I hate (almost) everything about you - del 13

Fredag eftermiddag. Fest ikväll. Helgen kunde inte ha startat så mycket bättre.
Det var när Liam satt i sängen med gitarren i knäet som han insåg att han inte fixat med musiken till festen och reste sig därför upp för att gå ner. Han hann dock inte längre än till hallen förrän hans mamma stoppade honom.
”Liam, kom hit.”
Han kastade en blick mot Cathy i köket som precis la ifrån sig den bärbara telefonen.
”Ja men vänta, jag ska bara hämta högtalarna ute i förrådet. Är det upplåst eller?”
”Du behöver inga högtalare. Det blir ingen fest för dig.”
Han hejdade sig med ena foten ovanför skon när hon lät så bestämd. ”Va?”
”Din mentor ringde mig precis.” Han vände sig om mot henne och såg genast hur spänt hennes ansikte var. Precis så som hans eget brukade bli när han var på väg att tappa fattningen. Det här var inte bra.  
”Vadå, varför det?” frågade han och gick automatiskt in i försvarsläge innan han ens visste exakt vad det handlade om.
”Ja det kanske du skulle kunna förklara för mig? Varför ljuger du för mig Liam?! Din mentor ringde precis för att säga att du har IG-varning i flera ämnen, att du haft massa frånvaro den här senaste månaden och för att han undrade om jag hade någon aning om att det här!”
Han svalde hårt och flyttade över tyngden på andra benet. ”Men alltså…”
”Nej Liam, det räcker nu! Varför säger du att det går bättre?! Tar du ingenting seriöst? Förstår du hur dumt det känns för mig också? När jag får säga att jag inte hade en aning om någonting av det här. Jag får framstå som en jätte oansvarsfull mamma och som att jag helt har tappat kontrollen över dig. Och det känns som att jag har det Liam!”
Han backade ett steg och drog häftigt händerna genom håret. ”Men sluta skrik för i helvete! Det är inte mitt fel att jag inte är något jävla underbarn!”
”Det begär jag inte heller! Men jag begär att min egen son inte ska stå och ljuga mig rakt upp i ansiktet! Och hur ska du kunna försöka om du inte ens är på lektionerna? Kan du förklara det?!”
Cathy såg ut att vara på gränsen mellan att fortsätta skrika och att brista i gråt och han visste inte vilket som skulle vara värst. Han ville bara försvinna därifrån. Han hade ingen förklaring. Ingen annan än att han inte orkade med att få tillbaks fler dåliga provresultat och att det kändes bättre att bara skippa lektionerna än att sitta inne i klassrummet och plågas när han ändå inte fattade. Men hon skulle inte vilja höra den förklaringen.
”Nej det kan jag inte! Okej?!” skrek han tillbaks och drog hetsigt ena handen genom håret igen.
”Tycker du att det är roligt? Att det är tufft att skolka?  Eller skiter du bara i det helt och hållet ändå?” fortsatte hon, fortfarande med hög röst. ”Det är din framtid, du kan inte bara slarva bort den! Din mentor sa att han erbjudit dig en plats i en mattegrupp men att du inte ens hade gått dit och testa-”
”Dom som går i den är helt störda! Det är för dom som är helt efterblivna, och jag är inte det! Jag tänker int-”
”Lägg av! Lägg bara ner det där du håller på med”, fräste Cathy till. ”Du måste ha slutbetyg för att gå ur skolan och om du inte kan klara det på egen hand så tar du emot den hjälper du får, svårare än så är det inte.”
”Du fattar inte…” Liams egen röst hade gått från skrikande till betydligt lägre. Han hatade det här. Han hade velat undvika att tänka på det, låtsas att problemen inte fanns, att dom skulle lösa sig. Det sista han ville var att hans mamma skulle få veta.
”Nej jag fattar inte vad det är du håller på med. Jag trodde att jag hade uppfostrat dig någorlunda men det verkar som att jag misslyckats totalt.”  
”Det var väl jävligt synd att du skulle få mig då!” Han körde ner fötterna i skorna, slet upp dörren och smällde sedan igen den så hårt han kunde efter sig.

Andetagen var så häftiga att dom nästan överröstade musiken han pluggat in i öronen, och vägen framför var knappt synlig då det gång på gång dansade svarta fläckar framför ögonen. Det hade aldrig varit meningen att det skulle bli såhär. Han hade inte haft någon plan, allt hade bara blivit och han hade på något sätt trott att det skulle lösa sig ändå. Han ville fortfarande tro det. Sådant som var jobbigt var bäst att skjuta ifrån sig – då skulle det försvinna. Sådant man inte kunde göra någonting åt var onödigt att lägga tid på. Det var oftast såhär hans tankar gick.

And the fault is my own, and the fault is my own
I wanna heal, I wanna feel
What I thought was never real
I wanna let go of the pain I’ve felt so long
Erease all the pain till it’s gone
I wanna heal, I wanna feel
Like I’m close to something real
I wanna find something I’ve wanted all along
Somewhere I belong

Han fortsatte gå med snabba steg utan att veta vart han skulle. Det spelade ingen roll.
Vad trodde hon egentligen? Att han bestämt sig ifrån början att han skulle försöka få så dåliga betyg som det bara var möjligt? Att han tyckte det här var roligt på något sätt? Det var fan hon som inte fattade. Han skulle ha gett mycket för att få vara som Jake som klarade sig med medelmåttiga betyg igenom allting, som klarade allting med lite blod, svett och tårar utan att behöva gå under för det. Han skulle ha gett mycket för att höra till den gruppen som bara fattade på en gång. Som förstod det logiska och inte behövde ifrågasätta någonting. Dom som inte behövde försvara sig, sin egen stolthet. Han hade velat slippa kraven i kompisgänget åtminstone, att han hela tiden var tvungen att agera på ett visst sätt för att det var vad som väntades av honom. Det var han själv som hade byggt upp allt det där – en del äkta men också den stora fasaden, han visste det. Men det gjorde det inte enklare för det. Samtidigt var dom hans trygghet som han inte var beredd att förlora bara för att det kändes lite jobbigt ibland.
Det var väl jävligt synd att du skulle få mig då.
Ibland – ofta – tänkte han på att det skulle ha varit så mycket bättre för hans mamma ifall det varit hon som fått Andy till son. Om hon hade fått Andy som säkert älskade att suga åt sig vartenda ord lärarna sa. Som älskade all onödig kunskap som man aldrig någonsin skulle få nytta av. Han som aldrig hade några jävla problem.
Liam kunde inte vara sån. Han ville inte ens vara sån.
”Emo!”
Han vände hastigt på huvudet för att se dom två grannungarna på sparkcyklar. Dom kanske hade haft tur sist för att han varit jävligt morgontrött men den här gången hade dom inte samma tur. 
”Vad sa ni?” frågade han sammanbitet.  
”Emo, emo!”
Tålamodet var slut. Humöret var i bottnen. Och dom där ungarna hade jävlats med honom i flera år nu. Utan någon som helst förvarning satte han fart efter dom.

I don’t want to be the one
the battles always choose
‘Cause inside I realize
that I’m the one confused
I don’t know what’s worth fighting for
or why I have to scream!
I don’t know why I instigate
and say what I don’t mean
I don’t know how I got this way
I know it’s not alright

En timme senare var det en något lugnare Liam som gick in på gården. Oron över vilket humör Cathy skulle vara på var dock väldigt närvarande.
Han öppnade tyst dörren och gick in i hallen, väntade sig att hon ändå skulle dyka upp. När hon inte gjorde det kikade han in i köket och fick se henne sitta vid bordet med en kaffekopp framför sig.
”Jag ska skärpa mig, okej?”
”Nej det är inte okej Liam…”, suckade hon och såg upp. ”Hur ska jag kunna tro på dig när du säger så när det bara varit skitsnack tidigare?”
”Men jag ska.”
Även om hans mamma inte brukade vara den långsinta personen så var det tydligt att hon inte hade släppt det här än. Vilket egentligen inte förvånade honom. Det var länge sedan han sett henne så förbannad.
Hon reste sig upp och ställde bort koppen och såg sedan på honom igen. ”Jag åker om ett tag, jag ska träffa Frida på stan, så jag kommer inte hem innan jobbet. Men du hörde vad jag sa tidigare, du har ingen fest här hemma.”
”Jag kommer ändå inte sätta mig och plugga ikväll så vad skulle det göra för skillnad? Jag har redan bjudit folk ju…”
”Då får du berätta för dom att det inte blir någon fest längre – svårare än så är det inte, och det är ingenting att diskutera. Och innan du klarar av skolan kommer det inte bli något festande överhuvudtaget Liam.”
Han svarade inte ens utan gick bara upp till sitt rum där han slog sig ner på sängen och greppade gitarren igen. Så mycket för den perfekta fredagen.

En kvart senare knackade det på hans dörr och Cathy kikade in. ”Har du sett min plånbok någonstans?” Liam svarade inte utan ryckte bara på axlarna. Gitarren hade han lagt ifrån sig.
”Sluta tjura nu. Vill du prata så kan vi göra det. Jag har en halvtimme på mig.”
”Säkert”, sa han och kunde inte låta bli att himla med ögonen. Han tänkte inte prata om något. 
Hon såg sig omkring i hans halvstökiga rum men var i alla fall smart nog att inte nämna någonting om det just nu. ”Då ses vi imorgon. Och om du drar hit folk så kommer jag att få reda på det, så försök inte ens med det.”
Med hårt hopbitna käkar tog han fram mobilen för att göra fredagen lite sämre för Jake också.
[15:52 sänt meddelande] blir ingen fest. morsan är assur. kan du höra av dig till dom du snackat med?
[15:53 nytt meddelande- Jake] men va seriöst? Vad har hänt? D:
[15:53 sänt meddelande] skolan. mattias ringde tydligen hem och klagade på hur dålig jag är. en fredag!
[15:54 nytt meddelande- Jake] men fan, han är seriöst hemsk. du kan ju alltid komma hit och hänga om du vill…
[15:54 sänt meddelande] känner inte för att dra någonstans alls nu…  
Han hade självklart inget emot Jakes sällskap, men det kändes inte vidare kul när det var en fest dom hade planerat. Han hade först inte sett något problem med att ha festen ändå, Cathy skulle jobba så hon skulle vara ovetande. Men så hade han påmints av hennes ’Och du behöver inte ens försöka för jag kommer få reda på om du drar hit folk’ och insett vem dom faktiskt bodde granne med. Magda skulle med hundra procents säkerhet se om det började ramla in folk och dessutom höra musiken. Det var helt kört.
Med en olycklig suck la han sig ner på sängen och stirrade upp i taket innan han pluggade i hörsnäckorna till mobilen och startade spotify.

Ett avlägset pling fick honom att komma tillbaks till verkligheten och han drog lite förvirrat ur ena hörsnäckan. Det hördes röster ifrån nedervåningen och i nästa sekund kopplade han vem det var som måste ha plingat på dörren.
”.. vet inte vad jag ska göra med honom. Känns nästan skönt att åka och jobba..”
”Jag kan försöka prata med Andy igen om matten, Liam var ju hem en gång i alla fall och jag tror att det gick bra? Men jag förstår dig, att du måste känna dig så maktlö-”
Snälla, behövde dom verkligen stå som några slags psykologer och diskutera honom? Och så skulle han alltså få utstå förnedringen i att Magda skulle ´prata med Andy om honom.´
  ”.. jag blir borta till imorgon kväll så det..”
Han spetsade genast öronen igen när något mycket mer intressant kom där nerifrån. Hade Magda sagt att hon skulle komma hem först imorgon kväll?  
”Gud vad roligt! Men vill du ha skjuts till tåget då? Jag ska ju åka jag med nu, jag och Frida ska fika på det där nyöppnade fiket på söder.”
”Ja det skulle ju i och för sig vara skönt att slippa bussen den här tiden. Och jag läste om det fiket, det-”
Verkligen? Kunde han ha sådan tur? Det verkade faktiskt så.
[16:18 sänt meddelande] ändring! :D vi kör på fest ändå.
Även om Cathy tyckte motsatsen så skulle en fest kanske till och med vara bra. Han skulle bli på bättre humör och då kanske det faktiskt skulle gå bättre i skolan på måndag än om han var på asdåligt humör för att helgen sugit. Typ.
[16:19 nytt meddelande- Jake] gör vi? :D hur lyckades du med det? ändrade hon sig bara sådär?
[16:20 sänt meddelande] nja vi kan kalla det en hemlig fest.. (a)
[16:20 nytt meddelande- Jake] omg, jag som gillar din morsa. men okej jag är lättövertalad :D när ska jag komma över?

Liam drog händerna genom håret en sista gång innan han klev ur duschen. Förhoppningsvis hade han lyckats skölja bort den där lite jobbiga känslan som dröjt sig kvar i bröstet. Med en handduk om höfterna begav han sig därefter till sitt sovrum, med efterlämnande blöta fotavtryck i storlek 42.  
Efter en stunds slitande i garderoben, han sköt alltid upp den där välbehövliga rensningen, fick han ut en komplett outfit och slängde kläderna på sängen innan han tog tag i håret. Det skulle ha varit så mycket smidigare ifall han haft turen att ha ett hår som torkade till en normal frisyr, men med hårpartier som tyckte om att bilda virvlar här och där var det inte ett alternativ att skippa hårfön och plattång.
Med hjälp utav nämnda plattång, ett moln av hårspray och en kam hade han en fullt godkänd frisyr trettio minuter senare. Nu också iklädd ett par svarta stuprör och en lite längre mörkgrå t-shirt. Han skulle inte ha nöjt sig med något annat slutresultat; men han såg bra ut.
”Kom in!” ropade han då han hörde det plinga ifrån nedervåningen. Han sprayade snabbt på lite av sin parfym innan han gick nerför trappen. I hallen stod redan Jake.  
”Tjena, har du blivit vampyr eller något? Det är kolsvart här inne ju.”
Det var först när Jake nämnde det som Liam insåg att det faktiskt var det. Han hade varit på övervåningen sedan Cathy åkt och det mulna vädret hade lyckats tränga bort allt solsken som annars skulle ha tagit sig in genom fönstren. Några lampor hade han inte tänkt på att tända.
”Det lär visa sig. Du får passa halsen ifall jag blir sugen.”
Jake flinade och strök handen genom håret innan han hängde upp sin jacka. ”Det värsta är ju att jag inte skulle vara helt emot tanken.”
”Va?” skrattade Liam.
”Vadå? Jag gillar att testa på nya saker. Och min hals är känslig.” Jake var verkligen inte den som blev generad, men nu flinade han nästan lite förläget efter att ha sagt det där. Och det var både så konstigt och underhållande att Liam bara kunde skratta igen innan han körde ner fötterna i sina Converse.
”Du kan ta på dig skorna igen, vi måste ta in högtalarna från förrådet. Och känns det bättre om jag också är mjukis och berättar vart jag är känsligast någonstans?”
Jake fnös flinande till och tog lydigt på sig skorna igen. ”Visst. Vart är du känsligast Liam?”
”Kom igen, trodde du verkligen det?” Han knuffade roat till honom med axeln när han gick ut före honom genom dörren. Bakom sig hörde han Jake sucka.
”Påminn mig att jag ska ställa in systempåsarna i kylen sen.”

”Titta inte på mig sådär. Jag vägrar”, sa Jake och la armarna i kors.
Liam gav honom sitt bästa försök till hundvalpsblick och såg upp mot den översta hyllan i förrådet igen.
”Lägg av, du är längre än mig. Du får klättra!”
Hundvalpsblicken var borta på en sekund och han suckade tungt. Varför, och åter varför hade han och Cathy baxat upp dom tunga högtalarna på det absolut värsta stället när dom städat förrådet i våras? Och varför hade hans mamma lånat ut deras stege till grannen mitt emot så sent som i förrgår?
Det blev alltså Liam som fick försöka klättra så gott det gick på dom rangliga hyllorna i förrådet som dessutom bara hade en svag naken glödlampa till belysning.
”Det här går ju jättebra”, hörde han Jake roat säga samtidigt som han tog tag om hans högra ben. ”Lika smidig som spiderman.”
”Håll käften och fortsätt håll i.” Han flinade för sig själv och tryckte sedan ifrån med högra foten för att komma högre upp.
Det kändes som en seger när han äntligen kunde ta tag i den ena högtalaren. ”Okej, nu når jag den! Jag ska bara-” Innan han vare sig hunnit säga något mer eller lyfta någon högtalare kröp en, i hans ögon, enorm spindel fram med blixtsnabb fart och skriket som lämnade Liams läppar blev bara ännu högre när han ryggade tillbaka, tappade balansen och till sist ramlade ner på Jake. Skramlet som hördes måste ha varit hinkarna i zink som stått på golvet.
”Vad gör du?!” flämtade hans kompis till och försökte resa sig upp. ”Tar livet av oss?!”
Liam andades häftigt. ”Det var ju en jävla spindel! Den attackerade för fan!”
Jake såg på honom med stora ögon innan ett skratt spred sig mellan dom fyra väggarna. ”Seriöst Liam? Seriöst?”
”Tyst och klättra.”

”Skål!”
”Hallå vänta, vänta! Jag ska också skåla!” Liam var nära att tackla ner både Sarah och Sophie när han halkade till på mattan efter sin snabba vändning. Så pass nära att Sarah skrattande tog stöd med handen mot bokhyllan.
”Herregud Liam, chilla!”
Liam flinade dock bara. ”Skål då.” Han klirrade sin ölflaska mot tjejernas ciderburkar och tog sedan två klunkar. Två klunkar av väldigt många tidigare.
”Nu vill jag dansa”, sa Sophie och Liam var inte alls sen att haka på utan drog också med sig Sarah till det temporära dansgolvet i vardagsrummet. Där befann det sig både bekanta ansikten och en del mer okända. Det hade visst ramlat in några kompisars kompisar ändå efter någon timme. Liam klagade dock inte, festen var på topp.
Dansandes till musiken som höjts lite mer ungefär var trettionde minut fick han Sophies slanka arm om nacken och la en egen om Sarahs midja för att dra henne närmare. Liam brukade i onyktert tillstånd som känt ge sig själv ganska högt betyg när det kom till dans, men i det här fallet var det helt klart dom andra två som fick även honom att se bra ut. Sättet dom rörde sina kroppar på var nästan tillräckligt för att få honom att sucka nöjt. Han tiggde åt sig en klunk ur Sophies ciderburk då han tydligen hunnit ställa ifrån sig sin ölflaska någonstans och lutade sig sedan ner mot tjejerna när han gav tillbaks den.
”Jag har ett förslag till er.”
”Vad innebär det förslaget?” frågade Sophie roat och drog enkelt Liam närmare sig.
”Att vi tre”, började han och la en hand på varsin av deras höfter. ”går upp till mitt rum istället.”
”Verkligen?” frågade Sophie. Liam såg också hur hon och Sarah såg på varandra. Säkerligen nöjda med hans förslag. ”Och vad skulle vi göra där hade du tänkt?”
Liam drog på munnen och lutade sig närmare henne, strök undan en chokladbrun hårslinga och var millimeter ifrån att snudda vid hennes mungipa med läpparna när hon istället retsamt drog sig undan.
”Sorry Liam, det kommer inte hända.” Innan han hunnit svara någonting hade hon dragit till sig Sarah och gett den där kyssen Liam varit på väg att utdela till henne istället. Han visste inte om han skulle bli förolämpad eller bara uppskatta showen.
”Jake!” Ett brett leende spred sig över hans läppar när han fick syn på Jakes huvud över Sophies och med ens var kyssen framför honom bortglömd och han släppte båda tjejerna.
”Jake!” sa han igen efter att ha tagit sig fram till honom.
”Liam!” utbrast han med lika stor - och möjligtvis ironisk - entusiasm och skrattade när han fick sin kompis armar om sig. ”Är någon lite full här?”  
”Jag?” Han skakade flinande på huvudet. ”Jag har väl sagt att du är min bästa kompis va? Jag menar… bästaste!”
Jake skrattade igen och nickade. ”Jodå. Du är min bästa kompis också Liam. Lovar.” Han klappade honom på armen och tog sedan en klunk ur glaset han höll i handen. ”Hänger du med ut och tar luft?”
”Ut? Det är kallt”, sa Liam något missnöjt.
Jake skakade roat på huvudet. ”Nej. Det är det inte. Kom nu och sluta vara så dryg.”
Liam lät sig dras med ut i hallen och fick kämpa en stund för att få på sig skorna på rätt fot. Väl ute på trappen tyckte han trots allt att Jakes idé varit väldigt bra. Det gick faktiskt att andas där ute.
”Och du ska alltså få Cathy att tro att du inte festat?” Jake höjde på ena ögonbrynet och drog på munnen.
”Mm”, log han nöjt. Eller vadå? Skulle han? Efter att ha rynkat pannan och bitit sig i läppen började han sakta minnas att det nog faktiskt var så. Och att det inte alls var något positivt. ”Fan.”
Jake brast ut i skratt och la upp armbågarna mot räcket bakom sig. ”Hur segt är ditt huvud egentligen?”
Liam skrattade han också. ”Jag vet inte, har du cigg eller?”
”Kanske. Jo, här.” Jake räckte honom en cigarett och tändare. ”Shit! Vad var det där?!”
Liams reaktionsförmåga var inte heller på topp så när han väl vänt huvudet åt samma håll som Jake såg han ingenting. ”Vadå?”
”Det sprang något över gräsmattan, seriöst! Alltså det var stort, och det var inte en katt.”
”En hund?”
”Neej…” Jake tog några steg ner för trappen och kikade ut i mörkret. ”Fan vad skumt.”
Liam tog ett bloss och blåste långsamt ut röken. ”En… varulv?” föreslog han och började skratta åt sitt eget skämt innan han fick en grästuva kastad på sig.
”Får jag ett bloss.” Jake kom upp på trappen igen och tog emot ciggen Liam räckte honom.  
”Tänk, här har jag och Andy tältat”, flinade han och pekade. ”Precis där!”
”Jaså, du ska inte ta och gå över och bjuda in honom till festen då? Du lovade faktiskt.”
Liam skakade snabbt på huvudet. ”Nej! Vi hatar ju varandra vet du ju.” Han såg med stora ögon på sin kompis. Hur kunde han ens säga något sånt?
”Du är hopplös.” Jake skakade leende på huvudet och petade honom i bröstkorgen.

”Åh bra, där är ni!” utbrast Caroline glatt när Liam och Jake kommit in igen. ”Vi ska köra snurra flaskan, fatta vad länge sen!”
Liam bet tag i sin piercing och insåg plötsligt vad han var tvungen att göra. Självklart. Han kunde inte riskera att Cathy fick reda på det här. Hur hade han inte kunnat tänka på det tidigare? Han vände sig snabbt om och tryckte ner dörrhandtaget igen.
”Liam, vart ska du?” undrade Caroline förvånat. ”Du måste vara med ju!”
”Jag ska bara till Andy.”
Jake såg med stora ögon på honom men hann inte säga någonting förrän dörren smällde igen.

Det var vid halv tio som Andy hade börjat höra musik och efter att ha kastat en blick ut genom fönstret var det tydligt att det inte bara var Liam som spelade hög musik inne på sitt rum. Antingen så hade Cathy sagt att det var okej att han hade fest eller så var hon lyckligt ovetande om hur mycket folk det verkade befinna sig där inne. När någon öppnade altandörren så kunde han till och med höra vad det var för låt som spelades och inte bara basen.
När han nu kollade på mobilen insåg han att klockan redan hunnit bli halv två, men eftersom han inte var det minsta trött såg han ingen anledning att gå och lägga sig bara för sakens skull. Eftertexterna till Harry Potter och halvblodsprinsen rullade på tv-skärmen och han tog upp fjärrkontrollen för att zappa över till någonting annat istället. En repris av Die hard gick på 6an, och i brist på bättre alternativ lät han den vara igång.
Kanske hade Andy somnat till lite där i soffan, för han ryckte plötsligt till sådär som att det gått en spasm genom hela kroppen. Han förstod sedan vad det var som väckt honom; någonting lät utifrån hallen, från dörren. Som att handtaget trycktes ner flera gånger – deras dörr hade alltid varit lite krånglig att öppna. Det var först i nästa sekund som han verkade vakna till på riktigt och stelnade istället till. Det kanske var inbrottstjuvar. Jäklar, vad skulle han göra nu då? Han bet sig hårt i läppen och såg sig omkring efter något lämpligt vapen. Eller mobilen kanske? Skulle han ringa polisen? Nej det kunde han ju inte göra. Han kanske hade hört fel till och me-
”Men dumma… tröskel.”
Rösten var otäckt bekant och det kanske i själva verket var så att han fortfarande sov. Han hade kanske en mardröm. Liam kunde inte…  
”Andy!” Plötsligt stod han där mitt i dörröppningen till vardagsrummet. Med det blonda rufsiga håret, ett par smala jeans som fick hans ben att se äckligt snygga ut och ännu en gång med en t-shirt som framhävde dom starka armarna. Hade han sett förbannad ut hade han kanske inte blivit lika förvånad i alla fall. Men nu stod han där med ett snett leende på läpparna.
”Vad…” Han blev tvungen att harkla sig för att få fram en fortsättning. ”Vad gör du här?”
Ett litet skratt slapp ut mellan läpparna innan han oroväckande började gå emot soffan. Andy tyckte inte alls om det här. Hade han med sig någon mer där ute i hallen och planerade att göra något dumt nu..?
”Jag har fest. Men det är hemligt. Jättehemligt”, sa han och nickade åt det han själv sagt innan han stannade till alldeles framför soffan där Andy kommit upp i en mer sittande ställning. Den gröna vanligtvis intensiva blicken var om möjligt ännu mer genomträngande, samtidigt som den hade någonting busigt i sig. Den gamla Liamblicken. Den som han hade trott var borta för alltid.
”Okej…” Han såg osäkert på honom och väntade sig fortfarande att någon mer skulle dyka upp bakom honom. Pontus kanske. Eller Joh-
”Så du får inte säga något… Inte. Minsta. Pyttelilla.” Han andades ut i ett kort skratt, misstänkt likt ett fniss, och satte fingret framför sina läppar. 
När han tog nästa steg var han framme vid soffan, så nära att hans högra ben trycktes mot den, och Andy svalde hårt. Den berusade Liam som han hade gått hem med från festen var ingenting jämfört med den här versionen. Hade han inte blivit så överrumplad av allting hade det nog till och med varit underhållande. Hans huvud blev plötsligt väldigt tomt på tankar då Liam helt utan förvarning placerade sina armar på varsin sida om Andy med händerna tryckta mot ryggstödet. Det var ett under att inte ett skrik, eller flämt, lämnade hans lätt särade läppar.
Liam såg med ett flin rakt in i Andys kajalimramade ögon. ”Lovar du att vara… jättetyst om min fest?” Han lutade sig ännu närmare.
”Mm”, var allt Liam fick som svar ifrån den svarthårige pojken och han bet roat tag i silverringen i läppen.
”Varför ser du så rädd ut..?”
”Nej jag- Liam… vad håller du på med..?” Andy vred en aning på sig, som att han försökte komma längre bak i soffan.
Liam drog lite fundersamt på munnen. ”Jag…” Han fick sedan tillbaks flinet på läpparna. ”Jag ville hälsa på”, sa han enkelt.
”Visst…”
”Vill du veta något jättekonstigt?” Liam såg ner och skrattade lågt för sig själv innan han lutade sig ytterligare mot Andy för att nu långsamt låta blicken ta in allt ifrån det svarta rufset med dom röda slingorna, dom isande blå ögonen som såg så mycket större ut än vanligt och ner till dom lätt röda läpparna. Dom såg mjuka ut. Blicken vandrade vidare ner längs den slanka halsen och slutligen den vinröda tröjan som var precis så slapp i halslinningen att han kunde skymta början till en alldeles slät bröstkorg. ”Att jag tycker att du ser söt ut. Konstigt va?” Han lyfte blicken till Andys blåa ögon igen. ”Söt och rädd.”  

Det var som att Liams blick gav honom stötar överallt där den svepte förbi. En stöt precis vid käkbenet. En stöt i läpparna som nästan, nästan var behaglig. En stöt i halsgropen. Han förstod inte ens varför han satt kvar, helt orörlig och alldeles tyst. Hjärtat slog så hårt i bröstkorgen att dunkningarna kändes ända upp i öronen. När blicken slutligen verkade vila alldeles under hans nyckelben spred sig en rysning längs ryggraden och han kunde nästan känna nackhåren resa sig. Varför… reagerade han såhär? Hans egna blåa blick flyttade sig flyktigt upp till Liams ansikte. Den där silvriga ringen i den fylliga underläppen. Läpparna som drogs till ett snett leende. Upp till dom gröna ögonen. Inramade med ögonfransar som såg väldigt mörka ut på så här nära håll. Ögonen som nästan kisade mot honom nu. Det sög till i magen och han tryckte sig reflexmässigt bakåt i soffan. Som att han skulle kunna rymma ifrån känslan.
Liam bet långsamt tag i underläppen, log fortfarande snett då Andy tryckte sig bakåt, än en gång med det där skrämda i blicken. Vad var han rädd för..?
”Liam, du borde… vad… jag…” Han lyssnade inte så noga på dom osammanhängande orden men ägnade desto mer uppmärksamhet åt att titta på läpparna som uttalade dom. Kanske att han bara borde… Utan att överväga en enda sekund till lutade han sig fram den lilla biten som krävdes och tryckte hårt sina läppar mot Andys. Det krävdes inte mycket lirkande med tungspetsen för att få Andy att sära på läpparna och Liam tyckte sig höra ett tyst flämtande ifrån den andre, och någonstans i hans luddiga huvud tyckte han att det var ett fruktansvärt sexigt ljud. Liam kupade ena handen om hans nacke, över det där svarta håret, och när det kändes som att någon faktiskt besvarade hans kyss lät han den bli desto häftigare.

Liams läppar var krävande och utan att Andy egentligen hann reagera befann sig deras tungor i någon slags dans som både skrämde och eggade honom. Fingrar smekte över hans nacke innan dom försvann upp i håret och Liams bröstkorg hade kommit närmare hans egen. Som att han inte längre stödde sig mot soffan utan lät Andy agera stöd nu. Det var helt omöjligt att försöka greppa situationen och att tänka klart när någon kysste en så intensivt, så han lät sig bara dras med. Med något darrande händer greppade han Liams ansikte och drog honom ännu närmare – eller om det var han själv som halvt reste sig upp från soffan – och besvarade hans hetsiga kyssar samtidigt som han försökte stänga ute dom pulserande hjärtslagen i öronen. Andy kände fingrar trassla in sig djupare i hans hår innan dom grep tag om det på ett inte särskilt försiktigt sätt men som kändes så himla, himla bra. Han tvivlade på att han skulle klaga ens om Liam börjat slita i det. Det gick inte att beskriva allt som rörde sig i hans kropp och huvud samtidigt. Allt snurrade, dunkade, pirrade. Han visste inte ens om det var hans egna eller Liams andetag han hörde.
Precis när Liam varit på väg att nafsa tag i Andys underläpp som såg oförskämt lockande ut hörde han väldigt avlägset hur en dörr drogs upp och sekunden senare sitt namn.
”Liam?!”
Det var som att en blixt slog rakt ner i hans huvud och på samma sätt som en sådan kunde klyva ett träd mitt uti slet sig Liam ifrån Andy och stirrade chockat på honom. Vad fan hade han gjort?!
”Liam, är du här eller?” Johan dök upp i vardagsrummet och plötsligt kändes allt så himla verkligt. Liam vände sig hastigt om mot Andy, tillbaks till Johan igen och drog sedan handen genom håret. Där Andys fingrar nyss befunnit sig.
”Men tja EmoAndy, ska du med och festa eller?” flinade hans rödhåriga kompis och skrattade sedan. ”Vad gör du här med den där? Kom nu Liam. Jake trodde att du blivit kidnappad, så jag skulle rädda dig.”
Liam fick fram ett flin och skakade roat på huvudet. ”Vi har bara… Andy har lovat att inte berätta om hemliga festen…” Han såg tillbaks på honom och kände samtidigt hur det snurrade oroväckande mycket i huvudet. Och hur det rörde sig i magen. Han visste inte om han bara var full eller om- Vad i helvete hade han gjort?
Med något snubblande steg - ifrån Liam - och högljudda röster – ifrån båda -  tog dom sig över till Liams trädgård igen och dom hade knappt hunnit uppför trappen innan Liams snubblande resulterade i en vurpa.
”Aah- aj” Han tog sig för hakan och knep ihop ögonen innan ett plågat stön lämnade hans läppar.
”Fan Liam, vad gör du?!”
”Vadå vad hände?”
”…Johan? Nej här ute.”
Rösterna började blanda ihop sig till ett enda kaos och han reste sig långsamt upp, fortfarande med fingrarna tryckta mot den ömmande hakan. Jävla stentrappa.  
”Flytta er”, mumlade han och trängde sig förbi någon, Caroline kanske? för att komma in i hallen. Musiken var alldeles för hög. Och varför låg det så jävla mycket skor precis innanför dörren? Och hade han verkligen nyss varit hos Andy..?  
”Hej kompis, vart tog du vägen? Och vad fan har du gjort med hak-” Jake hann inte avsluta meningen förrän Liam spytt rakt över hans fötter. 

Andy visste inte hur länge han hade tittat framför sig utan att blinka. Tillräckligt länge för att ögonen skulle ha blivit helt torra i alla fall. Han la två darrande fingertoppar mot underläppen som för att känna att den verkligen var kvar och kom först då på sig själv med att han nog inte hade andats på väldigt länge heller. Vad hade hänt? Var det på riktigt? Och varför? Varför, varför, varför?
Han reste sig snabbt upp ifrån soffan och om han tidigare hade hållit andan så tog han uppenbarligen igen det nu då andetagen var så snabba att han knappt hann med själv. Liam hade varit full. Jättejättefull.
Men han själv då? Han hade druckit en öl till maten men det var allt. Han kunde inte ens låtsats att han skulle ha blivit påverkad av den.
Och ändå hade han inte dragit sig ifrån. Hade han till och med besvarat ky- Nej. Han kunde inte ens uttala ordet i tankarna. Han kanske inte hade varit full men han hade varit trött. Han hade somnat till alldeles innan och han blev helt överrumplad över att Liam plötsligt dök upp. Och ännu mer chockad när han… Åh gud. Det var den enda vettiga förklaringen. Han hade varit trött och blivit överraskad och inte tänkt klart.
Med försiktiga steg tassade han fram till köksfönstret. Det rörde sig fortfarande massa människor där inne i Liams hus. Kanske hade det inte alls hänt. Kanske hade han faktiskt bara drömt?
När en blond kalufs blev synlig i köket tryckte han sig blixtsnabbt emot väggen bredvid fönsterrutan och slutade än en gång andas.