I hate (almost) everything about you - del 14

”Liam… iam… iam…”
Han hörde en väldigt avlägsen röst och försökte komma ihåg hur man gjorde för att öppna ögonen.
”Liam!”
”Uh?”
Till sist öppnades det högra ögat och ljussken starkare än tio strålkastare mötte hans stackars pupill. ”Åh herregud…” Med ett väldigt plågsamt läte öppnade han det andra ögat och möttes den här gången av Jakes ansikte.
”Hallå där snygging. En liten varning innan du reser dig upp bara, det ligger en pöl av okänt innehåll cirka en halvmeter bredvid dig. Tänkte att du ville undvika att kliva i den.”
Vad babblade han om? Vart var han ens någonstans? Varför… Han sträckte ut ena armen och kände någonting strävt. Mattan. Misstänkt lik den som låg under soffbordet i vardagsrummet. ”Tja”, fick han hest fram och famlade lite med armen framför sig. ”Lite hjälp kanske?”
När han äntligen kunde fokusera blicken och började komma tillbaks till verkligheten kunde han se kaoset omkring dom. Det låg flaskor och burkar över bordet. En utav köksstolarna stod av någon oförklarlig anledning upp och ner borta vid fönstret. Tusentals smulor, förslagsvis innehållet ur en chipspåse, låg under bordet och bara en bit ifrån hans fötter fanns den nyligen nämnda pölen som man med största säkerhet inte ville analysera närmare.
”Fy fan…”
”Det kan man säga”, nickade Jake och drog fingrarna genom håret som redan stod åt alla håll. ”Jag har börjat med köket så det är åtminstone inte värre än vad det är här inne.”
Han visste inte om han skulle skratta eller bara lägga sig ner på mattan igen och dö. ”Hur mycket är klockan? Morsan- snälla säg att hon inte är hemma?”
Jake skrattade till. ”Nej då hade du för det första inte legat kvar där på golvet, och för det andra så hade jag varit härifrån för länge sen.”
Det lät rimligt. Han drog luggen ur ögonen och andades tungt ut. ”Jag… kommer snart, ska bara gå på toa.”
”Du kanske ska undvika att kolla dig i spegeln”, sa Jake efter honom men han viftade bara med handen till svar. Han kunde knappast se värre ut än han kände sig.

Efter att ha fällt ner toalettlocket vred han på kranen och lutade sedan tungt armbågarna mot handfatet. Varje liten rörelse hotade att spränga huvudet i bitar lika små som chipssmulorna och det kändes som att någon flyttat in i hans mage och rörde sig fram och tillbaka, drog och hade sig. En alien kanske. Han såg långsamt upp mot spegeln och kände sedan hur ögonen vidgades en aning. Vad i helvete..? Han la fingrarna mot den blåtonade hakan och grimaserade. Inte särskilt mycket över smärtan utan mer över hur förjävligt det såg ut. Vad hade han-
Nej.
Nej, inte en chans.
Han hade… han mindes att han hade ramlat någonstans. På yttertrappan? Johan hade varit där. Och Caroline. Han var på väg ner, eller hur?
Han var på väg upp.
Vattnet fortsatte rinna och han stirrade ner på det. Såg på den breda strålen och hur det spolades rakt ner i avloppet tillsammans med hans färg i ansiktet.
Han hade gått över till Andy. Sagt någonting om att han inte fick berätta för Magda att han haft fest, försäkrat sig om att Cathy inte skulle få veta… Han hade varit så jävla full. Sedan hade han gått därifrån och ramlat i trappen till sitt eget hus.
Han hade inte alls gått därifrån efter det. Inte i närheten.
Han greppade tag om handfatet och skakade snabbt på huvudet två gånger. Det kunde inte vara sant. Hur full han än varit så… Ändå så mindes han ju. Han hade tyckt att ringklockan utanför Andys dörr sett otroligt rolig ut. Tröskeln hade varit lika hög som kinesiska muren - minst. Hans tröja hade varit vinröd.
Läppar.
Fingertoppar.
Svart hår. Alldeles mju-
För mjukt! Fan det hade varit det värsta hår han känt på.
Ögonen som mötte hans i spegeln såg skräckslagna ut, glansiga och med mörka ringa under.
”Woah, du är ännu vitare i ansiktet nu. Var det spegelbilden som gjorde det eller?” frågade Jake när han kom ut i hallen.
”Heh, jo typ.” Han försökte dra på munnen till ett snett leende men det såg förmodligen mest ut som att hans ena mungipa fick någon konstig ryckning bara. Helvete, helvete, helvete!
”Vi kastar allting i samma va?” Jake höll undrande upp en svart sopsäck.
Liam hade i flera år övat på att spela självsäker när han inte var det så han bestämde sig helt enkelt för att trycka undan det där och spela sig själv för en stund nu. Dom var ju tvungna att fixa det här innan Cathy kom hem.
”Ja, ös i bara”, flinade han till och såg sedan in mot vardagsrummet med ett inte lika roat leende. ”Den där spyan är kvar va..?”
”Japp. Någonting måste du ju få för att det var din idé med festen.” Jake ryckte oskyldigt på axlarna och fiskade sedan upp en halvfull plastmugg ifrån golvet. Även om han var uppe på fötterna så lät och såg han inte mycket piggare ut än Liam. Ögonen var rödsprängda, rösten hes och rörelserna något mödosamma.
Som att det inte var tillräckligt med det han gjort med Andy så mindes han även någonting mer och suckade tungt, så pass att Jake frågande vände sig om mot honom.
”Vad är det nu då?”
”Jag försökte ligga med Sarah. Typ. Jag är världens sämsta kompis.”
”Alltså, va?” flinade Jake. ”Hur då?”
”Jag är ganska säker på att jag försökte föreslå en trekant med hon och Sophie.”
Jake började skratta. ”Okej då är det absolut ingen fara. Sarah skulle ändå aldrig ligga med dig.”
”Nej förmodligen inte, och jag blev rätt dissad. Men ändå, man gör inte så mot sin kompis som har känslor för tjejen.” Liam grimaserade när huvudvärken plötsligt blivit ännu värre. Han visste inte ens om det bara var bakis han kände sig, han kände sig fan lite halvfull fortfarande. En snedfylla.
”Jag har inte känslor för henne”, protesterade Jake. ”Och ärligt talat var din spya på mina fötter värre än ditt misslyckade trekantsförsök. Jag la strumporna i din tvättkorg”, log han elakt.
”Spydde jag på dina fötter?” Hur jävla mycket skit hade han hunnit med igår egentligen? ”Låt mig inte dricka en droppe nästa fest, okej?”
Jake skrattade igen. ”Tror inte jag kommer lyckas med det, men kan försöka.”

I samma stund som Andy satte på sig den andra skon öppnades dörren och Magda kom in i hallen.
”Men oj, hej”, sa hon glatt och släppte ner väskan.
Hans mamma jobbade på ett äldreboende, och det här var nog första gången hon och kollegorna faktiskt blivit bjudna på någonting. Övernattning i en stugby med trerättersmiddag igårkväll och några aktiviteter under förmiddagen idag.
”Hej”, sa han snabbt och drog nästan våldsamt i skosnörena, utan att ens se upp.
”Andy… är det något som är fel?”
”Va nej, jag ska bara iväg.”
Han var på väg att tränga sig förbi henne då hon tog tag om hans arm. ”Andy? Snälla titta på mig, vad är det?”
Han tvingade sig själv att slappna av och vände äntligen blicken mot henne. ”Förlåt jag är bara stressad, jag vill hinna med nästa tunnelbana, jag ska till Lisette.”
”Okej.” Hon såg undrande på honom. ”Har du ätit någon kvällsmat? Har det gått bra här hemma?”
Andy nickade och drog ner munkjackans ärmar över händerna. ”Jättebra.” Jättebra?  ”Vi ses senare!”
Med småjoggande steg tog han sig ner för trappen, genom spärren och till sist ut på perrongen. Med tanke på att det var lördag kväll var det massvis av folk som rörde sig där nere och när något tåg stannade fylldes plattformarna på med ännu mer. Han kollade upp mot tavlan som visade hur många minuter det var kvar tills hans eget skulle komma och kände plötsligt någon knuffa till honom i ryggen.
”Men gud, förlåt så mycket!” Den skyldige mannen tog tag om hans axel för att försäkra sig om att han var okej och han gav honom ett snabbt leende till svar.
”Ingen fara.”
Han hade sett ungefär lika stressad ut som Andy kände sig inombords. Kanske hade han också lika mycket i huvudet som snurrade runt, runt, runt… 
Det var först när han sjönk ner på ett säte intill fönstret och tåget började rulla som han tog sitt första djupa andetag på väldigt länge. Dagen hade känts fruktansvärt lång och hade mest bestått av förvirrade och upprörda funderingar. Och att hålla sig så långt ifrån fönstren som det bara gick. Planen hade varit att försöka lugna ner sig själv, inse att det inte var någon jättestor grej och sedan sansat kunna ringa sin bästa kompis och på ett lite roat sätt kunna berätta vad som hade hänt under gårdagsnatten. Vet du, Liam dök upp mitt i natten och kysste mig, konstigt va?! Haha.
Uppenbarligen hade den planen inte funkat och hade han kunnat så skulle han ha tagit sig fram till lokföraren för att gasa på lite snabbare.

”An-” Lisette tystnade och höjde på sina smala ögonbryn. ”Herregud, vad har hänt Andy?”
”Hej”, log han och drog i ärmarna igen. ”Inget. Eller. Jättemycket. Kan jag komma in?”
”Självklart.” Hon flyttade sig åt sidan och stängde sedan dörren efter honom, fortfarande med en väldigt frågande blick.
Dom hårt knutna skosnörena fick honom nästan att skratta mitt i allt. Fast det skulle nog ha kommit ut ganska så hysterisk isåfall. Skulle han bli tvungen att klippa upp dom eller? Till sist var i alla fall skorna avtagna och han följde med Lisette till hennes rum. Att hon bara kastade en blick över axeln på honom och inte hade frågat någonting mer var ett väldigt säkert tecken på att Lisette var orolig. Hon pratade alltid annars.
Lisettes rum var lika färgstarkt och personligt som hon själv. Väggarna var målade i en stark lila färg, ljusslingor var uppsatta på väggen ovanför sängen, stora solfjädrar på den motsatta. Den breda sängen täcktes av det vinröda- och svartrutiga överkastet, mitt emot honom var en stor  helkroppsspegel med svart viktoriansk ram placerad och hela rummet badade i ett mysigt ljus av den dämpade mörklila lampan som hängde lågt ifrån taket. Dessutom luktade det alltid av doftljus.
Dörren hann knappt glida igen bakom honom innan han kastade ur sig orden.
”Liam kysste mig!”
”Va..?” Lisette såg häpet på honom vilket fick Andy att stressa upp sig ännu mer.
”Jag vet att jag borde ta det lugnt och att det inte är så stor grej… men det är Liam! Lisette, det var Liam!”
Hans rosafluffhåriga vän var snabbt framme hos honom och la händerna på hans axlar. Trots att hon behövde stå på tå för att göra det så lyckades hon ändå se bestämd ut. ”Andas.”
Han tvingade sig själv att ta ett djupt andetag och såg ner på henne. ”Det är bara… kaos här inne”, sa han och la händerna om huvudet.
”Kom.” Hon greppade tag om ena hans hand och drog med honom till sängen där han villigt sjönk ner.
”Okej, bara så att jag fattat det rätt. Du menar den Liam? Kan du ta det från början?”
”Men ja!” pep han till. ”Jag känner… kände, bara en enda Liam, klart det var han! Eller nej det borde inte alls vara självklart för det var Liam och han borde inte-”
”Andy.” Ett finger med en ljusrosa nagel lades mot hans läppar och han tystnade, såg bara in i hennes stora ögon en stund. Ännu större än vanligt eftersom han insåg att hon hade sina mörkbruna cirkellinser i.
”Vi tar det om ett tag, okej? Jag har hittat en ny låt som du kommer älska, jag tänkte direkt på dig när jag hörde den, precis din smak.” Hon sträckte sig efter sin mobil och började klicka runt på skärmen och han kände redan hur hjärtslagen sakta men säkert började lugna ner sig.

Det hade blivit en något svamlig återberättelse men till sist hade Lisette i alla fall vetat vad som hänt under natten. Och precis som vanligt så hade hon vetat vad han behövde mer än han själv. Tid till att lugna ner sig, samla sig utan någon press och sedan när han känt sig någorlunda redo kunnat berätta det han verkligen behövde få ur sig. Och ja, han hade älskat låten hon spelat upp för honom.
”Oj. Det var… oväntat.”
Han nickade. ”Jag hade blivit mindre chockad om det varit… Pontus till och med. Okej kanske inte Pontus, men vem som helst utom honom.” Innan hon hunnit svara någonting fortsatte han, återigen något stressad. ”Jag vet att det var han som gjorde det, men det känns som att det är mitt fel och jag har sån sjuk ångest. Han var ju full så det borde ha varit jag som- Det borde ha varit jag som stoppade det. Han visste ju inte vad han gjorde, men jag visste och…” Han drog dom smala fingrarna genom håret samtidigt som orden snubblade på varandra. 
”Andy, sluta!” Lisette grep tag om hans ena hand och försökte se in i hans ögon. ”Sluta hetsa upp dig. Du kommer få en hjärtattack eller något, och då kommer jag också få det för att jag blir så rädd.”
Andy kunde inte hålla tillbaks ett tyst skratt. ”Det vill vi ju inte.”
”Precis”, flinade hon. ”Det är inte ditt fel. Och det kanske inte ens var ett misstag från Liams sida? Jag vet inte, han kanske släppte lös sina äkta känslor?”
”Sluta. Han hatar mig. Han var jättefull. Och på något sätt kommer det här bli mitt fel och han kommer bli så jävla förbannad på mig, jag bara vet det."
Lisette drog till den ljusblåa klänningen hon hade på sig innan hon suckande skakade på huvudet. ”Alltså om han gör det blir jag förbannad på riktigt. Men han har inte ens varit över för att komma med någon sån där töntig kommentar om att det inte betydde något?”
Han skakade på huvudet och försökte skrapa bort en liten fläck på jeansknäet. ”Nej. Fast jag har haft persiennen neddragen och jättehög musik på hela dagen… Så jag kanske inte hörde ifall han plingade på. Men jag tror inte att han gjort det.”
”Hur kändes det då?”
Frågan fick honom att stelna till innan han snabbt vände huvudet mot henne. ”Vadå menar du?”
”Jamen, att kyssa honom såklart.” Ett litet leende hade börjat leka på hennes läppar.
”Jag kysste inte tillbaks”, sa han snabbt, nästan som för att försvara sig. Det hade han väl inte gjort? ”Och det… kändes dåligt såklart. Det var ju Liam.”
”Ja vi vet att han är en idiot ibland, men det kan väl ha känts… Jag vet inte. Passionerat ändå? Så mycket känslor som sprakar mellan er, även om dom inte är bra.”
Det syntes ett litet spår av oro i Lisettes blick nu. ”Du kände dig inte, överfallen eller något? Och jag driver inte eller något med dig nu, Om han gjorde något som du verkligen inte ville-”
”Nej men gud, så var det inte”, skyndade han sig att säga. Liam hade inte… tvingat sig på honom på det sättet. Andy hade inte slagit vilt omkring sig för att få bort honom. Han hade inte blivit paralyserad av skräck. ”Det var…” Han mindes Liams hårda läppar mot sina. Hur han hade låtit honom särat på sina egna. Hur kyssarna hade blivit allt häftigare. Samtidigt som fingrarna greppat hans hår på det sättet som inte alls hade känts obehagligt. Han hade kanske också kyssts tillba- Andy blev alldeles kall och slog ner blicken i sitt knä.  ”Det kändes inte dåligt hela tiden”, sa han väldigt tyst.

När Cathy kommit hem fram emot lunch hade Liam tvingat ner sig själv till nedervåningen, nästan så att han hade behövt tagit till en örfil för att resa sig upp ur sängen, för att försöka låtsas som att han inte var ett dugg bakis. Han skulle ljuga om han sa att han inte hade dåligt samvete över att han hade haft fest, särskilt efter deras bråk, men han konstaterade att det skulle bli ännu värre om han erkände.
Just för tillfället var han bara lättad över att hela dagen hade gått utan att hon misstänkt någonting. Han och Jake hade gjort ett bra jobb. Dom hade till och med klurat ut en bra ursäkt till den blåa hakan. Jag skulle sätta igång en tvätt och snubblade i trappen till tvättstugan. Duktig son och allting. Och även om orsaken till skadan var lögn så var inte tvätten det. Det hade dock tagit en hel evighet eftersom han flera gånger fått sätta sig ner på huk eftersom illamåendet hade blivit alldeles för påtagligt.
”Behöver du hjälp?” frågade han och lutade sig mot dörröppningen till köket där Cathy höll på att laga middag. Även om hon inte hade verkat misstänksam så hade dom varit väldigt fåordiga mot varandra sedan hon kom hem. Bråket var fortfarande färskt och hans mamma väntade förmodligen på en ursäkt ifrån honom, samtidigt som Liam var för stolt för att ge den.
”Nejdå det är klart snart.” Hon rörde en stund i kastrullen men vände sig sedan om med en suck. ”Jag vill inte att vi ska vara osams något mer nu, kan du inte bara lova mig att skärpa till dig och så låter vi det bli en trevlig kväll istället?”
Han nickade och såg ner på sina fötter. ”Det var inte meningen att ljuga tidigare… Det känns bara hopplöst och jag såg ingen anledning att berätta det… Man brukar ju inte vara jätteivrig på att berätta dåliga saker eller hur?”
Efter att ha stängt av plattan och torkat händerna på kökshandduken kom hon fram till honom. ”Det är inte hopplöst, jag menade inte det jag sa. Det är klart att du kommer fixa det här bara du bestämmer dig för det. Det är när du ger upp som det går dåligt, om du inte försöker och bara struntar i det. Och det är det jag blir irriterad på, jag vet att du kan och jag vill inte att du slarvar bort det. Det förstår du väl?”
Han nickade igen. Men hon hade ju fel. Han kunde inte fastän han försökte. Vissa saker var bara omöjliga; som matten till exempel. Och han ville verkligen, verkligen inte gå i den där stödgruppen eller vad fan det hette. Han kanske var dålig men han var inte efterbliven.
”Ska vi säga så då? Du lovar mig att du skärper till dig på riktigt den här tiden som är kvar, och att du pratar med din mentor om vad du kan få för hjälp för att ordna upp dom betygen som behövs?”
”Ja jag ska.”
Hon gav honom ett leende och strök honom sedan över håret, och som vanligt drog sig Liam undan. ”Bra, och jag skulle aldrig någonsin vilja ha någon annan son än dig, det förstår du väl?”
Han ryckte på axlarna. Det vore mer konstigt om hon inte skulle velat det.
 ”Du kan väl ta med tallrikar in till vardagsrummet, jag ska bara hälla upp såsen.”