbaks det som hotade att tränga fram bakom ögonlocken. Han såg alla dom stirrande ögonen framför sig men han kunde inte minnas vad han hade hört. Hade Liam, Johan och dom där andra skrattat? Alla måste ha tyckt att han såg helt patetisk ut när han ramlade. Emobögen. Han som inte ens kan försvara sig själv. Och när han försöker så blir det bara pinsamt. Patetiskt. Skrattretande.
Han tryckte fingertopparna mot dom slutna ögonen och tog ännu ett djupt andetag, mindre darrigt den här gången. Efter det tvingade han sig själv att öppna dom och att inte tillåta en enda tår ta sig ut.
Tre minuter senare hade han bytt om, tryckt ner gympakläderna i väskan och lämnat omklädningsrummet. Bakom honom slog dörren igen med en tung duns.

Ovädret som varit tidigare under dagen hade ersatts med solsken och på väg hem från skolan hade Liam till och med kunnat ta av sig jackan en kort stund.
Idrottslektionen hade blivit totalt kaos. Pontus hade varit jävlig mot Andy ända sedan ettan, men om det inte vore för Liam så skulle han säkert inte ens ha lagt märke till honom. Nu var det som att hans kompisgäng tyckte mer illa om Andy än Liam själv gjorde, och att allt bara dragits längre och längre.
Liams irritation till den svarthårige fanns såklart kvar, men efter Pontus fysiska tilltag idag så hade han nästan velat sett att dom bara la ner allting. Att dom bara gick tillbaks till att ignorera honom. Liams plan hade redan gått i lås; den som mobbar kan inte bli mobbad. Fast med Pontus som verkade ha återfunnit sitt intresse och som dessutom nu hade blivit förödmjukad genom att ha blivit utkastad från gympalektionen på grund av Andy så var det nog inte särskilt troligt. Liam hade inte hunnit se hur det hela hade börjat och han hade inte sett till Pontus efter lektionen för att kunna fråga heller. Precis som Pontus varit spårlöst borta hade även den svarthårige varit och Liam antog att han satt och grinade i något hörn. Med oavsett vad han gjorde, oavsett hur illa Liam tyckte om honom så hade han inte funnit något roande i det som hänt i gympasalen.

”Hej.” Cathy klev ur bilen i samma stund som Liam klev in på gården. ”Är det bra?”
”Jodå, jag ska iväg på match med Jake om ett tag. Men jag tänkte… visst jobbar du natt imorgon?”
”Tyvärr ja”, log hon trött och drog fingrarna genom sitt vågiga, blonda hår innan hon gick för att hämta posten.
I såna här situationer hade det varit så mycket enklare om han varit den där ´perfekta sonen´, nu fick han bara lita på sin övertalningsförmåga. ”Jag tänkte ha fest… om det är okej?”
”Men nej Liam, inte här åtminstone. Jag har gjort det misstaget alldeles för många gånger.”
Han följde med henne in i hallen och vidare till köket. ”Men snälla, jag kommer hålla det under kontroll.” 
”Som sist menar du? Det kom hit över hundra personer. Polisen kom! Jag fick skicka sofföverdraget på kemtvätt. Behöver jag fortsätta?”
”Men… Jag kommer inte bjuda lika många, vilket betyder att det inte kan komma lika många kompisars kompisar. Och polisen kommer inte att komma hit igen. Jag lovar. Bara en vanlig fest.”
Cathy började bläddra igenom posten på bänken. ”Du får gärna ta hit några kompisar men ingen fest.”
Han var sekunder ifrån att öppna munnen och kasta ur sig något frustrerat men hejdade sig och gjorde ett sista försök. ”Snälla.”
Att hon såg upp ifrån posten var ett gott tecken.
”Hur har det gått på dom senaste proven?”
”Bra”, ljög han och ryckte på axlarna. ”Alltså inte alla rätt men, bra. Godkänt liksom.”
Några få rätt ifrån godkänt var ju nästan samma sak. Det var inte hans fel att lärarna skulle göra så komplicerade frågor.
”Är det säkert? För om du inte får fullständiga betyg när du går ut så… Jag vet att du tycker att jag är tjatig men jag vill bara att det ska gå bra för dig.”
Det var inte konstigt att Cathy oroade sig. Först och främst var hon hans mamma och det var vad dom gjorde, men hon hade väl ännu större anledning med tanke på att det varit nära att han fått gå om tvåan på gymnasiet. Hon hade tagit det mycket hårdare än honom. För Liam hade det aldrig funnits på kartan; hade någon sagt att han skulle gå om så hade han vägrat. Eller hoppat av hela gymnasiet.
”Men ja, det är säkert. Kan jag ha festen då?”
Hon suckade tungt och samlade ihop posten till en prydlig hög. ”Är det en enda pryl som är trasig så kommer du få utegångsförbud ända fram till studenten. Är det förstått?”
”Yes sir”, flinade han. ”Jag drar till Jake på en gång, hejdå och godnatt om du sover när jag kommer hem! Och tack!”
”Liam…”
Han var redan i färd med att ta på sig skorna och hade redan tryckt undan det dåliga samvetet över att han ljugit för sin mamma.

Strax före halv sju ställde Liam och Jake ifrån sig cyklarna intill ett träd utanför fotbollsstadion.
”Verkar vara riktigt mycket folk”, sa Jake och såg sig omkring.
”Verkligen. Vilken entré ska vi till?” frågade Liam medan han låste cykeln. Jake hade inte låst sin men det var ändå inte någon som skulle vilja sno en så pass ny cykel som han hade – Liams kärringcykel skulle vara mer eftertraktad.   
”Eh… fyra. Då valde vi omedvetet en bra parkering, fyran är rakt över där”, pekade hans brunhåriga kompis.
Efter att dom tagit sina platser på läktaren drog Liam ner dragkedjan på sin jacka en aning för att sedan luta sig fram mot räcket för att se ner på planen där killarna redan sprang runt och värmde upp med bollar. Han la först märke till det ena lagets blåa tröjor och sedan en viss spelare. Med rynkad pannan vände han sig långsamt om mot Jake.
”Andy spelar i det här laget..?”
”Mm”, sa han nonchalant men började sedan flina. ”Nej jag sa inget för då hade du bara klagat över att du skulle bli tvungen att titta på honom. Men han är bra, han har stått för typ alla senaste måle-”
”Vadå för du statistik eller något eller?” Han lät måttligt road men det sneda leendet avslöjade ändå att han inte menade något illa. Fast det ändrade inte det faktum att han verkligen inte hade någon lust att behöva se Andy springa omkring på planen i 90 minuter.

När Andy först hade cyklat hem ifrån skolan hade han haft god lust att skippa matchen för att bara begrava sig under täcket och hata dagen som varit. Precis som en töntig emo. Men någonting hade han väl ändå påmint honom om att det skulle vara att låta Pontus vinna. Det räckte med att han förstört den där träningen tidigare. Den Andy som nu befann sig på planen var inte någon gråtfärdig utan en sjukt taggad. Det var någonting med matchtröjan som gjorde det.
”Okej kom igen killar, samling!”
Dom joggade in till sidan av planen allihop för att bilda en ring och coachen körde ett sista peptalk med dom.
”Nu tar vi det här grabbar! Så länge ni håller era positioner och fokus så tar vi hem det, okej?! En förlust är inte ett alternativ. Är alla med?”
Dom samlade ihop händerna i mitten och efter det sedvanliga ”DIF!”:et sprang dom ut på planen för att inta sina platser. Andy drog till strumporna över benskydden och slängde sedan upp en blick mot läktaren som såg ut att vara nästintill fullsatt.
Efter visselpipans gälla signal var matchen igång och i samma stund hade han en gulsvartklädd kraftig kille framför sig. När bollen sköts mot hans håll var han dock snabb att parera och tog ganska enkelt ner den och satte fart över gräset. Det var en av sakerna han gillade med fotbollen; man behövde inte vara starkast och elakast för att vara bäst.

”Fan också!” utbrast Jake när AIK satte sitt första mål och därmed tog ledningen. ”Det var ju ren tur bara, åh!”
Liam var beredd att hålla med. Djurgården hade mycket bättre spel. Fast hade inte Andy sumpat den där första chansen så hade det ju åtminstone stått 1-1.
”Dom får väl byta ut anfallarna, ingen av dom klarar ju tydligen av att göra mål.”
Jake kastade en blick mot honom. ”Jo men det kommer snart, Jonah brukar vara stenhård.”
”Verkligen? Vart var ni, i duschen?”
Jake gav en trött blick som svar på Liams flin. Liam hade aldrig sett denna Jonah förut, men matchen hade inte pågått länge alls förrän Jake hunnit nämna honom säkert tre, fyra gånger. Varav två av gångerna handlat om hans utseende. Han hade sin aning om varför Jake var på matcherna så ofta. 
Leendet dröjde sig kvar på Liams läppar när han såg ner på planen igen. Andy hade bollen och rörde sig som en jävla pil över planen. Det fanns inga som helst spår av den där osäkra killen som suttit på golvet i idrottshallen tidigare, inga likheter med emopojken som gick i korridoren med luggen hängande ner i ögonen. Han såg självsäker ut.
Men fortfarande; han gjorde inga mål.
Det blåstes av för halvlek och Jake såg ut som att han också hade varit nere på planen och sprungit när han drog fingrarna genom håret.
”Har du med dig handduk så att du också kan duscha efteråt eller?” retades han. ”Det kanske var planen från början förresten.”
”Men det är spännande ju! Om dom-” Han grep snabbt tag i Liams arm när någon trängde sig förbi och var nära att få dom båda att tappa balansen. Dom stod inte högre upp än på fjärde raden, men ramlade man skulle det ändå vara tillräckligt för att kunna skada sig riktigt ordentligt. Särskilt om man föll med huvudet före.
”Jävla idiot”, muttrade Liam och såg irriterat efter den skyldige innan han såg tillbaks på Jake.
”Förresten, morsan gick med på att låta mig ha fest hemma imorgon, så du kan väl snacka med några i media om du vill?”
”Nice! Absolut”, nickade han. ”Vinner dom matchen ikväll så bjuder du Andy också?” Han började flina innan han ens avslutat meningen.
”Självklart”, svarade han sarkastiskt. ”Jag sticker iväg och tar en snabb cigg bara, stannar du här?”
Jake nickade mot någon han verkade känna längre bort och vände sedan tillbaks uppmärksamheten mot Liam. ”Ja, men skynda dig tillbaks.” 

Första halvleken hade gått okej. Både vad gällde laget och honom själv. Andra halvleken däremot hade varit tusen gånger bättre och för tillfället stod det 2-2. Det var bara minuter kvar av matchen och även om oavgjort var bra så var en vinst alltid bättre. Särskilt efter idag så skulle det kännas så fruktansvärt bra att vinna.
”Andy, finns på höger kant!” Det var Jonah som skrek åt honom, fri från motståndarna och med adrenalin lysande i ögonen. Han sköt iväg en hård passning som visade sig vara helt felfri då Jonah lätt tog ner bollen. Andy slösade ingen tid utan satte av som ett spjut mot målet, hela tiden uppmärksam på vart dom andra spelarna befann sig och vart han hade sin lagkompis någonstans.
’Bögjävel.’ ’Du är så jävla värdelös!’ ’Hur mås det idag då ’mitt liv är så tragiskt att jag bara vill dö’?’ ’Aaaandy!’ Kommentarerna ekade i hans huvud men på något sätt fick det honom bara att springa ännu snabbare.
”Jonah!”
Han tog emot passningen då dom befann sig någon meter ifrån målet, kollade upp för att registrera målvakten, försökte förutspå åt vilket håll han skulle kasta sig, och sköt. Med ett hårt svisch satt bollen rakt i krysset och domaren blåste i visselpipan.
Han hann knappt fatta själv vad som hade hänt förrän han befann sig underst i en hög av fotbollsspelare.
”Fan vad härligt Andy!”
”Fatta att vi vann!”
”… så jävla bra…”
Det var först när dom släppt honom och han återfått luften som han kastade en blick upp mot läktaren, fortfarande med leendet på läpparna. På raden längst ner fick han syn på Lisette och några andra av sina kompisar, lika ivriga dom med, men så fick han också syn på någon som han absolut inte räknade med att se där. Några rader högre upp. Liam. Hade det bara varit hans eget leende som runnit av skulle han ha trott att han inbillat sig att deras blickar, trots avståndet, mötts för några sekunder, men när även den andres leende dog ut lika snabbt så fanns det inga tvivel.
Varför i helvete skulle han ha kollat dit för?
”Andy!”
Han höll kvar blicken i Liams ett tag men vände sig sedan sakta om för att höra vad hans lagkompisar ville.
Liams ögon hade lyst som gröna sken ifrån läktaren. Han förstod att just det varit inbillning; att dom knappast hade den effekten, men det hade sett så ut och det var tillräckligt för att han skulle hata smaragdblicken ännu mer. Varför kunde han inte bara ha gråa tråkiga ögon? Det hade passat honom mycket bättre.

”Yes! Fan vad skönt, nu tog dom ledningen i serien med en poäng!” sa Jake glatt och la upp armen om Liams axlar. ”Håll med om att det var ett snyggt mål!”
Liam såg ner på planen, på hemmalagets glada rop och kramar, och bortalaget som snopet gick mot utgången för att förmodligen snacka om vad som gått fel tillsammans med tränaren i omklädningsrummet. Att förlora i sista matchminuten var väl ingenting som var särskilt kul. Han såg precis hur killarna hade släppt Andy, och hur han i sin tur såg upp mot läktaren. Liam borde egentligen ha vänt bort blicken, men innan han hunnit det hade deras blickar mötts. Det var väl mest en principsak att han höll kvar blicken, att han inte ville vara den som såg bort först.
Sluta glo, jävla idiot.
Till sist blev det i alla fall Andy som var den första att vända bort blicken då han vände sig om mot sina polare igen.
”Liam?”
Han blinkade till lite och vände sig om mot sin vän.
”Även om du fortfarande säger att du hatar killen måste du erkänna att det var ett jävligt snyggt mål.”
Han ryckte på axlarna och suckade samtidigt inombords över Jakes ’Även om du fortfarande säger..’ Det var inget han bara sa, det var ren fakta. Permanent fakta. 
”Har sett snyggare.”
”Men nu menar jag inte i jämförelse med Ronaldo och Messi, du är fan dryg ibland”, flinade han och knuffade lätt till honom med axeln. ”Ska vi dra oss eller?”
Och det gjorde dom. Bort ifrån den folkfyllda läktaren och mot dom väntande cyklarna. På väg dit passerade dom omklädningsrummen och hemmalaget som kom gående med vattenflaskor och benskydd i händerna. Andy bland andra. Nyss nämnda kille drog för övrigt precis upp den blåa fotbollströjan för att torka sig i pannan med kanten, och det var oundvikligt att inte låta blicken falla ner till hans mage. Det var ju en ren reflex dom flesta människor hade, eller hur? Och det fick honom att påminnas om bilden han sett på datorn.
”Vad sägs om pizza ikväll? Hemma hos mig, en bra skräckfilm?”
Jake drog åt sig Liams uppmärksamhet och han gav honom ett retsamt leende. ”Låter som att du bjuder hem mig på en dejt.”
”Ja just ja, glömde nämna att vi är ensamma hemma...” Hans kompis höjde retsamt på ögonbrynen innan han skrattande gränslade sin cykel. ”Orkar inte den pressen idag, men en annan gång ska jag bjuda dig på den där dejten, lovar.”
”Inget halvdant isåfall. Jag vill ha choklad och en fluffig nalle också.”
”Du skulle döda mig om jag gav dig en nalle.”
”True.”
Liam kastade en sista blick mot fotbollsplanerna innan han också hoppade upp på sin cykel.

”Gud vad bra du var!” Lisette kastade sig om halsen på Andy så snart som han kom ut ifrån omklädningsrummet och han la skrattande armarna om hennes rygg.
”Tack.”
”Det där sista målet var det snyggaste du någonsin gjort, på riktigt!” fortsatte hon stråla mot honom. Dagens klädsel bestod av en av hennes vanliga svarta tyllkjolar, skelettstrumpbyxor och någon lila överdel som skymtade under den halvöppna jackan.  
”Ren jävla utklassning, grattis!” Simons vita fluff dök upp i Andys synfält när han fick en stor kram även av honom. Och med ens kändes det tidigare deppiga humöret över idrottslektionen ännu onödigare.
”Tack. Vi är några från laget som tänkte gå ut och käka någonstans, förmodligen dricka något också”, tillade han leende och drog en hand genom det fuktiga håret. ”Följer ni med?”
”Isåfall får du ta Simon på din cykel, det är helt livsfarligt att ha honom på pakethållaren”, sa Lisette varpå Simon skrattade.
”Och ändå var någon sjukt envis med att det var hon som skulle köra! Jag sa ju att jag borde ha fått skjutsa dig istället, det blir mycket svårare med en tyngre bak på.”
Lisette himlade med ögonen. ”Det var inte det som var problemet. Du satt inte still – det var problemet.”
Andy skrattade och såg på sina kompisar. Dom hade inte hunnit känna varandra särskilt länge alls förrän dom börjat bete sig som syskon mot varandra, inklusive den där hatkärleken.
”Jag kan offra mig att ta honom på min cykel, jag lovar.”
Lisette hade sin cykel på ett annat ställe än Andy så för stunden skildes dom åt från henne.
”Men jag håller med Lisette, det var verkligen ett snyggt mål ”, log Simon.
”Var det..? Det kändes så men med adrenalin i kroppen blir det lätt att man tror för mycket om sig själv.”
”Jag kan intyga att det inte berodde på adrenalin, det var snyggt.”
”Tack”, log han igen. Mål som mål, men det var klart att det kändes ännu roligare när man lyckades göra det snyggt. ’

”Och du, jag menar inte att förstöra den där känslan eller något nu men…” Andy vände blicken mot Simon och anade vart det här var på väg. Särskilt eftersom han inte svarat på sms:et Simon skickat efter idrottslektionen. ”Det där i skolan tidigare. Pontus är en jävla idiot, vilket inte är något nytt. Men det borde ha varit han som lämnat, inte du.”
Andy ryckte på axlarna. ”Jag vet. Men jag kunde inte vara kvar där. Jasmin stod och försvarade mig”, sa han menande.
”Ja, och det var helt rätt”, sa Simon direkt. ”Det han håller på med kallas sexuella trakasserier.”
”Du förstår hur jag menar…” Självklart visste Andy också att det var rätt att Jasmin sagt ifrån – vilken sorts lärare skulle hon annars ha varit? Och han visste att det var Pontus som gjort fel och inte han själv. Men ändå. Hur elak någon än varit ville man inte bli försvarad av en lärare inför alla. Fånigt, men sant.
”Jag vet”, sa Simon lite lägre. ”Jag var och letade efter dig. Åkte du hem?”
Han nickade. ”Skrattade dom andra eller?” Simons lilla tvekan fick honom att sucka. ”Såklart.”
”Det var inte så farligt. Det var några av Liams kompisar som fortsatte tjafsa med Jasmin, om att Pontus inte hade gjort något. Dom la mer vikt vid det än vid dig personligen.”
”Okej”, nickade han. ”Jag såg Liam på matchen.”
Simon såg förvånat på honom. ”Gjorde du?”
”Ja. Han och Jake tror jag. Har aldrig sett honom på någon match tidigare.”
Simon var precis på väg att svara när dom hörde Lisette som vinkade åt dom från cykelvägen. ”Vart någonstans ska ni då?”
”Vet inte”, ropade Andy tillbaks och kom snart fram till sin cykel. ”Vi skulle ses på stan och bestämma där.”